Night boat to Tangier av Kevin Barry

av

Det börjar med två irländska gangsters (jag vet hur det låter) i en skitig och övergiven hamn i Spanien. De samtalar lite om livet och snart har de dragit in en ung kille i sitt samtal och sånär skrämt livet ur honom. Det visar sig att de letar efter den ena gangsterns dotter, Dilly och de tror att hon finns i närheten. Därifrån rör sig Night boat to Tangier till att bli ett växelspel mellan männens samtal om gamla minnen och om kärleken och livet och berättelsen om den som de inte kan hitta.

Jag kan inte jämföra den här boken med något annat jag läst vilket är smått fantastiskt med tanke på att jag ändå läst en del. Jag älskar unika röster och berättelser. Med det inte sagt att jag älskar Night boat to Tangier, jag tycker jättemycket om den och inte alls. Ibland är jag helt uttråkad och irriterad, ibland svindlar det i magen som om jag gungade en gunga till himlen som man gjorde som femåring. Det är den bästa av läsupplevelser och inte och jag tror faktiskt att just det gör det till en stor läsupplevelse.

Hade det inte varit för Uppsala english bookshops bokklubb så hade jag aldrig kommit på tanken att läsa denna (inte ens pga Max Porter-blurben), jag älskar att få bli överraskad av böcker jag inte ens visste att de fanns!

NIGHT BOAT TO TANGIER
Författare: Kevin Barry
Förlag: Canongate (2020)

Hur jag förläste mig på vampyrromaner (och några lästips till dig som inte tröttnat)

av

Med anledning av gårdagens halvlyckade återbesök i vampyrromansvärlden kommer här ett återvunnet inlägg från Kulturkollo:

All form av överkonsumtion leder till mättnad. Också när det handlar om blodsugare och huggtänder. Blev jag varse.

Jag läste bok på bok på bok på bok. Pluggade vampyrer på universitetet och försökte desperat hitta vampyrfilm jag inte blev pinsamt berörd av. Sen tog det plötsligt stopp. Överkonsumtion. Eller finns det en annan förklaring? Möjligen hittade jag slutligen fram till de ultimata vampyrskildringarna och då förlorade sökandet sin lockelse? Hur som helst, här kommer i alla fall en lista på mina allra bästa vampyrer, noggrant framforskat till priset av mitt intresse.

En vampyrs bekännelser av Anne Rice
En klassiker vars betydelse för genren jag inte tror kan överdrivas. Väldigt, väldigt bra om de odöda, deras livslust och sorg.

Staden som försvann av Stephen King
Också en klassiker, riktigt ruggig, och som vanligt är King bäst när han skriver osentimentalt om hemska saker som händer barn.

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindkvist
Vampyrrealism i Blackeberg. Utan tvekan en av de allra bästa vampyrskildringarna någonsin.

The Gilda stories av Jewell Gomez
Feministisk vampyrism genom flera sekler. Vad finns det att inte gilla med det?

Läs mer

The southern book club’s guide to slaying vampire av Grady Henrix

av

Boken med det långa namnet är den första vampyrroman jag läst på väldigt länge. Jag vet inte om det beror på det (ovanan) eller på boken, men jag mådde verkligen dåligt av den och inte helt och hållet på ett bra och skrämsligt sätt.

Jag gillar tanken med sydstatskvinnornas bokcirkel som får vampyrproblem när slemmige James Harris flyttar in som Patricias granne. Jag tycker också att genomförandet av idén funkar bra, hur han ormar sig in i gemenskapen utan att så många märker vad som sker. Han är ett äkta vampyrmonster likt det i flera gånger omnämnda Salem’s Lot.

En sak som inte alls är dåligt, men som får mig att må dåligt är att Grady Hendrix beskriver känslorna och Patricia så bra. När hon står där och städar i sitt kök och försöker komma på ett sätt att rädda sina barn undan den livsfarlige grannen känner jag hennes ångest liksom jag känner den när ingen tror henne och när hennes vidrige man använder sina psykologskills på henne.

Den psykologiska delen är alltså bra, men det finns sånt som inte alls känns bra i magen. Jag tycker inte om att och hur kvinnornas kroppar hela tiden ska kommenteras, att de ska objektifieras och objektifiera. Och så undrar jag var och varför våldtäkt kommer in i vampyrloren, det känns onödigt. Visst kan vampyren vara sexuell, men här ägnar han sig åt straffvåldtäkt och det känns jättekonstigt. Sen måste jag säga att det är lite tragiskt att varenda vuxen karl tävlar med vampyren om någon sorts vidrighetstrofé, det finns scener som får mig att må illa på riktigt och jag tror inte att det är meningen att det är de som ska få mig att känna så…

Det har sipprat in en misogyni här som inte kommer från vampyren utan manifesteras av alla vanliga dudes, är det meningen? Vet författaren om att det är så eller är det såpass obehagligt att det är författarens åsikter som ringlat sig in? Jag är verkligen inte säker, och det är inte bra. Hur som helst så kan man om man tar sig frihet att hitta på monster också hitta på en värld där kvinnor får agera (och svarta inte bara spelar rollen som mordoffer för att röra vid en annan problematisk bit). Det går.

THE SOUTHERN BOOK CLUB’S GUIDE TO SLAYING VAMPIRES
Författare: Grady Hendrix
Förlag: Quirk Books (2020)

Verkligt och overkligt i en värld där allting är möjligt

av

Verklighet och overklighet är faktiskt lite svåra begrepp att förhålla sig till i dagar som dessa. När fakta kan vara alternativa och folk tror att allt utom det vissa säger är hittepå. När sen verkligheten överträffar den värsta skräckfilmsplotten (och fiktionen i exempelvis supermörka Black Mirror känns så lite framtid och för mycket nu) är det svårt att behålla förankringen. Och som före detta forskare i historia är det till och med svårt att behålla livsglädjen vissa dagar. När många tror att vi inte kan lära av historien, när vissa tror att forskning inte behövs för att tyckande är lika viktigt, då är det mer än lätt att fundera över begrepp som verklighet, overklighet(skänslor) och motstånd.

Verkligheten överträffar alltså dikten numera, men det är nog viktigt att minnas att den alltid gjort det här och där och till och från. Vi lever i turbulenta och deprimerande tider, men vi får inte ge upp om verkligheten.

Ett program som ger mig lite mer hopp om framtiden (trots att det ofta visar på förfärliga samband och verkligheter) är John Olivers Last week tonight (visas på HBO Nordic, men huvudinslaget i varje program läggs också ut på YouTube). Där är det uttalade målet att ge den vanlige tv-tittande amerikanen en analys över veckan som gått, och en utblick i världen och framförallt en djupdykning ner i ett viktigt ämne per vecka. Det den ger mig är en fördjupning av min bild av USA som land, och Trump som president då. Det där presidentandet blir inte bättre av insyn, men det jag också ser, och som blir tydligare ju mer jag öppnar ögonen, är att motrörelsen är massiv. I en värld där allt är möjligt, där Trump är president, är också allt som är bra möjligt. Jag tror det är viktigt att minnas det. Och när jag tänker på det är jag inte längre rädd för framtiden. Det känns skönt att slippa vara det i alla fall någon timme då och då.

Den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2017, sen dess har mycket hänt och samtidigt ingenting…

Kompisar från förr, tv-serier vi minns ( eller trodde att vi mindes….)

av

Jag lever i en familj av skärmälskare. Vi datoriserar, surfplattehänger och ser på tv. Sällan gör vi samma saker men ofta gör vi det tillsammans (hurra för öronproppar och hörlurar!) Inför en temavecka på Kulturkollo för några år sen bestämde vi (ok jag) att vi skulle se på tv tillsammans, favoriter från de vuxnas barndom och favoriter från nu. Här följer en rapport.

Beppes godnattstund, avsnitt 1, säsong 1 (första gången visad 1972)
Vad? Man i nattskjorta talar med dockor och visar film.
Vems val: gemensamt vuxenval
Barnens utlåtande: Varför är det så trist?
Mitt utlåtande: Var det såhär långtråkigt? Att Beppe satt i sängen och lekte med riktiga dockor och sa åt dem att sova? Var det så varje gång? Kraven var kanske inte så stora på den tiden… Det är lite som om jag skulle ha filmat mig själv när barnen tvingat mig att leka med dockor. Men visst måste väl serien ha utvecklats? Här är det nästan inga talande dockor, visst var det väl fler? Va? VA?

The pling & plong show, avsnitt 4 (första gången visad 1970)
Vad? Robert Karl Oskar Broberg springer runt med en pall, och sjunger.
Vems val? Mitt!
Barnens utlåtande: ”Tråkigt!” Men jag såg minsann att vissa skrattade flera gånger och dessutom intresserade sig för de som var med. Och sexåringen erkände motvilligt att han gillade roboten.
Mitt utlåtande: Lite som roliga timmen, men infallsrikt och uppfriskande. Och Robert Broberg är lika fantastisk som alltid

Pokemon: Genesect och den återuppväckta legenden (film)
Vad? Jag är osäker…
Vems val? Sjuåringens
Barnens utlåtande: Så bra!
Mitt utlåtande: ??? Jag förstår på riktigt inte vad som händer… Jag har sett Pokemon tidigare, aldrig som ett stort nöje men jag har ändå hängt med. Det här är bara konstigt, kanske är det åldern ändå… Sjuåringen hajar ju läget precis.

Sen tog det stopp. Barnen vägrade se Farbror Frippes skafferi, Från A till Ö och lite annat som jag hoppats få visa dem, och vi vuxna somnade slutligen framför Pokemon.

Jag hade stora planer för detta experiment, hoppades få återuppleva gamla favoriter och i alla fall visa ungarna något de kunde förstå. Och så hoppades jag i smyg på att vi skulle återupptäcka lite av deras gamla favoriter från tidigare år. Ni vet I drömmarnas trädgård, Pingu, Spöket Laban och sånt som vi såg på Barnkanalen i arla morgonstund. Som jag älskar Barnkanalen! Ni vet väl att det finns ett Barnplay där alla nyare barnprogram från Barnkanalen är samlade (och det äldre finns i Öppet arkiv)? Jag söker nu, efter mitt havererade tillsammanstittningsprojekt, min tillflykt dit och grottar ner mig i braigheter. Åh, Fåret Shaun!

I min värld råder det ingen tvekan om att det inte alls var bättre förr. Idag görs det galet mycket bra tv för barn, med pedagogik och kul. Det gjordes bra saker när jag var barn också men min erfarenhet av att vara manisk tv-tittare som barn och sen som förälder är att det är bättre nu ändå.

Hade jag vetat att experimentet skulle avslutas så abrupt hade jag valt annorlunda, nu såg vi två program där vuxna män lekte och blev filmade när de gjorde det, och då hann jag inte ens med Staffan Westerberg… Min högst ovetenskapliga undersökning säger mig att vissa saker kanske inte ska ses igen, men den säger mig också att jag nog ändå är lite kär i Robert Broberg fortfarande… Och att jag vill utforska mer med barnen, både gammalt och nytt. Häromkvällen utropade maken (mycket oväntat och ur alla sammanhang lösryckt) att vi ju måste se om Bröderna Dal tillsammans och det måste vi förstås. De verkar finnas på Youtube…

Det här inlägget publicerades första gången på Kulturkollo 2015.

Bilden kommer från Pixabay och föreställer en av huvudrollsinnehavarna i Fåret Shaun (som vi ju alla vet är världens bästa tv-serie någonsin).

Barry, säsong 1 och 2

av

Jag vet inte ens var jag ska börja med Barry… Det är en tv-serie om en (djupt) deprimerad yrkesmördare som kommer på att han vill bli skådespelare. Ok? Låter konstigt? Om jag berättar att en av de allra mest älskansvärda personerna i serien är en snäll och hårdför ledare av den tjetjenska maffian så kanske det klarnar, eller inte alls.

Det finns så mycket att tycka om med serien. Här finns en fenomenal Bill Hader i huvudrollen, en svärta som inget jag upplevt tidigare. Nej, faktiskt inte, det finns avsnitt som består av ren ångest och så finns det avsnitt av nermörk splatterhumor. Tack och lov finns här humor och tack och lov och tyvärr så förtar den aldrig mörkret eller det tunga.

På ytan har naturligtvis inte en tv-serie om en yrkesmördare något att säga oss som är relevant i våra vardagsliv (om vi inte är yrkesmördare förstås, men vi är ju inte så många som är det), men Barry är så mycket mer än sin yta. Jag längtar efter mer.

Bridgerton

av

Jag må ha klagat på de senaste böckerna i Julia Quinns Bridgerton-serie, men herre så jag längtat efter serien som kom på Netflix på juldagen. Min plan var att börja titta på juldagens morgon och sedan sitta kvar tills serien var sedd. Så blev det också, nästan, man måste visst äta och sånt också, men som tidsfördriv och balsam för pandemitrötta själar kan jag inte tänka mig något bättre än Bridgerton faktiskt.

Det är så mycket som bidrar till avkopplingen, mest det världsfrånvända, regelmässiga överklasslivet kanske. Danser och samtal och umgänge som pågår efter en regelbok och som jag förstås aldrig skulle vilja delta i själv, men som på något magiskt sätt vaggar in mig i ett vilotillstånd.

Jag tycker om hur jag blir påmind om hur himla mycket jag gillar Eloise Bridgerton och hur den gör Penelope Featherington ännu mer älskansvärd än jag upplever henne i början av bokserien. Huvudperson är Daphne Bridgerton och Simon Basset som hon rätt snart gifter sig med, jag tycker om dem båda. Daphnes bröder är sorgligt omogna, de stör lika mycket här som i böckerna.

Jag tycker om hur tv-serieskaparna tagit tag i det som är bra i Quinns böcker och förstärkt det. Jag gillar hur kvinnor i vissa fall får driva och hur de får vara huvudpersoner och huvudbetraktare. Och så gillar jag representationstanken. Nej, i Julia Quinns böcker är nog ingen svart, men i serien är de det och det tycker jag mycket om (men jag hade nog gärna sluppit den rätt lama förklaringen till det, det hade gärna fått stå okommenterat).

Det kommer att bli fler säsonger (utgår jag ifrån) och jag önskar mig självklart nästa i julklapp 2021.

Så här har jag tyckt om böckerna (den här säsongen av tv-serien bygger främst på den första boken): The duke and I (En annorlunda allians), En oväntad förälskelse, En förtrollande hemlighet, En oundviklig längtan, Ett minnesvärt frieri och En oemotståndlig frestelse.

En oemotståndlig frestelse av Julia Quinn

av

Ja det stämmer mycket bra att jag sagt mig ha övergett den här serien, men så anlände den biblioteket utan att någon köade och då var jag ju faktiskt tvungen att kliva in, eller hur?

En oemotståndlig frestelse handlar om Fransesca Bridgerton som gifter sig lyckligt och blir grevinna. Det sker lite utanför bild innan boken börjar. Sen blir hon hastigt och oerhört traumatiskt änka och hennes enda vän, Michael som är makens kusin, sticker till Indien. Det kan ju tyckas okänsligt, men sanningen är ju förstås den att Michael är dödligt kär i Fransesca och nu håller han på att förgås av skuldkänslor.

Det går ju som det går förstås, det gör ju det i de här böckerna. Var det värt att läsa en ny Bridgerton då? Jomen det här var mycket bättre än de föregående två delarna i serien. Det är inte som när det är som bäst, men det är helt ok för en grå helgeftermiddag.

EN OEMOTSTÅNDLIG FRESTELSE
Författare: Julia Quinn
Förlag: Lovereads by Forum (2010)
Översättare: Maja Willander, originaltitel: When he was wicked
Sjätte delen i serien om familjen Bridgerton, tidigare delar: The duke and I (En annorlunda allians), En oväntad förälskelse, En förtrollande hemlighet, En oundviklig längtan, Ett minnesvärt frieri.

Om min möjligen överdrivna kärlek till Big Bang theory

av

Ett år ganska precis tog det att se alla Big Bang theorys tolv säsonger. Redan i vintras skrev jag om min kärlek till Amy Farrah Fowler och nu är det hög tid för en hyllningstext om hela serien.

Ingen serie är perfekt, inte heller Big bang theory, kvinnokaraktärerna (och kanske främst Penny) är ofta lite problematiska till exempel. På det hela taget är dock Big Bang theory ovanligt jämn och konstant på en hög nivå (30 Rock är nog det enda andra exempel jag kommer på nu, Parks & Recreation hade exempelvis en väldigt svag första säsong).

Jag trivs så himla bra med universitetsmiljön och allt det vetenskapliga. Som gammal akademiker och forskare känner jag igen väldigt mycket trots att jag är humanist när alla i serien är naturvetare. Jag småfnissar åt interna skämt som landar klockrent och har överseende med sånt man får fel (men jag har svårt att komma över att översättarna genomgående gör ”paper” till ”avhandling”, morr).

En av anledningarna till att jag började titta på serien var att jag hört så mycket gott om Sheldon Cooper som karaktär med trolig NPF-diagnos. Vi har stått i kö för utredning för ett av mina barn under lång tid och att ha fått följa Sheldon under det år mitt barn äntligen genomgick en NPF-utredning och fick en autismdiagnos har gett mig hopp och väldigt ofta rört mig till tårar. Sheldon är en oerhört välskriven och välspelad karaktär. Mitt barn är absolut inte Sheldon, men jag tycker om att se likheterna och det ger mig hopp att se den trygga miljö han skapat runt sig och de vänskapsrelationer han har.

Det är väl ofta så att tv-serier (och böcker, filmer osv) skapas i betraktarens egna erfarenheter och i just det här fallet gör allt detta sammantaget Big Bang theory till en viktig och fantastisk serie för mig. Att den också gett mig tillfällen att skratta under pandemins mörkertiden betyder också något. Hur Big Bang theory egentligen är, rent objektivt, har jag ingen aning om. Det är ju inte heller det jag pysslar med här.

Drömprinsar och förgiftade äpplen

av

Nu ska vi företa oss en resa till en tv-serie jag såg för länge, länge sen. Det är så det känns i alla fall…

Hösten 2016 var som många av er vet rätt superjobbig i mitt liv. Jag orkade plötsligt ingenting. Döm om min glädje när jag några veckor in i utmattningen hittade den perfekta tv-serien – Once upon a time.

Det Once upon a time har är en historia så snårig och egentligen obegriplig att man kan strunta i den och flyta med. Den har en sådan stor uppsättning karaktärer att man inte behöver eller orkar engagera sig på riktigt i någon. Den var helt enkelt perfekt för mig då.

Och sanningen är att det nog inte alls är särskilt bra, mitt inititiala engagemang till trots. Fånigt är det definitivt, som det lätt blir när varenda sagokaraktär vi någonsin hört talas om ska trängas in i en och samma tv-serie. Det är Snövit och Frankenstein, Pinnochio och Kapten krok. Och de från Frost och Lilla Sjöjungfrun och ja ni fattar. Men det är avslappnat och det är kul och det är vildsint i tolkningen av sagorna vilket jag älskar. Och en sak som serien har är riktigt bra skådespelare.

Som Robert Carlyle. Han är en stor favorit, en sån som jag ser filmer för att han är med i dem och visst var det han som drog mig hit också. Jag blev inte besviken på honom. Hans Rumpelstilsken är fenomenalt rolig, hemsk och sorglig. Men den där skönheten och odjurets-tolkningen av kärleken mellan honom och Belle känns väl sådär. Ska jag kritisera något så är det väl just det där att man ofta använder sagotemat för att låta män bete sig som svin mot kvinnor och bli förlåtna för det. Det är i alla fall min upplevelse av det, en och en halv säsong in, kanske blir det bättre, eller sämre…

I övrigt älskade jag Snow i början, hon var väldigt cool för att sen tyvärr sjunka in i någon sorts trist mammadimma. Charming är kanske rätt trist hela tiden, men jag gillar honom när han är med Snow, snällhet och förälskelse är förlåtande kvaliteter. Gold/Rumpelstilsken är som sagt intressant och Belle skulle jag vilja se väldigt mycket mer av (utan honom), en kvinna som önskar sig ett eget bibliotek mer än något annat kan inte ha fel (eller jo, det kan hon uppenbarligen, men ändå…). Emma Swan, huvudpersonen, är tuff men jag har inte riktigt börjat gilla henne på riktigt än tror jag. Regina är härligt ond och skör. Det finns förstås många vindlande kärlekshistorier (den mellan Snövit och Prince Charming är från början den som sätter tonen, men den får sällskap), men där finns också hat. Och kanske är det där serien gnistrar till ändå, i sin förståelse av hatet som något annat än bara blint raseri. Reginas smärta är så stark att det går att förstå varför hon driver Storybrooks innevånare in i mörkret gång efter annan. Det går inte att annat än tycka synd om och småheja på henne också. Och det är då, när också det onda blir nära och förståeligt som det ibland känns på riktigt.

Nu när jag mår mycket bättre har jag rört mig bort från Storybrook, det där som lockade mig då är det som håller mig borta nu. Jag börjar kunna engagera mig igen och tycker inte att det där känslomässiga överväldigande är så läskigt längre och då söker jag mig till annat. Så Once upon a time är pausat för stunden, men jag är rätt övertygad om att jag kommer tillbaka någon gång när jag behöver packas in i bomull och gömma mig för världen.

Den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2017.

Bild från Pixabay.