Nu måste vi prata om Sookie

Jag har skrivit en hel del om Sookie Stackhouse på den här bloggen, säkert allt för mycket enligt vissa. Jag har skrivit om min kärlek till bokserien, min skepsis inför True Blood (som jag naturligtvis ändå kommer se den tredje säsongen av när den drar igång på svt om en vecka) och min förväntan inför att läsa en ny bok i serien (för dem av er som missat allt detta men vill läsa mer rekommenderas en titt i Vampyrsamlingen).

Jag har skrivit översvallande. Jag har varit läsförväntansfull och passionerad. Men nu… Det har helt omärkligt hänt något och jag undrar lite förvirrat om det är mig eller Sookie det är fel på. Den senaste boken Dead Reckoning kom ut i maj och jag köpte den förstås genast, jag längtade efter att läsa, jag åtrådde den rent utav sådär som man bara gör med ett utvalt fåtal av sina böcker. Jag planerade in ostörd läsning i hammocken, jag skulle ge den den tid som förtjänades och behövdes. Jag skulle ge mig tillåtelse att riktigt sjunka in i den. Men det funkade aldrig. Läsningen hackade. Nu är jag fortfarande futtiga 50 sidor in i boken och har inte fastnat alls (eller det är väl det jag gjort…), efter en hel sommars försök. Jag tvingas inse att även om jag läser ut den här boken (och det kommer jag förstås att göra) så kommer jag inte älska den lika mycket som de föregående (förutom Dead until Dark då som jag nästan avskyr litegrann). Och det gör mig sorgsen. Som att jag håller på att förlora en vän. Det har jag förvisso förväntat mig men inte förrän Harris avslutar serien. Den förra boken var också lite långsam men jag gillade det ändå, det fanns ett lugn där som var fint. Men nu förstår vi inte längre varandra jag och Sookie, eller rättare sagt jag bryr mig inte längre om henne eller Eric eller Sam eller någon nog mycket för att orka förstå. Kanske blir det bättre när jag kämpar mig vidare, kanske återfår vi kontakten. Men kanske, kanske håller jag på att förlora Sookie och det gör mig som sagt lite ledsen på riktigt.

Konsten att äga en bok

Jag älskar Sookie Stackhouse-böckerna. Det är säkert inte någon rationell kärlek och den kan inte försvaras i de mer finkulturella rummen (men i dem befinner jag mig å andra sidan rätt sällan…). Det är helt enkelt en sån där självklar och härlig kärlek utan särskilt höga krav. Jag vill veta hur det går för Sookie och jag vill att det ska vara relativt välskrivet sen är jag nöjd.

Nu har det i alla fall kommit en ny bok – Den elfte (?) i serien. Dead Reckoning heter den och den ligger numera hemma på ett litet bord och sprider glädje omkring sig. För jag har inte börjat läsa än, trots att den dök upp för en vecka sedan. Jag har till och med börjat läsa andra böcker under tiden den legat där. För en Sookie Stackhouse-bok läser man inte bara sådär. Först ska man plocka den ur paketet i vilket den levereras, sen ska man läsa baksidestexten, skärskåda omslaget (som jag aldrig gillar särskilt mycket) och trycka den hårt och ägarlyckligt mot sitt bröst. Därefter följer gå förbi och titta på den då och då – fasen. Den är rätt lång den fasen. Då tittas det, ibland kanske jag plockar upp den och läser några ord, och kollar baksidestexten igen. Under denna uppvaktningsfas funderar jag också lite på hur de ultimata förutsättningarna för en läsning skulle se ut – ska den läsas på balkongen (i så fall måste de rätta väderförhållandena väntas in), skulle vi bli lyckligast tillsammans i läsfåtöljen eller kanske till och med i sängen (det är oerhört sällan vi kommer dit dock, jag somnar för lätt under liggande bokumgänge). Först efter alla dessa faser och förberedelser infaller det ögonblick då vi är nog bekanta för att jag ska känna att nu, precis nu, är den rätta tidpunkten för mig att plocka upp den här boken och faktiskt läsa den. Sen lever vi lyckliga i alla våra dagar, eller i kanske tre dagar i alla fall…

Jag misstänker att detta inte är det gängse bokbeteendet, att jag är på något sätt abnorm och att ingen förstår sig på såna märkligheter. Men jag älskar som sagt Sookie-böckerna, det kommer en per år och de tar några dagar att läsa (om man segar på det alltså för annars skulle man kunna läsa dem på en kväll tror jag, jag segar alltid…). Det gäller att spara lite på godiset helt enkelt. Det är lite som att jag ska läsa Det före Pestens tid för att jag tror att Pestens tid egentligen är bättre. Alltså inte trots att jag tror det utan just för att. Jag har nog alltid varit lite märklig på det sättet… Finns det någon mer som när liknande, eller andra konstiga tendenser?

Dead in the Family

Det blir ju en hel del vampyrer här men det här är ändå boken jag väntat på och längtat efter i ett år. Del tio i serien om Sookie Stackhouse.

För allas skull – de som inte läst så långt i serien och de som följer True Blood och är nöjda med det – tänker jag inte säga mycket om handlingen. Men konstateras måste i alla fall att det i den förra boken hände hemska saker med Sookie och flera av dem närmast henne. Sookie skadades på flera plan och i den här boken börjar vi se följderna av det.

Det finns två saker som jag är extra förtjust i här. Den första rör Sookies kärleksliv och här får jag verkligen trippa på tå för att undvika spoilers (läs inte mer om ni inget vill veta!)… Jag tycker om hur Harris skildrar det vardagsliv Sookie försöker leva med den ”man” hon valt. Det är så tragikomiskt i all sin omöjlighet. Båda parter blir så sköra och små i relation till varandra och hur mycket det än smärtar mig att säga det så förstår jag ju att det inte kan hålla. Den andra saken som jag tycker om är det relativt lugna tempot. Först tänkte jag på det som en mellanbok men tillslut insåg jag att det är något mer än det. Vi får se början till en förändring i Sookies karaktär – hon blir mörkare, bittrare och tröttare. Och undra på det… Jag ser verkligen fram emot fortsättningen för nu känns det som om vad som helst kan hända…

Tack och lov lyckas Harris hålla sig fri från True Blood – det enda som finns från serien är en snygg liten blinkning till inledningslåten. Det händer saker här som motsäger det Alan Ball berättar i serien. Det gör mig ju inte direkt mindre förvirrad men det känns viktigt att de får vara sina egna världar.

Slutligen måste jag säga att jag är rätt svag för det lite pratiga jag-berättandet som Harris kör med i Sookie-böckerna. Det skulle aldrig funka om Sookie var den hon är i True Blood men nu är hon ju tack och lov inte det här.

~Ace Books, 2010~

Vecka 23 Läsrapport

Den här veckan har jag fortsatt med min poesi. Framförallt har jag läst Kristina Lugns Hundstunden som jag tycker mycket, mycket om. Fredrik Lindström hanns också med litegrann.

Jag avslutade läsningen av Stephen Kings novellsamling Strax efter solnedgången som jag tycker var helt ok men inte så mycket mer. Några glimrande guldkorn fanns där men lite väl få för min smak faktiskt.

Veckans stora utläsning var dok den tionde Sookie Stackhouse-romanen Dead in the Family. Den har jag ju väntat på i ett år så förväntningarna var rätt höga. Först blev jag besviken men till slut är jag faktiskt väldigt nöjd med en lite lugnare och kanske till och med eftertänksam bok. Jag är ju förtjust i mörker och den här historien mörknar rätt rejält för varje bok. Mer om alla mina motstridiga känslor om någon vecka när jag hunnit samla dem.

Vecka 22 läsrapport

Sommarvädret har verkligen gjort läsningen till något annat än soffsittande. Nu är det balkongen och sena sommarkvällar som gäller. Som sällskap har jag haft Sarah Waters underbara Främlingen i huset. Det var länge sen jag fick irritera mig så mycket på en huvudperson och samtidigt falla så totalt för en bok. Har redan lånat hem Nattvakten av Waters och ska försöka trycka in den någonstans i läsplanen.

Jag läser dessutom vidare i min novellsamling av Stephen King, Strax efter solnedgången, och har hittat såväl mediokra berättelser som ett och kanske till och med två riktiga guldkorn. Som jag skrev om i fredags så har jag också försökt ge mig i kast med poesi. Först ut var Paul Austers samlade dikter som väl inte direkt talade till mig men som ändå var intressant läsning och som inspirerade – mer om det under nästa vecka. Dessutom ligger Kristina Lugns Hundstunden på toaletten och fördröjer mina vistelser där ganska avsevärt – den är underbar!

Jag snabbläste också ungdomsboken Döden i dina ögon i veckan men tyckte väl att den var sådär. Uppslukad är jag dock av den senaste Sookie Stackhouse-boken Dead in the Family som jag begraver mig i den här helgen.

Klubb död

I den tredje boken om Sookie Stackhouse fortsätter intrigerna och alla övernaturliga väsen att hagla över Sookie. Det här är boken på vilken den tredje säsongen av True Blood, som snart börjar sändas i USA, ska baseras. Troligtvis blir sambandet mellan bok och serie lika löst knutet i fortsättningen men vissa huvudlinjer kan väl anas redan i avslutningen av den andra säsongen. Bill försvinner till en början spårlöst. Sookie får dock snart veta att han kidnappats och hålls fången. Men det är inte nog med det, hon får också veta att han har bedragit henne och lämnat henne frivilligt för en annan kvinna innan han kidnappades. Detta till trots bestämmer hon sig för att försöka rädda honom (vilket i boken inte framstår som så märkligt och irriterande som det låter).

En sak som jag har svårt att ta till mig är hur så gott som alla övernaturliga manliga varelser faller för Sookie och tämligen omgående vill ha vilt sex med henne (ok att det kommer ett försök till en möjlig förklaring längre fram i serien men här är det fortfarande konstigt). Det är lite som en omvänd Stieg Larsson-bok (där ju alla kvinnor helt obegripligt vill ligga med Mikael Blomkvist). Det stör lite men jag väljer att bortse från det för att intrigen är intressant nog i sig. Det finns också en obehaglig våldtäktsscen som är svår att släppa och som visar att vampyrer är vampyrer och inte vanliga män. Tack och lov är det också en händelse som får konsekvenser inte bara i den här boken utan längre fram i serien.

Sen måste jag ju säga något om omslagen på dessa Sookie-utgåvor. De är rätt coola, lite pulp, lite retro… Och de två första passar väl rätt bra till böckerna men det här tredje – jag kan bara inte förlika mig med det. Månpocket ska ge ut böckerna med andra omslag i juni och även om dessa omslag är ganska intetsägande så föredrar jag nog för den tredje boken intetsägande framför en aning porrigt…

Jämför bokpriser här

Levande död i Dallas

I andra boken i serien om Sookie Stackhouse blir det äntligen lite fart och fläkt. Kanske är det för att vi för första gången får lämna Bon Temps, kanske för att Sookie och Bills solida par bryts upp en aning. Jag är i alla fall med på tåget nu igen.

Sookie hyrs ut till vampyrerna i Dallas för att med hjälp av sina tankeläsningsförmåga hjälpa till att hitta en försvunnen vampyr. Detta leder henne till fångenskap, kamp om överlevnad och en strid med en av de mest vrickade kyrkobildningarna i litteraturen. Här finns också sidohandlingen med den mytiska och mystiska menaden som kräver sina offergåvor från vampyrer och Bon Temps befolkning. Hela menaddelen tycker jag hanteras oerhört mycket bättre i boken än i True Blood där den mest blir långtråkig men det är ju en annan femma.

Levande död i Dallas är en bok som vidgar Sookievärlden en aning och vi får för första gången en känsla av vad som komma skall. Vampyrpolitiken spelar en stor roll liksom den religiösa fanatismen som också får betydelse i fortsättningen. Jag tycker om att handlingen lämnar bubblan kring Sookie och Bill för att visa det större sammanhanget.

På onsdag recenserar jag den tredje delen i månpockets nyöversättning i serien.

Jämför bokpriser här!

Död tills mörkret faller

Äntligen finns Sookie Stackhouseserien i en anständig översättning! Det är Månpocket som i dagarna ger ut en nyöversatt utgåva av serien. Jag mötte Sookie för första gången i den förra svenska översättningen av den här boken och höll på grund av den på att aldrig läsa de resterande delarna. Till slut gav jag dem dock en ny chans på originalspråket men det är en välgärning att de nu finns tillgängliga också för enbart svenskläsande Sookie-fantaster.

Död tills mörkret faller är förvisso den tristaste delen i serien såhär långt, troligen på grund av allt introducerande och presenterande av bakgrundsfakta. Glatt överraskad under omläsningen blir jag ändå över att Bill inte alls är så hopplöst tråkig i böckerna som i True Blood – jag hade glömt att han ändå är utrustad med lite humor. Och bok-Sookie är ju en fröjd i relation till tv-serievarianten som jag tycker gjorts både bimboaktig och outhärdligt jobbig i serien. Med det inte sagt att jag inte alls gillar True Blood – den har sina kvaliteter den också.

Död tills mörkret faller introducerar Sookie och Bill och deras närmaste omgivning för läsaren. Vi får en mordhistoria och en hel del naket vampyrsex. Ibland är det lite pinsamt och ibland får man blunda en smula men ju längre boken lider ju mer insugen i berättelsen blir i alla fall jag. Trots att det är en omläsning så blir jag lite tagen av storyn på slutet…

Och så lite avslutande reklam för en bokhandel för ovanlighetens skull… Boken finns förstås att köpa på de vanliga ställena men för er som är intresserade av det mesta i Sookie Stackhouse-väg så rekommenderar jag ett besök här.

Vecka 19: läsrapport

Förra fredagen fick jag Audrey Niffeneggers Själens osaliga längtan i brevlådan och sen satt den liksom klistrad vid mig fram tills måndagen – jag kunde inte sluta läsa. Jag har ju redan berättat att jag tycker väldigt mycket om boken och det är inte den enda läsning som gett mig lyckokänslor den här veckan. Jag läste också ut Båten och det var ännu en favorit. Ett hett tips till alla som har svårt för noveller.

I slutet av veckan har jag läst rent av underbara Frost av Maggie Stiefvater. En ungdomsbok om varulvar vilket kanske inte låter så fantastiskt. Men det är det. Jag längtar redan efter fortsättningen – som jag förstår det ska det bli flera delar i serien.

I övrigt har jag gått in i Sookie Stackhouse-dimman. Först ut är Månpockets nyöversättning Död tills mörkret faller som kommer följas av några delar till (kanske alla?) innan jag ger mig på den alldeles färska Dead in the Family. Sookie-dimman kommer att ligga fortsatt tät ett tag till men troligen och förhoppningsvis kommer också andra böcker att nästla sig in i läshögen.

Sookiebonanza

Efter det innehållande Lilla stjärna så var paketen som damp ner i min postlåda idag vårens mest efterlängtade. Inte bara dök den senaste Sookie Stackhouse-romanen Dead in the Family upp utan också de tre första delarna i månpockets nyöversatta nyutgivning av hela serien!

Min tanke är att inleda en liten omläsning nu för att tvätta bort True Blood-intrycken och gå in i bokvärlden igen. Inledningsvis gör jag det via pocketarna samtidigt som jag då får jämföra översättningen mot den förra (katastrofala).

Jag har hela tiden tänkt att jag ska spara Dead in the Family ett tag tills jag helt och hållet kan försjunka i den men jag vet inte om det går. Någon vecka kanske men det kliar i fingrarna efter att få öppna och läsa, läsa, läsa tills jag vet hur det går för den här gången och får vänta tills nästa år på nästa dos… Det är lustigt med de här serien hur barnslig den gör mig. Jag läser så otroligt mycket annat som på många plan är bättre litteratur men det är ändå de här böckerna jag blir helt pirrig av när de dyker upp. Alla måste få ha sin last antar jag 🙂

Vad ska man säga om omslagen förresten… Dead in the Family-omslaget är illustrerat av samma konstnär som alla de amerikanska förstautgåvorna – Lisa Desimini. Jag är väldigt kluven inför dessa omslag de är både fula och snygga på något komplicerat sätt. Jag tolererar dem helt enkelt 🙂 Bilderna på de första utgåvorna av Sookie-romanerna på svenska hade riktigt hemska tv-seriebilder på omslaget. Nu är det illustrationer som knyter till tv-serien men ändå lyckas vara egna. Klubb död-omslaget känns väl sådär men de andra är fina. Böckerna kallas ”kultböcker” i baksidestexten och i den traditionen passar bilderna bra. Det finns något 60-talskultigt över dem.

PS: Och någon professionell fotograf lär jag nog aldrig bli 😉 Ds

Trend

Det kom en liten bonusfråga från Lilla O efter veckans ABC. Den handlar om litteraturtrender. Och det finns säkert hur många som helst om man bara lyfter blicken och ser sig omkring. Men jag håller blicken hårt fäst vid det bekanta och måste bara säga något om vampyrtrenden igen. Jag har skrivit tidigare om olika former av vampyrer som hemsöker såväl tv som böcker (här och här exempelvis) nuförtiden. Jag är ju, som de flesta som läser här har förstått, väldigt förtjust i vampyrer som företeelse och jag läser gärna om dem. Jag har läst Twilight, Charlaine Harris Sookie Stackhouse-böcker,  The Strain och (ohälsosamt mycket) mer. Just nu läser (och ser) jag Vampire Diaries med viss behållning – böckerna är förresten (i alla fall till en början) väldigt lika Twilight med den lilla twisten att Smiths VD ju faktiskt var först, dessutom tycker jag nog att VD verkar bättre också men mer om det när jag är färdigläst.

Eftersom jag själv gärna läser vampyrböckerna så letar jag ju också upp dem och blir på så sätt lite blind för det allmänna i trenden. Men på senaste tid har jag verkligen slagits av hur stark den är och det har blivit tydligt för mig bland bibliotekshyllorna. Vampyrerna är verkligen överallt. Ok, det finns allt för få faktaböcker om vampyrmyter och annat relaterat för att jag ska vara helt nöjd men herregud hur det ser ut bland skönlitteraturen! Vampyrer, vampyrer, vampyrer. När det gäller vuxenlitteraturen så köps det i och för sig in ganska lite vampyrer men på ungdomssidan verkar det inte finnas annat. På senare tid har jag till och med hittat vampyrer på barnbokshyllorna (det är exempelvis möjligt att bokvägen få upplysningar om hur man tar reda på om ens syskon är vamyrer ;)) och en av favoriterna här hemma En liten skär och alla ruskigt rysliga brokiga av Carin och Stina Wirsén innehåller minsann också en liten vampyr. Den är förvisso hemskt söt men det är lite svårt att förklara den och dess (icke)existens för fyraåringen 😉

Så en trend är det absolut och om huruvida den är rolig eller fördärvlig kan man säkert diskutera länge. Men jag tycker nog att man kan ge den lite utrymme så länge vampyrerna inte glufsar i sig allt som kommer i deras väg. Lite variation vill man ju ändå ha – till och med jag 🙂

Bokfrågornas ABC 20

Denna vecka har lilla O hunnit fram till bokstaven T i Bokfrågornas ABC.

Berätta om en bok som handlar om turism! Den handlar väl inte om turism direkt men i Bitterfittan (Maria Sveland) förekommer i alla fall en avgörande semesterresa där huvudpersonen måste stå till svars för (inför sig själv och andra) att hon reser ifrån sitt barn. Ett lysande exempel på att det som är ok för en pappa kan vara väldigt stigmatiserande för mamma.

Har du någon favoritbok som blivit tv-serie? Jag är ju väldigt förtjust i Sookie Stackhouse-böckerna av Charlaine Harris som blivit tv-serie i form av True Blood. Handlingen skiljer sig ju en hel del från böckerna men karaktärerna kan i alla fall delvis kännas igen. Jag är än så länge mer vän med böckerna än serien men det beror nog mest på att jag läste innan jag såg.

Vilken är din favorittitel? Jag är förtjust i väldigt korta enordiga titlar som Ondvinter och Människohamn som säger något om handlingen men också är väldigt vackra ord. Sen finns det ju en del riktigt vackra poetiska titlar också men de tenderar att falla ur minnet vilket tydligen har hänt nu också :)Annars måste jag nog säga att omslagen är viktigare för om jag läser en bok eller inte än vad titlarna är.

Berätta om en bok där tillfälligheter spelar stor roll. I Gabriella Håkanssons Operation B förekommer en hel del händelser som i alla fall verkar vara tillfälligheter till en början men som sedan visar sig vara delar i en stor plan. Infernaliskt och mycket välskrivet – en ”gammal” favorit!

Bokfrågornas ABC 19

I veckans ABC gäller det att svara på fyra frågor relaterade till bokstaven S:

1. Jag är en språknörd. Lika bra att erkänna att en boks språk har stor betydelse för vad jag tycker om den. Vilken författare har det bästa språket enligt dig? Jag tycker också att språket är viktigt (även om jag kan försjunka i rena underhållningsböcker också där handling kommer före språk). Jag försjunker gärna i språket och försvinner in i riktigt fantastiska formuleringar. En stor favorit på senare tid är definitivt Hillary Mantel med den språkligt fulländade Wolf Hall. Men eftersom jag inte läst något annat hon skrivit kan jag ju inte utnämna henne till bäst av de bästa. Över huvudtaget är det svårt när man bara får säga en enda… Men jag väljer Hjalmar Söderberg.

2. Det vimlar av syskon i böckernas värld. Vilka är dina favoriter? Jag drömde alltid om att ha en storebror när jag var liten. Troligen beroende på att jag var storasyster och gärna skulle vilja få vara lite liten och omhändertagen emellanåt. En annan möjlighet är att det var Bröderna Lejonhjärta som påverkade. För visst var den där önskebrodern väldigt lik Jonatan Lejonhjärta…

3. Sagor hör bandomen till, men funkar även för vuxna. Vilken saga tyckte du bäst om som barn? Har du samma favorit nu? Jag minns inte så många traditionella sagor men jag minns att jag hade ett kassettband med HC Andersen-sagor. Främst minns jag Elddonet och Mästerkatten i stövlar men jag vet inte om jag tyckte om dem så värst…

4. Jag läste Fallet Vincent Franke för någon vecka sedan och Christoffer Carlsson har gjort ett soundtrack till den. En spotifylista som du hittar här. Gör ett soundtrack till en favoritbok. En låt, fem, tio eller kanske fler. Vilken svår uppgift! Det finns ju böcker där musiken finns naturligt invävd. Som i John Ajvide Lindqvists Människohamn där två huvudkaraktärer enbart kommunicerar genom citat från The Smiths. Musiken ska också spela en stor roll i hans nya roman Lilla stjärna som kommer i maj – det finns till och med en spotifylista. Jag uppskattar verkligen sådana musikreferenser under läsningen men i mitt huvud är det ändå tyst. Jag tror att jag helt enkelt är oförmögen att koppla musik med litteratur på ett begåvat sätt och lämnar härmed walk over i frågan. Men ett soundtrack som jag gärna hyllar är det till tv-serien True Blood. Även om jag, tro det eller ej, ännu inte är helsåld på serien efter en och en halv säsong så älskar jag musiken. Kanske något att ta med sig in i läsningen av den nya Sookie Stackhouse som kommer i maj?

Lite besviken

Nu måste jag nog erkänna för mig själv att jag är besviken på True Blood. En och en halv säsong in i serien tycker jag fortfarande inte att det lyfter. Jag inser att mina förväntningar varit väl högt ställda och att jag någonstans hoppats att serien skulle ge mig samma uppslukande glädjekänsla som böckerna faktiskt gör. Visst är True Blood kul, märklig (på ett bra sätt) och snygg men sen då? Den griper inte riktigt tag i mig.

Det största problemet som jag ser det är att serien inte fokuserar utan bollar med för många huvudkaraktärer och historier. Sookie och Bill i Dallas, Jason hos Light of day, Sam och Daphne, Tara och Maryanne. Jag förstår ju att det kommer att vävas ihop mot slutet men det räcker inte för mig just nu. Dessutom stör jag mig på lite för många karaktärer för att det ska kännas bra. Sookie är rätt jobbig, Bill är oändligt tråkig och Tara och Sam är också ganska trista i sin enkelspårighet.

I början störde jag mig på att serien skilde sig så mycket från böckerna men det är inte det som är problemet. En serie rakt av baserad på böckerna hade till en början nästan uteslutande handlat om Sookie och Bill vilket troligen hade blivit olidligt. Jag tycker dessutom att de karaktärer som skapats eller omskapats för serien ofta är intressanta. Sam är intressantare i serien liksom Lafayette och Jason. Bills skyddsling Jessica finns ju inte alls med i böckerna men behövs verkligen för att balansera berättelsen om Sookie och Bill.

Min favorit är ju, precis som i böckerna, Eric och jag tycker att Alexander Skarsgård gör honom rättvisa. Men det är ändå något fel på en serie när höjdpunkten är att höra Skarsgård prata småstolpig svenska emellanåt.

Jag kommer förstås följa True Blood till säsongsavslutning och jag kommer att bänka mig i soffan när säsong tre dyker upp – troligen med lika orealistiskt höga förväntningar som vanligt. Kanske tar det sig snart…

Målbild

Den här vintern har varit väldigt, väldigt jobbig i min värld. Jag har förlorat mitt jobb, förnedrat mig på arbetsförmedlingen, blivit nekad a-kassa och pulsat fram genom meterhög snö och iskyla  i ett halvår känns det som. Och jag hatar ändå vintern i vanliga fall så ni kan ju tänka er… Men genom hela det depressiva mörkerhalvåret har jag burit en målbild i hjärtat. Jag har målat mig en föreställning om hur jag en dag någon gång i maj, troligtvis i slutet av maj, sitter i solen på balkongen. I hammocken. Invirad i en filt – det är fortfarande lite kyligt ute framåt kvällningen. Och i mitt knä ligger, fortfarande oöppnad och alldeles nyanländ, årets Sookie Stackhouse. Oläst, hela härligheten framför mig. Kanske har jag en kopp te också.

Det som är så bra med den bilden är att den ju kommer att gå i uppfyllelse. Även om inte alla delarna kan falla på plats så kommer jag ju någon gång sitta i hammocken och bli värmd av solen igen. Och den där dagen när Sookie anländer i brevlådan kommer ju också att komma. Det spelar liksom inte så stor roll om det inte blir samma dag. Jag tycker att det är en mysig bild att ha, en bild av upptinandet och hopp om vår.

Vi måste prata lite True Blood

Såhär några avsnitt in i True Blood har det börjat landa tycker jag. Till en början var jag mest förtjust i den helsjuka vinjetten och att de hittat en skådis som är lika träig i sin roll som Bill känns i böckerna. Resten irriterade mest och jag hade svårt att ta de där avvikelserna från böckerna (läs Tara och Jason framförallt). Men förra veckan började det vända för mig och nu är jag på tåget. touchdeadÄntligen har jag lyckats släppa lite av böckerna och se tv-serien som något eget. Äntligen tycker jag att det är sådär absurt, roligt och sorgligt som jag hoppades. Och till och med, kanske till och med framförallt, Jason Stackhouse som är så obeskrivligt irriterande i böckerna är rolig på tv – om än fortfarande irriterande. Så jag är med på riktigt framöver och hoppas på fortsatt underhållning på onsdagkvällarna.

Och nästnästa vecka (6 oktober) kommer en ny bok i Sookie-världen. En novellsamling att avnjuta i väntan på nästa ”riktiga” bok i serien som lär komma i maj 2010.

Lite vampyriskt…

Weird Science skriver om senaste (i USA alltså) avsnittet av True Blood. Jag går snart sönder av längtan efter tv-hösten när Svt äntligen ska ge mig en hederlig vampyrdos. Jag har insett att tv-serien skiljer sig rätt rejält från böckerna av Charlaine Harris och det kommer säkert att störa mig men jag kan ta det. Om det bara börjar någon gång!

Uppdatering: En snabbgoogling ger svar direkt – den 26:e augusti klockan 22:00 är det minsann dags. Jag tror jag bänkar mig direkt…