Barnet av Kjersti Annesdatter Skomsvold

Jag visste att jag skulle komma att tycka mycket om Barnet eftersom jag för flera år sen blev så djupt berörd och gillade Kjersti Annesdatter Skomsvolds Ju fortare jag går, desto mindre är jag så mycket. Den sortens litterära förmåga förgås inte. Men jag var ändå inte beredd på hur mycket den skulle ha att ge och säga mig.

Barnet är en av få böcker som jag portionerat ut långsamt för att hålla på den länge, länge. Barnet är en av de böcker jag tycker mest om på väldigt länge.

Det jag tycker om är lättheten med vilken Kjersti Annesdatter Skomsvold beskriver det största och svåraste som finns, livet och vardagen, tillsammansskap och föräldraskap. Väldigt lite handlar egentligen om barnet och det enda vi vet om det är att det är djupt älskat. Och att dess existens gör saker med sina föräldrar.

Barnet är en bok jag ska återkomma till. Jag är också glad att den kommer nu och inte när jag själv befann mig mitt i det där småbarnsslitet. Jag uppskattade det inte så värst, att ha större barn uppskattar jag dock obeskrivligt mycket. Och att läsa såhär i efterhand får mig också att minnas sånt som fallit i glömska, sånt som annars förblivit gömt och jag är så tacksam för att få minnas vilka vi var då.

BARNET
Författare: Kjersti Annesdatter Skomsvold
Förlag: Norra (2019)
Översättare: Ylva Hellerud
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går, Feministbiblioteket

Strumpstickor och feministisk vrede

Jag har famlat efter orden ett tag nu. Den delen av mig som är feminist är jäkligt arg och den delen som är historiker är oerhört ledsen och trött. Kombinationen gör att de stora och viktiga orden fastnar någonstans, de överväldigar mig. Men jag måste ändå säga något om Alabama och där bortom nu.

Att USA utgör epicentrum för den senaste tidens “utveckling” i abortfrågan är förstås inte förvånande. Med en president som oundvikligen och dagligen får en att tänka på Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse.  Med höstens inkuppande av Brett Kavanaugh i högsta domstolen. Må vara att Brett Kavanaughs inval var farsartat, men det var också avslöjande och i domstolen sitter han. Och anledningen till att han sitter där, att han bars dit, är naturligtvis det vi ser hända i (bland annat) Alabama nu. Den lag som i veckan röstades igenom är ju ämnad för en prövning i högsta domstolen och den prövningen hoppas då vissa ska leda till ett utslag som gör det möjligt att förbjuda aborter igen. Ingen behöver fundera särskilt länge över vad Brett Kavanaugh kommer rösta för, eller emot.

Som gammal historiker med kvinnohistoria som specialitet och kvinnors utsatthet i samband med utomäktenskaplig sexualitet som nisch upprör det mig något alldeles oerhört. Historielösheten! Jag tänker på det varje gång jag tar fram min stickning, till den gräns att jag faktiskt inte klarat av att sticka på ett tag, att det var de här redskapen de (förtvivlade, ensamma, olyckligt gravida kvinnorna) hade till hands, det var dem de förstörde sig med. När svaveltändstickorna som de brukade förgifta sig med för att fördriva sina foster förbjöds.

I dagar som dessa, när aborträtten är hotad både här och där och när “Sverige-vänner” och politiker dessutom använder kvinnors kroppar och statistiken om dem lite som de vill för att underbygga sin egen rasism (samtidigt som de själva inte sällan utsätter kvinnor för verbala, grova (ofta med sexualiserande innebörd) övergrepp i sociala medier utan att se problemet i det) är det extra lätt att förtvivla. Det är omvälvande tider.

Jag har tänkt så mycket på de där böckerna jag läste när jag skrev mina uppsatser, innan avhandlingen. Jag har tänkt mycket på hur de formade mig och min förståelse för utsattheten i att vara kvinna. Utsattheten i att vi vet att vi bara äger våra kroppar när samhället säger att vi får det. Jag har också tänkt på vad det betytt för mig att möta verkliga kvinnor utsatta för patriarkala strukturer i sin renaste form. Jag har mött dem i en historisk kontext, i det som nu är arkivmaterial. Det har förändrat mig och min syn på mig själv och samhället. Det finns särskilt en bok jag tänkt mycket på i det sammanhanget och som jag önskar att fler skulle orka läsa, för att den bygger på fallbeskrivningar om kvinnor som tvingas utföra egna aborter, med hjälp av bland annat tändstickorna och strumpstickorna jag nämnde innan. Det är Svante Jacobsson och Sten Jakobssons Orons och förtvivlans gärningar (den finns förhoppningsvis på forskningsbibliotek och vissa folkbibliotek och alldeles säkert på bokbörsen). När jag först läste den kräktes jag och grät. Sen var jag aldrig mer mig lik.

Här önskar jag att jag kunde skriva något upplyftande som avslutning, något om att då var då och nu är nu och riktigt så illa är det ju inte. Men jag känner det inte i dagar som dessa. Visst är det inte så illa, men vi måste verkligen stå upp för kvinnors rättigheter nu, vi måste slå vakt om att också de som saknar styrka i sin röst får bli hörda. Jag hade önskat att jag inte behövde säga det, men vi måste slåss nu. Tillsammans.

Lunchbox av Ellen Greider

Lunchbox är ännu en av dessa självbiografiska serierna om att växa upp, ännu en av dessa betraktelser och upplevelser som griper tag, påminner och gör ont. Samtidigt som det också finns en tröst i att allt är så konstant, det finns hopp om bättring för oss alla.

Ellen är utanför och lite ufo-artad när hon ska börja skolan, så som de flesta av oss var eller i alla fall kände oss. Hon har inga egentliga vänner utan hänger mest med Marilyn Manson på sitt rum. Några föräldrar träffar vi knappt i den här boken vilket nog är rättvisande för hur relevanta vi tonårsföräldrar egentligen känns i tonåringarnas värld… Sen träffar hon människor som nog vill bli vänner, hon överanalyserar, kommer till insikt och gör dumma saker på nätet. Hon är som många nog är och känner som de allra, allra flesta känner.

Att läsa Lunchbox är några delar igenkänning, många delar tonårsföräldraångest och resten bara väldigt, väldigt bra läsning. Min enda invändning är att jag vill ha mer, mer fördjupning och mer Ellen, men det kanske kommer om jag ger mig till tåls…

LUNCHBOX
Författare: Ellen Greider
Förlag: Galago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Hustrun av Meg Wolitzer

Den vrede som, redan i allra första scenen i boken, nästan regnar ner på nyligen prisade författarmaken Joe är monumental, magnifik. Jag älskar hur rå Joan tillåter sig vara i sin dom över den där pösmunkige viktigpettern. Hennes ilska blir rätt snabbt till min ilska och till slut avskyr jag karlskrället. Men sen händer något med boken och den tappar mig. Jag lämnas lite med känslan av att allt mest bara mal på, deras liv, Joan, allt. Och jag famlar efter en förklaring till att Joan som är så tuff låtit allt pågå så länge, ett helt liv.

Hustrun är en bitvis väldigt rolig bok i allt dråpligt hat som pyr ur Joan, men det är samtidigt en mycket sorglig skildring av olevda liv och saker som är väldigt mycket för sent. Där finns misslyckade föräldraskap och barn som hamnat fel. Där finns ambitioner som knäckts och dåliga samveten som hindrat allt. Förvisso tycker jag att berättelsen börjar sacka någonstans halvvägs och då tappar den som sagt lite av min uppmärksamhet, men Meg Wolitzer fortsätter (efter Belzhar och denna) ändå att imponera, Hustrun var ju hennes debut också, och jag vill gärna läsa mer av henne.

HUSTRUN
Författare: Meg Wolitzer
Förlag: Wahlström och Widstrand (2016)
Översättare: Peter Samuelsson, originaltitel: The wife
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna

Barnamord – ett samtal och en bok

Imorgon befinner jag mig i Herrljunga för ett samtal om barnamord utifrån Maria Bouroncles bok Det kom för mig i en hast (och förstås min egen avhandling Kvinnovärldar och barnamord.) Samtalet är en del av Textival 2019 och jag har sett fram emot det galet mycket hela våren.

Det kom för mig i en hast är Marias egen släkthistoria, den där undangömda som legat i bakgrunden länge, länge. När nu Maria lyfter historien och Ingeborg får sitt liv berättat är det hjärtskärande. Hon dödade sina barn under en episod av psykisk sjukdom och detta kunde naturligtvis aldrig göras ogjort. Det är en intressant skildring av ett människoliv, men också av en tidsanda och ett litet lokalsamhälle. Och jag som hade domstolsprotokoll att nöja mig med för min forskning känner en rejäl avund inför de brev Maria har tillgång till. Är du det minsta intresserad av historia och kvinnors situation så tycker jag absolut att du ska läsa boken. Och befinner du dig i närheten av Herrljunga så hoppas jag att vi ses imorgon.

DET KOM FÖR MIG I EN HAST. HISTORIEN OM BARNAMÖRDERSKAN INGEBORG ANDERSSON
Författare: Maria Bouroncle
Förlag: Saga Egmont (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Alltid fucka upp av Moa Romanova

Ämnet i den här boken är riktigt utmanande. Det handlar om panikångest, hur jobbigt det är att leva och sånt. Och riktigt, riktigt väl beskrivet är det dessutom vilket förstås gör det nästan obeskrivligt tung emellanåt, när ångesten och depressionen tränger sig på.

Med det sagt om allt det där tunga så är den här boken inte framförallt mörk och hemsk, den är framförallt mörk och rolig. Stora applåder på det! Att få mig att skratta mitt i en skildring av panikångest det är naturligtvis inte bara svårt, det är dessutom stort och viktigt.

ALLTID FUCKA UPP
Författare: Moa Romanova
Förlag: Kartago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Boklunga

Ett vårligt tema och Kung liljekonvalje av dungen

Idag presenterar vi ett väldigt vårigt tema på Kulturkollo, häng på för läsning om den (kanske) bästa av årstider. En annan sak som presenteras är nästa bok i Kulturkollo läsers bokcirkel och den här gången kan ni kanske gissa att jag är inblandad eftersom valet föll på Kung liljekonvalje av dungen. Läs mer om tider för bokcirkeldiskussioner och annat här. Hoppas du vill vara med!

Bäst hittills 2019

Såhär fyra månader in på året och inför sommarläsningsplaneringen kan det vara på sin plats med en liten summering av det bästa av det bästa. Jag har läst färre böcker än vad jag brukar och det har varit sparsamt med totala fullträffar, men visst har jag läst några riktigt bra böcker.

Misslyckas igen, misslyckas  bättre av John Ajvide Lindqvist – inte världens bästa bok kanske och snarare en process än berättelse, men det var den som inspirerade mig att börja skriva igen och därför kommer den alltid glimma särskilt. Och för alla oss som läst och gillat JAL länge är det en väldigt fin present.

Jag går dit du går av Nina Lacour – en av de starkaste ungdomsböcker jag läst på länge, sen jag läste Jandy Nelson tror jag.

Notes on a nervous planet av Matt Haig – omvälvande och lugnande på en och samma gång. Den första boken någonsin tror jag som jag verkligen uppskattar mer i ljudboksform än på papper.

Barnet av Kjersti Annesdatter Skomsvold – fantastisk skildring av vardag och föräldraskap.

Till Daniel av Olaug Nilssen – fantastisk och förfärlig skildring av en annan vardag och ett annat föräldraskap.

Under tiden av Pelle Forshed

Under tiden av Pelle Forshed är en väldigt lugn bok, vilsam. En människa försvinner i ett litet villaområde. Många påverkas, men vardagen gör som den tenderar att göra, den flyter på. För grannpojken som det tittas snett på för att han inte är som andra, grannen som drivit in i depressionen och för mannen som försöker hålla ihop allt. Till och med familjen vars pappa försvunnit befinner sig i någon sorts vardagstillstånd. Allt är finstämt och försiktigt beskrivet. Väldigt, väldigt bra.

Barn bränner ofta till när de beskrivs i sin utsatthet, så också här men det som är speciellt med Under tiden är att jag på bara några få och texttomma serierutor känner också de vuxna ända in i hjärtat. Det är ett långsamt myllrande universum Pelle Forshed har skapat och jag älskar det.

UNDER TIDEN
Författare: Pelle Forshed
Förlag: Kartago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.