Lida av Stephen King

Å herregud!

Det är väl ungefär det jag har att säga efter att precis ha lyssnat färdigt på Lida. Å herregud!

Efter detta konstaterande vill jag göra ett annat. Lida är den första bok av Stephen King där jag upplever att han håller ihop det hela vägen, inga konstiga spindlar och barnsexorgier över 300 sidor, inga utdragna avslutningsstrider, ingenting onödigt. Bara ett slut. Och det är troligen det som gör Lida till en av de mest skrämmande böcker jag någonsin läst.

Uppbyggnaden är magnifik. Till en början stör jag mig lite, lite på hur Paul Sheldon beskriver Annie Wilkes, som någon sorts hondjur. Sen utvecklas hon till det mest fantastiska monster jag skådat och då blir Pauls upplevelse mer intuition och rädsla än något annat. Annie Wilkes är fasansfull, jag är sjukt rädd för henne genom hela boken (och lite fortfarande faktiskt), jag älskar henne som karaktär!

Lida blev sommarens King, den blev ljudbok och löpnings/promenadsällskap, men sista timmarna satt jag ändå andlös i soffan och bara hängde med. Med klappande hjärta. Om man bara ska läsa en Stephen King-bok en sommar så känns Lida som ett ypperligt val.

Å herregud ändå…

LIDA
Författare: Stephen King
Förlag: Bonnier Audio
Inläsare: Hanna Schmitt

Pestens tid

Tänk att det tog mig flera veckor (månader!) att inse att jag inte kunde köra en tegelstenssommar utan att läsa Pestens tid

IMG_2053.JPGJag gillar förstås det ofta ogenomträngliga mörkret i den här boken, och är nog mest förtjust i när den lilla gruppen vandrar i sin dödsskuggas dal, alla dör omkring dem och de tvingas lita på sina diffusa och oroande drömmar. Den biten är fenomenal.

Pestens tid är 1229 sidor apokalyps, samhällsuppbyggnad, fantasy, magi, religiös kamp och relationer. Och alla dessa delar är välskrivna, men i den där spretigheten ligger också det enda negativa jag kan hitta med det här gigantiska monsterbygget. Det är svårt att förena så mycket till en enda fungerande helhet. Ibland funkar det inte. Jag tror att om jag fick välja skulle jag välja bort lite av det magiska. Ibland när King svävar ut i magiska effekter försvinner skrämslet och människorna. Jag älskar som alltid när han beskriver människor, oavsett vad de drivs av och om de valt “den goda” eller “den onda” sidan. Och så gillar jag att det inte är så stor skillnad på dem, oavsett var de hamnat.

PESTENS TID
Författare: Stephen King
Förlag: Bra böcker (2010)
Översättare: Lennart Olofsson, originaltitel: The stand
Köp en engelsk utgåva t.ex. här eller här, en ny svensk hoppas vi på.

18. Till filmfantasten

different seasons

Stephen King! Jag tycker mycket om Stephen King och den här novellsamlingen var min väg in i en nyuppväckt bekantskap med honom för några år sen. Och det är inte vilken samling som helst, det är den med Stand by me-texten, Nyckeln till frihet-texten och lite till som är lika oförglömligt. Gillade du filmerna kommer du älska novellerna, och det är inte bara som jag säger. Så här skrev jag om förträffligheten utöver de nämnda berättelserna:

Två riktigt bra noveller alltså, och ändå var nog Apt Pupil den av samlingens novellerna som grep hårdast tag i mig och sedan faktiskt vägrat att släppa taget. Historien om pojken som tvingar sig på den gamle mannen (med katastrofala följder) är en mycket gripande och otäck berättelse om två människor som är rätt så trasiga.

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

Att skriva

Tänk dig ett av de där förträffliga för/efterorden som Stephen King alltid skriver. Och så lite längre (någon sida bara ;-)). Där är Att skriva, Kings självbiografiska skrivskola.

Jag läste för att alla rekommenderat den, för att jag älskar de där förorden, för att jag ägnat sommaren åt att fila på ett romanmanus, för att jag gillar böcker om böcker. Och det är förstås precis så inspirerande och intressant som jag hoppats och dessutom jättebra för att ringa in vad som är bra och mindre bra med Kings författarskap. Han förskjuter tanken på intrig, höjer berättelsen till skyarna och predikar fördelen med att utgå från sina inre bilder. Ett problem med King är att han kan vara rätt gubbig (jag uppfattade honom så i framförallt Det men tycker mig ha anat det också annorstädes, kanske har det blivit bättre med tiden?) och det tycker jag också förklaras i boken inte minst i den där litteraturlistan över favoritböcker på slutet, har han gillat tre kvinnliga författare (förutom sin fru) bland de femtio (nej, jag har inte räknat och överdriver förstås men det är en svidande minoritet som är skrivna av kvinnliga författare)?

Att skriva är en himla rolig och livfull bok att läsa, även om den på intet sätt ger den fulla förklaringen till karlns furiösa utgivningstakt. Men jag tror att den ligger där någonstans, det ligger något i den jämförelse han gör med Oates och Rendell, kanske är de mindre rädda att lämna ifrån sig material än många andra. Det finns fördelar och nackdelar med alla förhållningssätt, ger man ut extremt genomarbetade böcker som exempelvis Donna Tartt undviker en kanske storslagna romaner som avslutas med trehundra sidor ren skit. Å andra sidan blir det bara tre böcker på trettio år och det är också synd.

Att skriva- en hantverkares memoarer av Stephen King. Bra böcker

Veckans vampyr: Salem´s lot

salems lotTillsammans med Anne Rices En vampyrs bekännelse från 1976 är väl Stephen Kings Salem´s lot (1975) den moderna klassikern bland vampyrskildringar. Äntligen har jag också läst den.

Och visst är den stilbildande, visst förstår jag att King nu för tiden gnäller över glittrande mesvampyrer och visst är det skrämmande. Men, som vanligt, ligger inte storheten i skräcken. Det händer mot slutet att det blir lite mycket av vassa blodiga huggtänder och äckel (jag kan inte låta bli att se för min inre syn hur fel det här kan gå som filmatisering, jag har inte sett den som gjorts), det blir på gränsen till fånigt där ett tag. Storheten, genialiteten, ligger i Kings oefterhärmliga skildring av småstaden, av människorna som han fångar på kornet på bara några rader för att sen ta livet av på de mest förfärliga sätt, och jag bryr mig om dem. Han är så vanvettigt och härligt osentimental King, och naturligtvis väldigt medveten om vad som funkar och inte. Värst blir det förstås med barnen (och föräldrarna) och jag tror att det är just det här osentimentala, att han inte låter läsaren dröja, som gör det hanterbart över huvud taget. Den krypande skräcken i dagsljus, den där det blir tydligare och tydligare att något är fasansfullt fel är så väldigt mycket värre än att i mörkret stå öga mot öga med ett väldigt tydligt monster.

Det är en hel del Draculakoppling här vilket King också tar upp i slutordet, sin långvariga kärlek till Stokers klassiska vampyrroman. Överstevampyren i boken är lik greven i mycket och det är väl ingen slump att antikvitetshandlare Straker heter nästan Stoker antar jag… Jag brukar ha svårt för romaner som ligger alldeles för nära Dracula, mestadels för att jag tycker att den är så seg, men här är det en egen historia som är skriven på ett väldigt osegt sätt. Tack och lov slipper vi nästan sexscener i den här boken vilket King annars brukar vara pinsamt krattig på. Det är lite tråkigt att den enda kvinnliga huvudpersonen är så dumenvis/spånig/trist men jag köper det av någon anledning, kanske för att inte männen heller är särskilt smarta hela tiden…

Jag tycker väldigt mycket om Salem´s lot och jag måste säga att för första gången har jag också fått uppleva gklädjen i att läsa en riktigt bra e-boksutgåva. Inte bara begåvades den med en ca femtio sidor lång epilog (i form av två noveller) som jag inte hittat i de tryckta utgåvorna (det finns en bit av den där men hela den där historiska biten om Salem´s lot på 1700- och 1800-talet var nytt, kanske finns de i lite nyare tryckta utgåvor också…). Och så finns där bortplockade scener så som det brukar göra i dvd-boxar. Det är hur spännande som helst att få läsa små fördjupningar och framförallt veta vad King först tänkte skulle hända med exempelvis fader Callahan. Det är mycket som förändrats genom versionerna av boken. Ofantligt spännande! Och så finns där bilder, väldigt spöklika bilder på platser som passar väldigt fint in i boken och i e-boksformatet.

Salem´s lot är helt enkelt så bra som jag hoppats och kanske lite till.

Salem´s lot av Stephen King. Knopf Doubleday Publishing Group

Det

Äntligen!

Missförstå mig rätt nu men Det har faktiskt gett mig kvävningskänslor. Det är förvisso en av de mest omvälvande och bästa böcker jag läst men det har också varit en riktig kamp för en tegelstensfobiker som mig. 1300 sidor… Men som vanligt är det med en känsla av oövervinnlighet jag lägger undan den. Nu kan jag läsa allt!

Någon sorts sammandrag av handlingen, trots att det känns som om jag är den sista i världen som läser: Sju barn samlas i utkanten av staden Derry, de förs samman av sorger och skräck. De söker sig till varandra och finner den där djupa vänskapen och samförståndet som bara 10- 11-åriga barn kan ge varandra. De håller ihop och de ställs inför den yttersta fasan – Det, i form av det de fruktar mest – Frankenstein, en gigantisk fågel, varulven och förstås clownen – Pennywise/Snåljåp.

En sak som förvånade mig när jag läste var att jag inte alls blev så rädd som jag förväntade mig, jag kunde sova om nätterna! Det som visade sig vara allra mest skrämmande var dessutom något annat än Det, det var människornas ondska – Henry Bowers! – och föräldrarnas ignorans och elakhet. Bills föräldrar kan jag förvisso förstå att de tappar fotfästet när de förlorar sin yngste son men herregud så arg jag är på dem för att de inte ser den de har kvar. Bill och Georgie och deras avslitna band till varandra är det som berör mig mest och som faktiskt får mig att gråta upprepade gånger när jag vadar genom de där 1300 sidorna. Det är så sorgligt alltsammans, och det är så smärtsamt att växa upp (visst gör det ont när knoppar brister osv osv).

Inledningen är bra även om jag inte sugs in direkt, del två är superb liksom del tre men i den sista delen, i avslutningen, tappar han mig lite den gode herr King. Det blir för mycket sex och allt för mycket av en kvinnosyn som jag har svårt att blunda för. Det vore exempelvis väldigt fint om Beverly fick vara något annat en en flicka för pojkarna att tråna efter och imponera på. Jag känner det redan tidigt i boken men mot slutet blir Beverlys fastlåsta roll oerhört besvärande. Första gången där nere i tunnlarna är hon dessutom 11 år och jag gillar inte alls vad King tvingar henne att göra.

Utan det feministiska sammanbrottet och det allt för explicita slutet och bilden av Det så hade det här varit en full femma. Nu är det något annat men ganska nära ändå. Jag kan inte riktigt värdera den så nära inpå men jag är fullt övertygad om att Det kommer att platsa på bästalistan under många, många år framåt. När min ilska över kvinnosynen bleknat lite till blir den ännu bättre och under tiden kan jag glädja mig åt att den har lett till många samtal om King och kvinnorna med min man – en gammal Kingläsare och genusforskare. Om alla som läste Det förde de samtalen skulle jag känna mig helt ok med att rekommendera boken till höger och vänster, men nu är det inte så så det får bli vildsinta rekommendationer med brasklappen a la Kafka – Vi måste prata om Beverly, när du läst färdigt!

Läs också mina delrapporter från Det-läsningen: Första, Andra och Tredje.

Jag och Det: Tredje delrapporten

Tillfälligt avbrott!

Min man och mina barn är bortresta. Jag är ensam i huset med katten. Det blir trots allt lite mörkt på nätterna och det händer att jag hör märkliga ljud från avloppet. Say no more…

Det finns så många andra, snällare böcker att läsa just nu.

Jag och Det: Andra delrapporten

s. 201- ca 500

Det är så himla bra just nu, obeskrivligt, längtframkallande och fantastiskt bra!

Egentligen borde jag nöja mig med att skriva det men jag måste också få säga att den där extralediga helgen som skulle ägnas åt läsning av Sookie Stackhouse helt och hållet (med avbrott för mat, jordgubbstårta och dans kring midsommarstång förstås) gick i Det-läsandets tecken. Jag satt i vår stuga i den ljusa (tack och lov) sommarnatten med Bill, Beverly, Ben och de andra som sällskap och så de lugnt sovande barnen och min man förstås. Annars hade jag aldrig vågat… Vår stuga ligger i skogen, vid älven och saknar många bekvämligheter vilket ibland är lite jobbigt. Under den period i livet när man läser Det är den dock idealisk (om man borttar det där lite ensliga) i och med att där inte finns några avlopp. Detta rekommenderas å det varmaste. Hör av er om ni vill läsa Det utan civilisationens bekvämligheter så får ni låna stugan 🙂

I övrigt kan jag meddela att jag med jämna mellanrum blir skrämd från vettet men att den kvardröjande känslan ändå är sorg och värme inför de här barnens vuxenblivande. Sorgen hänger ihop med vad som händer dem förstås men allra mest har jag svårt att sluta tänka på lille Georgie som är lika gammal som min dotter är nu. Och Bill, hans sorg, förtvivlan och oförstånd inför föräldrarna. Det griper tag allra mest än så länge.

”See you later alligator”

Jag och Det: första delrapporten

Två hundra sidor avklarade och del ett plus första mellanspelet lästa. Det känns jobbigt att skriva ”avklarade” men så känns det. Inte alls för att boken skulle vara svår eller tung eller dålig för det är den verkligen inte. Men boken, mordredskapet, tegelstenen (dubbeltegelsten i min värld) hamnar faktiskt i vägen för min läsupplevelse. Jag är i vanliga fall skeptisk inför tegelstenar och den här 1300-sidorssaken skapar faktiskt ångestliknande reaktioner hos mig. Det tar liksom emot att lyfta upp den och inte förrän jag verkligen satt mig med den och kommer in i världen så känns det ”bra” (”bra” snarare än bra beroende på att Det inte är en bok man mår bra av men ändå…). Irriterande i-landsproblem är naturligtvis till för att lösas och den här gången har jag kombinerat min löjligt stora förälskelse i min nya mobiltelefon, min upptäckt att man kan läsa böcker på den och ett inköp av Kingens mastodontverk som e-bok. Jag är ambivalent inför e-böcker vilket jag har vittnat om tidigare men just den här boken är för mig den ultimata e-boken. Nu kan jag läsa tegelstenarnas tegelsten hemma i läsfåtöljen och bära med mig texten i mobilen för läsning på lunchrast och alla andra småstunder jag försöker sno åt mig. Hoppeligen ska detta lindra min läsångest och bidra till den ultimata läsupplevelsen.

Och bokens innehåll då? Ja, inledningen var helt fantastisk – skrämmande och hjärtsönderslitande på en gång. Sen blev det en runda med telefonsamtal till huvudpersonerna som vuxna och jag kunde konstatera att jag gillar barnskildringen bättre men att det är fortfarande bra. Lite för många styva bröstvårtor kanske… Möjligen är det Kafkas genusanalys som spökar men jag hakar upp mig lite på dem. Men än så länge har inget hänt som får mig att säga annat än att det är riktigt bra, stundtals andlöst spännande och för det mesta mycket effektivt för att öka på min sedan tidigare rätt stora clownaversion. Och så är jag lite försiktigare i närheten av avlopp…

Stay tuned för vidare rapporter om mina vidare äventyr i Derry, Maine!

Nu kör jag

Äntligen känner jag i hela kroppen att det är dags för den där Det-läsningen som jag tjatat om hela våren. Nu ska det bli avlopp och clowner för hela slanten. Lite yttepytte har jag redan tjuvstartat och första kapitlet är ju rent hjärtknipande för att inte säga hjärtsönderslitande, på riktigt. Hur ska det gå det här..? Vill ni hålla mig i handen under läsningen får ni gärna gå till Fiktiviteters facebooksida där jag ämnar rapportera kontinuerligt om läsäventyret. Självklart kommer det att bli uppdateringar här också men på facebook får jag utrymme för mer ocensurerade, kortfattade funderingar och reaktioner på det jag läser. Och jag har 1300 sidor att ta mig igenom (bär i minne att jag är en utpräglad tegelstensfobiker och här har vi alltså att göra med en dubbeltegelsten…) så jag behöver verkligen få avrapportera och bli handhållen 🙂 Håll tummarna, nu kör jag.

PS: Jag hyser inga förhoppningar om att komma ens i närheten av Kafka på jobbets Det-rapportering från förra året. Däremot hoppas jag på en läsupplevelse modell större, en viss besvikelse över slutdelen (som jag blivit varnad för och i viss mån minns från tv-serien som skrämde skiten ur mig i unga år) och fruktar att det blir många sömnlösa, hålögda nätter med ljuset tänt DS

Different seasons

Ni som varit inne och läst här de senaste månaderna vet att jag drabbats av plötslig kärlek till den glasögonprydde skräckkungen från over there. Stephen King och jag är bästa kompisarna nu och så snart som den värsta kursboksläsningen är avklarad ska jag föra vårt förhållande till nästa nivå, mot Det… Idag ska vi prata lite om novellsamlingen Different Seasons och det kommer att bli en relativt reservationslös hyllning med bara ett undantag.

Different Seasons är alltså som helhet alldeles fantastiskt bra. Det enda lilla som drar ner upplevelsen är avslutningsnovellen som är rätt så ordinär och inte ger mig särskilt mycket. Extra poänglös känns den tyvärr efter att ha läst de tre första novellerna (eller vad man nu kallar texter som ligger på mellan 100 och 250 sidor…). The Breathing Method är inte värdelös men i relation till det andra i boken så är den högst ordinär.

Rita Hayworth and the Shawshank Redemption är en novell som blivit en film som blivit ett fenomen. Filmen är en av mina favoriter någonsin och det ställer sig litegrann i vägen för novellen, främst i början. Jag ser Tim Robins och Morgan Freeman framför mig när jag läser och jag hänger upp mig på att försöka minnas hur det är i filmen och så stör det lite att jag vet hur ”det går”. Det spelar dock ingen större roll när jag väl kommit in i texten. Redan några sidor in i den här, samlingens första, novellen börjar jag ana Kingens storhet.

En annan novell som blivit en synnerligen uppskattad film är The body (Stand by me). Den filmen är det väldigt länge sen jag såg så den ligger inte i vägen för min läsning alls. Jag minns blodiglarna men inte så mycket mer… Historien är spännande rakt igenom trots att det inte händer så mycket egentligen. Pojkarna går längs ett järnvägsspår och sen kommer de fram… Men allt som händer inom dem, runt omkring och i framtiden får mig att faktiskt andlöst vända sida efter sida efter sida.

Två riktigt bra noveller alltså, och ändå var nog Apt Pupil den av samlingens novellerna som grep hårdast tag i mig och sedan faktiskt vägrat att släppa taget. Historien om pojken som tvingar sig på den gamle mannen (med katastrofala följder) är en mycket gripande och otäck berättelse om två människor som är rätt så trasiga. Till en början var jag inte helt övertygad om den här novellen men ganska snart drogs jag in, mycket tack vare Kings förmåga att skriva fram det skeva i karaktärerna, man anar från början att något är lite fel men det är först mycket längre in i berättelsen som man får börja se i vilken fasansfull utsträckning det är fel. Slutet är alldeles förfärligt, helt utan omänskliga monster.

Sammanfattningsvis: jag är överväldigad, förälskad och i grunden förändrad – precis som man ska vara inför riktigt bra litteratur. Tack Helena för att du gav tips om att börja från det här hållet när det gäller Kings författarskap. Nu går jag (snart) vidare in i mörkret…

Vilket gensvar!

Som jag anade finns det en hel hög med Stephen Kingkännare ”där ute”. Titta bara i kommentarfältet på mitt förra inlägg. Får man inte nog där (och det får man ju inte för boktips kan man ta emot hur många som helst!) så har Karin tipsat om sina King-favoriter och som grädde på moset specialskrev Helena ett inlägg över vad som bör läsas och avstås ifrån i Kings oändligt omfattande författarskap (missa inte kommentarerna med ännu fler tips). Oerhört mycket tack för all hjälp snälla rara Kingfantaster!

Alla dessa tips har naturligtvis lett till en lista (eller snarare flera). Min närmaste plan är att läsa ut Different Seasons som fått stå tillbaka lite för kurslitteratur och tenta men till helgen kan jag sjunka in i den igen 🙂 Därefter tänker jag ge mig på The Stand/Pestens tid och It/Det i någon ordning som bestäms av tillgången till biblioteksböcker och lusten att bryta alternativt upprätthålla bokköpstoppet – Pestens tid står nämligen i min bokhylla men jag vill ju egentligen läsa It först, problemet är bara det att den var utlånad på biblioteket när jag var där igår… Den tredje boken som jag planerar att läsa inom den närmaste framtiden är On writing: A memoir of the craft. Hur jag fortsätter därefter beror sig väl lite på hur jag upplever de böcker jag läser och hur stort behovet blir att läsa något annat, mindre mörkt…

Det kungliga med King

Bättre sent än aldrig måste man väl ändå säga men nu börjar också jag se det kungliga i Stephen Kings författarskap. Jag läste några av hans böcker (Cujo, Maratonmannen…) i min gröna (ok då, kanske var den mer svart än grön…) ungdom och tyckte väl att det var helt ok. Förra året läste jag novellsamlingen Strax efter solnedgången som väl inte var så där värstans bra bortsett från novellen N som är helt jäkla fenomenal. Nu har jag dock börjat ladda upp inför Kings roman om Kennedymordet som kommer i höst och som jag nog måste läsa. På inrådan från Helena gav jag mig i kast med novellsamlingen Different Seasons. Och den är FAN TASTISK. Alltså riktigt, riktigt, riktigt underbart bra (ni fattar nu va?). Äntligen skådar jag det Kingska ljuset och nu vill jag läsa allt det gottigaste av mästaren. Kan inte ni som vet bättre råda mig? Jag vet att det finns många Kingälskare där ute och att det finns såväl goda som dåliga böcker av Kingens penna. Guida mig, snälla! Vad ska jag läsa? Vad bör jag undvika? Och törs jag verkligen läsa It trots att den (som tv-serie) grundlade min grundmurade skräck för clowner?

Jag ser planen om en tvättäkta King-sommar födas och eftersom det aldrig är för tidigt att planera sommaren måste jag ögonblickligen skriva några listor över böcker att läsa, och kanske även dem som jag bör hoppa över 😉

Uppdatering: Det kommer in tips vilket jag är tacksam över, keep ´em coming! Är ni som jag lite vilsna vad gäller Kings författarskap kan jag också rekommendera att ni går in på Fiktiviteters facebooksida och tittar lite på tipsen som Karin ger där. Jag kommer förstås sammanställa alla tips jag får i en stilig lista som förhoppningsvis kan vara användbar också för andra King-noviser, men det dröjer nog ett tag…

Strax efter solnedgången

Stephen King skriver i sitt förord att han inte skrivit noveller på länge men att han med novellerna i denna samling hittat vägen tillbaka. Han verkar själv väldigt tillfreds med återuppvaknandet men jag tycker ändå att han har en bra bit kvar att gå innan han är framme vid de fulländade novellerna. Strax före solnedgången är en ojämn men godkänd novellsamling som man får mysrysa lite åt – ibland blir man till och med skrämd på riktig. Men oftast är det bara ok och jag bryr mig inte så mycket om vad som händer eller vem det händer.

En av novellerna Pepparkaksflickan inleds hjärtskärande med ett par som plötsligt förlorar sitt lilla barn och som på olika sätt hanterar det sönderfall som blir dess följd. Tyvärr förvandlas det hela snart till en klassisk katt och råtta-skräckis som inte riktigt skrämmer eller berör. Jag hade så gärna velat läsa den där novellen jag först trodde att jag skulle få – den hade nog varit magnifik. Jag tycker den symboliserar problemet med den här samlingen. Allt för ofta tar King något som skulle kunna bli bra och drar det för långt, fläskar på för mycket med skräcken så att det inte blir skräck.

Men det finns guldkorn också. Min favorit är novellen N som är helt outstanding i den här samlingen. Den är oerhört välskriven, spännande och skrämmande på ett sådär krypande och obehagligt sätt som bara riktigt bra berättelser kan vara. Jag tycker också om Harveys dröm och Examenseftermiddagen som båda är korta och drömska. Det är vardag och helvete på en gång. För deras skull är jag beredd att förstå att Stephen King är en lysande författare. Förhoppningsvis blir det ännu bättre några år in på den nya novelleran.

Avslutningsvis måste jag säga att jag är väldigt förtjust i såna där avslutningsanteckningar som King bjuder på här. Jag vill veta bakgrunden till motiven och berättelserna och King är duktig på att ge en bild av skrivprocessen. Den här gången lyckades jag dessutom följa uppmaningen att vänta med dessa anteckningar till efter jag läst novellerna…

~Bra böcker, 2010~

Vecka 23 Läsrapport

Den här veckan har jag fortsatt med min poesi. Framförallt har jag läst Kristina Lugns Hundstunden som jag tycker mycket, mycket om. Fredrik Lindström hanns också med litegrann.

Jag avslutade läsningen av Stephen Kings novellsamling Strax efter solnedgången som jag tycker var helt ok men inte så mycket mer. Några glimrande guldkorn fanns där men lite väl få för min smak faktiskt.

Veckans stora utläsning var dok den tionde Sookie Stackhouse-romanen Dead in the Family. Den har jag ju väntat på i ett år så förväntningarna var rätt höga. Först blev jag besviken men till slut är jag faktiskt väldigt nöjd med en lite lugnare och kanske till och med eftertänksam bok. Jag är ju förtjust i mörker och den här historien mörknar rätt rejält för varje bok. Mer om alla mina motstridiga känslor om någon vecka när jag hunnit samla dem.

Vecka 22 läsrapport

Sommarvädret har verkligen gjort läsningen till något annat än soffsittande. Nu är det balkongen och sena sommarkvällar som gäller. Som sällskap har jag haft Sarah Waters underbara Främlingen i huset. Det var länge sen jag fick irritera mig så mycket på en huvudperson och samtidigt falla så totalt för en bok. Har redan lånat hem Nattvakten av Waters och ska försöka trycka in den någonstans i läsplanen.

Jag läser dessutom vidare i min novellsamling av Stephen King, Strax efter solnedgången, och har hittat såväl mediokra berättelser som ett och kanske till och med två riktiga guldkorn. Som jag skrev om i fredags så har jag också försökt ge mig i kast med poesi. Först ut var Paul Austers samlade dikter som väl inte direkt talade till mig men som ändå var intressant läsning och som inspirerade – mer om det under nästa vecka. Dessutom ligger Kristina Lugns Hundstunden på toaletten och fördröjer mina vistelser där ganska avsevärt – den är underbar!

Jag snabbläste också ungdomsboken Döden i dina ögon i veckan men tyckte väl att den var sådär. Uppslukad är jag dock av den senaste Sookie Stackhouse-boken Dead in the Family som jag begraver mig i den här helgen.

Vecka 20: Läsrapport

Den här veckan har det känts som att jag knappt läst alls. All energi har gått åt till att läsa och justera avhandlingsmanus som ska vara inlämnat till handledarna på fredag.

Men lite har det ju ändå blivit. Några noveller av Virginia Woolf, bland andra Mrs Dalloway på Bond street som jag skrev om häromdagen. Sen har jag ju återknutit bekantskapen med Sookie också – Levande död i Dallas och Klubb död är lästa och kommer att kommenteras under de kommande veckorna.

Vad mer? Jo jag har slängt några blickar i Darling River men bestämt mig för att vänta med den ett tag till. Jag har börjat lite smått på Främlingen i huset som har sugit tag i mig rejält. Alla fina bloggrecensioner har förstås gett mig skyhöga förväntningarna men inledningen har helt klart infriat dem.

Sen damp det ner ett pocketkedjepaket och en novellsamling av Stephen King också som jag läst lite i. Så ok, jag har väl läst en del men mest småplock här och där och inte så många utläsningar.