Åh William! av Elizabeth Strout

av

Det här med att skriva något om en bok jag nyss läst brukar flyta på rätt enkelt. Jag skriver vad jag känner, sedan skriver jag något jag kommer på när jag skriver, sen låter jag det vila någon dag och skriver igenom och är klar. Med Åh William blev jag sittande en lång stund utan att veta vad jag ska tycka, vad jag känner. Jag vill minnas att det var samma sak när jag läst de första böckerna om Lucy Barton. Känslorna är så många och så starka. Jag känner igen mig för mycket i Lucy för att det ska vara riktigt bekvämt. Och det gör riktigt jäkla ont ibland. För hon är inte särskilt trevlig. Och hennes förflutna är förstås fasansfullt och inte alls mitt, men smärtpunkterna är desamma. De här böckerna är så oerhört välskrivna, Elizabeth Strout är nog en av de bästa författare vi har idag och det hon utforskar är så svindlande.

På ytan är det här en berättelse om en åldrande författare i New york och hennes före detta man, pappan till hennes barn. Han blir lämnad av sin nya fru och hon måste kliva in och stötta honom igen. För att hon en gång lämnade honom, för att det alltid är hon som stöttar, för att han är hennes trygghet när allt stormar och nu när hon precis blivit änka så stormar det. På ytan är det här en Woody Allensk skildring av en en intellektuell medelklass som analyserar sina inbördes relationer. Under ytan är det något mycket mer.

Williams och Lucys sökande efter hans mamma och hennes modersgestalt är gripande. Det är rörande hur Lucy söker sin roll som mamma och försöker hitta sig själv i relation till alla andra. Men det som känns på riktigt är hennes förlust, hennes sorg. Hon har precis förlorat sin man David och hon vill inte berätta om det, vill inte tänka det. Hon låter det ibland sippra fram hur hon saknar, hur hon älskar, hur hon förlorat fotfästet igen. Precis på samma sätt har hon alltid hållit undan smärtan. Hon gör rätt förstås, sådana krafter kan inte släppas lösa, men hur ska hon hålla ihop?

Jag förstår att hon behöver ta hand om William eftersom hon inte orkar ta hand om sig själv, men jag hoppas att han i nästa bok kan växa till sig och ta lite eget ansvar för sig själv. Det skulle i alla fall han själv må bra av.

Om boken

Titel: Åh William!
Författare: Elizabeth Strout
Förlag: Forum (2022)
Översättare: Helena Hansson
Tredje boken om Lucy, tidigare delar: My name is Lucy Barton och Vad som helst är möjligt.
Andra som skrivit om boken: Bernur, How soft this prison is

Just nu i februari 2023

av

Först av allt vill jag utbrista i ett fyrfaldigt hurra för att jag överlevt ännu en januari. Jag upplever att det är en månad som blivit längre, tyngre och tröttare med åren. Men också i år är vi igenom. Februari är inte heller någon favorit, men nu märks det på riktigt att ljuset är på väg tillbaka vilket är smått ljuvligt.

Just nu…
… läser jag: inte så mycket som jag skulle vilja. Jag har dåligt med ork till läsning så det blir små portioner av Happiness for beginners av Katherine Center, Arvejord av Maria Turtschaninoff och Kalender röd. Levande av is av Ann Jäderlund när det går. Och så är jag sugen på att ge mig i kast med Dorothy Sayers igen.
… ser jag på: Agatha Christie’s Marple. Jag ramlade ner i YouTube-träsket när tröttheten gjorde att jag inte orkade läsa och till slut tröttnade jag på det och tvingade mig att välja en serie. Marple som bygger på (men inte alltid är helt trogen) Agatha Christies böcker med miss Marple som detektiv kändes som något lagom. Det är inte utmanande alls, men det är välgjort, mysigt och lättglömligt. Precis vad jag behöver just nu.
… lyssnar jag på: Arvejord ibland, men jag orkar inte riktigt hålla koncentrationen uppe (trots att jag älskar författarinläsningen) så jag kommer nog läsa den som ebok istället. Det blir kanske en poetisk ljudbok istället, det är väldigt mysigt.
… längtar jag efter: att orka lite mer. Och att sitta i solen på baksidan av huset och känna solens värme. Det brukar kunna hända i februari så jag hoppas på det.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här.

Just nu-inlägget är en tradition från Kulturkollo-tiden och några av mina medskribenter därifrån brukar också skriva, titta också in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

The raven prince av Elizabeth Hoyt

av

The raven prince är en historisk romance med väldigt mycket sex. Det är ingen ovanlighet med mycket sex i historisk romantik, men det här blir faktiskt lite för mycket för mig (jag är ju lite pryd av mig).

Det jag däremot tycker mycket om är hur orädd huvudpersonen, änkan Anna Wren, är. Hon träffar bokens hjälte (som för övrigt är väldigt lite hjälte), earlen av Swartingham, Edward de Raaf, på vägen, skrämmer honom av hästen och irriterar honom rätt rejält. Ändå lyckas hon få bli hans sekreterare (en kvinna!) när hans förra och förrförra osv sagt upp sig brådskande (han är rätt hetsig och jobbig att arbeta för visar det sig).

Anna är orädd och säker i sin kropp och sexualitet. Hon är bestämd och tuff och tar ingen skit. Jag tycker inte om hur hon låter sig manipuleras av utomstående när det mot slutet är så himla onödigt, men jag får väl köpa det antar jag. Jag som brukar ogilla sånt tycker också mycket om sagan som inleder varje kapitel, den kopplar lagom mycket an till den aktuella berättelsen.

Jag tycker att det här är helt ok underhållning men jag kommer nog inte läsa vidare i serien.

Om boken

Titel: The raven prince (2006)
Författare: Elizabeth Hoyt
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Ensamtal av Ann Jäderlund

av

Med Ensamtal kliver jag för första gången in i Ann Jäderlunds diktvärld. Och herregud. Jag har inga ord egentligen, det är förunderligt och fantastiskt därinne.

Alla poeter är naturligtvis sina egna, de har sina egna ord, bilder och rytmer. Men har jag någonsin läst en poet som är så oerhört mycket sin egen som Ann Jäderlund? Det är något med orden hon använder och hur hon knyter ihop dem och inte, hur hon låter språket flyta och stanna upp. Hur hon låter en diktrad betyda en sak för att vid radbyte ändra hela meningen till något annat. Experimenterandet. Uppfinnandet. Kreativiteten. Och hur hon lämnar det till mig att slutligen uppfinna vad jag läst. I varje dikt. Varje mening, varje ord.

Jag ska snarast läsa mer av av Ann Jäderlund och försjunka in i hennes värld. Det har jag sannerligen förtjänat.

Om boken

Titel: Ensamtal
Författare: Ann Jäderlund
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)

En högläsningsbetraktelse

av

Högläsning. Finns det något mysigare? Jag vet att jag blev läst för som barn, jag minns böckerna men inte själva läsandet, men eftersom böckerna fyller mig med en väldig värme så vet jag att stunderna måste ha varit bra. När jag och min man först blev tillsammans ägnade vi oss åt massor av saker som vi nu inte hinner/orkar/ids, som korsord, yatzy och just högläsning. Vi läste Vems lilla mössa flyger och Kejsarn av Portugallien och så började vi på något ryskt tror jag.

När jag blev förälder var det där med högläsning en av de saker jag hade bestämda åsikter om och vägrade tumma på (hur många andra goda föresatser hade man inte? Hur mycket sprack inte det mesta så fort verkligheten var över en?). Bebis nummer ett var tre månader när vi införde kvällsboken. Varje kväll satt vi med henne i famn och läste Max blöja. Varje kväll, samma tid, samma bok. Sen när hon blev lite mer intresserad la vi till Pussboken och sen Benny och Gittan och massor av annat. Men Max blöja hängde kvar i flera år. Sen kom barn nummer två och han fick ingen tremånadersrespit minsann, det var högläsning från dag ett (inte nödvändigtvis riktad mot honom, jag hade lovat mitt dåliga mammasamvete att aldrig säga nej till den nyblivna storasysterns läsönskemål…)

Vi läser fortfarande högt för den numera tio år gamla förstfödda och den åttaåriga lilla minstingen. Vissa i sällskapet påstår att de inte lyssnar, men det gör de. Vi har läst mycket bra sen vi började med kapitelböcker, de klassiska förstås, som Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta men också nyare pärlor som Spiderwick-böckerna och just nu Gregor från ovanjord. Så kan vi tala tyst om att vi tvingat igenom Gregor-läsningen efter bortåt tjugo böcker i Adam Blades oääändliga och svintrista Beast quest-serie. All läsning är bra läsning och åttaåringen älskar Tom, Elenna och vidundren, har till och med läst sista kapitlen i en särskilt spännande bok själv för att vi var för långsamma. Men. De är rena döden att högläsa! Det är upprepningar och könsroller från 1600-talet. Det senare har vi pratat lite om, och ett monster fick bli tjej istället för kille för att det “kändes som ett tjejmonster”, men det går liksom inte att komma förbi att det är skräp i bokförpackning. Men det gör ingenting. Visst är det allra bäst när vi har en gemensam bok att längta till på kvällen men också när vi läser något riktigt skräpigt så är det ändå stunden som är huvudpoängen. Att få sitta tillsammans, nära, nära och uppleva något tillsammans, inuti. Det är själva meningen med allt vissa dagar.

Det här är en återpublicering av ett snart sju år gammalt inlägg från Kulturkollo. Mycket har hänt. Barnen är 15 och 17 år gamla och vill inte längre bli lästa för (men det är bara två år sen vi slutade läsa för yngsta, vi hann igenom alla Mumin-böcker och allt av Rick Riordan bland annat), men jag är tacksam för alla våra lästimmar tillsammans. Det är något speciellt med att uppleva berättelser tillsammans.

Bild från Pixabay

Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger

av

Allra först vill jag idag på förintelsens minnesdag säga att den här dagen blir viktigare och viktigare för varje år som går. Vi behöver inte bara minnas, vi behöver förstå konsekvenserna av våra minnen. För varje människa som gjorts illa, mördats, förintats så har varje annan människa också gjorts illa och på något sätt förintats. Vi hänger alla ihop, genom tiden. Här i Ihågkom oss till liv möts vi också av det andra viktiga och svåra, att återfinna minnen som varit dolda (för att alla som kunde minnas är döda) eller tystade (för att alla som bär dem vill hoppas att det inte är sant). Vi måste minnas dessa människor och vad andra människor gjorde dem, oavsett vad det kostar oss.

Att läsa Joanna Rubin Drangers Ihåg kom oss till liv är att vaggas in i allt det där. Att lära känna alla dessa människor och sedan få veta vad de utstått. Att försöka leva med att vi aldrig får veta precis vad som hände med dem alla. Balansen mellan att vilja veta och att inte orka bära vetskapen. Och då är de inte ens vår släkt och familj. Men de är människor.

En sak som fastnar hos mig är hur oerhört fint balanserad redogörelsen för Sveriges utrikes-(och inrikes)politik är. Här kan man döma och förbanna, men det gör inte Joanna Rubin Dranger. Hon redogör och lämnar slutsatserna till sin läsare. Jag som läste oändligt mycket om Sveriges krigspolitik som grundstudent (innan jag disputerade i historia inom ett helt annat historiskt område) har gjort en resa här. Jag har varit heligt förbannad över undfallenhet, jag har sett att vissa saker som gjordes nog räddade oss från den ockupation som drabbade våra grannländer (och att det var svårt att veta vad som skulle rädda och vad som var för mycket). Människor fick behålla livet tack vare undfallenheten, det är något även om det samtidigt är ett förräderi. Nu idag kan jag se att permittenttrafiken och den uttalande nazismen bland politikerna troligen räddade oss från ockupation, men det kostade också oändligt mycket i förlorade människoliv. Man hade kunnat göra mer om man velat, inofficiellt, längs gränsen mot Norge, i det tysta diplomatiska spelet där uppgifter om förintelseläger fastnade i Stockholm. Det hade varit möjligt att rädda tusentals judar och många, många andra. Det finns en ovilja att tala om detta och många menar att vi inte ska bry oss om något som hände för så länge sen. Men vad är egentligen meningen med något om vi inte kan dra lärdom av historien? Idag är det viktigare än någonsin. Fascistiska strömningar har växt sig starkare och finns nu alldeles vid makten också i Sverige. Vi måste ha lärt oss något och vi måste våga fundera på vem vi skulle vara (och om det är samma person vi skulle vilja vara) om det händer igen. Kan det hända en gång så kan det hända igen.

Men Ihågkom oss till liv är förstås så mycket mer än svensk politik, tack och lov. Det är en sannerligen levande bok som gör precis det den säger sig vilja göra. Jag minns de här människorna nu, jag ska aldrig glömma dem.

Joanna Rubin Dranger skriver om sina tvivel, om rädslan att den här boken inte ska bli relevant för andra än familjen. Hon behöver inte oroa sig. Ihåg kom oss till liv är ett storverk, ett livsviktigt monument över dem vars röster tystades med våld.

Arvet efter förintelsen är tungt att bära, det vittnar många författare i de senaste generationerna om. Det är arvet efter det fasansfulla som åsamkades deras släktingar, det är rädslan, tystnaden och mörkret. Jag tycker mycket om hur Joanna Rubin Dranger får in allt det och sina egna tankar kring detta och alla aspekter av sökandet efter sanningen. Vi behöver de här berättelserna, idag och alla andra dagar. Igen och igen och igen.

Om boken

Titel: Ihågkom oss till liv
Författare: Joanna Rubin Dranger
Förlag: Albert Bonniers förlag (2022)
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…

Mördande seans av Agatha Christie

av

Med jämna mellanrum längtar jag efter en Agatha Christie-deckare och i december föll den där längtan över mig igen. Jag ville ha något vintrigt och bestämde mig för Mördande seans.

Här finns ingen Hercules Poirot och ingen Miss Marple. Här finns en polis, en journalist och ett beskäftigt fruntimmer som försöker fria sin misstänkte fästman. Allt börjar och slutar med en så kallad bordsdans, en seans där ett mord avslöjas.

Kapten Trevelyan hittas död, mördad under en synnerlig snöig vinterkväll och snart radas de misstänkta upp. Mördande seans är en mysteriegåta med driv, den är trivsamt oblodig och man vill gärna veta vad som egentligen hände. Det är inte en av Agatha Christies mästerverk, men helt ok avkopplingsläsning är det absolut.

Om boken

Titel: Mördande seans
Författare: Agatha Christie
Förlag: Bonniers(1986)
Översättare: Britte-Marie Bergström, originaltitel: The Sittaford mystery

Om Nadja av Fanny Ambjörnsson

av

Jag har läst vetenskapliga böcker av både Ronny och Fanny Ambjörnsson tidigare. Ronny Ambjörnsson har en stor del i min tidiga utbildning till historiker. Jag har en relation till dem och jag tror att det gör något med min läsning och läsupplevelse. Fördjupar den.

Nadja som den här berättelsen kretsar kring (det är inte alls bara henne den handlar om men hon är navet) är Fannys lillasyster. Lilla Nadjapersika som fick en cp-skada och som inte utvecklades med sin tvillingsyster. Som var djupt älskad av sin familj men inte kunde leva med dem. Det här är berättelsen om den kärleken och hur den präglat hennes familj, hur hon, Nadja, präglat och skapat hela sin familj.

Det finns mycket här som gör riktigt, riktigt ont. En sorg som sprider sig in i mina djup och krokar tag i egen sorg. Ett vemod. Och en vardaglighet som är det som gör den här boken till en sådan känslobomb. Allt det som händer Nadja och familjen, allt som Fanny och systrarna kämpar med, allt mamma och pappa går igenom. Det är sånt som händer. Hela tiden händer det och det är orättvist varje gång. Och det är ett mirakel varje gång. Som livet.

Det här är en tunn, enkel bok som ritar en bild av en vardag som var ett liv, mångas liv. Det är också en bok som tar sig tid att vrida och vända på tankar, som tar hjälp av andra författare, forskare, vänner. Inga svar finns det på de där stora och små frågorna. Det gör det aldrig.

Om boken

Titel: Om Nadja
Författare: Fanny Ambjörnsson
Förlag: Norstedts (2021)

Som i en dröm av Julia Quinn

av

Jag tycker om att söka vila i en historisk romantisk lättviktsroman då och då, det tror jag att ni vet. Inte sällan är dessa historiska romantiska lättviktsromaner skrivna av Julia Quinn. Den här gången har jag återbesökt de fasansfullt omusikaliska damerna i Smythe-Smith kvartetten och det var riktigt trevligt.

En anledning till att jag gillar böckerna i den här serien mer än Bridgerton-böckerna är nog att Julia Quinn är mindre bunden och känns friare i sitt skrivande här. Det blev mycket samma lika till slut när varenda en av syskonen Bridgerton skulle giftas bort.

Här möter vi Honoria, den yngsta i Smythe-Smith familjen, och Marcus Holroyd, earl av Chatteris. Hon har känt honom (storebrors bästa vän) sen hon var sex år gammal och han har lovat nämnde storebror att vaka över henne och se till att hon inte blir gift med någon olämplig.

Så blir han skadad och sjuk och hon är hans enda familj att tala om så hon kommer till hans undsättning. Över en bit kolakaka inser de båda att de är förälskade i varandra. Inte så att de säger något, det vore förstås allt för enkelt för en sån här roman. Men förvecklingarna är ändå avkopplande få vilket jag tycker mycket om med den här boken.

Som i en dröm är precis vad man behöver om man längtar efter en lugn och fin berättelse med ett ickeoväntat slut.

Det finns tyvärr inslag av tråkigt toxisk maskulinitet här och att slåss för kärleks skull är aldrig romantiskt vad än romanceförfattare tror. Det får man försöka överse med om man kan. Marcus är rakt igenom en väldigt försiktig och blyg man, jag önskar att det kunnat få vara nog i Julia Quinns värld för det är det sannerligen i min.

Om boken

Titel: Som i en dröm
Författare: Julia Quinnn
Förlag: Lovereads by Forum (2021)
Översättare: Olga Brinkborg, originaltitel: Just like heaven
Första boken i serien om familjen Smythe-Smith, tidigare delar jag läst: : Summan av alla kyssar (Del 3).

Skrivsöndag med en lägesrapport inför det nya skrivåret

av

Det var länge sen jag skrev något om skrivande här. Jag tror att det beror på att jag inte haft ork till att tänka kring mitt skrivande alls. Jag har mestadels redigerat ett romanmanus och det tycker jag är så vanvettigt tråkigt att jag inte riktigt kan formulera mig kring det. Det behöver göras och visst finns det ljuspunkter men mest handlar det om att hitta fel och att tröska igenom text som är mindre bra och behöver bli bättre.

En vinnande grej jag gör för att ta mig igenom redigeringstråket är att jag avsätter en stund, kanske en kvart, varje jobblunch till det. Det mest mekaniska (exvis perspektivbyten och sånt) kan jag göra undan så, lite i taget. Sen tog jag ett rejält tag i det under nyårsledigheten och kom igenom en stor bit av texten. Snart ska texten vila till sig inför en sista genomläsning och genomskrivning, kanske kan jag till och med få friskriva något annat under tiden.

Det inspirerande inom skrivandet har varit att jag fått jobba med skrivfrämjande saker på jobbet. Jag hade en skrivskola för barn i somras och under hösten har jag hållit i en skrivkurs för vuxna. Det har varit oerhört roligt och utvecklande samtidigt som det paradoxalt nog varit hämmande eftersom jag inte orkat lägga tid på mitt eget skrivande under en väldigt intensiv tid. Jag tror dock att våren kommer bli bättre. Det måste den bli.

Det som är särskilt roligt med skrivkursen är att jag har den med min kollega och när hon delar ut skrivövningar så är jag med och gör dem. Så jag går en ständigt pågående (halv) skrivkurs kan man säga. Det är väldigt lyxigt precis som det här att jag får ägna mig åt att planera, testa och göra på arbetstid.

Bild från Pixabay.