A witch’s guide to fake dating a demon av Sarah Hawley

Jag hade inga överlägset stora förväntningar på den här boken. Delvis beroende på att jag förutom The very secret society of irregular witches och Cirkeln-böckerna inte kan komma ihåg att jag gillat en enda bok om häxor som jag läst. Men en häxa och en demon kanske kunde vara en vinnande kombination?

Så vad tycker jag då om A witch’s guide to fake dating a demon? Sådär om jag ska vara ärlig, det är ingen överväldigande läsupplevelse, men ändå ganska mycket som jag förväntade mig.

Mariel är en kraftfull häxa som inte riktigt förstått sig på sin magi än. Hon ska åkalla mjöl till brödbaket när hon istället råkar kalla på Ozroth the Ruthless. Ozroth är en demon som kommer dit han blir kallad för att ingå pakter som slutar med att han blir ägare till människans själ. Nu vägrar Mariel ingå en pakt och Ozroth tvingas hänga kvar i väntan på att hon ändrar sig. Ozroth är snygg och oväntat känslig, Mariel är öppen för nya inslag i den ganska trista vardagen så de blir förstås jättekära och har en massa sex.

Jag tycker att det här är helt ok underhållning för stunden. Kanske hade jag önskat att få engagera mig mer i Mariel och Oz, men jag vet ärligt talat inte om det är boken som kan beskyllas för att jag inte gjorde det. Jag läste den under en synnerligen trött och ångestfylld period när jag verkligen behövde en lättläst bok men inte riktigt förmådde engagera mig. Jag är trots allt sugen på att läsa bok två i serien, om Mariels energiska väninna, och det är kanske bevis på att jag ändå orkade ta den till mig litegrann.


Om boken

Titel: A witch’s guide to fake dating a demon
Författare: Sarah Hawley
Förlag: Gollancz (2023)
Första delen i en serie
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Everything is OK av Debbie Tung

Jag brukar tycka att svåra ämnen tacklas mest effektivt i serieform, där ord och bild kan få samspela och där bilder kan få ta över när orden inte räcker till. Så är det också när Debbie Tung tar sig an psykisk ohälsa. Det är väldigt, väldigt bra.

Everything is OK handlar om en resa som jag känner igen. Det handlar om att lära känna sin egen depression, sin egen ångest och att förstå att det arbete man måste lägga ner för att må bättre är självomsorg. Men framförallt handlar det om att inse att tiden går, det kommer inte alltid vara såhär, tiden är din vän. Jag lärde mig det i samband med min stora krasch, min utmattning. Jag lärde mig det genom livet, min terapeut då, min psykolog sen och bland annat genom att läsa Jag håller tiden av Åsa Grennvall.

Det enda som inte är detsamma för mig är grunden till min ångest, visst kommer den säkert delvis ur min blyghet och kraven jag ställt på mig själv som gått emot min personlighet, men det handlar också om en viss medföddhet för mig. Jag minns min första ångest (även om jag förstås inte visste att det var ångest då) från när jag var fem år gammal. Debbie Tung vilar i att hon en dag kommer att bli fri från ångesten medan jag vilar i att jag aldrig kommer bli det men att jag har verktyg att hantera den. Man blir trött, men man överlever, lever.

Jag är glad att den här boken finns, jag har köpt den, läst den och lämnar nu vidare den till min 18-åring. Köp den, läs den och lämna vidare den du också.


Om boken

Titel: Everything is OK
Författare: Debbie Tung
Förlag: Andrews McMeel publishing (2022)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

The only one left av Riley Sager

The only one left är den första bok jag läser av Riley Sager och det är troligen också den sista. Inte för att jag tycker att den är särdeles dålig, men för att jag tycker att den är så tillkämpad i alla sina tvistar och dimridåer. Den försöker lura mig, men jag känner mig bara besviken att den inte lyckas.

Anledningen till att jag ville läsa just den här boken är grundpremissen – en äldre kvinna som i ungdomen tros ha mördat hela sin familj får en ny sköterska som anar att hon kan ta reda på sanningen om vad som verkligen hände. Och det börjar verkligen bra, är ganska bra ungefär halvvägs in. Jag listar ut en av de stora vändningarna lite väl tidigt och tvivlar aldrig på det, men det kan jag leva med. Till slut blir det dock allt för segdraget och otroligt, på gränsen till löjligt.

The only one left är ingen dålig bok men jag hade nog förväntat mig något annat, något lite mer gotiskt. Kanske lät jag mig luras av att handlingen kändes lite som We have always lived in the castle av Shirley Jackson. Jag är besviken hur som helst men jag anar att andra, med mer modesta förväntningar kan tycka mycket om boken.


Om boken

Titel: The only one left
Författare: Riley Sager
Förlag: Hodder & Stroughton (2023)

Driftens väg av Lise Tremblay

Lise Tremblay skriver (nästan) alltid om kvinnor på det här sättet som hon gör i Driftens väg. Det betraktande sättet, det tålmodiga, det påhejande, det igenkännande sättet. För att kunna skriva så här måste man naturligtvis inte vara kvinna, men man måste intressera sig för vad det innebär att vara det. Vad en kvinna är. Och det gör Lise Tremblay.

Driftens väg består av fem ganska korta noveller om åldrande kvinnor. De är mellan 60 och 75 år och det de har gemensamt är att de genomgått eller genomgår en stor förändring. Alla har de lämnat eller blivit lämnade av de män som de lagt stora delar av sina liv på att ta hand om. De är arga, förbittrade, lättade, förvirrade och bestämda. På samma gång och i omgångar.

Berättelserna är inte politiskt drivna eller uttalat feministiska, men de pekar alla ut en riktning som många kvinnor tagit eftersom det var den enda de trodde fanns. Den där de funnits till för en man. Det är naturligtvis sorgligt, men i det uppbrott och den revolution Lise Tremblays kvinnor gör finns en sådan tystlåten kraft att jag nästan blir andlös. Modet när de bryter sig loss och finner en ny väg, sin väg, golvar mig. Det är för mig som är på mycket god väg mot 50 år en stor inspiration. Nu lever jag i en bra, jämställd och inte alls kvävande relation, men det finns ju annat att göra uppror emot. Lise Tremblays kvinnor visar mig att det aldrig är för sent.


Om boken

Titel: Driftens väg
Författare: Lise Tremblay
Förlag: Rámus (2024)
Översättare: Elin Svahn, originaltitel: Rang de la dérive
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…

Quiet girl in a noisy world. An introvert’s story av Debbie Tung

Oj då, Debbie Tung har skrivit en självbiografisk serie som till hundra procent handlar om mig. Eller, när jag var i hennes ålder så kom jag inte till insikt som hon gör (om att jag är ok som jag är och inte måste vrida sönder mig som jag alltid gjort). Insikten kom efter en utmattning, år av ångest, självhat och annan skit. Men jag känner igen allt det andra, hur man är, hur man önskar att man fick leva sitt liv och vad det är som behövs för att man ska orka.

Quiet girl in a noisy world handlar om Debbie som alltid trivts bättre hemma med en bok än ute i det sociala. Hon betalar ett högt pris för varje fest eller skol- och jobbaktivitet hon känner sig tvungen att delta i. Hon pluggar på universitetet, hon får ett jobb, hon känner att hon gör det man bör göra men att hon inte är sann mot sig själv. Det är bara det där att hon inte vet hur hon borde bete sig egentligen eftersom hon följer alla normer som finns.

Jag vill att alla introverter ska läsa den här boken, spegling och igenkänning är viktigt! Jag vill också att alla extroverter ska läsa den, vi som inte är som er vill inget ont, vi behöver bara annat än det ni behöver för att må bra, världen är inte skapad för oss och det märks. Alla däremellan, de flesta, kan också med fördel läsa för förståelse av sig själv och andra.

Jag tycker om allt med den här boken men främst tror jag att jag tycker om Debbies pojkvän och hur han förstår henne och hon förstår honom och vad det innebär att leva med någon som är som hon. Hur de kompletterar varandra. Jag känner igen det också och är så oerhört tacksam över att det finns någon som orkar stå ut med mig som jag är. Det finns någon jag är helt trygg att vara den jag är med.


Om boken

Titel: Quiet girl in a noisy world. An introvert’s story
Författare: Debbie Tung
Förlag: Andrews McMeel publishing (2017)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

The Wake up call av Beth O’Leary

Att läsa en bok av Beth O’Leary är alltid lite av ett vågspel. Det kan vara riktigt bra (Sambo på försök/Flatshare) och riktigt dåligt (The roadtrip) eller någonstans mittemellan (Bara på besök). The Wake up call är inte den bästa av hennes bästa men den är nog den näst bästa (av dem jag läst). Jag trivs med mycket i den här boken.

Huvudpersoner är Izzy och Lucas, två kollegor och fiender (det ska uppenbara sig varför de är osams längre fram och det är naturligtvis beroende på ett missförstånd), som kämpar för att rädda det mysiga lilla familjehotellet de jobbar på och lever för. Vi får läsa berättelsen växelvis ur Izzys och Lucas perspektiv och vi lär känna dem mer och mer.

Jag tycker om både Izzy och Lucas men jag tycker bäst om Lucas kapitel, dels för att han är en fin karaktär som man lär känna på ett bra sätt när han själv berättar dels för sättet han ser Izzy på. Jag tycker nog att slutet är lite väl utdraget, men det handlar om julfiranden och sånt så det får jag väl tillåta i en bok, jag vill ju inte komma ut som värsta grinchen…


Om boken

Titel: The Wake Up Call
Författare: Beth O’Leary
Förlag: Berkley romance (2023)

Det tredje ljuset och Små ting som dessa av Claire Keegan

När jag läser Det tredje ljuset och Små ting som dessa är det första gången jag möter Claire Keegan. Min förväntan är att gå in i kompakt mörker men så upplever jag det verkligen inte.

I Det tredje ljuset möter vi en flicka i tioårsåldern (kanske lite äldre) som får bo hemma hos släktingar, ett barnlöst par, under sommarlovet när hennes lillebror föds. I Små ting som dessa möter vi Bill Furlong som ställs inför ett moraliskt dilemma i juletid. Runt flickan i den första kortromanen/långnovellen är mörkret förvisso kompakt, men hennes tid hos släktingarna är så fin och vardagligt hjärtevärmande att jag kapitulerar. Bills vardag är också kämpig och det som ligger i hans tankevärld, att växa upp med en ogift mor och nu inse att en tonåring som nyss fött barn lever ett förfärligt liv i klostret som på många sätt styr byn, är riktigt mörkt. Men där finns hopp.

Jag tycker mycket om Det tredje ljuset, och filmen Den tysta flickan som bygger på den är oerhört fin (den här läsningen var ett bok till film-projekt för mig). Små ting som dessa är också fin, men den hade gärna fått utökas till en roman för där finns mer att berätta om Magdalenatvätterierna (som jag har läst om tidigare i The Christie affair och i All the bad apples och som jag trots att det är svårt att ta in måste acceptera har funnits ända in på 1990-talet), om flickorna och barnen där och om Bill.

Hur hänger då berättelserna ihop? Jag har ingen aning. Om jag inte läst att de skulle göra det så hade jag inte funderat så mycket på det för de är väldigt olika. De har den där tidlösa karaktären som berättelser om Irland alltid verkar ha. Det skulle lika gärna kunna vara 1800-tal som 1950-tal. Små ting som dessa utspelar sig i mitten av 1980, det skrivs ut. Det tredje ljuset känns äldre men är nog inte det, jag vet att det finns markörer som förvånade mig och placerar berättaren närmare nutid än jag trodde, men jag minns inte nu vilka det var eller när.


Om boken

Titel: Det tredje ljuset och Små ting som dessa
Författare: Claire Keegan
Förlag: Wahlström & Widstrand (2022)
Översättare: Marianne Tufvesson

Kungens komediant av Agneta Pleijel

Det är inte så särskilt länge sen jag läste första delen i den här serien, Drottningens chirurg, och tyckte att den var bra, inte mer, och intressant. Egentligen hade jag tänkt att eventuellt läsa vidare efter en paus, men Kungens komediant lockade mig helt enkelt för mycket där den stod i bokhyllan för att jag skulle kunna hålla emot. Det var bra, man har allt att vinna på att minnas det som händer framförallt unge Lasse i den första boken. Här är han igen och berättar sin historia.

Lars Hjortsberg har ett liv att berätta om – i Gustav IIIs absoluta närhet ända in i slutet och vidare. Han var kungens skådespelare, page, bibliotekarie och högläsare under de där sista viktiga åren. Jag är särskilt fascinerad när han tar med oss in i kungens dödskammare. Jag tycker om den åldrade skådespelaren och de ruelser han bär på, jag tycker om Agneta Pleijels sätt att levandegöra historien.

Kungens komediant gör större intryck på mig, den biter sig kvar, men hade kanske inte gjort det på samma sätt om det inte vore för inledningen i Drottningens chirurg. Jag läser sista delen (Syster och bror) också, med riktigt stora förhoppningar.


Om boken

Titel: Kungens komediant
Författare: Agneta Pleijel
Förlag: Norstedts (2007)
Andra delen i en trilogi, tidigare delar: Drottningens chirurg

Vid liv av Louise Alvarsson

Louise Alvarssons romandebut är egentligen en självbiografisk betraktelse över livet och väntan. Läsaren följer med på en sicksackresa mellan en stundande förlossning, väntan på att bli gravid, barndomsminnen, en pågående förlossning och en förlust som förändrade allt.

Jag känner mycket när jag läser Vid liv. Främst ett motstånd eftersom förlossningsberättelsen är så stark och sårig och bitvis påminner så mycket om min. Jag känner också motstånd i de delarna som handlar om ätandet och störningarna däromkring. Det kommer lite nära.

Sen tänker jag mycket också. På livet och döden och att jag, precis som Louise Alvarsson skrivit det, tror att de ligger helt bredvid varandra. När ett nytt liv inleds befinner sig alla som finns i närheten som allra närmast döden, sin egen och de andras. Jag upplevde det själv väldigt starkt vid min första förlossning när jag födde och sedan nästan dog. Natten när jag födde andra gången så dog nästan min farfar på samma sjukhus, fick jag veta efteråt.

Vid liv är en kort, snabbläst bok som berör många aspekter av det där jobbiga och ibland fantastiska men alltid vardagliga som är livet. Det är en bok som lever kvar i sin läsare och som alldeles säkert kommer transformeras i mig både en och två gånger.


Om boken

Titel: Vid liv
Författare: Louise Alvarsson
Förlag: Norstedts (2024)

Five red herrings av Dorothy Sayers

Låt mig säga det direkt. Jag gillar att umgås med Lord Peter Wimsey och uppleva honom lösa mord, men den här boken gav mig väldigt lite glädje. Det beror delvis på att allt för många karlar som aldrig får någon riktig karaktär och därför är helt omöjliga att hålla isär utgör de misstänkta. Delvis beror det på att det är ett evinnerligt malande om tågtidtabeller och cyklar.

Allt är alldeles för komplicerat och svaret på vem som gjorde det är allt för uppenbart. Hur han gjorde det är alldeles för fantastiskt. Och herregud all dialekt man måste tröska sig igenom för att komma framåt! Nej, jag gillar inte alls det här. Men jag läser vidare och nästa bok i serien är en omläsning som jag kommer gilla.


Om boken

Titel: Five red herrings
Författare: Dorothy Sayers
Första utgåvan 1931
Detta är den sjätte boken om Lord Peter Wimsey, jag har tidigare läst: Lord Peters största affär (del 1), En sky av vittnen (del 2), Unnatural death (del 3) , Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben (del 4), Oskuld och arsenik (del 5), Drama kring ung dansör (del 7), Kamratfesten (del 10), Lord Peters smekmånad (del 11) och Lord Peters sista fall (del 12).