Kärlekspar

På Kulturkollo skriver vi denna vecka under rubriken Hjärta och smärta. Veckans utmaning handlar naturligtvis om kärlek och favoriten bland kärlekspar. I ett inlägg på Kulturkollo var jag tidigare idag möjligen aningens bitter och småsint (men absolut inte utan grund vill jag påpeka), men här och nu lovar jag att vara kärleksfull och fin.

gwen-rhys2-3047Visst är det svårt att undvika Jane Austen här? Egentligen gillar jag nog Mr Knightley mesta av alla Austen-karaktärer men Emma är rätt jobbig så dem kan jag inte ta. Katherine Morlan och Henry Tilney  ligger bra till också, men jag måste nog ändå stanna hos Anne Elliott och Captain Wentworth. Boken är naturligtvis bäst, men den här filmen (eller den här också för den delen) ger klart så kallat mervärde (väldigt mycket mer Austen-filmiskt hittar du här).

Om jag ska göra en lite utflykt från Austenland (ja, jag har sett filmen och den var väl inte väldigt bra, men småmysig) så fastnar jag för ett kärlekspar i Torchwood, Gwen och Rhys. Hur fina är inte de? Hon är ute och bekämpar aliens om dagarna och han lever ett väldigt vardagligt vardagsliv vid sidan av, och i det möts de och lyfter varandra. Dem älskar jag!!!

Vilka är dina favoriter?

Ska det vara såhär (med Torchwood alltså)?

Några avsnitt in i Torchwoods fjärde säsong: Miracle Day har den där hänförda tokförälskelsen från Children of Earth förbytts i en helt annan sorts förundran. Så många frågor har samlats på hög bredvid mig i tv-soffan, så många funderingar som kanske någon där ute kan hjälpa mig att reda ut. Vad är det som hänt? Vem har kidnappat Gwen och Jack från varma, roliga, fina Torchwood och placerat dem i en amerikansk formaterad tv-serie som tar sig själv på allt för stort allvar? Eller är problemet att den inte alls tar sig själv på allvar? Ska Bill Pullman få göra annat än att se svår ut alternativt fulgråta på ett horribelt sätt (saknar Ianto som bemästrar fulgråtskonsten till fulländning) för att sen se hård ut igen (hoppas för jag inser att jag saknat Pullman)? Blir det bättre? Ska det vara såhär? Kommer Rhys vara kvarlämnad i Whales för evigt? Är det värt besväret att se hela serien eller vore det till och med bättre att låta Torchwood vila i frid medan Children of Earth fortfarande finns bevarat i mitt ljusaste tvminne (kommer inte att hända eftersom jag nu äger Miracle Day och inte vet vad som skulle få mig att låta bli att se den trots allt, men funderingen har uppstått och det är aldrig bra)?

Så vad säger ni som tittat – blir det bättre eller är det bara att härda ut och inse att min djupt älskade gått vidare och försöker imponera på helt annorlunda partners/tittare nu?

Torchwood – ordet kärlek räcker inte till

Children of Earth. Jordens barn. Mina barn…

[111205] Jag sitter här dagen efter att ha sett klart tredje säsongen av Torchwood, miniserien Children of Earth. Jag famlar efter ord. Det var förstås bra, alla hade rätt. Men vad är det som är så bra? Vad var det som berörde mig så oerhört. Vad var det som väckte mig nu inatt och fick mig att börja gråta? Det enkla svaret på frågan är förstås barnen – det är listigt att använda barn och deras sårbarhet för att snärja en stackars mamma och hennes hjärta. När barnen hotas blir allt det här med mänsklighet så mycket tydligare. Men det är inte bara det. Det är också Iantos sårbarhet, Jacks val och hur han hanterar det allra värsta, det där med egna barn och andras ungar… Det är det där mötesrummet där politikerna och ledarna sitter och diskuterar och bestämmer de mest fasansfulla saker och till syvende og sidst bara bryr sig om sig själva. Det är tjänstemannen som inte kan sätta ner foten och säga nej utan istället  tvingar sig till att göra det outhärdliga, det som för honom blivit den enda utvägen. Det är allt det där och så himla mycket annat. Det är mörkret och skavet i hjärtat, det där skavet som inte vill ta slut…

[111216] Jag har fortfarande inte så mycket mer att säga, jag har inte ord för Children of the Earth helt enkelt. Kanske ska jag nöja mig med att konstatera att den är precis så bra på att genomskåda och visa upp vårt samhälle som riktigt bra science fiction är, det handlar inte om utomjordingar eller teknik. Children of Earth handlar om människor och mänsklighet, vad vi är beredda att göra för att skydda oss själva, vilket priset är om vi offrar ett barn (exempelvis långt borta i en svältkatastrof i Afrika…).

I relation till resten av serien så är säsong 3 fantastisk i sin jämnhet och kvalitet, inga hemsydda monster så långt ögat når. John Barrowmans skådespeleri som jag klagade på i säsong 2 lämnar här inget övrigt att önska. Gwen är svartsyntare och mer älskansvärd än någonsin och Rhys är Rhys (dvs jag älskar karln). Ianto (Gareth David-Lloyd) briljerar med sin sårbarhet och styrka, trots alla utsatta barn så är det han som berör mig allra mest. Och ändå finns det en liten del av mig som önskar att jag aldrig sett Children of Earth. Min man försökte direkt efter tittningen förklara för mig att det bara var på film men det är ju inte riktigt sant. Visst är det så i verkligheten att det inte finns tio barn kvar därute, utomjordingarna tar inte över våra barn och tvingar oss till vidrigheter men vidrigheter pågår ändå hela tiden, utan det där tvånget, kanske för att vi glömt att fundera över vad det innebär att vara människa. För att vi hela tiden kämpar för att skydda oss själva.

Ack så deprimerande men herregud så skönt att det finns människor som gör sådana här politiska brandbomber i form av tv-serier och sedan kastar dem rakt in i min skyddade verklighet. Konklusion: Se Torchwood: Children of Earth och krama barnen extra hårt. Väldigt, väldigt hårt. Alla barnen…

Torchwood, my love (igen och fortfarande)

Så var också den andra säsongen av Torchwood sedd och analyserad i det fiktiva hemmet. Kanske har totalälsket mattats lite den här gången och kanske har jag börjat ana felen och bristerna slutligen. Att John Barrowman (Jack Harkness) inte är helt ok när det kommer till känsloskådespeleriet och gärna landar i det teatraliska (Gareth David-Lloyd som Ianto är dock hur bra som helst på att fulgråta sig igenom avsnitt efter avsnitt ;)), eller att vissa karaktärer är motsägelsefulla på ett kanske inte helt genomtänkt sätt. Och att det är väldigt ojämnt – ibland mediokert ok andra gånger helt jäkla genialt. Som när en huvudkaraktär helt plötsligt dör i slutet av ett avsnitt långt från slutet av säsongen. Briljant oväntat och man släcker garanterat lampan med hjärtat i halsgropen den kvällen.

Persongalleriet är fortfarande väldigt fint, jag gillar Jack, trots hans ibland till synes omedvetna grymhet, Gwen och Rhys, Tosh och Owen, alla har de en plats i mitt hjärta och det är där det gör fysiskt ont när något händer dem, vilket det verkligen gör i den andra säsongen (också). Det är så hjärtskärande hemskt och sorgligt vissa gånger att man inte kan annat än att hålla andan och hoppas att det ska gå över. Det är en mörk säsong, även om jag ibland tycker att man borde ha vågat utforska mörkret ännu mer. När den efterlängtade brodern återvänder är dock mörkret mörkare än svart och det gillar jag såklart. Vissa händelser mot slutet irriterar mig dock då de känns mer som praktiska lösningar inför framtiden än nödvändiga för handlingen i säsong 2.

Och icke att förglömma – Spike är ju med! Eller James Marsters som spelar en karaktär inte helt olik Spike, sarkastisk och elak men kanske med någon form av hjärta under uniformen. Ett lyckat gästspel för första och sista avsnittet i säsong två. Och vi, fiktiva maken och jag, har naturligtvis kastat oss över den tredje säsongen, miniserien Children of Earth, men den har jag inte ord för än…