Översvämningar och kometer – mer mumin!

Småtrollen och översvämningen är den första boken i serien. Här söker Mumintrollet och hans mamma efter pappan som kommit bort i den stora översvämningen. Det är en fin liten berättelse att befinna sig i. Men djupet och känslan som komma skall har ännu inte infunnit sig.

När kometen närmar sig Mumindalen blir det dock något annat. I Kometen kommer möter Mumintrollet snorkfröken och det är förstås sött på gränsen till en sockerchock, men mest av allt gillar jag ändå lugnet i deras rädsla för den annalkande katastrofen. Mumins självklara tillit till att föräldrarna ska fixa hela situationen, mammans vardagspyssel, Sniffs oerhört irriterande babbel eldat av ren och skär skräck (blandad med kärlek till glittrande stenar). Fint är det, väldigt, väldigt fint.

SMÅTROLLEN OCH ÖVERSVÄMNINGEN / KOMETEN KOMMER
Författare: Tove Jansson
Förlag: Bonnier Audio
Inläsare: Mark Levengood
Del 1-2 i serien om mumintrollen. Tidigare recenserade delar: Pappan och havet och Sent i november 

Sent i november

sent-i-novemberDe här böckerna om Mumindalen och alla däri, de kan inte beskrivas eller recenseras. De kan inte reduceras till några ord på en blogg. När jag har suttit med Sent i november har det hänt mer än en gång att jag nästan börjat gråtà av ren lycka över att det här finns. De här orden är skrivna och älskade och det betyder att jag inte är ensam i världen om att vara egen. Onkelskruttet, Hemulen, Homsan, Filifjonkan, alla som vandrar till huset och finner det tomt. Alla som sätter sig där och väntar på att muminfamiljen ska återvända från fyrön. De är som jag, olika delar av mig, några sidor av mig. Och de är så mycket novemberstämning, på ett bra sätt (jo faktiskt). En annan sak den här boken är är medicin, det borde vara självklart att skriva ut det här på recept till alla utmattade, trötta och ledsna därute. Det läker.

SENT I NOVEMBER
Författare: Tove Jansson
Förlag: Bonnier Audio (2009)
Inläsare: Mark Levengood
Del 9 i serien. Del 8: Pappan och havet

Pappan och havet

För någon vecka sen instagrammade jag lyckligt att jag kunde lyssna på ljudböcker. Då hade jag försökt ett bra tag med en väldig massa olika röster utan att hitta något jag klarade av. Det är dels koncentrationssvårigheterna som gör det, men också ljudkänsligheten tror jag. Det blir så nära med en ljudbok.

pappan-och-havetDet som till slut funkade var Mumin, inläst av Mark Levengood. Jag testade Tove Janssons egen inläsning först och det gick inte alls, av oklar anledning. Men med Mark och Mumin har det funkat. Jag lyssnar när jag stickar (eller stirrar på träd) och jag gör det bara små stunder i taget, rekordet är 30 minuter men då var jag riktigt trött efteråt och blev tvungen att sova. Inte minns jag så särskilt mycket efteråt heller, för att jag inte orkar fokusera förstås, men det är ok.

Jag har insett att jag tidigare bara läst väldigt korta stycken om muminfamiljen, bilderböcker och noveller. Att äntligen möta dem alla på riktigt är väldigt mycket som balsam för själen. De är så oerhört underbart sina egna allihop, på ett vridet och mindfult sätt (och helt utan stress, mindfulness brukar annars sällan vara stressfritt…). My är så bitsk, Mumin en sån drömmare, pappan som slits mellan att ta hand om familjen så som han tror att han måste och gör, och att göra det där andra han egentligen vill. Och Mårran! Åh så jag tycker om Mårran, och Mumintrollets styrka att se henne för den hon är i den här boken. Mårran är världshistoriens sorgligaste karaktär, och ändå så oerhört vacker. Det händer att jag identifierar mig med henne, då är det skönt att det finns mumintroll här i världen som är beredda att komma med lyktan så Mårrorna kan få dansa de också.

PAPPAN OCH HAVET
Författare: Tove Jansson
Förlag: Bonnier Audio (2009)
Inläsare: Mark Levengood
Del 8 i serien om Mumintrollen, jag läser i helt fel ordning och det gör ingenting.

Tove och jag

Tove_100.PNGFörst tänker jag att Tove Jansson har jag nog ingen relation till. Mumin har jag ju inte läst och inte betyder hon väl något för mig..? Men se så fel jag har, både om det ena och det andra.

När jag får tänka efter inser jag att mitt enda möte med Tove Jansson inte alls är den där barntvserien där Mårran skrämde livet ur mig (när jag var lite äldre än jag vill erkänna). Jag har läst Pappan och havet. Jag älskar pappan, och havet! Muminpappans filosoferande står för så mycket av det jag vill ha i mitt liv. Jag älskar! Hur kunde jag glömma det?

Sen finns det en muminnovell också, i samlingen Det osynliga barnet. En julberättelse som heter Granen och som på pricken fångar vår ibland ganska märkliga inställning till julen. Den är väldigt fin och dessutom var det den som jag och A analyserade allra första gången vi träffades på den där kursen för länge sen. Innan vi blev kompisar och bästisar och sambos. Det är ju ändå lite speciellt.

Därutöver har jag läst och fullkomligt älskat Sommarboken. Den är magisk och obeskrivlig, ett försök till recension finns här, men jag kan säga så mycket som att det är en av mycket få böcker som glimrar i mig bara jag tänker på den. Så mycket att jag måste läsa om den med jämna mellanrum. Kanske borde jag läsa mer Tove Jansson, också sånt som inte är Muminrelaterat, det är där jag känner att vår gemensamma framtid ligger. Min och Toves.

 

Detta inlägg är en del av Bokbabbels Tove Jansson-bloggmarathon med vilket vi firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år. De övriga som deltar är: MonsterSteffaSagas bibliotek,PantalaimoneSockerslottFeministbiblioteketOksan hyllyltäLilla bokhyllanFantastiska berättelserOch dagarna gårEn kattslavs dagbokBreakfast Book ClubYtterligare några ordHavsdjupens salCaffeineBokhoraSöstra miKirsin kirjanurkkaVästmanländskans bokbloggBoktok73Bokhyllan i pepparkakshusetBoktjuvenHyllytontun höpinöitä,BoktokaLes! Lue!Prickiga PaulaLyran noblesserYökyöpeli hapankorppu lukee,MadnessFiktiviteter och Bokbabbel

Tove Janssondagen

Idag är det dags att fira Tove Janssons hundraårsjubileum. I bokbloggosfären är det Bokbabbel som håller i taktpinnen och inläggen kommer vina i luften från alla möjliga håll. Mitt inlägg kommer inte förrän klockan 22 (svensk tid) ikväll men bloggandet är redan igång och såhär ser schemat ut (länkar till alla bloggar hittar du längst ner i inlägget)!

03.30 MonsterSteffa

04.00 Sagas bibliotek

05.00 Pantalaimone

06.00 Sockerslott

06.30 Feministbiblioteket

07.00 Oksan hyllyltä

08.00 Lilla bokhyllan

08.30 Fantastiska berättelser

9.00 Och dagarna går

10.00 En kattslavs dagbok

10.30 Breakfast Book Club

11.00 Ytterligare några ord

12.00 Havdsdjupens sal

12.30 Caffeine

13.00 Bokhora

14.00 Söstra mi

14.30 Kirsin kirjanurkka

15.00 Västmanländskans bokblogg

16.00 Boktok73

16.30 Bokhyllan i pepparkakshuset

17.00 Boktjuven

18.00 Hyllytontun höpinöitä

18.30 Boktoka

19.00 Les! Lue!

20.00 Prickiga Paula

20.30 Lyrans noblesser

21.00 Yökyöpeli hapankorppu lukee

21.30 Madness

22.00 Fiktiviteter

22.59 Bokbabbel

Detta inlägg är en del av Bokbabbels Tove Jansson-bloggmarathon med vilket vi firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år. De övriga som deltar är: MonsterSteffaSagas bibliotek,PantalaimoneSockerslottFeministbiblioteketOksan hyllyltäLilla bokhyllanFantastiska berättelserOch dagarna gårEn kattslavs dagbokBreakfast Book ClubYtterligare några ordHavsdjupens salCaffeineBokhoraSöstra miKirsin kirjanurkkaVästmanländskans bokbloggBoktok73Bokhyllan i pepparkakshusetBoktjuvenHyllytontun höpinöitä,BoktokaLes! Lue!Prickiga PaulaLyran noblesserYökyöpeli hapankorppu lukee,MadnessFiktiviteter och Bokbabbel

Sommarboken

Den här lilla boken kom till mig i Hannas förra pocketkedjepaket.

Den här boken lockade mig till sig så snart jag öppnade paketet och jag slängde mig in i läsningen samma dag jag fick den. Troligen var det omslaget som tilltalade mig med sin enkelhet. Dessutom är boken skriven i korta kapitel som kan läsas ett och ett eller i en lång följd. Kapitlen presenteras inte i kronologisk ordning utan känns mer som små sagor i sig – ofta krumeluriga och underfundiga, alltid kärleksfulla. Att boken dessutom är rikt och vackert illustrerad av Tove Jansson själv gör den helt oemotståndlig.

Tove Jansson berättar en historia eller visar oss snarare ett utsnitt ur tre människors liv. Där finns pappan som någon gång förlorat sin fru och som nu bor på ön med sin mor och sin dotter. Där finns flickan som förlorat sin mamma men som finner sig väl tillrätta med farmor, katter och vardagsmysterier. Där finns farmorn som är gammal, har ont, inte orkar men som fortfarande kan fantisera och leka. Och det är om flickan och farmor det handlar framförallt.

De är inte alltid vänner de där två – vissa gånger drabbar de samman så stickor och strån ryker. Men så enas de om att tycka olika och kommer överens om något av de livets under de talar om – döden, katter, gud, maskar… Boken är en fin och underfundig skildring av en djup vänskap som tål och uppmuntrar all egenhet.

Det här är definitivt en bok jag kommer att återvända till – till vissa kapitel, till hela boken. Allra mest tycker jag om avslutningen där farmor välkomnar ännu en augusti och allt det mörker hösten för med sig över ö och liv. Farmorn delar min kärlek till det melankoliska och höstiga. Vilket inte på något sätt gör sommaren och ljuset mindre välkommet.