Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg

”Hur kan man inte vilja leva när jag finns?” Så skriver Sara Stridsberg i Dyksommar och jag har svårt att beskriva hur mycket jag älskar att hon har modet att ställa frågan genom den lilla flickan. Det är väl det vi alla undrar när det kommer till depression och svårt mörker i våra liv, ”hur kan man inte vilja leva när jag finns?”

Det är inte så egentligen att jag sökt barn och ungdomslitteratur om föräldrars psykiska ohälsa och självmord, snarare tvärtom, jag försöker för det mesta undvika sånt som gör så orimligt ont. Det är något av en slump att jag ramlat över Vi skulle segla runt jorden och Dyksommar på senare tid, eller kanske mer av en utvecklad förmåga att veta vad av allt det folk framhåller som jag inte får låta bli att läsa än en slump ändå. Och det här är en augustnominerad barnbok av Sara Stridsberg, illustrerad av Sara Lundberg, whats not to read and like?

Någon har någonstans skrivit (förlåt att jag inte minns bättre, det är inte meningen att sno boktankar, men det var så bra) att Dyksommar är som en barnversion av Beckomberga och jag kan inte annat än hålla med. Det är samma historia, den lilla flickan som hälsar på sin sjuka pappa på en vårdinrättning och lär känna andra till själen sjuka vuxna, omstöpt så att det viktigaste, själva kärnan finns kvar. Och det är inte ens tungt, inte rakt igenom tungt. Mörkt och hemskt och sårigt och ledset förstås, men ändå med en lätthet och en vardaglighet som jag tror behövs. Delvis beror detta naturligtvis på Sara Stridsbergs text, men jag tror också att Sara Lundbergs illustrationer gör mycket för detta. Bilderna är enkla samtidigt som de är oerhört uttrycksfulla, det är ett briljant samarbete helt enkelt.

Dyksommar är också skriven med den mycket tydliga ambitionen att avdramatisera och trösta, det märks i skrivningar som ”Ibland blir de så ledsna att de får bo på sjukhus tills det går över. Det är inte farligt.” Jag har länge tyckt mycket, mycket om Sara Stridsberg som författare, nu tror jag nog att jag älskar henne. Jag hoppas att Dyksommar blir en bok som många vuxna läser, med barn naturligtvis, men också för egen skull. Dyksommar är en viktig bok på det allra bästa sätt. Alla behöver vi väl lära oss att det inte är farligt att må dåligt om man bara får hjälp, och att man får ställa de där frågorna som gör ont i en.

DYKSOMMAR
Författare: Sara Stridsberg Illustratör: Sara Lundberg
Förlag: Miranda bok (2019)
Boken kan du köpa här eller här.
Andra som skrivit om boken: Agnes bokblogg

Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm

Om någon tvingade mig att välja en enda författare som är min favorit och som jag skulle läsa exklusivt resten av livet så skulle jag välja Selma Lagerlöf. Hennes berättelser har gett mig och ger mig fortfarande en sån oerhört stark och trygg känsla av hemma samtidigt som hon utmanar mig att tänka och vara mer. Allra mest betyder hon nog för mig för att jag känner mig sedd av henne, eller jag känner att mitt kynne, mina likar är sedda av henne. Vi är så oerhört väl beskrivna hos henne, vi vemodiga skogslänningar.

Anna-Karin Palm skriver i sin biografi över Selma Lagerlöf fram en författare som inte riktigt uppskattades för sin storhet i sin samtid. Fortfarande talar många om henne som någon sorts intuitiv sagoberätterska och hon är en tydlig representant för alla dessa kvinnor som förblivit ”kvinnoförfattare”. Jag tycker om hur Anna-Karin Palm så tydligt visar att Selma Lagerlöf istället för sagotant var en ambitiös författare med tydliga idéer om vad hon ville förmedla med sina romaner och noveller. Hon blir inskriven i ett samhälle och i historien som jag upplever att hon inte riktigt blivit tidigare. Och så lyfts den här ohämmade skrivglädjen fram. Jag tror det är den som leder till den där förledande lättlästheten, den som lurat många att tro att texterna bara råkade bli.

Efter att ha lyssnat färdigt på detta monumentala verk så är jag oerhört sugen på att läsa mer Selma Lagerlöf (jag har Jerusalem kvar av de stora romanerna), men jag vill också återvända till Anna-Karin Palm vars litteratur jag älskar, men inte gett mig tid att utforska som jag egentligen vill.

JAG VILL SÄTTA VÄRLDEN I RÖRELSE – EN BIOGRAFI ÖVER SELMA LAGERLÖF
Författare: Anna-Karin Palm
Förlag: Bonnier Audio (2019)
Inläsare: Anna Maria Käll

Skrivsöndag: Skrivboken av Kristina Ohlsson

Kristina Ohlssons Skrivboken är intressant och inte intressant för mig. Jag tycker väldigt mycket om hennes berättelse om hur hon gick från att vara en sån som inte kunde slutföra manus till att bli utgiven och extremt produktiv. Jag hittar ingenting att känna igen där, bortom känslan kring att skriva förstås och längtan efter att nå fram. Vi är så olika i energinivå som två människor kan vara, Kristina Ohlsson verkar ha en naturligt hög fart på det mesta medan jag är lugn, långsam och rätt lat. Denna skillnad i kynne gör att jag inte kan lyfta ut något ur den delen av boken att applicera på mitt eget skrivliv, men det gör inget, det är intressant nog att ta del av resan till debuten. Jag älskar sådana historier!

Bokens andra del består av skrivtips och beskrivningar av hur det fungerar i förlagsvärlden och sånt. Skrivråden är kanske inte nya, i alla fall inte för någon som läst det mesta i skrivhandboksväg, men inblicken i förlagsvärldens är väldigt intressant. Och mest av allt i hela boken tycker jag om Kristina Ohlssons inställning till skrivandet, att det inte är det viktigaste i livet, att det inte ska göra ont och vara en plåga. Visst tar det emot ibland och är inte alltid superkul, men det måste ju ändå vara inspirerande på något plan och skänka någon form av glädje, annars bör man inte hålla på med det. Det känns rimligt tycker jag. För mig är det livsviktigt att skriva, men det är inte livsviktigt att det blir perfekt eller ens bra eller utgivet, det viktigaste är att det blir och att jag ger mig själv tiden att göra det där som jag gillar bäst att göra. Det är belöning nog.

SKRIVBOKEN
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget (2019)
Boken kan du köpa här eller här.

Mordet på Zaida Catalán av Staffan Lindberg

Zaida Catalán har alltid berört mig. Jag minns hur hennes eld nådde mig när hon var politiskt aktiv, hur hon brann under debatter och att det gav mig sådan tro på framtiden. Hon fick mig att tro att förändring kunde åstadkommas.

När Zaida Catalán sedan fördes bort och hittades mördad i Kongo-Kinshasa våren 2017 berördes jag återigen av henne och hennes öde. Jag blev så arg på att hon som brann så skulle släckas, att någon tog sig rätten. Sen blev jag väldigt ledsen, och än mer sorgsen skulle efterspelet förstås göra mig. Stefan Lindberg har skrivit en viktig, modig och intressant bok om Zaida Catalán och jag är så glad att fokus inte bara ligger på hennes död utan att gärningen, det hon försökte åstadkomma, överskuggar allt annat.

I Mordet på Zaida Catalán står allt så tydligt klart, hur det hänger ihop, hur korruption ”där” är sammanbundet med konsumtionen ”här”. Hur våldtagna småflickor inte på något sätt bara är ett bekymmer för ett lokalsamhälle. Det är en fasansfull berättelse om maktfullkomliga, penningsugna, förtryckare som inte är vana att riskera någonting och så de få, däribland Zaida Catalán som ifrågasätter. Det är en av de där rakt igenom sorgesamma berättelserna där ingenting står med säkerhet klart och där ingenting slutar lyckligt för någon. Men ändå. Zaida Catalán följde sin glödande inre kompass och hon skulle naturligtvis inte ha behövt betala för det med sitt liv, men nu när hon gjorde det känns det ändå bra att det hon försökte avslöja troligen kommer i dagen. Till slut.

MORDET PÅ ZAIDA CATALÁN
Författare: Staffan Lindberg
Förlag: Ordfront (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Hex av Thomas Olde Heuvelt

Det är något underligt med mig och skräckböcker, jag blir sällan rädd när jag läser dem. Det till exempel skrämde mig aldrig när jag läste. Jag trodde att Hex skulle göra det (för det händer, herregud jag vill inte ens tänka på Michelle Pavers Evig natt…), men nej. Eller såhär. Visst är det lite läskigt med den där häxan som bara dyker upp, hennes ihopsydda ögon och mun. Men det är inte en rädsla som följer med mig när jag slår igen boken. Det är inte en rädsla som ger mig mardrömmar. Men Thomas Olde Heuvelts sätt och förmåga att skriva ett samhälle som jag känner igen, som känns trovärdigt och sedan visa mig varifrån den sanna ondskan kommer ifrån, det väcker en annan sorts skräck. Den väcker upp mörkret inom mig på ett sätt jag inte vill, därigenom lyckas han förstås med det värsta. En häxa kan man komma över, en sann insikt om verkligheten man befinner sig i är inte lika lätt att skaka av sig.

Och precis som med nämnda Det så är min starkaste känsla genom nästan hela läsningen och efteråt inte rädsla, det är sorg. Jag är så väldigt, väldigt ledsen över det som händer i den här boken. Jag är så ledsen över vad som händer i världen och att jag, likt huvudpersonerna i den här boken, också de som vill gott, står helt maktlös inför det. Det skrämmer mig på riktigt, mer än någon jäkla häxa.

Med det sagt och med konstaterandet att jag efter att ha slagit igen Hex inte orkade läsa eller nästan existera på några dagar på grund av samhällelig depression (enbart medicinerbar genom musikdokumentärer och roliga klipp på Youtube) så vet jag inte om jag bör rekommendera boken. Men den är bra, riktigt, fasansfullt bra. På ett förgörande sätt.

HEX
Författare: Thomas Olde Heuvelt
Förlag: Hodder & Stoughton (2016)
Översättare: Nancy Forrest-Flyer
Boken kan du köpa här eller här.

Skrivsöndag: Att förhandla med de döda av Margaret Atwood

Att förhandla med de döda är Margaret Atwoods försök (från början i föreläsningsform) att reda ut det här med författarskap och skrivande. Jag fastnar för två, eller möjligen tre saker som jag bara måste få fundera lite över med er.

Det första. Etiketterna, att kalla sig författare. Margaret Atwood beskriver en stund, en punkt i tiden när hon helt plötsligt är författare, “övergången från att inte vara författare till att vara det skedde omedelbart”. Hon gick där på en trottoar och blev författare snarare än någon som skriver. Det hade inget med publicering att göra, mer en identitet, kanske en blick och ett beslut. Jag har svårt att tänka på mig själv som annat än en skrivande människa, jag tror inte att ens om jag publicerade tio böcker skulle jag kunna ta till mig epitetet författare. Det är intressant att tänka över. För mig kanske det litegrann har att göra med att jag har så många andra etiketter. Jag är bibliotekarie, när jag forskade och skrev avhandling var jag historiker, jag är bokbloggare. Men varför känns det krampaktigt i magen bara av att tänka ordet författare (bara att skriva det såhär här känns förmätet och jag funderar starkt på om jag kanske ska stryka det ändå) om mig själv? Vad tänker jag egentligen att en författare är som är så väsensskilt? För det handlar inte om publicering och det handlar inte om inkomst, jag är rätt generös med att tänka om andra att de är författare. Inte heller är det exklusivt, andra får gärna vara författare och till exempel lokförare samtidigt. Nej det har nog lite med klass att göra, och att man inte ska förhäva sig. Och så har det nog med läsandet och den inre kritikern att göra. Alla de jag benämner författare gör jag så med i stark förvissning om att de skriver bättre än jag och nog också är lite bättre än vad jag är på det mesta. Så sorgligt är det nog. Jag får jobba på mina affirmationer och våga mig på att viskande kalla mig själv författare någon mörk natt när ingen annan hör mig. Det är nog nyttigt.

Det andra. Vem skriver man för? Eftersom jag inte har några förhoppningar om att bli utgiven och inte har någon läsare, eller någon sån där grupp där man går igenom varandras manus så är ju läsaren jag själv. Det är tryggt, men inte så tillfredsställande i längden. Jag skriver ju för skrivandets skull, för att jag mår bra av det (nåja, men jag mår dåligt om jag inte får skriva i alla fall), men om tanken på att ingen någonsin kommer att vilja/kunna läsa så blir det ju efter ett tag en drivkraft som saknas. När jag formulerat ett råmanus, varför ska jag då redigera i oändlighet för ingen? Svaret är väl det att drömmen kommer in där, jag kommer fortsätta skicka in mina manus till förlag, hoppas på att någon där ska läsa och så till slut, lagom till pensioneringen kanske jag blir utgiven och någon läser.

Det tredje. Döden. Boken heter Att förhandla med de döda och Margaret Atwood menar att skrivande är ett sätt att förhålla sig till de döda och till vår egen död. Jag tror absolut att det är så och det är naturligtvis ingen slump att Knausgård landar i detsamma i sin Oavsiktligt. Döden är livsviktig för konsten och för livet, det är den stora frågan och det enda vi aldrig kan lära oss hantera. Men jag skulle själv också vilja lägga till något om att, så som vi pratade med Max Porter om, skrivandet hjälper till att öppna dörrarna. Snarare än döden som död så kan skrivandet ibland upphäva döden och visa på de största sambanden och djupen. De döda sitter här hos oss, vi är också döda.

Att förhandla med de döda är ett fint bidrag till tankefloran om skrivande. Jag kan inte säga att den lärt mig ett enda dugg om det praktiska hantverket, men oj som jag har tänkt. Det är den bästa sortens inspiration.

ATT FÖRHANDLA MED DE DÖDA – EN FÖRFATTARE OM SKRIVANDE
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Prisma (2003)
Översättare: Ulla Danielsson
Boken finns inte längre att köpa i nyskick på svenska. Låna den på biblioteket eller köp antikvariskt.

Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi

Jag hade inte hört talas om Ingvild H. Rishøi eller hennes Vinternoveller förrän jag satt på ett seminarium på bokmässan och lyssnade till när hon läste inledningen på sin novell Vi kan inte hjälpa alla. Sen talade hon klokt om klass och skrivande, men jag kunde inte riktigt lyssna eftersom jag var kvar i den där berättelsen. Därför blev jag ju tvungen att läsa Vinternoveller.

Vinternoveller är det sannerligen, inte främst för att de utspelar sig om vintern utan därför att de beskriver någon sorts själslig midvinter, den där fulvintern när snön blivit smutsig av vägggruset, det är kallt och mörkt och sen eftermiddag och du har ingenting i kylskåpet men måste sno ihop något till barnen så att de inte hatar livet. Så. Den känslan. Det är fasansfullt att läsa och så oerhört imponerande att det skrivits.

Vinternoveller består av tre berättelser, de har det gemensamt att dess bultande hjärta är kärleken till ett eller flera barn. Utsattheten och utanförskapet är också genomgående, att inte ha så att det räcker till det man skulle vilja, det mest basala, att inte förmå att ta sig ur sin situation och att misslyckas när man försöker. Men de har också nåden och hoppet gemensamt. Vinternovellerna är jobbiga att läsa men när jag slår igen boken och lägger den ifrån mig så är jag inte uppfylld av förtvivlan, det är hopp om livet som ligger där och pyr.

VINTERNOVELLER
Författare: Ingvild H. Rishøi
Förlag: Flo förlag (2018)
Översättare: Stephen Farran-Lee och Nils Sundberg
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Jahaja

Skräcken på Wakenhyrst av Michelle Paver

Först av allt. Det är omöjligt att läsa något av Michelle Paver och inte jämföra med hennes Evig natt och det är omöjligt att i den jämförelsen inte förfördela den bok som inte är Evig natt. Men. Det är inte nödvändigt en dålig sak. Evig natt är så till den grad bra och fantastiskt skrämmande att jag fortfarande sju år efter att jag läste den känner den rena skräcken kräla längs ryggraden när jag kommer att tänka på den. Det räcker gott med en sån bok.

Jag är ambivalent inför Skräcken på Wakenhyrst. Den drog till sist in mig i en hissnande historia om sånt jag inte kan säga så mycket om för att inte förstöra för den som inte läst boken, men som är väldigt intressanta, tänkvärda och obehagliga. Men det tog väldigt lång tid, kanske 100 sidor, innan jag uppnådde det där ”måste läsa vidare”-stadiet. Och hade jag inte läst hennes tidigare böcker hade jag kanske inte släpat mig fram till vändpunkten.

Jag tycker också att slutet är lite sådär. Det finns moment där som jag önskar hade fått mer plats. Jag hade också velat veta ännu mer om Maud, huvudpersonens, tankar efter att fadern gjorde det han gjorde (mördade till synes urskiljningslöst). Skuld och skam antyds, men om det hade gåtts på djupet med det så tror jag att Skräcken på Wakenhyrst hade lämnat mer i mitt läsminne. Nu är det en bok jag hade mysrysligt sällskap av några dagar, men det stör mig lite att jag ser ett embryo till en riktigt oroande saga som aldrig fick bli.

SKRÄCKEN PÅ WAKENHYRST
Författare: Michelle Paver
Förlag: Bokförlaget Semic (2019)
Översättare: Camilla Jansson, originaltitel: Wakenhyrst
Boken kan du köpa här eller här.

Skrivsöndag: Oavsiktligt av Karl Ove Knausgård

Föga anade jag när jag gav mig på att läsa Karl Ove Knausgårds Oavsiktligt att jag skulle känna igen mig så mycket i hans resonemang. Jag har inte läst någon av hans romaner och har väl egentligen aldrig varit sugen på det, man kan säga att jag bär på lite fördomar mot karln.

Knausgård strösslas med tänkvärdheter som att ”litteraturen utforskar avståndet mellan dödens högtidlighet och livets ohögtidlighet”. Han skriver om motsatsen mellan oändligheten som bor inom oss och vår samtidiga begränsning och jordbundenhet och att denna motsats är drivkraften bakom all konst och litteratur. Allt det där tänker jag mycket över när jag läser och efteråt, jag tror att jag håller med honom.

En sak som jag vet att jag känner igen och lever är den där längtan efter att kunna och få skriva. Jag älskar hans sätt att tänka kring och beskriva hur han länge tvivlade, hur han trodde att litteratur måste skrivas på ett särskilt sätt och hur man måste låta tålamodet få ta plats.

Sen fastnar jag för det han skriver om att det inte finns någon kommunikation i verklig, upplevd sorg så som det finns i fiktiv sorg. Det är så sant, men jag har aldrig tänkt på det.

Det är möjligt att jag kanske är lite, lite sugen nu på att läsa mer av honom. Inte Min kamp nödvändigtvis, men kanske de där årstidsböckerna?

OAVSIKTLIGT. OM ATT LÄSA OCH SKRIVA
Författare: Karl Ove Knausgård
Förlag: Norstedts (2019)
Översättare: Staffan Söderblom
Boken kan du köpa här.
Läs också min text på Kulturkollo där jag skriver om Oavsiktligt och Anneli Jordahls Orm med två huvuden.

Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark

När man skriver böcker om det svåraste som finns måste man vara väldigt försiktig och göra det väldigt bra. Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark är det, gör det.

Vi skulle segla runt jorden är en oerhört varsamt berättad historia om en förälder och ett barn som delar drömmar och längtan. Men pappan drabbas av en sjukdom, en depression, och tar sitt liv. Kvar finns en flicka och en mamma (och en morfar). Kvar finns arghet, sorg och löften som aldrig ska infrias.

Det är förfärligt! Det går nästan inte att ta in. Och ändå är Vi skulle segla runt jorden inte omöjlig att ta till sig. Den går att leva med, för att de som skapat den gjort det som måste göras bra och med försiktighet.

Det här är en bok för läsare i alla åldrar och jag tror att vi alla behöver prata om den i efterhand. Det må låta paradoxalt, men vi mår bra av att prata om det svåra och det mörka, också tillsammans med våra egna barn. Det är hemskt förstås, men alternativet finns inte.

VI SKULLE SEGLA RUNT JORDEN
Författare: Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Boken kan du köpa här eller här.