I have the right to destroy myself av Young-Ha Kim

Idag skriver jag om sydkoreanska I have the right to destroy myself på Kulturkollo. Jag tycker inte särskilt mycket om den, precis hur lite, eller egentligen hur komplicerad min upplevelse av den är, kan du läsa här. Ett smakprov:

Det finns något Austerskt och något Murakamiskt över det här. Det mystiska, smygande, vindlande, det absurda och vardagsmagiska. Det är fascinerande och jag vet inte alls om jag tycker om det eller inte.

Och på tal om Murakamiskt… Jag har oerhört svårt för kvinnosynen i I have the right to destroy myself. Att det bara är kvinnor som tar hjälp av den mystiske halvguden ska nog vara ett utslag för att de är starkare och männen sitter för djupt fast i sina eländiga deppliv. Men det blir något annat, särskilt som alla jag-personer här är män, alla kvinnor ses ur manligt perspektiv. Kvinnorna blir lite mystiska och ouppnåeliga. Så där piedestalplacerade som jag har så svårt för. Och sexualiserade. Detta sammantaget med att jag tycker att boken tar alldeles för lätt på självmordstemat och depressionens verkningar gör att jag känner mig ganska äcklad efter att ha läst ut. Något av det smutsiga från Seouls bakgator har fastnat på mig.

Hela texten hittar du alltså här.

I HAVE THE RIGHT TO DESTROY MYSELF
Författare: Young-Ha Kim
Förlag: Harcourt books (2007)
Översättare: Chi-Young Kim
Köp den t.ex. här eller här.