Utmattning

Jag läste någonstans om någon som gick i terapi och skämdes, som för sitt liv inte ville prata om det. Jag tänkte på mig och det här året, hur en av mina bästa och viktigaste saker varit att prata om det. Det var ett beslut jag tog dag ett, att vara öppen. Först med mina arbetskamrater, min chef och sen alla runt omkring mig. Jag har nu ägnat ett år åt att prata och skriva om utmattning, ångest, sorg, skam, terapi, dumma feltänk och jag ska inte säga att det kommit gratis, men priset av lite obehag i maggropen en stund har varit så värt. Det har känts viktigt. För att det är viktigt att prata om sånt här. Och för att jag inte skulle minnas särskilt mycket alls om jag inte förevigat på instagram…

Utmattningssyndrom är en livskris, det är hemskt och sorgligt och förfärligt. Jag har gråtit och förbannat rätt mycket, varit väldigt väldigt ledsen över vad jag utsatt mig själv och dem jag älskar allra mest för. Jag har två barn som tvingats se sin mamma kraftlös och sjuk, jag har kört hela mig själv i botten så att det skrämt dem att se mig. Men det har också varit en läroprocess. Jag har lärt mig så mycket.

Jag har lärt mig värdera saker, lärt mig vila och glädjen i att sitta och stirra ut genom ett fönster i två timmar. Jag har upplevt så mycket vackert och lärt mig att göra en sak i taget, långsamt. Också.

För att på något sätt om inte fira så i alla fall högtidlighålla ettårsdagen av mitt utmattningsliv har jag på den här sidan samlat sånt jag tänkt om utmattning under året som gått.

Alla bloggtexter som på något sätt hanterar min utmattning (de där feltänken, bokrecensioner och allmänna funderingar) hittar du här.

En hel del av min upplevelse av utmattningen har jag delat på instagram. Nedan följer ett urval av inlägg, vill du ha mer tycker jag du ska titta in på kontot (jag heter fiktiviteter också där).

Jag avskyr att tänka på all energi jag lägger fel, på att tänka saker som att ”jag känner mig ändå ganska pigg idag och jag har nog överdrivit det här egentligen, så farligt är det väl inte”. Och så plockar jag ur diskmaskinen och blir yr och hjärtklappig och måste sätta mig och vila, resten av dagen. Frustrationen! Det är ändå ok att bli trött av att plocka ur diskmaskinen när det är det jag väljer att lägga energin på, men inte ok när energin försvinner innan pga allt onödigt tänk. Men sen tänker jag också att jag måste vara snäll mot mig själv för också övertänket är en del av det här som går så långsamt att bli av med. Kampen går vidare, nästa energilucka hoppas jag orka njuta av. #utmattningssyndrom #utmattning

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) Nov 9, 2016 kl. 5:09 PST

Sitter i sängen, äter någon sorts glass som skulle varit en smoothie, stirrar på snön utanför fönstret och känner att det är som att börja om igen. Men det är det inte. Den här hjärtklappningen och känslan att jag inte riktigt andas rätt och kommer dö om jag inte gör just det där som jag inte kan komma på vad det är (men som jag låtsas är promenader eftersom de får det att kännas lite bättre) är inte alls lika illa som när det var som värst. Bara mer frustrerande eftersom jag ändå kommit så långt. Och ännu mer frustrerande eftersom jag blir frustrerad att jag blir frustrerad när jag ändå anade att jul, nyår, umgänge osv skulle bli, om än trevligt, lite mycket för mig. Vad vore tillfrisknande utan bakslag liksom? Jag tillät mig att vara förtvivlad igår, idag ska jag försöka göra något åt det. Som att äta något glassliknande i sängen, stirra på fallande snö, läsa lagom långa stycken i bra böcker. Sen kanske avslappningsövningar, kanske stickning och definitivt promenad i snö. Allt kommer att bli bra. I sinom tid. #utmattningssyndrom #utmattning

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) Jan 4, 2017 kl. 1:38 PST

Utsikt från ett uterum efter avslutat yogastund (bläddra för bild på min synnerligen irriterande yogainstruktör). Det här med utmattning och träning är ett kapitel för sig, olika för alla antar jag, men för mig ett väldigt jobbigt kapitel. Träning har för mig varit en avslappningsmetod och när jag förlorade den i höstas kändes det som att förlora kontakten med min kropp. Jag har försökt hitta tillbaka, men med rätt skrämmande upplevelser som resultat. Tills för cirka en månad sen. Då fick jag tillbaka mina söndagar med nog mycket ork för att kunna springa/långsamt som en snigel tvinga mig fram två kilometer i skogen. Så nu ”springer” jag en gång i veckan och har precis hittat världens bästa yoga-app som jag kan använda i uterummet. Sen kan jag ligga kvar där på golvet och se molnen passera en extra halvtimme och tänka att det är lite så jag tänker mig himmelriket. Och ja, det kan tänkas att jag är lite sentimental över att ha hittat tillbaka till min kropp, en liten smula. #utmattningssyndrom #utmattning

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) Apr 30, 2017 kl. 9:37 PDT

Ibland hatar jag den här jävla utmattningen så mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag tänker att det i alla fall är energi om jag klarar att rikta det rätt… Igår var en sån dag. Jag insåg framåt kvällskvisten när jag höll på att laga mat att jag inte varit i nuet en enda gång under veckan. Tröttheten som kom av semester, bilresor och att jobba igen drev mig in i mitt maniska planerande. Det är aldrig bra, jag vet ju det och ändå gick det inte upp för mig förrän då att alla mina symptom under veckan förstås förvärrats av att jag inte begrep att sätta stopp. Så då satte jag stopp och lät mig försjunka i den där vreden, och sorgen, en stund. En kväll. Idag är allt mycket bättre. Det brukar vara så, djupt ner i misärhålet för att sen hitta upp i verkligheten igen. Jag har börjat kunna lita på att det ska vara så och det är skönt (men jag har också börjat inse att det kanske är oundvikligt att besöka det där misärhållet då och då för all evinnerlig tid och det är inte lika skönt, det är väldigt vidrigt där nere). Idag har jag tänkt på utmattningen ur ett annat perspektiv. Jag har känt i hela mig hur mycket bättre jag mår nu än i vintras, men också hur mycket bättre det är nu än det var förra sommaren. Hjälp vad jobbigt jag hade med mig själv och livet förra sommaren… Så det är väldigt berg och dalbanigt här borta hos mig. Veckan har varit skitjobbig och bra, om vartannat och samtidigt. Det är väl bara att fortsätta försöka hänga med antar jag…

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) Jul 15, 2017 kl. 7:18 PDT

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

1 reaktion på “Utmattning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge