Goda omen av Terry Pratchett och Neil Gaiman

Jag har tänkt läsa Goda omen varje sommar i rätt många års tid nu, i år blev det, säkert mycket tack vare tv-serien. Jag vill se den förstås och då vill jag absolut läsa först.

Så var det värt besväret, infriades förväntningarna? Både ja och nej, som det brukar vara. Jag tycker att Goda omen är väldigt rolig, kan man tycka annat om en bok som innehåller allt från onda nunnor till besatta Queen-kassetter? Det är absurt och kul och lättsamt och avkopplande. Men eftersom det är allt det där så är det också rätt distanserat. Jag engagerar mig ju inte i någon på riktigt och efter ett tag (halvvägs in ungefär) ville jag nog mest att de ska bli färdiga med den där undergången.

Goda omen är ett bra lästidsfördriv när man inte har annat för sig, det är kul att ha läst den, men den är inte omistlig.

GODA OMEN
Författare: Terry Pratchett och Neil Gaiman
Förlag: Wahlström fantasy (2000)
Översättare: Peter Lindforss
Boken finns att låna på biblioteket, köpa på antikvariat eller i bokhandel på originalspråk.

Fiktiviteter 10 år! De tidiga åren (2010-2012)

När jag tittar igenom mina första trevande år med Fiktiviteter så slås jag av några saker. Att det var mer personligt än jag minns det som, jag skriver en del om att bli arbetslös till exempel som var rätt jobbigt, men som jag är glad att jag kunde dela. Jag tittade, inte alls lika förvånande, en hel del på Buffy och befann mig djupt ner i vampyrträsket…

2010 skrev jag gästinlägg om litteraturhistoria för Utbildningsradions satsning Hej litteraturen! på SVT. Det var hur stort som helst. Gästinlägg och samarbeten var över huvud taget stort. Jag skrev bokliga budord och ordspråk med Linda på Enligt O som jag lärt känna via våra tidigare bloggar. Däri finns förstås embryot till Kulturkollo. För det är väldigt roligt att göra saker tillsammans.

Jag var bloggambassadör för bokmässan redan 2011 och det var en milstolpe för mig, att jag liksom räknades. 2011 föddes också det som skulle bli Den ultimata Maria Lang-kalender.

Det var också 2011 som jag drog igång den ultimata tillsammans-grejen, mina temahelgen. Då handlade den om Joss Whedon. Året därpå hade jag först en temadag om Jonas Gardell på våren och sen en hel helg om Doctor Who. Den där dagen om Jonas Gardell är nog det jag är mest stolt över under de här tio åren eftersom jag fick flera att läsa hans tidigare böcker innan han kom ut med Torka aldrig tårar…-trilogin, jag har alltid tyckt att hans tidigare böcker förtjänar all uppmärksamhet de kan få.

2012 blev Fiktiviteter nominerad till priset Årets bokblogg i Forma Books Blog Award. Det var hur stort som helst och jag minns att jag kände mig som en riktig bokbloggare då.

Framåt

Veckans tema på Kulturkollo är nystart och vi vänder blickarna framåt, mot hösten och framtiden. Frågan för veckans utmaning är vad vi ser fram emot i höst. Just nu får jag väl erkänna att också denna höstgillare är lite ljum i förhållande till framåt och nytt, jag gör min sista semestervecka och det är aldrig någon särskilt lätt sak. Ledigt är roligare än inte ledigt faktiskt.

Men jag ser ändå fram emot allt det där som är höstens bästa – naturen, löven, luften, vemodet. Och så har jag några roliga kulturupplevelser framför mig och så bokmässan förstås. Det är nog det som ligger närmast just nu, att tänka bokmässa och börja planera för den lite smått.

Läsning lockar förstås också. Håll utkik här på söndag så blir det någon form av höstläsningshög också.

Läst om att skriva

Jag har alltid tyckt mycket om att läsa om att skriva, ända sen jag hittade till den formen av litteratur när jag gick någon av mina kurser i kreativt skrivande. På senare tid har det eskalerat i och med att jag tagit upp mitt skönlitterära skrivande igen och numera inte kan få nog av sådana berättelser.

I början av sommaren läste jag en del i Den odödliga sagan om hur och varför vi berättar historier av John Yorke (utgiven av Volante). Det är en intressant bok som grottar ner sig i strukturer och hur allt hänger ihop. Den är lite för djupgående och detaljerad för mig just nu, men jag planerar absolut att återvända till den framöver.

Jag har läst och skrivit om en hel del annat under våren och sommaren, nämligen:

Det är natten av Karolina Ramqvist – essä om författaren vs den som skriver.
Alla orden i mig av Karin Erlandsson – ärlig beskrivning av kreativt kaos och vardagsskirvande.
Skrivliv av Gun-Britt Sundström – knivstark dagboksskildring av delar av ett skrivliv.
The writing life av Annie Dillard – trollbindande reflektion över hur det kan vara.
Att skriva av Marguerite Duras – en tänkvärd tankebok om skrivande.

Mer om skrivande och äldre boktexter hittar du här.

Det kommer minsann några nya skrivböcker som jag ser fram emot i höst också. Kristina Ohlsson, Annelie Jordahl och PC Jersild ger till exempel ut böcker om hur de ser på och tänker om skrivande.

Att skriva av Marguerite Duras

Marguerite Duras är speciell. Det är ofta svårt att hänga med i hennes resonemang, svårt att förstå vad hon menar samtidigt som hon när hon griper tag aldrig riktigt släpper taget. Att skriva är också en helkonstig bok och jag tycker mycket om den för det.

Bokens första del, där hon berättar om huset där hon skriver och känslan som driver henne att skriva är den del som talar mest (och tydligast) till mig. Hon säger mycket som jag kan relatera till om ensamheten, dess inneboende kraft och frigörande natur. Dess omöjlighet i en värld där vi sällan är fysiskt ensamma, krocken mellan att längta och frukta den, vad den betyder för oss som bär den inuti och vad den betyder för skrivandet.

Ibland virvlar hennes resonemang iväg och jag har svårt att följa, men sen landar hon precis framför mig och ger mig en nyckel till ett inre rum jag inte ens förstod fanns där. Hon är speciell Marguerite Duras…

Slaget om Troja av Theodor Kallifatides

Slaget om Troja är den första bok jag läst av Theodor Kallifatides och nu vet jag det jag länge anat, att han skriver ömsint och välformulerat, att han förmår gjuta liv i berättelser och att han skriver angeläget också när han rör sig kring det förgångna.

Anledningen till att jag ville läsa just Slaget om Troja stavas naturligtvis Silence of the girls (och kanske lite House of names.) Jag kan inte riktigt få nog av Iliaden och dess berättelser just nu. Slaget om Troja är Iliaden återberättad ur minnet av en lärare i en krigshärjad grekisk by mot slutet av andra världskriget. Det är också berättelsen om krigets härjningar, såsom de tedde sig då och så som de ter sig nu.

Möjligen hade jag önskat mig lite mer fördjupning i någon eller båda berättelserna. Och fler kopplingar och tankar kring att det är så väldigt applicerbart på också det moderna det där gamla verket.

Slaget om Troja är ett gott första möte med ett nytt författarskap, jag anar vad som finns där inne i skattkammaren och jag kommer absolut vilja läsa mycket av Theodor Kallifatides framöver.

SLAGET OM TROJA
Författare: Theodor Kallifatides
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…

Fiktiviteter 10 år! I begynnelsen…

Ja, det var ju det där med Fiktiviteter och att vi tydligen firar 10 år i år jag och bloggen. Det känns smått orimligt, och inte så lite imponerande.

Om den där första tiden har jag egentligen inte mycket att säga. Det var inte så bra, bloggen sökte sin form och jag mitt sätt att skriva. Jag började ju blogga på en annan blogg flera år tidigare, skrev mer om vardagsliv, men kände i samband med att jag fick mitt första bibliotekariejobb att jag ville skriva om läsande. Jag ville jobba läsfrämjande också på fritiden om vi ska uttrycka det tråkigt och bibliotekariskt.

Sen blev jag arbetslös, gick in i en depression och hittade ut igen medelst Wolf hall. Där någonstans känner jag att Fiktiviteter tog fart och blev något riktigt för första gången. Jag ser fram emot att kasta mig in i gamla inlägg och se om jag har rätt. Jag återkommer med en rapport snarast.

Drömhuset av Veronica Henry

Mer avkopplingsläsning än såhär blir det inte. Det är engelsk landsbygd och små (och större) personliga hus, det är kärlekshistorier och familjedramer i historisk miljö, och nutid. Det är glädje och det är ett rätt rejält stråk av sorg.

Drömhuset är fin semesterläsning, eller om man kanske vill låtsas att man har semester en grå höstdag. Boken är en bok som får en att må bra hur som helst, det är huvudsaken. Det enda negativa jag kan komma på är att den fick mig galet sugen på att skaffa sommarhus och något sådant ska jag inte ha…

DRÖMHUSET
Författare: Veronica Henry
Förlag: Printz publishing (2019)
Översättare: Maria Store, originaltitel: The forever house
Köp den t.ex. här eller här.

Kulturkollo fyller 5 år (och Fiktiviteter tio tydligen…)!

Idag inleder vi det stora firandet av att Kulturkollo funnits i 5 år. Det är förstås galet, tiden rör sig konstigt, det känns som fem minuter och fem miljoner år och så vidare. Egentligen finns det inte så mycket substantiellt att säga annat än att det varit fem oerhört givande, roliga, spännande och utvecklande år. Mitt bästa är att få göra en blogg tillsammans med mina kompisar och våra läsare, och att få utmana mig själv och skriva om inte helt självklara ämnen. Under veckan plockar vi ihop lite av vårt bästa, krångligaste, knäppaste osv. Idag skriver jag ett inlägg om mina fem favoritmöten på bloggen. Du hittar det här.

Under skrivandet av det här inlägget insåg jag att Fiktiviteter också jubilerade i månadsskiftet juli/augusti och just nu sitter jag lite chockad efter att ha insett att det är ett 10-årsjubileum jag missat. Här och nu bestämmer jag att detta ska firas med någon sorts inläggsserie under hösten. Förhoppningsvis kan jag svänga ihop ett första inlägg redan den här veckan. Nu ska jag sätta mig och djupandas i fyrkant över tidens gång och allt det där. Eller så får jag hitta på något sätt att dubbelfira. Lite extra lästid i eftermiddag kanske…

En sommar i Devon av Lucy Diamond

Jag gillar Lucy Diamond, de böcker jag läst av henne har alltid varit solid feelgood som får en att må bra på riktigt, med den där perfekta portionen svärta till. Precis vad jag behöver och vill ha den här tiden på läsåret.

En sommar i Devon handlar om Olivia, Freya och Harriet, de har alla tre saker att få ordning på och komma till ro med. De är sorgtyngda, stressade och ledsna, de är alla i desperat behov av den där traditionella och stundande familjesemestern i Devon. Så långt gott och väl. Egentligen är det gott och väl hela boken igenom, men jag känner litegrann att när huvudpersonerna samlas på scenen så blir det till slut lite för mycket. När det inte bara är Olivia, Freya och Harriet utan också Robert, Katie, Libby, Leo, Olivia, Molly och hela jäkla släkten och när problemen svävar ut längre och längre över alla gränser, då blir det nästan för mycket för mig. Det finns så mycket som ska kännas att jag nästan inte förmår känna något. Men visst sitter jag ändå där mot slutet tårögd över att det där löser sig och över att han säger så och att hon reder ut den härvan. Visst gör jag det. Så allt som allt kan man nog konstatera att Lucy Diamond gjort det igen, skrivit den perfekta semesterboken.

EN SOMMAR I DEVON
Författare: Lucy Diamond
Förlag: Printz publishing (2019)
Översättare: Sanna Hellberg, originaltitel: Summer at Shell cottage
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, Och dagarna går.