Orlando

Äntligen har jag läst Orlando, och vilket äventyr det är!

Alla känner till förutsättningarna? Om Orlando som föds som man, lever ett poetiskt och utsvävande liv, bär sina egenheter med stolthet och en morgon vaknar som kvinna. När berättelsen lämnar henne har flera hundra år passerat och Orlando börjar bli trött.

Orlando är min första traditionella roman av Virginia Woolf. Med början, mitt och slut menar jag. Att läsa Mot fyren var till exempel mer som att trassla in sig i ett garnnystan och lita på att författaren ska tråckla ut mig därifrån igen om jag bara håller i en tråd tillräckligt hårt.

Handlingen gör det möjligt för författaren att reflektera kring könsroller och det eviga i kvinnors underordning. När Orlando först förvandlas är hen rätt nöjd med sin nya status som kvinna men väldigt snart står det klart hur begränsad kvinnans frihet är. I de reflektionerna känner jag igen Virginia Woolf, den arga Virginia Woolf från exemplevis Ett eget rum. Men här finns också andra Virginior, den lekfulla och den konstnärligt fria som jag tycker så mycket om.

Jag tycker också mycket om Orlando för dess grundförutsättningars skull och för tonen, språket, sättet att berätta (det är ofta helt omöjligt att veta hur snabbt eller långsamt tiden går, blinkar man kan man missa ett könsbyte osv). Ska jag säga något negativt så är det att den inte är helt jämn. Det finns rätt långa stycken som känns om inte onödiga så i alla fall för långa och lite långtråkiga. Men som helhet är Orlando precis allt det jag hoppades på. Välskriven (förstås) och tankeväckande om såväl tid som kön och identitet.

ORLANDO
Författare: Virginia Woolf
Förlag: Norstedts klassiker (1982) / Random house (2012)
Översättare: Margaretha Ekström

30 bra saker: Virginia!

VirginiaWoolf (1)

Min kärlekshistoria med Virginia Woolf är kanske lite märklig? Det var det där med att jag läste och såg Timmarna och insåg att hon var någon som stod mig nära.

I våras ägnade jag en hel vecka åt Virginia här på bloggen, men vår bekantskap gick djupare än så förstås. Jag umgicks med henne under stora delar av vintern, när jag läste Mot fyren (världens vackraste bok?), Vanessa & Virginia och när jag skrev fram den där veckans inlägg. Och hon känns fortfarande som en bundsförvant, så klok…

Nu börjar jag känna mig oemotståndligt sugen på att kasta mig in i hennes värld igen. Orlando ligger på sängbordet och väntar på sin tur, och jag känner att den nog kommer under julledigheten. Och då ska jag läsa långsamt, några sidor om dagen, ett kapitel här och ett där. För det är så hon skriver, krävande och så fantastiskt belönande när en ger sig hän.

Vinnare av Ett eget rum

Så himla kul att ni var så många som ville vinna en av mina absoluta favoritböcker – Ett eget rum av Virginia Woolf! Egentligen skulle jag vilja ge er alla en bok men mitt lager har tyvärr vissa begränsningar… Efter lottdragning står det klart att bokvinster går till Messa. Grattis! Maila mig din adress (fiktivahelena@gmail.com) så kommer boken snarast.

Virginia

VirginiaWoolf (1)

Virginia Woolf är egentligen en sagogestalt i mitt inre. Hon har på något sätt alltid funnits där. Hon går som en kvinna i svart, alltid på väg ut ur bilden, alltid lite oskarp, diffus, bortvänd…

När jag första gången mötte henne var det djupt inne i fiktionen. I Michael Cunninghams Timmarna där hon är centralgestalt, också utanför sina egna scener. Hon är magnifik i all sin vardaglighet. Hon grep mig och har sen dess aldrig släppt taget.

Och till slut läste jag henne. På ett sätt ovilligt, utan att vilja rubba min fantasigestalt, kvinnan i periferin. Men jag läste hennes Londontexter eftersom jag skulle besöka London för första gången. Och jag fastnade för den skarpa iakttagelseförmågan, och den där rösten. Den kritiska, den på gränsen till ironiska, den under ytan arga, draperad i humor.

Ett eget rum – så feministisk så tidigt, Mot fyren – obeskrivlig, genial!

Hon har inte försvunnit när jag läst henne, orden har inte suddat ut henne. När jag läste Susan Sellers bok om Virginia och systern Vanessa såg jag henne till och med skarpare än tidigare. Kvinnan i svart. Hon som går längs stranden och samlar sina stenar. Hon som fann livet så olevbart svårt att hon fyllde sina fickor med sten och gick ut i  floden. Den döden, så till synes romantisk men också så oändligt fasansfull. Jag kan inte sluta tänka på den även om jag vill. Virginia Woolf var en stor författare som förtjänar hågkomst bortom sitt slut.

Virginia Woolf hos Cunningham är (som jag minns det) den sårade, döende poeten – hon som är för stor för livet. Virginia hos mig är en skarpögd, ettrig och konstaterande ordkonstnär. Jag älskar min Virginia mest av de två. Väldigt mycket. Och jag är glad att jag läste, att jag kunde transformera henne till sitt geni och sin mänsklighet snarare än sin död. Men hon kommer alltid vandra i mitt synfälts utkant, som en påminnelse och ett minne. Som den anförvant hon varit när livet varit svårt, men med allt det vackra hon lämnat kvar för att vi inte ska behöva gå samma väg ut i strömmen. Kanske mot den.

Detta inlägg är en del av Kulturkollos bloggstafett på Internationella kvinnodagen.

Vanessa & Virginia

vanessa-och-virginiaJag läser väldigt sällan biografier.  Jag brukar förfäkta ett kompakt ointresse för författares privatliv. Och ändå har jag alltså läst Susan Sellers bok om Virginia Woolf och hennes syster Vanessa Bell. Varför?

Kanske för att det är en roman snarare än en officiell biografi, kanske för att det är en historisk roman, men allra troligast för att det är en liten skärva av den enda författare jag verkligen fascineras av. Virginia Woolf är så utanför sin tid, all tid, i sitt skapande. Så skarpsynt och vass, så modig och självklar i sitt uttryck. Jag lockas egentligen inte av en rent biografisk bok om hennes liv, men jag lockas av en tolkning av henne. En blick från ett annat håll.

Virgina är inte huvudperson i boken, allt ljus ligger på systern, jaget, Vanessa. Boken berättas i du-form och den tilltalade är Virgina. Det är en berättelse om uppväxten, förlusten av föräldrar och syskon. Om vuxenblivande, giftermål, barn och konstnärsskap. Om passioner, depressioner och sånt som går sönder. Och mitt i allt detta finns systrarna, älskande varandra, ständigt avundsjuka, ständigt beredda att lyfta den som fallit.

Vanessa och Virginia är en roman men jag är glad att den känns så trogen, så äkta och så nedtonad. Det är människor som beskrivs, inga perfekta piedestalplacerade genier, även om det kanske var just det de var – genier. Jag känner att jag tycker mycket om dem båda. Jag skulle gärna ha lärt känna dem närmare. Det är en sån välsignelse att konst lever kvar så att jag har chansen.

VANESSA & VIRGINIA
Författare: Susan Sellers
Förlag: Ordfront förlag (2010)
Översättare: Eva Johansson
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Tekoppens tankar

Vinn Ett eget rum!

Ni kanske har märkt att jag har lite av ett tema här just nu, och att det temat är Virginia Woolf. Jag kan just nu inte få nog av henne och därför tänker jag fortsätta på inslagen väg veckan ut.

Idag vill jag säga något om den av Virginia Woolfs böcker som hittills betytt mest för mig, den inspirerande, feministiskt glödande och rakt igenom fantastiska Ett eget rum.

När jag recenserade den förra året skrev jag bland annat såhär:

När jag nu några dagar efter att jag läste ut Ett eget rum tänker på den så händer det att jag nästan, nästan gråter. För att den är så briljant. För att Virgina Woolf är så briljant. För att det faktum att hon är lika aktuell och brännande idag är så långt från briljant. Virginia Woolf behövs idag, och det är ju väldigt sorgligt, en kunde ju ha hoppats att vi skulle ha kommit längre.

Hela recensionen hittar du här.

9789174996210_200_ett-eget-rumI dagarna kommer Ett eget rum i nyutgåva hos Modernista vilket föranlett att jag just nu läser boken igen. Och den är minst lika bra andra gången.

Eftersom Ett eget rum är en sån där bok som jag tycker att alla ska få chansen att läsa så lottar jag nu ut ett exemplar av den vackra nyutgåvan! Allt du behöver göra är att skriva en kommentar till inlägget och berätta om en bok du vill ge alla chansen att läsa (berätta gärna varför du väljer just den), vill du hellre skriva ett blogginlägg så går det förstås jättebra men glöm inte att länka här så jag hittar dig! Vid midnatt på lördag stänger tävlingen och vinnaren presenteras här på söndag.

Drömmen om London, och promenader i Virginias stad

Det här är ingen vanlig recension, jag har nämligen inte läst ut boken. Men det är ändå en kärleksförklaring, och en dröm om något som ska komma.

promenader-i-virginia-woolfs-londonSom jag nämnt tidigare så drömmer jag om och planerar för en resa på egen hand till London. Där ska jag bevisa för mig själv att jag klarar mig utan någon som beställer min mat och tar hand om allt är tanken. Jag blir lätt lite osjälvständig på resa och nu ska jag inte vara det. Men det går inte bara att resa till London för att beställa mat. Jag måste fylla upplevelsen med något också. Jag tänker naturligtvis teater, och ändlösa rader av bokhandelsbesök. Jag tänker museer. Och så tänker jag promenader.

Jag äger sen tidigare en bok med historiska promenadstråk och den tänker jag naturligtvis konsultera vid planeringen, och så hoppas jag på att någon tar på sig att skriva en om platserna i Wolf Hall-böckerna, annars får jag väl researcha på egen hand… En bok som jag läser just nu och som kommer ligga till grund för en stor del av denna upplevelse är Lisbeth Larssons helt fantastiska Promenader i Virginia Woolfs London. Anledningen till att jag läser så långsamt är dels att den är så kunnig och faktaspäckad, dels att jag gärna vill läsa romanerna innan jag läser om dem.

För inte så länge sen proklamerade jag min avsky för fantasykartor, men i verkligheten går det tydligen bra för jag älskar verkligen alla kartor som fyller den här boken. Självklart blir mitt liv lite bättre när jag sitter framför en karta över Mrs Dalloways London, med prickar utplacerade på alla viktiga mötesplatser!

Boken bjuder således rent praktiska promenadförslag (som jag kommer följa), men den erbjuder också en djupgående och intressant analys av Virginia Woolfs hela författarskap. Och sånt älskar jag! Jag må undvika rena biografier eftersom jag inte vill veta saker om författares privatliv men när studier tar utgångspunkt i verken och analyserar en utveckling, då fastnar jag.

Detta är således ingen riktigt recension, men det är ingen vanlig bok heller. För mig kommer den nog inte ta slut, jag kommer fortsätta läsa så länge jag läser Virginia Woolf och så länge jag älskar London, det vill säga alltid.

PROMENADER I VIRGINIA WOOLFS LONDON
Författare: Lisbeth Larsson
Förlag: Atlantis (2014)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Hanneles bokparadis

To the lighthouse

to the lighthouse1När jag läste kreativt skrivande på universitetet och på folkhögskola fick jag lära mig att alltid avsluta ett textstycke med samma fokus som det började, alltså att inte byta tempus eller huvudperson mitt i. Det är vanligen ett mycket gott skrivtips. Virginia Woolf bryter mot alla regler i To the lighthouse, och det blir så fantastiskt bra!

Det börjar om hela tiden. Personerna blir bara fler och fler och jag kan inte hålla ordning på dem. Ibland är texten som ett pågående inre samtal med ständigt skiftande fokus. Det är förvirrande och obegripligt. Och alldeles, alldeles underbart!

Jag kan omöjligen säga något om vad boken handlar om, och göra den rättvisa. Det är liksom en grupp människor som kanske ska besöka en fyr. Och som umgås i ett sommarhus, utan att egentligen passa samman. Det är alla dessa vardagliga bestyr parade med stora tankar om förgånget och framtid. Det är tidsförskjutningar och död och ogripbar sorg i en parentes. Och det är hela tiden så språkligt genialt att jag inte orkar läsa mer men aldrig vill sluta. När jag förälskade mig i Virginia Woolfs journalistiska texter anade jag att det var hit, till det fantastiska, det skulle leda mig men samtidigt hade jag inte en chans att veta. To the lighthouse är så ogripbar, så omöjlig att förklara. Jag kommer läsa den många, många gånger. Nästa gång på svenska, och sen på engelska igen, och sen…

TO THE LIGHTHOUSE
Författare: Virginia Woolf
Förlag: Vintage books (2012)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

Mot fyren – världens vackraste bok?

Jag läser just nu Virginia Woolfs sanslöst fantastiska To the lighthouse och slås varje gång jag plockar upp boken av hur vackert omslaget är på min utgåva. Men så sitter jag och spånar på en recension och upptäcker att bilden på min bok är lite svår att få tag på, att det finns hur många andra utgåvor som helst och att de är lika vackra allihop. Alltså fantastiska!

Vilken är din favorit? Mina är 1, 2, 4 och 5. Och så resten också… Imorgon kommer recensionen.

Konsten att vara kvinna

Förra hösten skrev jag min Kroppspaniktext, delvis en bokrecension, delvis en sorts komma ut-berättelse, delvis ett feministiskt statement. Den handlade om mitt sjuka förhållande till och med min kropp genom åren. Jag slutade väga mig i samband med att texten publicerades, det är en del av min process. Jag springer tre gånger i veckan men tänker väldigt aktivt, hela tiden, att det inte är för viktens skull. Det är liksom en ständigt pågående kamp med mig själv, och med normen för kvinnokroppar och för kvinnlighet och med alla andra föreställningar som jag och andra har om allt möjligt. Det är en konst i sig att vara människa…

Det här med kroppar och kvinnlighet är också politik och något i alla fall jag kommer ta med mig in i valbåset på söndag. För mig som feminist är det förstås viktigt sen länge, men jag påverkas också ständigt av det jag läser (det är ju tjusningen med att läsa). Varsågoda, några viktiga lästips:

80 grader från varmvattnet – deckare av Karin Alfredsson, om utsatthet och styrka på ett lite annorlunda sätt.

Flickan och skulden – förfärligt avslöjande och förfärligt av Katarina Wennstam, om våldtäkt och våldtäktskultur.

Ett eget rum – klassiker av fenomenalt coola Virginia Woolf, om kvinnors rätt till plats och röst.

Hatet – naturligtvis kontroversiellt av Maria Sveland, om feminism, anti-feminism och priset vissa tvingas betala för en självklarhet (alla människors lika värde, i praktiken).

Hur man botar en feminist – seriepolitik när det är som allra bäst, av bästa Nanna Johansson!

Konsten att vara kvinna – nej, jag håller inte med Caitlin Moran om allt men jösses vad hon får mig att skratta och det händer inte nog ofta i den feministiska debatten…

Och om några timmar kommer här en recension av en riktig klassiker i ämnet…

Ett eget rum

När jag nu några dagar efter att jag läste ut Ett eget rum tänker på den så händer det att jag nästan, nästan gråter. För att den är så briljant. För att Virgina Woolf är så briljant. För att det faktum att hon är lika aktuell och brännande idag är så långt från briljant. Virginia Woolf behövs idag, och det är ju väldigt sorgligt, en kunde ju ha hoppats att vi skulle ha kommit längre.

Formen i sig adderar till upplevelsen, bara tanken att Ett eget rum är skriven som en föreläsningsserie får i alla fall mig att måla bilder i huvudet. Tänk att få sitta i den publiken!

Hon är inte allt igenom snäll Woolf, snarare tvärtom, Charlotte Brontë får sig till exempel en rejäl skopa ovett och även om jag (och Woolf också faktiskt) älskar Jane Eyre kan jag inte annat än ge henne rätt som framhåller syster Emily som en bättre (=mer otvungen) författare. Och då har den senare ändå skrivit en bok jag verkligen inte tycker om… Oerhört intressant är också hur övertygande Virginia Woolf visar att Shakespeares syster aldrig kunnat bli lika framgångsrik som han, hon hade aldrig chansen att förverkliga sina eventuella drömmar. Virginia Woolf visar utan tvekan, med stor emfas, på behovet av ett eget rum för att kvinnor ska få uttrycka sig. Och det är lika viktigt och lika sant än idag.

Låt mig avsluta med att säga att min förälskelse i Virginia Woolf växer sig allt starkare för varje ord jag läser. Jag tänker Orlando härnäst eller har ni andra förslag?

Ett eget rum av Virginia Woolf. Ellerströms

London enligt Virginia Woolf

Som en uppladdning inför Londonresan läste jag Virginia Woolfs artikelsamling London. Det är en stämningsfull textsamling som förmedlar en stark känsla för 1930-talets folkvimmer på Oxford Street, livet längs Themsen och lyckan i att hitta en tyst kyrkogårdsbänk att läsa på. Det är en helt fantastisk bild av London som målas men det är också en oerhört stark spegling av Woolfs sylvassa penna. Jag, som inte läst Virginia Woolf tidigare, är helt förälskad. Med ironi, med allvar, med korta rakbladsvassa kommentarer avslöjar hon såväl politiskt spel, patriarkal överordning, samhällelig misär och orättvisor. Samtidigt som hennes odödliga kärlek till hemstaden förmedlar en bild av ett samhälle hon vill förändra men aldrig förlora. Jag älskar London sen tidigare och nu älskar jag dessutom Virginia Woolf. Det här är början på en lång och fantastisk vänskap.

London av Virginia Woolf. Ellerströms

Vecka 20: Läsrapport

Den här veckan har det känts som att jag knappt läst alls. All energi har gått åt till att läsa och justera avhandlingsmanus som ska vara inlämnat till handledarna på fredag.

Men lite har det ju ändå blivit. Några noveller av Virginia Woolf, bland andra Mrs Dalloway på Bond street som jag skrev om häromdagen. Sen har jag ju återknutit bekantskapen med Sookie också – Levande död i Dallas och Klubb död är lästa och kommer att kommenteras under de kommande veckorna.

Vad mer? Jo jag har slängt några blickar i Darling River men bestämt mig för att vänta med den ett tag till. Jag har börjat lite smått på Främlingen i huset som har sugit tag i mig rejält. Alla fina bloggrecensioner har förstås gett mig skyhöga förväntningarna men inledningen har helt klart infriat dem.

Sen damp det ner ett pocketkedjepaket och en novellsamling av Stephen King också som jag läst lite i. Så ok, jag har väl läst en del men mest småplock här och där och inte så många utläsningar.

Mrs Dalloway

Inspirerad av helgens svt-visning av fantastiskt fina filmen Timmarna ägnade jag några minuter av söndagens biblioteksbesök åt att leta reda på en samlingsvolym full med kortprosa av Virginia Woolf. Eftersom jag aldrig läst något av nämnda gigant tidigare drogs jag direkt till novellen Mrs Dalloway på Bond Street som ju i någon mån utgör utgångspunkt för Timmarna (egentligen är det väl romanen som i sin tur har sin utgångspunkt i novellen som inspirerat Cunninghams bok och i sin tur filmen men varför krångla till det 😉 ).

Likt Cunninghams bok, och filmen, tar novellen sin början mitt i. Mitt i skedet, mitt i livet… Mrs Dalloway bestämmer sig för att köpa handskarna själv (i filmen är det ju i och för sig blommorna men lika mitt i är det). Början är vardaglig för att följas av en händelsekedja av total vardaglighet men ändå berättande ett helt liv i några ögonblick.

En annan sak som slår mig är hur novellens mrs Dalloway är lika fast i sin bubbla och i sina förberedelser som Timmarnas kvinnor. Hon är således blind för omvärlden trots att hon ser den. Det finns en instängdhet i den här gamla kvinnans vardagsliv som jag känner igen från framförallt Laura (i filmen fenomenalt gestaltad av Julianne Moore).

Efter ett första lyckat möte med Virginia stämmer jag gärna återträff för att utforska hennes värld. Dessutom känner jag mig väldigt sugen på att läsa om Michael Cunninghams Timmarna som ju trots allt är en av mina stora favoriter bland böcker. Filmen orkade jag faktiskt inte se färdigt den här gången – den är så fruktansvärt smärtsam och Julianne Moore är så bra att det gör ont längst inne i hjärtat på ett bra men överväldigande sätt.

Ett tips för er novellintresserade är att hålla koll på Bokmanias novellutmaning.