30 bra saker: Tegelstenssommaren

Jag är, som ni kanske vet, en sån som helst läser korta böcker. 120 sidor är min perfekta längd. En författare som kan skriva något bra på 120 sidor vill jag gärna läsa. Men så är det det där med att jag blir sugen på andra böcker också. Tjocka böcker. Till slut blir läshögen väldigt hög och proppsande. Så var det i våras.

Dessutom ville jag hemskt gärna förlora mig i en oändlig bok utan att räkna boksidor och skriva planeringar. Jag ville få ta mig tid och långsamläsa. Så jag bestämde mig för att läsa tegelstenar under sommaren, så många jag hann med. Och vilken fin sommar det blev!

Alla böcker jag läste var bra, flera fantastiskt bra och så tog jag mig äntligen tid med längtböcker som Pestens tid. Och lusten har inte mattats, jag vill gärna ta en sån där period igen. Kanske i februari? Årets bevisat uslaste läsmånad. Fyll gärna på min läslista – vilken är din allra bästa tegelsten?

Det andra könet

Det här var en av de böcker jag valde att låta ingå i min sommartegelstenläsning. En feministisk klassiker helt enkelt, oundgänglig för alla oss som vill lära oss mer om grunden.

det-andra-konet

Jag slogs många gånger under läsningen av hur modig och modern Simone de Beavoir var. Hur hon för första gången (det var första gången) beskrev vad det innebar att vara kvinna på ett teoretiskt sätt. 

Hon sätter fingret på smärtpunkterna och hon genomskådar. Ibland stör jag mig på det generaliserande draget, att kvinnor skulle ha samma upplevelser av allt, men det är samtidigt det som gör det möjligt för mig att se erfarenheter jag trott var mina alldeles egna i ett sammanhang. 

Hon skriver med lätthet vilket inte gör texten svårforcerad ens när den är teoretisk, i alla fall inte om en som jag förväntat sig något riktigt krångligt. Boken i sig bevisar sin egen tes i och med att författaren verkligen lägger sig vinn om att skriva ett heltäckande verk. Det duger inte att vara medioker när en är kvinna, och den oberättade kvinnohistorier hänger på utförandet. Det är oerhört ambitiöst.

Jag är glad att jag äntligen tog mig tid att läsa, särskilt kapitlen om flickors uppväxt och den inledande diskussionen kommer jag återvända till. Det andra könet är en ständigt aktuell kunskapsbank som jag är tacksam att jag nu kan gräva ur. Och som sagt, jag kommer återvända. 

DET ANDRA KÖNET
Författare: Simone de Beauvoir
Förlag: Norstedts (2006)
Översättare: Adam Inczedy-Gombos, Åsa Moberg, originaltitel: Le Deuxieme Sexe
Köp den t.ex. här eller här.

Tegelstenssommaren – så gick det

Ni vet hur det brukar vara, en föresätter sig något, som att läsa en massa supertjocka romaner under sommaren, och sen går det åt skogen. Så blev det faktiskt inte alls för mig i år. Varför jag ville läsa dem kan du läsa mer om på Kulturkollo, hur det gick berättar jag mer om här.

Jag bestämde mig för att sätta gränsen för en tegelsten på 500 sidor, och ja jag vet att många tycker att den ska vara vid 600 eller högre ändå. Men det struntar jag faktiskt väldigt mycket i. 500 är min gräns och jag har läst åtta böckerna i den kategorin i sommar. Åtta! Med tanke på allt det där andra jag också läst så förstår ni att jag haft en helt fantastisk lässommar. Och här är de, mina tegelstenar:

Sista riket av Brandon Sanderson

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

The Terror av Dan Simmons

Stad av glas av Cassandra Clare

The Secret Place av Tana French

Pestens tid av Stephen King

Its not me its you av Mhairi McFarlane (recension kommer)

Det andra könet av Simone de Beavoire (recension kommer)

Så mycket har varit så bra, på väldigt olika sätt. Det går liksom inte att jämföra Det andra könet med Pestens tid. Måste jag välja en favorit så blir det The Terror, men som sagt, det var en samling riktigt fenomenala böcker det här.

Pestens tid

Tänk att det tog mig flera veckor (månader!) att inse att jag inte kunde köra en tegelstenssommar utan att läsa Pestens tid

IMG_2053.JPGJag gillar förstås det ofta ogenomträngliga mörkret i den här boken, och är nog mest förtjust i när den lilla gruppen vandrar i sin dödsskuggas dal, alla dör omkring dem och de tvingas lita på sina diffusa och oroande drömmar. Den biten är fenomenal.

Pestens tid är 1229 sidor apokalyps, samhällsuppbyggnad, fantasy, magi, religiös kamp och relationer. Och alla dessa delar är välskrivna, men i den där spretigheten ligger också det enda negativa jag kan hitta med det här gigantiska monsterbygget. Det är svårt att förena så mycket till en enda fungerande helhet. Ibland funkar det inte. Jag tror att om jag fick välja skulle jag välja bort lite av det magiska. Ibland när King svävar ut i magiska effekter försvinner skrämslet och människorna. Jag älskar som alltid när han beskriver människor, oavsett vad de drivs av och om de valt “den goda” eller “den onda” sidan. Och så gillar jag att det inte är så stor skillnad på dem, oavsett var de hamnat.

PESTENS TID
Författare: Stephen King
Förlag: Bra böcker (2010)
Översättare: Lennart Olofsson, originaltitel: The stand
Köp en engelsk utgåva t.ex. här eller här, en ny svensk hoppas vi på.

The secret place

secret placeTana Frenchs femte roman, The secret place, är spännande, den är tät och den är allmänt bra. Men det är sättet den berättas på, språket och tilltalet, som skiljer ut den. Det är det som gnistrar.

Det pratas mycket om Gillian Flynn och hur bra hon är, med rätta. Det borde talas mer om Tana French för hon är ännu bättre. När Flynn dippar ibland mitt i böcker så har French aldrig skrivit en dålig sida (det har hon säkert, men jag är stjärnögt bedövad och läslycklig just nu). I mina ögon är Till skogs svagast, men det kan ha varit för att jag läste översättningen och då känner jag att det finns möjlighet att missa French fantastiskhet. Många menar att Faithful place är trist men jag tycker att den är fantastisk i sin instängdhet, jag tycker att varje ny French är en liten smula bättre än den förra. Med möjligt undantag för att ingen kommer att kunna komma upp i Broken Harbour-klass, det vore grymt att förvänta det.

I The secret place möter vi några bekanta ansikten och några nya, och så beger vi oss till en brottsplats så klassisk att jag blir knäsvag – en internatskola för flickor, med nunnor i. Fatta! Mordet begicks för ett år sen och nu har något lämnat ett meddelande om att hon vet vem som mördade. Poliserna kommer och ett kammarspel utan dess like tar form. Och rakt igenom allt glimrar Tana French sätt att skriva, sättet alla får en egen röst, orden de använder, sättet hon låter dem snärja in sig i tankar ibland. Jag älskar det så galet mycket!

Nu ska jag önskegoogla lite och hoppas hitta en ny French-roman på horisonten *håller tummarna superhårt*.

THE SECRET PLACE
Författare: Tana French
Förlag: Hodder & Stroughton (2014)
Del 5 i en serie. Del 1 Till skogs, del 2 Okänt offer, del 3 Faithful Place, del 4 Broken harbour
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Dark places, Bokbabbel

Stad av glas

stad-av-glasTänk på en övernaturlig varelse och jag kan lova dig att den återfinns i The Mortal instrument-serien. Vampyrer, varulvar, änglar, demoner… På gott och ont. Det är en himla massa legend att utforska vilket gör att historien hela tiden kan fördjupas och utvecklas åt oväntade håll, men det är också väldigt mycket för mycket emellanåt. För många trådar.

Jag läser de här böckerna som sommaravkoppling, för att de är just det. Jag kan slappna av och bara låta mig svepas med, utan att egentligen investera så mycket. Jag gillar Clary, jag gillar Jace, och Alec, Magnus, Isabella, Max och det är en av de riktigt bra sakerna med böckerna, att karaktärerna är så omtyckningsbara. Men jag gråter inte när det går illa för dem, jag blir däremot glad när det går dem väl. Det som faktiskt gripit tag en del är den där bakgrundshistorien med Valentine, och hela hans person. Ärkeskurkar fascinerar mig. Och det får jag mycket av i Stad av glas.

STAD AV GLAS
Författare: Cassandra Clare
Förlag: Bonnier Carlsen (2014)
Översättare: Jan Risheden, originaltitel: City of glas
Del 3 i serien Mortal instrument. Del 1: Stad av skuggor, del 2: Stad av aska.
Köp den t.ex. här eller här.

The Terror

Slutet är nästan som en meditation, vägen dit är något helt annat. En helvetesvandring där allt bara blir värre och värre och där varje steg leder mot det oundvikliga. Det vi alla ska möta en dag.

Terror_simmonsMinns ni när jag käckt utropade att jag lärt mig saker och därför skulle läsa polarskräckisen The Terror i sommarsolen. Att jag skulle undvika rädslan så? Tillåt mig hånskratta. Jag tog med den till en västkuststuga där det var sova i långkalsong-kallt och där jag var tvungen att gå på utedass om kvällarna… Jag har drömt mardrömmar kan jag säga, och hade The Terror bara varit en skräckbok hade jag förstås inte läst ut den.

Men The Terror är 760 sidors vandring in i det mänskliga psyket, in i det som är den mänskliga naturen, fernissan och det mer djupgående. Det är en alldeles fantastisk berättelse om 200 män som seglar mot, i deras ögon, oupptäckt land och som fryser fast i isen med sina skepp – Erebus och Terror. Det är 1870-tal, träbåtar med tågmotorer, det är rått isbjörnskött och det är vidrigt kallt (jag avskyr kyla!), fuktigt och instängt. Och så finns det något där ute på isen. Något onaturligt.

THE TERROR
Författare: Dan Simmons
Förlag: Little, Brown and company (2007)
Köp den t.ex. här eller här.

En halv gul sol

en-halv-gul-solJag ska erkänna att jag i allra första början, i bokens första del, var lite orolig. Jag tyckte förvisso att det var bra redan där, men jag kände inte riktigt att vi klickade jag och boken. Men det var förstås övergående. Den där initiala lojheten bestod förvisso men blandades med en intensitet som är omöjlig att värja sig från.

De bestående intryck jag kommer bära med mig (utöver Adichies geniala sätt att berätta en historia) är krigets slumpartade grymhet, vardagslivet mitt i krigets slumpartade grymhet, och så de trassliga familjeliven som är så lågmält berättade och som jag kan känna igen så väl. En av de saker jag fastnade för när jag läste Chimamanda Ngozi Adichies We should all be feminists var hennes förmåga att dels visa det unikt afrikanska dels samtidigt visa hur likt det västerländska det är. Hon är mästerlig på att hitta, peka ut och kontextualisera det mänskliga. Och här blir det förstås ännu starkare. Jag ska ärligt erkänna att detta är det första jag verkligen lär mig om Biafra och kriget. Bortom det enögda, bortom svälten, innanför den sköld som svälten blev i det politiska spelet. Jag älskar att lära mig saker med hjärtat, att få känna hur det är för en sekund. Känslan som är min egen kända och upplevda. Och det kan bara skönlitteratur ge.

EN HALV GUL SOL
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Albert Bonniers förlag (2007)
Översättare: Joakim Sundström, originaltitel: Half of a yellow sun
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokmania

Sista riket – en kärleksförklaring

mistborn-sista-riketJag misstänkte att jag skulle älska den här boken, och det är inte en särskilt lätt förväntan att följa upp. Men jag behövde aldrig vara orolig, jag föll för Vin och Kelsier från första sidan. Och sen var jag fast.

Och det är där hemligheten ligger, i att karaktärerna är så helgjutna och komplexa. De starka är också svaga och de goda gör riktigt onda saker, för sakens skull och för att de är sorgligt mänskliga. Det finns inget filter mellan mig och dem, det de känner känner också jag och det är ibland helt förfärligt, och alldeles underbart.

Det händer att det blir för mycket strider, men det gör ingenting för det är så galet spännande där mot slutet. Och Vin är den tuffaste hjälten någonsin. Och Elend som läser böcker hela tiden, hur kan en inte bara bli förälskad i honom också. Den här boken ger en väldigt konstig känsla av fantasy blandad med socialrealism, och jag älskar det.

Jag hade i hemlighet önskat mig en Brandon Sanderson-sommar och nu tänker jag ta mig den. Jag har förstås köpt fortsättningen på Mistborn-serien, och till och med installerat en ny bokhylla för att få plats med Sandersons digra produktion. Det är hängivenhet det mina vänner, och galenskap…

SISTA RIKET
Författare: Brandon Sanderson
Förlag: Modernista (2015)
Översättare: Lottie Eriksson, originaltitel: Mistborn: The final empire
Första delen i Mistborn-serien.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Tegelstenssommar: En paus

Vet ni, jag orkar inte med Himlakroppar just nu. Den är inte dålig, och det är inte på grund av mitt sura första intryck av Catton som jag skrev om tidigare. Det är helt enkelt för att det är så långsamt. Och jag är nog inte redo för det just nu. Jag lägger inte bort boken definitivt, men jag pausar den lite, läser annat och gör ett nytt försök om ett tag. Kanske har vi då hamnat i samma universum.

Tegelstenssommar: Äntligen Brandon Sanderson!

DSC_0038

Jag berättade härom veckan om hur jag söker mig in i Himlakroppar från ett inte helt gynnsamt håll. En annan bok jag läser just nu är Brandon Sandersons Det sista riket. Den möter jag med ett helt annorlunda bagage. Min Kulturkollo-kompis Carolina har skrivit mycket och passionerat om Sanderson en längre stund nu och jag känner mer och mer för varje rad från hennes tangentbord att jag också älskar honom, redan innan jag har läst. Jag planerar vilka böcker jag ska köpa och var jag ska göra av dem (den mannen och hans bokproduktion alltså). Jag planerar i smyg en Brandon Sanderson-sommar.

Men det kan ju vara bra att läsa något av karln först… Så Mistborn-serien alltså. Första delen. Förväntningarna är aningen höga…

Tegelstenssommar: Vad jag tänker när jag tänker på Eleanor Catton

Jag är just nu påväg in i den första av sommarens tegelstensromaner. Himlakroppar av Eleanor Catton. Och jag ska erkänna att de där 1112 sidorna skrämmer mig en smula.

HimlakropparJag läser annars främst böcker på mellan 100 och 300 sidor och brukar tycka det är optimalt. 1000+ sidor är bara optimalt om boken är väldigt, väldigt bra. Nu är ju Himlakroppar prisbelönt och det borde lugna mig. Men, och det är ett stort men, boken är skriven av Eleanor Catton – en författare som gjort mig gruvligt besviken tidigare. Jag tyckte synnerligen illa om hennes förra bok, Repetitionen. Många gillade den men jag blev provocerad, och inte på ett bra sätt. Jag väljer att se det som ett bevis på vilken stor och generös människa jag är att jag är beredd att ge henne en ny chans på det här sättet. Andra skulle kanske säga korkad. Vi får väl se vem som har rätt…

Tegelstenssommar!

I sommar tänker jag läsa tegelstenar. För att jag så sällan gör det och för att jag tänker att det är ett sätt att lugna ner och ta sig tid. En bok på 1000 sidor läser en eller så ger en upp, men det går inte riktigt att stressa sig igenom den. Det behöver jag. Därför har jag samlat på mig den här högen. Jag kommer välja helt och hållet på känsla och har ingen aning om vilka jag ägnar mig åt i sommar och vilka som får vänta. Allt är möjligt… Jag kommer rapportera under sommaren under rubriken Tegelstenssommar.