Mer blod på g

Jag som inte ens har kunnat se en enda liten bit (eller droppe) av True Blood gläds ändå åt att serien nu fått förlängt förtroende också över en fjärde säsong. Än så länge, två säsonger in, är jag bara delvis förälskad men jag hyser fortfarande förhoppningar om att det ska bli bättre och att det till slut ska kunna nå upp till de höjder serien har potential för.

Mer om detta i Aftonbladet och SvD.

Sookiebonanza

Efter det innehållande Lilla stjärna så var paketen som damp ner i min postlåda idag vårens mest efterlängtade. Inte bara dök den senaste Sookie Stackhouse-romanen Dead in the Family upp utan också de tre första delarna i månpockets nyöversatta nyutgivning av hela serien!

Min tanke är att inleda en liten omläsning nu för att tvätta bort True Blood-intrycken och gå in i bokvärlden igen. Inledningsvis gör jag det via pocketarna samtidigt som jag då får jämföra översättningen mot den förra (katastrofala).

Jag har hela tiden tänkt att jag ska spara Dead in the Family ett tag tills jag helt och hållet kan försjunka i den men jag vet inte om det går. Någon vecka kanske men det kliar i fingrarna efter att få öppna och läsa, läsa, läsa tills jag vet hur det går för den här gången och får vänta tills nästa år på nästa dos… Det är lustigt med de här serien hur barnslig den gör mig. Jag läser så otroligt mycket annat som på många plan är bättre litteratur men det är ändå de här böckerna jag blir helt pirrig av när de dyker upp. Alla måste få ha sin last antar jag 🙂

Vad ska man säga om omslagen förresten… Dead in the Family-omslaget är illustrerat av samma konstnär som alla de amerikanska förstautgåvorna – Lisa Desimini. Jag är väldigt kluven inför dessa omslag de är både fula och snygga på något komplicerat sätt. Jag tolererar dem helt enkelt 🙂 Bilderna på de första utgåvorna av Sookie-romanerna på svenska hade riktigt hemska tv-seriebilder på omslaget. Nu är det illustrationer som knyter till tv-serien men ändå lyckas vara egna. Klubb död-omslaget känns väl sådär men de andra är fina. Böckerna kallas ”kultböcker” i baksidestexten och i den traditionen passar bilderna bra. Det finns något 60-talskultigt över dem.

PS: Och någon professionell fotograf lär jag nog aldrig bli 😉 Ds

Bokfrågornas ABC 20

Denna vecka har lilla O hunnit fram till bokstaven T i Bokfrågornas ABC.

Berätta om en bok som handlar om turism! Den handlar väl inte om turism direkt men i Bitterfittan (Maria Sveland) förekommer i alla fall en avgörande semesterresa där huvudpersonen måste stå till svars för (inför sig själv och andra) att hon reser ifrån sitt barn. Ett lysande exempel på att det som är ok för en pappa kan vara väldigt stigmatiserande för mamma.

Har du någon favoritbok som blivit tv-serie? Jag är ju väldigt förtjust i Sookie Stackhouse-böckerna av Charlaine Harris som blivit tv-serie i form av True Blood. Handlingen skiljer sig ju en hel del från böckerna men karaktärerna kan i alla fall delvis kännas igen. Jag är än så länge mer vän med böckerna än serien men det beror nog mest på att jag läste innan jag såg.

Vilken är din favorittitel? Jag är förtjust i väldigt korta enordiga titlar som Ondvinter och Människohamn som säger något om handlingen men också är väldigt vackra ord. Sen finns det ju en del riktigt vackra poetiska titlar också men de tenderar att falla ur minnet vilket tydligen har hänt nu också :)Annars måste jag nog säga att omslagen är viktigare för om jag läser en bok eller inte än vad titlarna är.

Berätta om en bok där tillfälligheter spelar stor roll. I Gabriella Håkanssons Operation B förekommer en hel del händelser som i alla fall verkar vara tillfälligheter till en början men som sedan visar sig vara delar i en stor plan. Infernaliskt och mycket välskrivet – en ”gammal” favorit!

Bokfrågornas ABC 19

I veckans ABC gäller det att svara på fyra frågor relaterade till bokstaven S:

1. Jag är en språknörd. Lika bra att erkänna att en boks språk har stor betydelse för vad jag tycker om den. Vilken författare har det bästa språket enligt dig? Jag tycker också att språket är viktigt (även om jag kan försjunka i rena underhållningsböcker också där handling kommer före språk). Jag försjunker gärna i språket och försvinner in i riktigt fantastiska formuleringar. En stor favorit på senare tid är definitivt Hillary Mantel med den språkligt fulländade Wolf Hall. Men eftersom jag inte läst något annat hon skrivit kan jag ju inte utnämna henne till bäst av de bästa. Över huvudtaget är det svårt när man bara får säga en enda… Men jag väljer Hjalmar Söderberg.

2. Det vimlar av syskon i böckernas värld. Vilka är dina favoriter? Jag drömde alltid om att ha en storebror när jag var liten. Troligen beroende på att jag var storasyster och gärna skulle vilja få vara lite liten och omhändertagen emellanåt. En annan möjlighet är att det var Bröderna Lejonhjärta som påverkade. För visst var den där önskebrodern väldigt lik Jonatan Lejonhjärta…

3. Sagor hör bandomen till, men funkar även för vuxna. Vilken saga tyckte du bäst om som barn? Har du samma favorit nu? Jag minns inte så många traditionella sagor men jag minns att jag hade ett kassettband med HC Andersen-sagor. Främst minns jag Elddonet och Mästerkatten i stövlar men jag vet inte om jag tyckte om dem så värst…

4. Jag läste Fallet Vincent Franke för någon vecka sedan och Christoffer Carlsson har gjort ett soundtrack till den. En spotifylista som du hittar här. Gör ett soundtrack till en favoritbok. En låt, fem, tio eller kanske fler. Vilken svår uppgift! Det finns ju böcker där musiken finns naturligt invävd. Som i John Ajvide Lindqvists Människohamn där två huvudkaraktärer enbart kommunicerar genom citat från The Smiths. Musiken ska också spela en stor roll i hans nya roman Lilla stjärna som kommer i maj – det finns till och med en spotifylista. Jag uppskattar verkligen sådana musikreferenser under läsningen men i mitt huvud är det ändå tyst. Jag tror att jag helt enkelt är oförmögen att koppla musik med litteratur på ett begåvat sätt och lämnar härmed walk over i frågan. Men ett soundtrack som jag gärna hyllar är det till tv-serien True Blood. Även om jag, tro det eller ej, ännu inte är helsåld på serien efter en och en halv säsong så älskar jag musiken. Kanske något att ta med sig in i läsningen av den nya Sookie Stackhouse som kommer i maj?

Lite besviken

Nu måste jag nog erkänna för mig själv att jag är besviken på True Blood. En och en halv säsong in i serien tycker jag fortfarande inte att det lyfter. Jag inser att mina förväntningar varit väl högt ställda och att jag någonstans hoppats att serien skulle ge mig samma uppslukande glädjekänsla som böckerna faktiskt gör. Visst är True Blood kul, märklig (på ett bra sätt) och snygg men sen då? Den griper inte riktigt tag i mig.

Det största problemet som jag ser det är att serien inte fokuserar utan bollar med för många huvudkaraktärer och historier. Sookie och Bill i Dallas, Jason hos Light of day, Sam och Daphne, Tara och Maryanne. Jag förstår ju att det kommer att vävas ihop mot slutet men det räcker inte för mig just nu. Dessutom stör jag mig på lite för många karaktärer för att det ska kännas bra. Sookie är rätt jobbig, Bill är oändligt tråkig och Tara och Sam är också ganska trista i sin enkelspårighet.

I början störde jag mig på att serien skilde sig så mycket från böckerna men det är inte det som är problemet. En serie rakt av baserad på böckerna hade till en början nästan uteslutande handlat om Sookie och Bill vilket troligen hade blivit olidligt. Jag tycker dessutom att de karaktärer som skapats eller omskapats för serien ofta är intressanta. Sam är intressantare i serien liksom Lafayette och Jason. Bills skyddsling Jessica finns ju inte alls med i böckerna men behövs verkligen för att balansera berättelsen om Sookie och Bill.

Min favorit är ju, precis som i böckerna, Eric och jag tycker att Alexander Skarsgård gör honom rättvisa. Men det är ändå något fel på en serie när höjdpunkten är att höra Skarsgård prata småstolpig svenska emellanåt.

Jag kommer förstås följa True Blood till säsongsavslutning och jag kommer att bänka mig i soffan när säsong tre dyker upp – troligen med lika orealistiskt höga förväntningar som vanligt. Kanske tar det sig snart…

Ikväll är det dags igen…

För True Blood alltså. Alla andra verkar i och för sig ha sett också andra säsongen för länge sen på någon kanal som jag inte har 😉 Men jag sitter i alla fall bänkad ikväll och hoppas på en ännu bättre säsong än den första. Imorgon lär ni säkert få höra vad jag tyckte också. Lyckliga ni!

Vi måste prata lite True Blood

Såhär några avsnitt in i True Blood har det börjat landa tycker jag. Till en början var jag mest förtjust i den helsjuka vinjetten och att de hittat en skådis som är lika träig i sin roll som Bill känns i böckerna. Resten irriterade mest och jag hade svårt att ta de där avvikelserna från böckerna (läs Tara och Jason framförallt). Men förra veckan började det vända för mig och nu är jag på tåget. touchdeadÄntligen har jag lyckats släppa lite av böckerna och se tv-serien som något eget. Äntligen tycker jag att det är sådär absurt, roligt och sorgligt som jag hoppades. Och till och med, kanske till och med framförallt, Jason Stackhouse som är så obeskrivligt irriterande i böckerna är rolig på tv – om än fortfarande irriterande. Så jag är med på riktigt framöver och hoppas på fortsatt underhållning på onsdagkvällarna.

Och nästnästa vecka (6 oktober) kommer en ny bok i Sookie-världen. En novellsamling att avnjuta i väntan på nästa ”riktiga” bok i serien som lär komma i maj 2010.

Puh

En sån himla tur! Jag gillade True Blood. Hur hade det gått annars kan man undra. Jag var fast redan i vinjetten och resten köper jag också (nästan) rakt av. Jag inser att jag kommer att bli irriterad på att Jason verkar få så mycket plats (vilket jag är när jag läser böckerna också) och jag har lite svårt att vänja mig vid Taras personlighet som skiljer sig en del från böckerna. Men jag gillar att de fått fram humorn och jag måste säga att jag gillar Anna Paquin i rollen som Sookie trots att jag var skeptisk innan. Det blir nog bra det här.

Livvakterna som visas precis innan True Blood (på samma kanal) lovar också gott. Det känns som ett gediget dansk tv-arbete med utmejslade och komplexa karaktärer. Och det har jag längtat efter rätt länge nu.

Onsdagkvällarna är räddade!

Höjdarkväll!

När det gäller tv-tittande är vi ganska rejält försedda just nu hemma i radhuset. Efter att vi båda fyllt år sitter vi nu på en osedd säsong av Battlestar Galactica och två Buffy the Vampire Slayer. Till detta kommer Being Human-avsnitten och halva första In Treatment-säsongen som väntar på oss i digitalboxen.

Allt detta till trots ser jag ändå kvällen som en liten julafton. Klockan 21 inleds det hela True blood postermed den danska serien Livvakterna. Alla som läst min förra blogg vet att jag länge efterlyst bra danska dramaserier (typ Mordkommissionen, Örnen och Brottet) i svensk tv och denna hoppas jag mycket på (särskilt som upphovsmännen låg bakom just Mordkommisionen och Örnen). Efter detta är det sen dags för True Blood. Ord kan inte beskriva hur jag längtat! Sen jag läste första boken för ett och ett halvt år sen har jag sett fram emot tv-serien vilket ju peggar upp för en viss besvikelse. Men även om den är skit och jag inte kan förlika mig med hur mycket den avviker från böckerna så blir det nog bra underhållning i alla fall. Hoppas jag.

Så ikväll poppar vi popcorn och håller tummarna här hemma…

Lite vampyriskt…

Weird Science skriver om senaste (i USA alltså) avsnittet av True Blood. Jag går snart sönder av längtan efter tv-hösten när Svt äntligen ska ge mig en hederlig vampyrdos. Jag har insett att tv-serien skiljer sig rätt rejält från böckerna av Charlaine Harris och det kommer säkert att störa mig men jag kan ta det. Om det bara börjar någon gång!

Uppdatering: En snabbgoogling ger svar direkt – den 26:e augusti klockan 22:00 är det minsann dags. Jag tror jag bänkar mig direkt…