Skrivsöndag om Konst av Jeanette Winterson

av

Det är omöjligt att berätta om Jeanette Wintersons Konst utan att börja med det bokens essäer har fått mig att göra och längta.
🎨 Jag har börjat med morgonsidorna igen.
🎨 Jag har intresserat mig för målad konst, tagit mig an Stina Wolters bok Kring denna konst och läst The death of Frances Bacon av Max Porter.
🎨 Jag har fyllts av längtan efter att ta upp mitt eget målande igen, önskat mig och fått ett akvarellset i födelsedagspresent och börjat experimentera med det.
🎨 Jag har äntligen långsamläst och njutit av Virginia Woolfs Vågorna.
Det är rätt bra marscherat för en bok tycker jag. Men det är inte mer än man kan förvänta när Jeanette Winterson försjunker i ett ämne som hon vet och tycker mycket om.

Boken innehåller texter om konst ur olika perspektiv, tavlor och skrivna ord. Mycket handlar om lust och hängivenhet. Inledningen om hur Jeanette Winterson själv föll för målad konst fastnar, den är så frigörande och lustfylld, men det är nog ändå hennes texter om Virginia Woolfs författarskap (framförallt Orlando och Vågorna) som jag tycker allra mest om. Jag blev som sagt så sugen på att äntligen ta mig tid till att läsa Vågorna att jag gjorde just det.

På bokens sidor hinner hon också avhandla sexualitetens roll och ickeroll i det konstnärliga skapandet (hon tar som exempel hur hon själv ofta klumpas ihop med andra lesbiska konstnärer när det inte är sexualiteten som är det gemensamma utan skapandet), boksamlandets innersta väsen (hon menar att det är en sjukdom och ett öde snarare än en hobby man väljer själv vilket jag har berättat för mina närmaste så att de ska förstå mig bättre ;-)) och penningsamhället som oförenligt med konstnärsskap.

Hon talar om att vilja leva det lugna livet (och beskriver det i detalj), jag vill också leva det lugna livet!

Hon är skarp och revolutionär Jeanette Winterson, som alltid. Hon får mig att vilja göra uppror, se över mina besparingar och leva ett annat liv. Om det inte vore så pretentiöst så skulle jag säga att den här boken har förändrat mitt sätt att se och tänka och därigenom har den förändrat mitt liv. För att vara en bok med det lilla ordet konst som titel är det verkligen en bok om allt, på djupet. Så som det är med ord, de är ofta bedrägliga och omöjliga att lita på…

KONST. ESSÄER OM EXTAS OCH SKAMLÖSHET
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Kabusa böcker (2014)
Översättare: Ulla Roseen, originaltitel: Art objects

Kissing the witch av Emma Donoghue

av

Det är ett nöje att läsa Emma Donoghues versioner av gamla kända sagor. Hon lyckas berätta dem med en egen och ny röst samtidigt som hon bevarar dess mörka kärna och gör den tydligare.

I Kissing the witch möter vi Snövit, Askungen och pepparkakshusets häxa, men de är inte alls sig lika, de är mer som man kan tänka sig att de verkligen var om de var. Emma Donoghue berättar om umbäranden och fattigdom, kamp, äventyrslystnad och svek. Och allt som berättas berättas ur kvinnornas synvinkel, ibland med erotiska dragningar mellan kvinnorna. Lika ofta är det en vänskap eller en samhörighet bortom ytlig fiendskap som knyter kvinnorna samman. Det handlar om överlevnad och respekt för vad den andre måst uthärda. Låt oss säga att prinsarna inte är mycket att hänga i julgranen, men det är de ärligt talat inte i originalsagorna heller.

Jag tycker mycket om Emma Donoghues sätt att leka med språket så att var och en av kvinnorna får berätta sin saga, med sin egen röst. Boken har mer än 20 år på nacken, men den är tidlös och jag rekommenderar den varmt.

KISSING THE WITCH. OLD TALES IN NEW SKINS
Författare: Emma Donoghue
Förlag: Harper Collins (1997)

A great reckoning av Louise Penny

av

Om jag skulle försöka mig på att förklara vad Louise Penny är så bra på så skulle jag säga att det är sorg. Det är inte spänning eller igenkänning som sipprar genom de här böckerna även om de är både spännande och bekanta. Det skulle kunna handla om kärlek också för om den är de briljanta, särskilt vänskapsrelationerna mellan män. Men det är den mörka delen av kärleken som glittrar, sorgen.

Det är också med en känsla av stillsam sorg jag lägger ifrån mig A great reckoning, den tolfte boken om Armand Gamache. De sista orden rör Gamache egen djupaste sorg och det är så vackert och smärtsamt att få vara med. Under bokens gång händer också djupt upprörande saker som väcker min sympatisorg så att säga. Och i bakgrunden av allt finns det stora kriget, det som skulle ända alla krig och som slaktade stora delar av en generation. Historia har alltid en viktig roll i Three Pines och det förflutna är ofta sorgligt, om inte annat så för att det är förflutet.

Här finns förstås en mordgåta och för en gångs skull ett mordoffer som jag unnat en grymmare död. Här finns människor med de bästa intentioner som gör fel, och rätt och människor med de sämsta intentioner som gör fel och nästan lite rätt. Det är komplext, jag får bråka lite med mig själv. Precis som jag vill i de här böckerna. Och så vet hon alltid hur långt hon ska dra det Louise Penny, hon tummar aldrig, aldrig på känslan av att komma hem när man får komma till Three Pines (det är förstås ingen slump att den sämsta boken i serien inte utspelar sig där utan i ett kloster).

A GREAT RECKONING
Författare: Louise Penny
Förlag: St Martin´s press (2017)
Tolfte boken om Gamache och Three Pines, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in, The long way home, The nature of the beast.
Boken kommer också på svenska i dagarna, med titeln Summan av alla synder. Mer info om det hittar du här.

The road trip av Beth O´Leary

av

Jag har läst tre böcker av Beth O’Learys böcker. Sambo på försök som jag älskade, Bara på besök som jag gillade och nu The road trip som jag inte riktigt vet vad jag tycker om.

The road trip är seg för det första, rör sig mellan ett nu och ett då på ett lite väl långsamt sätt. Det finns för många människor här och det är inte alltid tydligt hur de hänger ihop. Sen är det så många konflikter åt alla håll att jag inte vet hur jag ska orka bry mig om dem.

I centrum står Dylan och Addie som var tillsammans då, men gjorde slut och nu hamnar de av olycka och slump i samma bil på väg till ett bröllop. Allt handlar om vad som hände då och om de ska förlåta varandra nu. Mitt största problem är nog ändå att jag när jag får veta vad Dylan gjorde då inte riktigt tycker att Addie ska förlåta honom. Han må vara en fin kille som vill väl, men han är så oerhört lättledd och den där relationen han har med sin bästis är inte frisk alls. Det är komplicerat och de går i terapi hela bunten, men jag hejar inte riktigt på att de ska bli tillsammans igen och det är nog meningen att jag ska det…

Nåja. The road trip är inte dåligt lässällskap, det är bara inte det allra bästa. Och när jag läser feelgood vill jag faktiskt kunna slå igen boken med ett leende och slippa oroa mig för hur det ska gå för dem, så är det inte riktigt här.

THE ROAD TRIP
Författare: Beth O’Leary
Förlag: Quercus (2021)

Häxmodern av Marko Lamberg

av

Jag har ju varit historiker (en gång historiker alltid historiker kanske?) och mitt specialområde är kvinnohistoria. Min nisch är barnamord och kvinnors relationer till varandra, men det var faktiskt häxprocesserna som ledde mig dit. I de svenska trolldomsrättegångerna såg jag ett utslag av kvinnohat jag inte tidigare anat och det ledde mig in på vägen att berätta oberättade kvinnohistorier.

Marko Lamberg berättar alltså en historia för mig som jag mestadels redan känner till. Om Malin Matsdotter vet jag en del, jag har läst om hennes avighet, att hon inte inordnade sig och följde mönstret. Jag har tänkt en del över hur det var hemma hos henne, med döttrarna som så uppenbarligen var rädda för henne, men kanske också var fientliga. Stämningen kan inte ha varit på topp och det finns en sorg i dessa liv som inte kan mätas eller förstås. Malin var den enda som brändes levande i Stockholms trolldomsrättegångar och hon gick det ödet till mötes eftersom hon var stursk, vägrade erkänna och som ett exempel för andra. Jag tycker att det är väldigt intressant att ta in Marko Lambergs intersektionella perspektiv i mixen. Malin var ju inte bara en kvinna som tvingades försörja sig och sina barn, hon var också änka efter en (för tidelagsbrott) avrättad man och så var hon invandrad från Finland. Hon var en annan på så många sätt.

Som bok betraktat är Häxmodern intressant, men jag kan tycka att den är lite omständligt berättad. Det är väldigt många personer och skeenden som berättas samtidigt och i allt detta kommer Malin bort igen. Jag hade uppskattat en kortare bok som främst fokuserade på Malins liv och öden och hänvisat den som intresserar sig för de andra personerna att läsa vidare i annan litteratur.

HÄXMODERN. BERÄTTELSEN OM MALIN MATSDOTTER
Författare: Marko Lamberg
Förlag: Natur & Kultur (2021)
Översättning: Ann-Christine Relander

Järtecken av Christoffer Carlsson

av

Å. Bara så. Å.

Christoffer Carlsson skriver om vardag och om livet så som det är – hopplöst, fantastiskt, hårt, förunderligt. Han gör det med en sådan självklarhet och ett sådant lugn. När han berättar historien om ett brott finns det inget smaskigt däri. Han borrar och borrar mot djupet av människors själar. Han förmår blottlägga brottets innersta kärna och där inne finns inte ondska. Förtvivlan och mörker absolut, men inte ondska. Det finns ett brott i mitt förflutna, i min släkthistoria som fått mig att fundera mycket kring detta. Jag har kommit fram till att det är så det är, i kärnan finns inte ondska. Jag är glad att någon skriver det så, att få dela den synen på mörkret med någon, många, genom de här böckerna.

Järtecknet sitter på Isak, han är säker på det. Hans morbror har gjort något fasansfullt och alla på byn vet hur morfar var, hur Isak måste bli. Här brinner ett hus, här dör en ung kvinna, här slutar alla dessa liv. Och så Vidar som försöker göra reda i allt, men som kanske faktiskt ställer till det ännu värre. Ingen av dem kommer från den där kvällen, ingen av dem kommer ur det brinnande huset. På ett sätt eller annat stannar tiden för så många.

Om jag ska välja en känsla till att beskriva vad den här boken handlar om och får mig att känna så är det sorg. Jag sörjer oss alla. Jag sörjer det som blev och det som aldrig var menat. Och ändå är jag så glad över att den här boken finns. Sorg är inget dåligt. Sorg är kärlek i andra kläder.

JÄRTECKEN
Författare: Christoffer Carlsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)
Första delen i en löst sammanhängande serie Hallandsdeckare, andra delen heter Brinn mig en sol
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Just nu i september 2021

av

Vardag igen och jag har visst glömt hur man gör… Jag är fortfarande djupt inne i börja jobba igen efter semestern-chocken, men nu när jag gjort två veckor borde det väl sätta sig snart. Hoppas jag… September är hur som helst en av mina bästa månader, kanske till och med den bästa (på grund av krispet i luften, färgerna, allt!). Jag håller tummarna för att vi går in i en solig och vacker höst och så avrapporterade jag härmed vad jag ägnar mina vakna timmar åt när jag inte jobbar, skjutsar barn och gör sånt där som måste göras.

Just nu…
… läser jag: Åsa Larssons andra bok om Rebecka Martinsson, Det blod som spillts. Jag är lite efter alla andra, men det känns bara bra med den här serien eftersom jag inte behöver vänta på någon bok som jag förstått att ni andra gjort. Jag läser också En engelsk romans av Niina Mero, men är precis bara i början så jag vet inte vad jag tycker än.
… ser jag på: Masterchef Australia och Great british bake-off, det är så trött jag är om kvällarna, men det var å andra sidan sånt jag såg på semestern också…
… lyssnar jag på: Trädsus och tystnad helst.
… längtar jag efter: Att sova och att landa i vardagsrutinerna.

Svara gärna du också och titta in hos Anna, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.

Blå, blå höstvågor av Christoffer Holst

av

Blå, blå höstvågor är den andra boken om Cilla och Adam och de andra på och kring Bullholmen. Den här gången känns dramat lite lugnare, lite mindre hysteriskt och kanske lite mer höstlojt. I gengäld är djupet lite djupare. Jag tycker om de här böckerna.

I centrum står en kvinna som försvann för trettio år sedan, en kvinna som röjer ur föräldrarnas hus på Irland och en kvinna som ska gifta sig på Bullholmen. Och så Cilla Storm förstås, hon som skriver för en kriminal-podd och just nu ägnar sig åt att nysta i ett försvinnande.

Jag gillar dramat i den här boken, men framförallt tycker jag om hur relationerna utvecklas och fördjupas över serien. Jag trivs med Cilla och de andra jag börjar få lära känna på riktigt.

BLÅ, BLÅ HÖSTVÅGOR
Författare: Christoffer Holst
Förlag: Lovereads by Forum (2019)
Del två i en serie, första delen: Söta, röda sommardrömmar

En vacker dag av Tomas Bannerhed

av

I början av sommaren skapade (och återskapade) jag några morgonrutiner – meditationen och långsamläsningen. De är naturligtvis ett och detsamma, med samma syfte, nämligen att lugna ner. Min första långsamläsningsbok för den här gången blev En vacker dag av Tomas Bannerhed och jag kan inte tänka mig en bättre inledning. Varje morgon har jag klivit upp, gjort min frukost och satt mig ute med den och En vacker dag, med fåglarna som enda sällskap.

En vacker dag för oss från soluppgång till solnedgång vid Tomas Bannerhed sida. Han är på Lovön där han hittat lugnet och naturen så många gånger tidigare och den här gången guidar han mig. Jag kan tyvärr sorgligt lite om fåglar och växtlighet, inga namn, inga ljud att känna igen. Det är egentligen chockerande för en människa som älskar naturen och att vistas i den så mycket som jag. Jag skyller på att jag aldrig riktigt lärt mig och det jag tagit till mig är borta nu efter utmattningens härjningar med mitt minne. Det är inte det mest sorgliga som tagits ifrån mig på grund av den så jag väljer att ta det med jämnmod. I naturen får man vara hemma även när man inte vet vad fågeln som sjunger för en heter, man kan känna den ändå. Det känner jag också väldigt tydligt under läsningen, Tomas Bannerhed kan nog för oss båda och han är ok med att guida mig. Det enda som krävs är förståelse för hängivenhet och i alla fall en vilja till kärlek till allt det som finns där ute.

En vacker dag är en av de mest vilsamma böcker jag läst, en av de lugnaste, vackraste, sakral nästan. Jag har älskat varje minut och varje ord. Det är sällan jag hittar böcker jag vill läsa om numera, men till Lovön kommer jag återvända, kanske redan nästa sommar.

EN VACKER DAG
Författare: Tomas Bannerhed
Förlag: Weyler (2021)
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…

Kulti av Mariana Zapata

av

Mariana Zapata kan det här med långsam, sexig romance i sportmiljö och ändå är jag nog lite besviken på Kulti. Kanske för att jag tycker att den förra bok jag läste av henne, The Wall of Winnipeg and me, är så pass mycket bättre. Eller så beror det helt enkelt på att jag stör mig alldeles för mycket på att hon verkligen inte kan så mycket om fotboll (om hon har koll på amerikansk fotboll som hon skrev om i förra boken har jag ingen aning om och det är nog hela hemligheten, jag föredrar att inte veta).

Sal är hur som helst fotbollsspelare, en av USAs bästa rent av. När vi träffar henne får hon precis sin ungdoms idol och förälskelse, den pensionerade tyske fotbollsikonen Rainer Kulti som tränare. Till en början krockar de totalt, men ganska snart utvecklas en vänskap mellan dem och på den vägen är det.

Kulti är väl egentligen rätt fånig, här finns mycket jargong och såväl Sal som Rainer är lätt enerverande. Men det är fint också, hur deras vänskap växer fram och blir något mer. Jag tycker också väldigt mycket om hur Sals lite komplicerade, men alltid kärleksfulla familjerelationer skildras. Jag gillar också långsamheten.

Kulti är inte en bok jag kommer bära med mig genom livet, men jag hade väldigt trevligt i dess sällskap några veckor under fotbolls-EM (ja, jag ligger en aning efter med boktexterna). Gott nog så.

KULTI
Författare: Mariana Zapata, 2015
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket