Battle royal av Lucy Parker

av

Det här får ni lov att förstå att det är hundra procent min grej. Det är romantik av (typ) fiender till älskande-varianten (typ för att de väl inte direkt är fiender och är de det så är det för en väldigt kort stund) som jag gillar. Det är London. Det är två konkurrerande konditorer i huvudrollen och det finns ett bakprogram mycket likt The Great Brittish Bake Off där dessa konkurrenter möts. Jag älskar baktävlingar och framförallt The Great Brittish Bake Off. Älskar!

Sylvie fick sitt genombrott för fyra år sen i nämnda bakshow, Dominic var domare och hade det inte skett en olycka i form av en förlupen enhörningshov(sprojektil) som landat i Dominics panna så hade hon kunnat vinna hela alltet. Men nu hände enhörningsolyckan, Dominic röstade ut henne och idag driver de konkurrerande konditorier mitt emot varandra i Londons mest fashionabla kvarter.

Där börjar vår berättelse för att snabbt vindla sig kring ett kungligt bröllop, en ny omgång av bakshowen där Sylvie tar plats vid domarbordet och så en hel massa varma känslor förstås.

Battle royal är en söt anrättning (haha). Den driver på i ett ganska långsamt tempo som jag misstänker hade tråkat ut mig lite om jag inte läst den när jag var väldigt sjuk och febrig. Det blev lite som att vaggas in i ett särskilt lugn som jag tyckte mycket om. Om jag försöker se på den med vakna ögon så tror jag att boken är lite för lång och skulle ha vunnit på att kortas och renodlas lite, men jag tycker fortfarande om den, mycket. Och jag tycker att det måste få finnas utrymme för lugna böcker utan allt för mycket drama också, man vet ju aldrig när man blir sjuk och behöver en.

Om boken

Titel: Battle royal
Författare: Lucy Parker
Förlag: Avon (2021)
Första boken i en serie, bok två (om Dominica syster) kommer till våren.

Just nu i december 2022

av

Det är trötta tider just nu kan jag meddela. Mestadels beroende på det råkalla och gråmörka vädret och lite beroende på att det är upplopp för jobbåret, skolterminen och allt vad det är. Det är tungt att ta sig ur sängen på mornarna och tungt att orka resa sig ur soffan för att lägga sig i sängen på kvällarna. Men det är ändå en mysig tid vi gått in i, advent med alla sina ljus. Jag njuter när jag orkar.

Just nu…
… läser jag: blandade julromaner. Om en vecka max kommer jag tappa lusten till dem och gå över till något annat, men just nu firar jag jul i böckernas värld. Bloggrapporter från denna läsning kommer förstås de närmaste veckorna.
… ser jag på: Blood, sex and royalty, en ny netflix-serie om Anne Boleyn. Den extremt pinsamma titeln och förkärleken för att använda dramatisk (och modern) musik fick mig nästan att avstå, men ett (av tre) avsnitt in har jag hittat förvånansvärt mycket substans och jag känner att jag ser människorna och sammanhangen på ett lite nytt sätt. Och då har jag ändå läst och sett det mesta som finns om Anne.
… lyssnar jag på: tystnad helst.
… längtar jag efter: ledigt och sovmorgon.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här.

Just nu-inlägget är en tradition från Kulturkollo-tiden och några av mina medskribenter därifrån brukar också skriva, titta också in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

Heartstopper (2 och 3) av Alice Oseman

av

Berättelsen om Charlies och Nicks kärlek fortsätter. De möttes i ettan, i tvåan kämpar Nick med sin sexuella identitet och i tredje boken handlar mycket om att komma ut – hur gör man, måste man, varför gör man det?

Jag älskade den första boken och tycker också väldigt mycket om att få följa med Nick och Charlie vidare in i relationen och i sina egna själv.

Jag gillar både Charlie och Nick och kanske framförallt hur de är med varandra. Alice Oseman skriver verkligen relationer som de kan vara – svåra, komplicerade och alldeles, alldeles underbara. Det är också fint hur deras omgivning får spegla alla varianter av människor och relationer. Där finns den stöttande mamman, den supercoola syrran och den fördömande och skitdryga storebrorsan. Allt finns där, men jag älskar hur huvuddelen av alla som existerar kring killarna ändå är varma, inkluderande och kärleksfulla människor – föräldrar, lärare och kompisar. Det ger hopp till den som behöver det.

Om boken

Titel: Heartstopper del 2 och 3
Författare: Alice Oseman
Förlag: Hachette children’s books (2019) och (2020)
Del två och tre i en serie, Heartstopper 1
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Massor av kärlek i december

av

Imorgon går vi in i årets sista månad och så som det varit de senaste åren så är årsskiftet mycket välkommet. Kanske kommer något bättre med den nya början?

Den här december kommer jag fylla med kärlek. Det blir texter om böcker om kärlek varvat med sådant som jag av en eller annan anledning älskar. Det blir inte sammanhängande på något sätt, men det blir varm och fluffigt och förhoppningsvis vilsamt.

Hjärtligt välkommen hit för att inleda kärleksbehandlingen imorgon.

Bild från Pixabay

Främmande fåglar av Jessica Haas Forsling

av

Främmande fåglar är en berättelse såväl som en resa. Den är en redogörelse för författarens insikt i att hon är den enda kvar som kan berätta det som behöver berättas. Hon vet att hon är det enda vittnet, men är inte helt säker på vad hon egentligen bevittnat.

Jessica Haas Forsling berättar relationen mellan en kvinna som aldrig fick leva och bli hennes mormor men som ändå funnits närvarande genom hela livet. Tillsammans och genom mamman som förlorade sin mamma och desperat försökte hålla henne kvar. Hon berättar också om författaren Jascha Golowanjuk som på flera olika sätt bodde i efterkrigstidens Stockholm vid sidan om och sammanlänkad med mormor Ruth. De var båda främmande fåglar (vilket också är titeln på en av hans böcker och på denna).

Det här är en släkthistoria med två mörka moln. Det första molnet är bröstcancern som dödade både mormor och mamma och som Jessica gör allt för att slippa drabbas av. Det andra molnet är förintelsen som mördade delar av familjen, som alltid fanns kvar hos de efterlevande, också i generation efter generation.

Jag tycker om sättet som Jessica Haas Forsling berättar på. Möjligen bidrar det till en viss splittring, men det som vinns är en fin närhet mellan nu och då. Jag tror ju gärna som gammal historiker att vi inte kan förstå eller verkligen känna vare sig dået eller nuet utan det andra.

Om boken

Titel: Främmmande fåglar. Jascha, mormor och jag.
Författare: Jessica Haas Forsling
Förlag: Norstedts (2022)

Skuggan av en dotter av Elena Ferrante

av

Skuggan av en dotter är en tankeväckande bok, en fundersam bok, en berättelse om en väldigt speciell kvinna. Jag tycker verkligen illa om henne vilket gör att jag har svårt att gilla boken.

Huvudpersonen Leda petar på undangömda känslor långt inuti mig och jag tycker inte om minnena det väcker. Jag har känt såna som Leda och det gör läsningen väldigt dubbel. Det är intressant att få inblick och kanske förstå, samtidigt spelar förklaringar ingen roll.

Leda har rest på jobbsemester och blir på stranden helt besatt av en liten familj, en ung mamma och hennes dotter, som hon ser varje dag. Hon tänker saker och gör saker som är förvånande och obegripliga samtidigt som hon på ett väldigt relaterbart sätt tänker över sitt liv som mamma till de nu vuxna döttrarna som lämnat henne och bor i Kanada med sin pappa. Leda verkar alltid ha levt i sitt eget huvud och med sin egen kropp som fokus, det är något jag kan känna igen litegrann hos mig själv, jag hoppas dock innerligt att det inte lett mig in i ett så pass själviskt föräldraskap som Ledas.

Skuggan av en dotter är en intressant bok att läsa, men den fångar mig inte sådär fullständigt som jag skulle önska. Det är nog helt enkelt så att jag och Elena Ferrante är rätt svala i vår relation. Jag var inte såld på Min fantastiska väninna heller.

Men en utmärkt bokcirkelbok är det. Nästa vecka ser vi filmen tillsammans och det ska bli synnerligen intressant.

Om boken

Titel: Skuggan av en dotter
Författare: Elena Ferrante
Förlag: Norstedts (2018)
Översättare: Johanna Hedenberg, originaltitel: La figlia oscura

Inte alls dåligt av Kristina Lugn

av

Samlingen Inte alls dåligt innehållandes Kristina Lugns efterlämnade dikter är inte alls dålig. Den är oändligt mycket annat.

Till viss del utgör Inte alls dåligt en frustrerande läsning. Vissa dikter känns genomarbetade och färdiga för utgivning, de kanske bara inte passade in i någon av diktsamlingarna, föll på målsnöret. Annat känns som embryon till något som med några timmar, dagar, veckors bearbetning hade kunnat bli till något fantastiskt. Det känns som en sorglig påminnelse om vad vi inte fick läsa, det som kunde blivit, att det aldrig blir något mer. Dessutom känns det som alltid vid publicering av efterlämnade alster svårt att skaka av sig känslan att smygläsa något som inte författaren själv uttryckligen bestämt att jag ska få läsa. Jag tycker att det bidrar till att göra läsupplevelsen en smula ambivalent.

I vissa delar är poesin i Inte alls dåligt en fin påminnelse om vilken oförglömligt rapp, vass och vågad diktare Kristina Lugn var. Hon skriver som alltid om ensamheten, känslan av att befinna sig vid sidan om. Ofta skriver hon om den annalkande döden, egen och andras. Hon skriver också gärna om ett barn, ibland tolkar jag det som att barnet är hon, ibland någon annan, kanske hennes. Det blir en fin sammanblandning och ihoplänkning av livets olika roller.

Kristina Lugn skriver som alltid mycket om det mörka i livet, det där som är så svårt att leva och uthärda. Och som alltid gör hon det med värme och humor som hjälper läsaren igenom just det. Inte alls dåligt är ett fint farväl.

Jag kommer att upptäcka (jag har flera samlingar olästa) och återupptäcka Kristina Lugns diktning under resten av mitt liv. Jag är tacksam för alla dikter som har och ska upplsuka mig. Det är en gåva som aldrig tar slut.

Om boken

Titel: Inte alls dåligt. Efterlämnade dikter
Författare: Kristina Lugn
Förlag: Albert Bonniers förlag (2022)
Andra som skrivit om boken: Bernur

Kriget mot kroppen av Stina Wollter och Erik Hemmingsson

av

Jag har så mycket att säga efter att ha läst den här boken, och det mesta som väcks handlar om mig och mitt, så som det nog måste bli med en sån här bok. Jag har saker att säga:

Om att jag var ett rätt tjockt barn och en underviktig/spetsmal tonåring och att jag mådde så oerhört dåligt när jag var smal.

Om alla kommentarer om vad jag ätit och inte ätit som uttalats utan eftertanke eller illvilja, men som formade det som blev mina ätstörningar (och min fortfarande ihängande ovilja (som ibland blir panisk ångest) mot att äta tillsammans med andra).

Om allt som hände när mitt autistiska barn på grund av sitt selektiva ätande i kombination med att växelvis inte känna mättnad eller hunger pendlade från en liten övervikt till skrämmande undervikt. Hur samtalen och breven hem från skolhälsovården var betydligt fler under övervikten och hur ensamt det var att kämpa för vad som kändes som ett barns överlevnad i ensamhet. Om hur jag, för att inte lägga till ätstörningar i allt som mitt barn har att kämpa med, tog in alla mat-tankar i mig och att det kostat en del. Om att den tiden som bara är några år bort sitter som en tagg, men inte riktigt kan få ord än.

Om att jag alltjämt kämpar med min egen kroppsuppfattning. I och med utmattningen gick jag upp kanske 5 kilo som sen inte lämnat mig särskilt långa stunder. Jag bantar aldrig eftersom jag vet att det skulle trigga igång mina gamla ätstörningar (bantning är ätstörningar). Men jag tänker på det, ältar, undrar om jag ändå inte borde… Och jag är så oerhört trött på det.

I Kriget mot kroppen hittar jag stöd i det jag bestämt för mig själv. Att så länge jag känner att kroppen är stark, att jag orkar jogga och allt jag vill göra med den då är min kropp precis som jag vill ha den. Punkt.

Jag tycker att alla ska läsa Kriget mot kroppen för att Erik Hemmingssons (forskarens) och Stina Wollters (aktivistens) röster kompletterar varandra och för att vi behöver påminnas om hur vi pratar om oss själva, om andra och inför våra barn.

Den som vill läsa mer om mina erfarenheter kan med fördel återvända till min gamla text Kroppspanik (skriven med utgångspunkt i Julia Skotts bok). Mycket (det mesta av det jag beskriver här ovan) har hänt sen dess, men texten är fortfarande relevant och jag är dessutom ganska stolt över att jag vågade skriva den så läs den gärna här.

Om boken

Titel: Kriget om kroppen
Författare: Stina Wollter och Erik Hemmingsson
Förlag: Bonnier fakta (2022)
Andra som skrivit om boken: Lottens bokblogg

Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger

av

Mordet på statsminister Olof Palme är något utöver det som kan läggas bakom oss och glömmas bort. Alla som levde då påverkades i grunden, samhället förändrades och jag tror att vi är många som delar den där obegriplighetskänslan kring att vi aldrig kommer få veta vad som hände.

Hans-Gunnar Axberger har skrivit en bok om alla turer kring mordutredningen. Han satt i kommissionen som granskade utredningen och han är synnerligen inläst och lämpad att skriva boken. Men låt mig säga att Hans-Gunnar Axberger inte är en man att kalla in om man behöver ett karaktärsvittne (om man inte är synnerligen korrekt i sitt leverne). Han tar inga fångar. Han är sylvass och på något märkligt sätt så korrekt i sin beskrivning av folk att jag inte vet om jag någonsin läst något så dräpande någonsin.

Ibland vill jag gå på djupet och träffa de här människorna som beskrivs på fritiden för att få se någon sorts glimt av något som inte bara är ämbete och misslyckanden. Men det är förstås det som är grejen. Axberger beskriver ett gäng personer som misslyckats yrkesmässigt men han säger inte att de är dåliga personer (vanligtvis).

Så palmemordet. Egentligen vet jag det mesta av det här, men jag har aldrig fått det presenterat på det här sättet, den här boken känns som en viktig samhällsgärning. Att polisen inledningsvis stod handfallen kan jag förstå och förlåta, de var naturligtvis lika chockade som alla andra. Det som sen hände är svårare att greppa. Hela Ebbe Carlsson-affären och PKK-spåret är som en dåligt påhittad thriller, ingen hade sagt att den var trovärdig om det vore en film.

Elakast är Axberger mot Hans Holmér och mot den sista åklagaren Krister Peterson och dennes sorgliga power point-presskonferens sommaren 2020. Hanteringen av ”Skandiamannens” exfru ger mig verkligen kalla kårar längs ryggraden. Jag förstår att jag är i Axberger våld här, men Peterson får väl skriva en egen bok och försvara sitt beteende.

En av de mest intressanta funderingarna boken väcker hos mig är hur delikat och svårt det är det här med vittnesmål, minnen och att beskriva det man sett. Jag skulle vara ett riktigt dåligt vittne eftersom jag är galet ouppmärksam på allt och alla, men också för att mitt minne svajar. Det är stora krav som ställs på den som sett något när en statsminister mördats. Kraven på hans hustru var rent av omänskliga.

Jag vill förstås att den här boken ska berätta för mig vem som mördade Olof Palme. Det gör den inte. Kan inte göra. I början skriver Axberger att chanserna att lösa ett spaningsmord som detta från början var väldigt små och sedan med alla missar så blev det snabbt omöjligt. Det vill man inte veta.

Jag var nio år gammal den kvällen, bodde i en av Sveriges ”rödaste” kommuner. Mordet på Olof Palme var en av mina första stora sorger. Jag gick i fackeltåg och alla var där. Jag var skyddad i upplevelsen av att vi alla var lika ledsna och hade förlorat lika mycket. Jag förstod förstås för länge sedan att jag var inpackad i en känsla som inte var fakta. Hans-Gunnar Axberger påminner effektivt om hur allt inte är vad det synes vara och att det är svårt att se vad som döljer sig i skuggorna.

Om boken

Titel: Statsministermordet
Författare: Hans-Gunnar Axberger
Förlag: Norstedts (2022)

Andromeda av Therese Bohman

av

Jag började läsa Andromeda några dagar innan augustprisnomineringarna tillkännagavs och jag kände direkt att den borde ha funnits med där. Jag står fast vid detta tyck efter att ha läst ut boken.

Andromeda är en bokserie som bokens huvudperson och förlaget Rydéns litteräre chef Gunnar arbetar med. Den är på intet sätt huvudsaken, men den bär ett stort symbolvärde. Huvudpersonen, den unga kvinnan som förblir namnlös, är först osäker praktikant på förlaget för att sedan plockas upp av Gunnar och få en framskjuten roll i utgivningsarbetet. De inleder en relation som måste beskrivas som en djup kärleksrelation, men utan alla sexuella utlevelser eller ens önskningar. Det är en fin beskrivning av närhet och något som är intimare än vänskap men kanske saknar ett beskrivande ord.

I första delen berättar huvudpersonen om deras möte och tid tillsammans i den litterära världen. I den andra delen berättar Gunnar. Jag fångas mest av den första berättelsen, men rörs kanske mer av den andra. När Gunnar reflekterar över hur livet blev, att han aldrig riktigt valde utan att det bara föll sig som det föll sig når vi en sorgens grundpunkt tillsammans. Det är så det kan kännas, jag är tacksam över att det på det stora hela inte alls känns så för mig.

Andromeda är en stillsam berättelse och alla försök att delge handlingen faller rätt platt. Baksidestexten lyckas inte, jag lyckas inte, ingen kan eftersom den här romanen är mer än sin handling. Den är inte heller sitt språk. Den är ett liv i sig själv på något mystisk sätt. Jag tycker mycket om den och jag önskar att den funnits med bland de nominerade till Augustpriset. Även om Gunnar tycker att sådant bjäfs bara är onödigt fjäsk…

Om boken

Titel: Andromeda
Författare: Therese Bohman
Förlag: Norstedts (2022)