En ljusets lek av Louise Penny

Jahaja, vad kan jag skriva om Louise Penny och hennes Gamache-deckare som jag inte redan sagt? Hon blir bättre och bättre för varje bok och då var det ändå rätt bra till att börja med? Nej, redan sagt. Jag älskar hur jag får lära känna Gamache, Beauvoir, Clara, Ruth (å Ruth!) och de andra på djupet, genom det fina men också det oerhört mörka och smärtsamma? Nehepp, redan sagt. Jag har nog helt enkelt inte så mycket att tillägga.

I En ljusets lek handlar det mycket om konst och lite om att göra konster och låtsas. Saker har gått sönder och går sönder som jag tror aldrig kan repareras i de här människorna och relationerna, det är det som är grejen. Grejen är också att Louise Penny alltid, alltid, alltid ger oss något att hoppas på och det är inte utan att jag slog ihop den här boken med en liten tår i ögat, det är så fint det jag tror händer där på slutet.

EN LJUSETS LEK
Författare: Louise Penny
Förlag: Modernista (2017)
Översättare: Charlotte Hjukström, originaltitel: A trick of the light
Tidigare delar i serien: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda.
Köp den t.ex. här eller här.

Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Gun-Britt Sundström är lite av en idol, någon som jag länge känt mig lite respektfullt rädd för eftersom hon verkar så himla tuff och bra. Dels för så som hon skrev Maken, men sen också för att hon alltid verkar väldigt rak på sak. Så upplever jag henne i Skrivliv också, utan krusiduller. Det som chockerar mig är att jag känner igen mig så mycket i henne.

Det vi har gemensamt är den där viljan att göra allt nu samtidigt. Jag har gjort mer våld på mig genom att ta sakerna en i taget, först bo själv och skriva, måla, begrava mig i frihet, sen doktorera, leva tillsammans och bli förälder. Nu har jag kommit fram dit där jag skriver igen. Gun-Britt Sundström försöker göra allt på en gång och det går också, men mitt sätt var nog trots allt bäst för mig.

Jag gillar mycket i Skrivliv, men allra mest älskar jag hennes besök i mitt Värmland. Att vi varit på samma folkhögskola och upplevt logdans i samma lada är coolt, men hennes upplevelse av den där resan till Dalby (för Till Lydias räkning) grep mig med en väldigt längtan att ta mig en tur i sommar och verkligen uppleva den plats jag förälskade mig i som barn. Och så blev jag så vanvettigt inspirerad av hennes sätt att bara skriva. Rakt på och inga krusiduller där heller.

För den som vill läsa en skrivbok så vill jag ändå lyfta ett informerande finger om att det här är en bok mer om journalistliv och tankevärld än om själva skrivandet. Jag uppskattar det, men jag tror att det är bra att vara beredd på det när man kastar sig in i läsningen.

SKRIVLIV. FRÅN FÖRSTA BOKEN TILL FÖRSTA BARNET.
Författare: Gun-Britt Sundström
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Lanny av Max Porter

Max Porters Grief is the thing with feathers var och är den bästa bok jag någonsin läst om sorg. Den sliter och drar och gör ont, men också gott. Hans Lanny är den bästa bok jag någonsin läst om… ja, jag vet inte riktigt. Jag kan inte säga vad Lanny handlar om egentligen. Men jag vet att den sliter och drar och gör outsägligt ont. Första halvan var ett rent nöje att läsa, sen började jag dra mig för att plocka upp boken, men jag kunde samtidigt inte låta bli, trots att jag nästan inte kunde andas ibland, för att den är så tät och hemsk. Lanny är så himla bra, den är konstig också, men mest av allt fenomenal. Han är så underbart fri i tanke och skrivande Max Porter, jag älskar det.

Jag måste också få säga att jag tycker så mycket om Lanny, pojken kring vilken allt kretsar. Jag känner igen så mycket i Lanny och det gör läsningen än mer outhärdlig. Jag kan inte låta bli en spoiler i all välmening. Jag vill nämligen också säga till dig som ger dig in i läsningen att när det blir riktigt fasansfullt mot slutet så håll ut, läs orden, ta dem till dig. Du kommer att överleva, det slutar inte där i det allra mörkaste av mörker som man tror. Du kan lita på att Max Porter drar dig fram till avgrunden och tvingar dig att luta dig över kanten, men du kan också lita på att han inte släpper din hand. Som läsare är man i tryggt förvar hos Max Porter, jag börjar förstå det nu.

LANNY
Författare: Max Porter
Förlag: Faber & Faber (2019)
Boken kommer på svenska i höst, utgiven av Etta (och det är den utgåvans omslag jag lånat eftersom det är så galet, fantastiskt, vackert). Köp boken t.ex. här eller här. Vill du läsa på engelska så hittar du den här.

Alla orden i mig av Karin Erlandsson

Jag har alltid skrivit och när jag inte kunnat skriva skönlitterärt har jag längtat att skriva (och fyllt hålet med avhandling och bloggande). Jag känner igen mycket i det som Karin Erlandsson beskriver som tvånget att få modellera med orden. Jag behöver också göra det, inte bara för att må bra utan för att faktiskt känna livet i mig.

Så igenkänning, men också en oerhört stark känsla av att jag nog absolut inte skulle vilja leva det skrivande livet fullt ut och bli heltidsförfattare. Första delen av den här boken är en essäsamling och det är där jag hittar igenkänningen. Andra halvan är en skrivdagbok och den översköljer mig med en kroppslig stress. Jag får hjärtklappning av den. Jag lovar härmed mig själv att aldrig släppa in stressen i mitt skrivande. Om priset för det är att jag aldrig blir läst så må det vara hänt. Jag mår så himla bra av att få pyssla med mina historier, jag behöver inte bli läst, jag behöver bara orden och mitt lugn.

Alla orden i mig är hetsig eftersom dess författare verkar vara det. Jag känner förstås igen mycket i det också, jag är rätt manisk i stunder, men jag har också jobbat rätt hårt för att tygla den sidan hos mig. Det i sig är en balansgång, Karin Erlandsson visar tydligt hur det där hetsiga leder till skrivresultat och utveckling. Jag är nöjd med att jag klarat av att lugna ner mig, men jag inser också att jag ibland måste våga ge mig hän och kasta mig ut också i det otyglade. Det kanske får bli mitt nästa mål, att hitta balansen mellan lugn och kreativ galenskap.

Jag gillar verkligen den här inblicken i Karin Erlandssons skrivliv och jag är tacksam för alla tankar den väcker hos mig.

ALLA ORDEN I MIG
Författare: Karin Erlandsson
Förlag: Schildts Söderström (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Down among the sticks and bones av Seanan McGuire

Jag älskade verkligen den första boken i den här serien, Every heart a doorway. Jag var lite osäker på om jag egentligen ville läsa bok två eftersom ettan var så bra och eftersom fortsättningen kretsar kring två karaktärer som jag inte direkt älskade där. Men Jack och Jill (särskilt Jack) visar sig vara mycket fina nya bekantskaper när man väl lär känna dem på djupet.

Deras kärlekslösa barndom förklarar såväl varför de hittade den där dörren som varför de ville stanna i världen de kom till. Vi får också veta när de gick sönder och när de lärde sig om kärlek.

Jag hade önskat mig mer om Jacks liv med Dr Bleak, mer morbida detaljer och blod tror jag. Men jag är nöjd så och jag tror dessutom att jag kommer få komma tillbaka senare i serien, om dörren uppenbarar sig.

DOWN AMONG THE STICKS AND BONES
Författare: Seanan McGuire
Förlag: Tor (2017)
Andra delen i Wayward children series. Del ett: Every heart a doorway
Köp den t.ex. här eller här.

Rapture av Carol Ann Duffy

Det är en grå lördag i juni. Regnet öser ner. Innanför mina väggar, med filtar och sjal sitter jag med en katt på magen och en stickning som jag försöker styra upp (inte helt lätt med en katt på magen). Och med sällskap av Carol Ann Duffy och hennes Rapture. På många sätt kan man sammanfatta mitt liv när det är som allra bäst just så.

Rapture är en samling dikter om kärleken, den vardagliga, vackra, fula, dödsdömda, döda, levande, obeskrivliga kärleken. Och varje dikt läser hon med en röst som får mig att känna. Sorgen däri är bedövande, också när det handlar om lycklig kärlek. Det är en av de saker jag tycker så förtvivlat mycket om med den här författaren och den här boken, att hon förstår att förmedla det sorgsna i det vackra, det sorgsna som ligger just i att det är vackert. Också. Jag förmår inte försöka beskriva det på annat sätt, men lyssna (eller läs, men jag tror att i alla fall jag missat lite av dubbelheten då) och låt Carol Ann Duffy visa dig. Du är värd det!

RAPTURE
Författare och inläsare: Carol Ann Duffy
Förlag: MacMillan digital audio (2017)

Jag lämnar ekorrhjulet av Åsa Axelsson

Egentligen vet jag inte varför jag läste den här boken när jag redan från början visste att den troligen skulle provocera mig. Kanske var det rent av därför…

Nej, men utmattningen och sparprojektet som ett sätt att komma ur en utmattning intresserade mig liksom det här med att ifrågasätta det förgivettagna. Allt måste inte göras på precis samma sätt som alltid för att bli bra, sånt gillar jag att reflektera över. Jag ville helt enkelt läsa boken för att undersöka, ifrågasätta och kanske få något litet tips.

Jag fick ett recept på bröd som jag tror att jag kommer gilla och jag har funderat lite på vad vi ”lyxar till det med” och kommit fram till att vi gör helt rätt, för oss. Mitt mål är definitivt inte detsamma som det i boken. Jag skulle möjligen vilja ha lite mer tid för skrivande (och läsande och glassätning), men jag skulle snabbt bli smått knäpp av att gå hemma och göra allt det där hushållsgörat som jag tycker är så djupt tråkigt.

Det som verkligen provocerar mig är den här specifika familjens oerhört priviligierade (penningmässiga) grundförutsättningar. De har så mycket pengar att spara (även om jag inte tycker att man kan räkna sparade kronor på det sättet som görs eller att det är ett särskilt smart sätt att spara alls att sluta amortera på huset) i den här familjen. Jag kan inte relatera till dem någonstans när deras grundutlägg är så väldigt stora och framförallt oreflekterade.

Nåja, jag hoppas att alla som läser boken får med sig en liten smula att göra något med i alla fall. Själv är jag rätt tillfreds med brödreceptet, sådana kan man inte få för många av.

JAG LÄMNAR EKORRHJULET
Författare: Åsa Axelsson
Förlag: Norstedts (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går

Namnsdagskalas på Kulturkollo

Nu är det sommar på riktigt för nu har Kulturkollo dragit igång årets sommarblogg-serie. I år kör vi på namnsdagar och varje inlägg fokuserar på ett (eller båda) av dagens namn. Idag skriver jag mitt första inlägg, om David, typ. För grejen är ju den att vi gärna är lite långsökta också…

Osebol av Marit Kapla

Osebol är en ort i norra Värmland. En liten ort där inte många bor. Marit Kapla har intervjuat de som finns kvar, infödda och inflyttade, gamla och unga och hon har låtit dem tala till punkt i den här boken. Som en lång vittnande vers är det.

Det är viktigt att förstå och minnas att dessa röster nästan aldrig hörs annars, det är något extraordinärt Marit Kapla gjort. Inte bara har hon lyckats få dessa människor att tala, hon gör berättelserna rättvisa genom att låta dem stå okommenterade.

För mig är detta inga nyheter. Det här är mina och min barndoms berättelser, mina människor. Det här är trakter jag känner och trakter som är de vackraste jag vet. Klarälvdalen är himmelriket på jorden om vi bara ser till det överjordiskt vackra. Här har det talats om viltet och vargen och skogen och brukandet och ensamheten och tillsammansskapet i alla tider. Bara inte alltid med ord som hörts.

Osebol är något nytt och gammalt, unikt och bekant. Jag tycker så mycket om det, samtidigt som det väcker minnen och bilder och verkligheter som jag flytt. Så som det måste vara för mig. Jag skulle vilja läsa det här med utomsocknes ögon, men det kan jag aldrig. Kanske kan du.

OSEBOL
Författare: Marit Kapla
Förlag: Teg publishing (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Hejdå stress! av Anna Voltaire

Hejdå stress är banne mig den bästa bok om utmattning och återhämtning jag läst, och jag har läst en del…

Det den här boken ger är råd och tips på hur man kan hantera stressen som man som utmattad utsätts för, men blivit smått allergisk emot. Och råden kommer från någon som själv kämpar med detsamma till vardags, någon som vet hur det känns att ständigt misslyckas men inte ge upp. Anna Voltaire förmedlar en sån styrka i det.

Hejdå stress består av en del för återhämtaren själv (där jag lär mig om femårsplaner bland annat), en för anhöriga (där jag i en uppräkning över orsaker till utmattning inser att jag då, 2016, kunde pricka av alla utom några enstaka och kan lägga till några utöver) och slutligen en för arbetsgivare.

Det jag bär närmast hjärtat efter min erfarenhet av att vara utmattad och att sedan dess slita som ett djur för att inte ramla dit igen är att jag har sån tur. Jag har sån stöttning. Utan det, utan mina barn, min man som bar och gjorde, min chef och mina kollegor, så hade utmattningssyndromet blivit något helt annat i mitt liv. Det hade gjort annat med mig. Jag skulle aldrig komma på tanken att säga att det inte var förfärligt, men jag skulle heller inte vilja förtiga att det har fört mig till en plats i mitt liv där jag vågar drömma igen och göra sånt jag älskar på ett sätt som jag inte mäktat med på länge. Hade jag inte drämt rakt in i väggen så hade jag jobbat på och mått rätt dåligt rätt länge och då hade jag med all säkerhet levt ett annat, mycket tråkigare liv idag.

Hejdå stress är en väldigt handfast bok om återhämtning samtidigt som den ger utrymme för de där förhoppningarna om att man ska kunna landa på en bra plats. Det handlar inte bara om att överleva längre.

HEJDÅ STRESS. EN GUIDE FÖR ÅTERHÄMTARE OCH BERÖRDA
Författare: Anna Voltaire
Förlag: Pug förlag (2019)
Köp den t.ex. här eller här.