Nästan bra på livet av Conny Palmkvist

Allra först. Det finns en trösterik smärta i böcker som denna, för mig. Nästan bra på livet gör väldigt ont i mig på grund av sådant jag anar att jag vet, sådant som är helt unikt för den lilla familjen jag läser om, men som jag ändå kan känna igen och sådant som är rakt igenom mitt. Jag är mamma till ett barn med autism och det är med de glasögonen jag har läst boken. Den som vill veta vad någon utan mina med författaren delade erfarenheter ser i boken (och det förstår jag absolut att man kan vilja) kan med fördel söka läsa andras texter* om den.

Conny Palmkvist berättar om och för Lova. Du-tilltalet och språket som är så som Lova talar vittnar om en stor sorts kärlek som jag känner igen. Det är så mycket som är annorlunda mellan våra verkligheter, som hur snabba vi var att inse och graden och formen av svårigheter, autism och tilldiagnos. Men det spelar ingen roll. När jag läser om lilla Lova så känner jag igen situationer och stunder jag glömt, eller kanske förträngt. Jag grät mig helt ärligt genom läsningen av Nästan bra på livet. För att jag minns och ser ilskeutbrotten, pseudospråket, ritualerna, ätandet, kärleken! Jag tycker så mycket om hur Conny Palmkvist lyckas beskriva att han inte skulle vilja att Lova var på ett annat sätt. Man vill ju inte det. Det känns viktigt att få dela och bottna i det också.

Det här är en bok om Lova, men det är också en bok om pappan, Lovas pappa och Conny Palmkvists pappa. Det finns en stor sorg där att utforska och jag tror att vi alla försöker göra det när vi blir föräldrar. Kanske gör vi det ännu mer när vi inser att vi är del av ett annorlunda föräldraskap?

Och så utmattningen förstås. Jag känner igen mig i båda föräldrarna här, kanske också beroende på att min föräldrapartner aldrig försvunnit iväg till något annat, vi är båda mitt i vårt föräldraskap, vi växeldrar. M och C i boken är mer som två poler när jag känner mig som båda. Båda polerna riskerar att falla ner i utmattningen, såväl den som orkar allt som den som flyr. Jag föll ner i min på grund av att jag orkade och för att jag flydde (och inte). Det är komplicerat, som livet.

NÄSTAN BRA PÅ LIVET
Författare: Conny Palmkvist
Förlag: Bazar (2021)
* Andra som skrivit om boken: Och dagarna går, Breakfast Book Club.

I går av Agota Kristof

Att läsa Agota Kristofs I går är på många sätt som att läsa en depression. Det tröstlösa, det ibland osammanhängande, drömlika. Att läsa den i januari/februari som av tradition är riktigt tunga månader är på gränsen till vad jag klarar av. Men jag är så glad att det blev av.

I går berättar om Sandor som kanske försöker dö och som definitivt väntar på Line, som han kanske inte vet vem hon är. Han har flytt, ett land men kanske mer en bakgrund och en historia, och han trivs inte i sitt nu. Han kliver upp klockan fem varje morgon, tar bussen och ställer sig sen vid sin arbetsplats på klockfabriken där han borrar noggranna och perfekta hål tills den dagen är slut. Jag blir passiviserad och trött bara av att läsa om det.

Jag tycker så mycket om Agota Kristofs sätt att skriva på, hon är drastisk och drömsk samtidigt. Ingen skriver som hon. Det är väldigt ovanligt att kunna säga så och mena det, men Agota Kristof känns verkligen helt unik.

I GÅR
Författare: Agota Kristof
Förlag: Wahlström & Widstrand (2020)
Översättare: Marianne Tufvesson, originaltitel: Hier

Alltid hejdå av Alma Thörn

Det är så evinnerligt svårt att vara vuxen och förälder och det är evinnerligt svårt att vara barn och kryssa mellan alla vuxna som förhoppningsvis gör så gott de kan. Det här blir väldigt tydligt i Alma Thörns Alltid hejdå.

Huvudpersonerna är Alma och Johanna. Johanna är Almas mamma, men hon är huvudperson som sitt barnjag om ni förstår hur jag menar. Båda kämpar de med att förhålla sig till skilda föräldrar och den verklighet som följer med sådana. Johannas föräldrar säger att hon ska välja vem hon ska bo hos medan Almas föräldrar bestämt åt henne. I Alltid hejdå blir det tydligt att det inte finns några perfekta lösningar, saknaden finns där alltid och det är svårt att bygga en trygghet själv.

Johannas föräldrar genomgår sin skilsmässa här och nu och de reagerar och agerar också därefter, de är väldigt barnsliga i sin relation till barnen och varandra. Almas föräldrar har inte levt tillsammans på mycket länge och de fixar det bättre, men jag tycker ändå att de kräver mycket av en 12-åring.

Alltid hejdå är en mycket finstämd skildring av hur det kan kännas att vara barn. Bilderna ger känslan på ett sätt text aldrig kan i sig själv.

ALLTID HEJDÅ
Författare: Alma Thörn
Förlag: Galago (2020)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Fem kvinnor av Hallie Rubenhold

Jag älskar det här, Fem kvinnor är precis den sortens böcker som måste skrivas! När jag skrev min doktorsavhandling om kvinnor som dödat sina barn kände jag samma känsla som verkar ha drivit Hallie Rubenholds att skriva om Jack the rippers offer – vanmakt, sorg och vrede. Jag är så glad att hon lyckades berätta med sådant lugn trots det.

Om du tror att detta är en true crime-skildring eller ännu en bok om Jack the ripper så bör du tänka om och sedan läsa Fem kvinnor ändå. Boken är underbart fri från vem han nu var den där mördaren, här finns inga mord och här finns inga förgivettagna fördomar (nej, de var inte prostituerade allihop (en var det, en hade tidigare varit det de andra inte) men de var oändligt utsatta).

Fem kvinnor är möjligen den bästa socialhistoriska skildring jag läst. Jag begriper hur samhället fungerade där och då och jag förstår in på huden hur förfärligt farligt det var för kvinnor som hamnade vid sidan om (och också för de som inte gjorde det om de var födda till arbetarklass vilket förstås de flesta var). Kvinnohatet som kanske drev mördaren drev definitivt samhället och det är viktigt att vi vet hur det såg ut.

Det finns en vrede här som driver berättelsen, en önskan att få berätta kvinnornas berättelse utan att dra in deras förövare. Jag förstår den vreden och jag tycker att den gör berättelsen om Polly, Annie, Elizabeth, Kate och Mary Jane än mer relevant. Och när sedan slutet kommer med ett appendix med listan över de ägodelar man fann i kvinnornas ägo (Polly Nicholls ägde kläderna på kroppen, en kam, en näsduk och en bit av ett förstoringsglas…) blir vreden till en sorg jag inte förmår att sätta ord på. Det är bara slut. För sent.

FEM KVINNOR. DEN ALDRIG ÅTERGIVNA HISTORIEN OM JACK THE RIPPERS OFFER
Författare: Hallie Rubenhold
Förlag: Daidalos (2020)
Översättare: Nils Sjödén, originaltitel: The five

The suspicions of Mr Whicher av Kate Summerscale

Det här är en förunderlig bok i det att den är så många böcker i en. The suspicions of Mr Whicher är först och främst berättelsen om ett fasansfullt mord begånget på ett litet barn i ett stort hus sommaren 1860. Alla i huset misstänks och sanningen (den som till slut kommer fram, vilket inte betyder att det är hela sanningen) är än mer fasansfull än någon länge vågar tro.

The suspicions of Mr Whicher är också berättelsen om Jack Whicher, en av Englands första polisdetektiver. På ett sätt beskriver den hans uppgång och fall, men ändå är allt mycket mer komplicerat än så. Och så är det berättelsen om detektivromanerna och deras författare och hur de sökte och fann inspiration i mordet på Road Hill House och hos Jack Whicher och hans likar. Connie Wilkie, Sir Arthur Conan Doyle, Edgar Alan Poe och många fler. Jag tycker också att boken säger mycket intressant om tidningar, journalistik och brottsbevakning.

The suspicions of Mr Whicher är ibland en gastkramande spännande bok, det är en bok som ibland slingrar sig fram så långsamt och längs oändliga stickspår att jag nästan somnar, men det är också en bok som får mig att känna. Den eller de som begått detta vedervärdiga brott väcker ofta äckelkänslor och avsky hos mig, men det finns också stunder då jag nästan förstår, då jag känner misskund. Avslutningen är fascinerande och jag vet inte vad jag känner annat än att det är mycket sorgligt alltihop, för alla inblandade. Och det första postskriptumet som släpper in mordoffret som något annat än ett mordoffer igen, den lille pojken som inte fick leva, men ville. Det är förkrossande på riktigt.

THE SUSPICIONS OF MR WHITCHER
Författare: Kate Summerscale
Förlag: Bloomsbury modern classics (2017)

Gamla mord, skånska mord och några lästips

Den här veckan skriver jag om två historiska skildringar som har med ond bråd död att göra – The suspicions of mr Whicher och Fem kvinnor. Detta föranleder mig att återbesöka ett inlägg jag skrev på Kulturkollo hösten 2016 (originalinlägget hittar du här). Jag tänker att det passar bra att ta avstamp i inför detta minitema:

Minns ni Skånska mord? Den där tv-serien som var vanvettigt skrämmande i alla fall för nioåringen som var jag. Det är inte för inte som Ernst Hugo Järegård länge var en av de läskigaste människor jag visste (släng dig i väggen Dracula). Jag såg det nämligen lite innan jag fattade det där med skådespelare och så…

Historiska mord har alltid fascinerat mig, långt innan jag började forska och skriva om dem. Historiska mord och hela rättsprocessen. Där kommer min fascination för bödlar in (som jag skrivit om tidigare), rättsprocesser – allt knyts ihop i de historiska morden. Kanske var det med Skånska mord det började, men jag har en gnagande misstanke om att jag var makaber redan innan dess…

Egentligen tror jag inte att det är blodtörstig jag är, jag har väldigt svårt för true crime eller ens fantiserad crime i nutid. Visst har jag sett Paradise lost-filmerna (och önskat att jag inte gjort det! Hela det äventyret och bloggdagen jag hade med Beroende av böcker för att processa det kan du läsa mer om här), visst var jag helt trollbunden av The Jinx och visst läser jag en del mordhistorier och deckare. Men det är inte blodet jag är ute efter, inte brottet utan människorna i det. Mekanismer som driver individer till fasansfulla handlingar, den där gränsen mellan mänsklighet och bortom. Sånt. Och i min fascination för historiska mord tror jag mitt intresse för vardagsliv och de utsatta “förr i tiden” ligger i botten. Jag tror att jag är intresserad av vad det innebär att vara människa i olika tider och det blir aldrig så tydligt som när normaliteten rämnar.

Jag lämnar dig här i mörkret med några av mina bästa berättelser om historiska mord – vilka är dina?

Alias Grace av Margaret Atwood – det här är i stor utsträckning ett försök att lösa en gåta, vem som är skyldig, men det är allra mest en berättelse om vem Grace är och hur hon blivit sån. Jag läste den precis efter att jag skrivit färdigt och disputerat på min avhandling om barnamörderskor, det var en magisk timing, försynen…

His bloody project av Graeme Macrae Burnet – en påhittad historia i dokumentärskrud, eller? Den här boken är egentligen alldeles för grym och blodig för att läsas, men den är en svårslaget bra skildring av en människa, ett samhälle och mekanismer som är vardagliga, men som likväl sätter igång katastrofen. Anledningen att jag ens hittade boken och valde att läsa den är förstås att den fanns med på kortlistan för Man Booker-priset 2016.

En mörderska bland oss av Hanna Kent – om gränsen mellan mänsklighet och bortom, för den anklagade och dömda, men också alla runt omkring. Den här boken är så in på skinnet närgången, skitig och fasansfull. Slutet är… Nej, jag ska ingenting mer säga, men läs om du inte gjort det!

We have always lived in the castle av Shirley Jackson – här finns det inget att förstå (nästan), det är bara underbart förvridet och mörkt. Jag kan inte beskriva på annat sätt än att jag känner den som en bok i svartvitt, där finns inga färger, men skuggor på skuggor på skuggor.

Feberflickan av Elisabeth Östnäs – en av de otäckaste böcker jag läst, på ett blodigt, påtagligt och väldigt kroppsligt sätt. Jag vill läsa om den genast känner jag!

En själasörjares dilemma av Göran Bergstrand – Den här boken sticker ut eftersom det är en personlig och dokumentär skildring av själasörjandets vedermödor i allmänhet och med särskilt ljus på unge fängelseprästen Malte Hasselqvist som fick uppdraget att få Anna Månsdotter (hon som kallades Yngsjömörderskan och syns på bilden ovan) att erkänna sin skuld och överlämna sig till Gud. Hon vägrade och själasörjarens kval inför detta leder till tvivel och en mycket intressant bok om tro, tvivel och medmänsklighet. Det handlar mycket litet om mordet men mycket mycket om dess konsekvenser.

Skrivsöndag om allt som blivit skrivet (och inte) sen sist

Jag vet inte ens när jag skrev om mitt eget skrivande här senast, i november? Det har nog rört sig lite även om tillvaron ibland ter sig så pass sirapsseg att det känns som ingenting egentligen händer eller blir gjort.

En sorts sammanfattning av vad jag gjort:

  • I början av september påbörjade jag ett nytt manus, baserat på en idé som slog ner i mig på semesterns första dag i somras. Jag lyckades efter ett tag få till en fungerande rutin av att umgås (och helst skriva) med texten varje dag (tio minuter på lunchen där, en timme på lördag där) och den 29 januari hade jag helt plötsligt ett färdigt råmanus till en kortroman. Voilà!
  • Några veckor in i det där manusskrivande skickade jag in en rejält omarbetad variant av roman 1 till förlag. Jag fick svar ganska snabbt om att de läst och gillat mina omarbetningar, de tyckte om min berättelse, men inte nog mycket för att vilja publicera den. De uppmuntrade mig samtidigt att skicka in något nytt. Det gav viss skjuts i skrivandet kan jag säga.
  • Roman 1 vilar nu, kanske för evigt, kanske bara i väntan på att dess skapare ska ta sig för en omskrivning eller en inskick till annat förlag. Vi får se.
  • Roman 2 är alltså ett råmanus som jag nu så smått börjat läsa igenom. Bra är det inte, men på vissa ställen glittrar det faktiskt. Jag anstränger mig för att tänka att råmanus ska vara sådana, man måste ju ge sig själv vissa utmaningar i bearbetningsfasen också…
  • Jag kan konstatera att den av utmattningen mycket nedsatta minnesförmågan både hjälper och stjälper i skrivandet. På pluskontot ligger att jag har fler genomläsningar i mig innan jag tröttnar på min skapelse, manuset är nytt för mig rätt många gånger. På minussidan hamnar naturligtvis att det kan vara bra att minnas vad man skrev om en viss person eller händelse för tjugo sidor och en vecka sen…
  • Jag funderar som bäst på vad jag ska skriva till vardags. Nu när romanens råmanus är färdigskrivet saknar jag att ha något att pilla med den där lunchkvarten. Redigering är inte riktigt samma sak. Kanske ska jag göra verklighet av den där längtan jag bär om att skriva poesi igen…

Hur går det med ditt skrivande – spritter du av skrivlust eller har du kanske gått i vinterdvala? Jag kan känna igen mig i båda känslorna, det är verkligen från dag till dag med energin och skrivandet.

Bild från Pixabay

Ett möte med Louise Glück i tre akter

Jag analyserar inte längre dikter och verk utifrån så mycket annat än mig själv. Jag gjorde det och fick nog när jag läste litteraturvetenskap. Nu är jag rätt ointresserad av vad författaren vill och har fullt fokus på vad jag känner, vad jag tycker att författaren och poesin säger till just mig (jag har gått över till någon sorts egoistisk poesiläsning helt enkelt). Därför har jag inte läst efterorden i de här böckerna och jag har inte heller läst särskilt mycket om vad belästa människor tycker om Louise Glück. För mig betyder rytm och hur det känns i mig allt.

Jag har läst tre böcker av förra årets nobelpristagare och som ni ska se var vi inte riktigt vänner till en början. I läsordning:

Vild iris
Jag vet inte riktigt om vad Vild iris handlar, men huvudproblemet är att den inte alls känns i mig. Mycket natur är det och det brukar jag gilla, men ingenting… Jag misstänker att vi möttes vid fel tidpunkt, men tänker för en stund att det kanske är så att Louise Glück inte är för mig. Tack och lov klev poesivänner (och instagram-vänner) in och styrde mig vidare, mot myterna.

Averno
Här händer det. Averno tar spjärn i myten om Persefone (flickan som hämtas (eller rövas bort beroende på vilken version man läser) av Hades). Averno blir därifrån och runt myten en berättelse om hur flickor blir kvinnor, hur man får och ser sin själ, hur tiden och årstiderna rör sig och vi med dem. Hur svårt och komplext allt är och hur lite man vet om sig och om allt som är självet. Jag vet inte om det är hur hon använder sig av myten för att förstå verkligheten eller om det är något helt annat, men här talar hon till mig öga mot öga. Här berörs jag. Här vill (och får) jag vila.

Meadowlands
I Meadowlands är det mot myterna om Odysseus, Penelope och (kanske främst) Telemachos Louise Glück tar spjärn. Hon behandlar den långa skilsmässan mellan man och hustru och väver in den slutgiltiga skilsmässan i ett sorts prosaiskt nu. Jag tycker fortsatt om de här sammanvävningarna och att Glücks diktsamlingar hänger ihop och berättar en historia. Och så är hon lite underfundigt humoristisk också, det är fint.

Sammantaget så måste jag säga att jag trots den svajiga starten uppskattar Louise Glück mycket, kanske framförallt för den egna formen hon funnit. Och så är det ju ingen hemlighet att jag gillar myter och tolkningar av dem. Att läsa Averno och Meadowland var för mig som att vara inbegripen i ett lågmält samtal med poeten och det tyckte jag mycket om, det är inte så lätt att få till den känslan. Det kan till och med vara det jag söker när jag läser poesi. Jag kommer definitivt leta mig vidare in i Louise Glücks poesivärld och jag ser fram emot många utmanande och vilsamma samtal framöver.

VILD IRIS / AVERNO / MEADOWLANDS
Författare: Louise Glück
Förlag: Rámus (2020)
Översättare: Jonas Brun / Jonas Brun / Stewe Claesson

De (ungefär) aderton, någon sorts läsutmaning…

Jag har svårt för läsutmaningar eftersom jag lätt blir obstinat och försöker bryta mig loss. Men lite vuxen får man väl ändå försöka vara, särskilt som jag nu har drabbats av en samtidig lust att läsa klassiker och att knyta och återknyta bekantskapen med vissa utvalda nobelpristagare i litteratur. Jag kallar det en inspirationslista och inget annat (för att vara på den säkra sidan). Det här vill jag (nog) läsa:

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk*
Blindheten av José Saramago*
Jerusalem av Selma Lagerlöf
Älskarinnorna av Elfriede Jelinek*
Sibyllan av Pär Lagerkvist
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Det femte barnet av Doris Lessing
As I lay dying av William Faulkner*
Pesten av Albert Camus*
Augusti fjorton av Alexander Solsjenitsyn
Älskade av Toni Morrison*
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Averno och Meadowland av Louise Glück
Dit man hör (och något poetiskt) av Seamus Heaney
Återstoden av dagen av Kazuo Ishuguro
Här och Nog nu av Wislawa Szymborska
Strändernas svall av Eyvind Johnsson
Skönheten av Gabriella Mistral*

Jag är ju såpass fiffig att jag återvänder redan imorgon och prickar av den första lästa pristagaren. Sen blir det återbesök med jämna mellanrum, men jag tänker inte sätta någon tidsgräns för inspirationslistan och inte heller stänger jag den, här kan läggas till och plockas bort lite hur som.

Tycker du att jag missat någon nobelpristagare som måste läsas? Inspirera mig gärna i kommentarerna.

*Markerade författare har jag inte läst något av tidigare.

Om omfamningar av Friederike Mayröcker

Å det här tycker jag om!

Jag ska inte låtsas att jag begriper mig på Friederike Mayröcker eller vad hon försöker göra, och ändå förstår jag allt. Om omfamningar är ett märkligt mellanting mellan lyrik, prosalyrik och något alldeles eget, jag förmår inte sätta ord på det.

Vanligen försöker jag läsa poesi långsamt men Friederike Mayröcker skriver med en frenesi som tvingar fram ett högt tempo. Jag kastar i mig, helsväljer, vänder tillbaka, känner den där hisnande känslan i maggropen när något landar eller jag flyger en bit ovan marken. Som att åka karusell är det att läsa Friederike Mayröcker, med den skillnaden att jag aldrig tyckt om att åka karusell.

Om omfamningar är ömsinta nedslag i närhet, fysisk och andlig närhet som berör. Jag känner sommarvinden mot min hud och jag kan känna någons armar om mig. Det är en märklig upplevelse, en förunderlig upplevelse att läsa detta mitt i den allra mörkaste vintern när denna närhet förvägrats oss så länge. Friederike Mayröcker beskriver det så bra att det nästan känns verkligt, så som stor poesi är.

Å som jag önskar att de inte gett det där nobelpriset till Handke, det hade passat så oändligt mycket bättre hos hans landsmaninnan Mayröcker.

OM OMFAMNINGAR
Författare: Friederike Mayröcker
Förlag: Ellerströms (2013)
Översättare: Ulla Ekblad-Forsgren, originaltitel: Von den Umarmungen
Hanna på Feministbiblioteket var den som tipsade mig om Friederike Mayröcker, hennes text om boken kan du läsa här.