Snöstorm av Augustin Erba

När vi diskuterar en bok i gruppen Kulturkollo läser så brukar vi börja med att alla sammanfattar sin upplevelse av läsningen med ett (eller tre) ord. Nu samtalar vi om Augustin Erbas Snöstorm och jag hittar inte riktigt orden, inte det enda och nästan inte andra heller.

Snöstorm började lite långsamt och nästan segt för mig, eller inte började kanske men det kom en bit där efter att allt fallit sönder, när Thomas bodde hos morbror, som kändes lite ointressant. Men det var ju innan jag förstod… Och ganska snart sögs jag in i berättelsen.

Beskrivningen av boken gör gällande att det är en kärlekshistoria det handlar om, mellan huvudpersonen Thomas och en tjej som heter Livli. Jag tycker inte att det gör boken rättvisa, Snöstorm är oändligt mycket större än så. Jag tycker så mycket om Thomas och hans funderingar. I grubblerierna över livet och hur det blev kan jag känna igen mig, i hur grubblerierna landar och allt han har att tampas med har vi inget gemensamt, men han är en sorts person jag förstår mig på och har lärt mig att leva med att jag också är.

Jag saknar fortfarande orden, trots att det gått flera dagar sen jag läste ut boken. Det är mycket här som gör ont och som får mig att vilja gråta, inte minst i relation till barnet Thomas och hans oerhörda ensamhet och utsatthet. Det är ju inte konstigt att den vuxne bär det barnet inom sig i så hög grad.

Snöstorm är den första bok jag läst av Augustin Erba och jag måste nu läsa mer, inte minst för språkets skull, det är något alldeles särskilt med språket och vad det gör med berättelsen och mig.

SNÖSTORM
Författare: Augustin Erba
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

How the light gets in av Louise Penny

Den förra boken om kommissarie Gamache, den senast översatta (Det vackra mysteriet) som jag läste i somras var något av en besvikelse i relation till hur fantastiskt bra de föregående böckerna varit. Nu har jag läst bok nio i serien och tycker nog fortsatt att den förra var rätt blek, men jag har lite större fördragsamhet med den när jag ser vad den peggade upp för. Och jag är väldigt glad över att How the light gets in är lika bra som de bästa i serien.

Här handlar det kanske om en kvinna som kanske försvunnit och en annan kvinna som är rädd för att köra i tunnlar. Det handlar om Gamache som kanske är slagen av sin ärkefiende och som kanske har förlorat sin närmaste man. Det är ett evinnerligt mörker som visar sig där i Three Pines den där julen, men kanske, kanske, kanske kämpar sig ljuset igenom…

Spännande är det hur som helst hela jäkla boken, jag skulle ha behövt semester efter att ha läst ut den. Och sorgligt och fint och det Ruth gör med ankan kommer jag aldrig att glömma…

HOW THE LIGHT GETS IN
Författare: Louise Penny
Förlag: Minotaur (2014)
Detta är den nionde boken i serien, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet
Boken finns kanske att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Våra tungor smakar våld av Saga Becker

Jag lyssnade till Saga Becker när hon alldeles trollbindande, långsamt och med många modiga pauser berättade om sitt liv och den här boken på Värmlands bokfestival i november. Det var som att mitt hjärta stannade i kroppen då.

Våra tungor smakar våld är mycket. Den är rå, förfärlig, kroppslig och tung. Den är också poetisk, kärleksfull och hoppingivande. Det är en berg och dalbana helt enkelt. Det är en karusell som går för fort och alldeles lagom fort på en och samma gång.

VÅRA TUNGOR SMAKAR VÅLD
Författare: Saga Becker
Förlag: Leopard förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Ert blod på mina broddar av Elin Lucassi

På baksidan av den här boken står det: ”Ert blod på mina dobbar är en feministisk vintersaga och en hämndnovell med övernaturliga inslag” och det är väldigt bra och uttömmande beskrivet. Mer behövs inte om innehållet.

Jag tycker att Elin Lucassi skriver och ritar fram den där frustrationen så himla bra. Vardagsvreden som ibland lever sitt eget liv. För visst kan jag känna igen mig i den där ilskan som i tysthet växer sig större och större egentligen oberoende av alla andra runt omkring, den kan växa till en egen sorts varelse. Då vill jag också gå ut och slå ihjäl och spotta på folk. Jag gör det ju inte, men det betyder inte att det inte är befriande att läsa om när någon kanske faktiskt gör det.

ERT BLOD PÅ MINA BRODDAR
Författare: Elin Lucassi
Förlag: Galago (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Att gömma sig för vintern

Idag tipsar jag om mina allra bästa tricks för att överleva mörkret och vintern. Alla likasinnade (vinterhatare) bör således genast bege sig in på Kulturkollo och läsa min text där.

Skrivsöndag: om former och om Barnet av Olivia Bergdahl

När jag gick på folkhögskola för ungefär tiotusen år sen (det känns så länge sen, det gör det faktiskt) så levde och andades jag litteratur och skrivande. Det var ljuvligt. Och det allra viktigaste jag lärde mig om skrivande var att det hårt uppbundna alltid ledde till den största kreativa friheten. Det är galet, men det är så. Eller var så, för mig. Jag är lite ledsen att jag tappat det där, det har med tid att göra tror jag. Men jag blev så härligt påmind nu när jag läste Olivia Bergdahls fantastiskt fina sonettkrans Barnet.

En sonettkrans består av femton sonetter där varje ny sonett inleds med sista raden från den förra och den femtonde sonetten består av förstaraderna från alla de föregående. Ni hör ju hur intrikat, hur svårt, hur spännande. Olivia Bergdahl syr mästerligt ihop sina ord och texter så att de på en gång handlar om det vardagsnära och greppbara såväl som det avlägsna och obegripliga. Vardag och katastrof, trygghet och sorg. Det går förstås att göra på många olika sätt, men det är något särskilt med bundna poesiformer.

Jag tyckte också om sonetter (men det är sjukt svårt att skapa dem, inte minst rytmen är svår att ens få till), men favoriten var alltid haiku. Å som jag älskade haiku! Varför slutade jag med dem? De kräver ju naturligtvis massor av tid för att få bra, men samtidigt är de så enkla (inte i betydelsen osvåra utan som i avskalade), så lockande. Jag är väldigt sugen på att göra ett försök igen. Kanske kan det nya skrivåret innehålla bundna former för att väcka kreativiteten och öppna alla möjliga vägar framåt… Omöjligt är det inte.

BARNET. EN SONETTKRANS
Författare: Olivia Bergdahl
Förlag: Ordfront förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

En oväntad förälskelse av Julia Quinn

En mörk, småtrist och småregnig lördag när ingenting annat finns att göra än att försjunka i något riktigt världsfrånvänt, då finns det inget bättre än att besöka familjen Bridgerton igen. Den här gången, i bok nummer 2 (av 8) är det den äldste av dem, han som ärvt allt, Anthony Bridgerton som ska finna kärlek och livslång lycka. Fast han vill inte bli kär förstås, han har fått konstigheter (som jag inte riktigt köper, men det gör inget, det är mycket man inte köper i såna här böcker) på hjärnan och bestämt sig för hur allt ska vara och bli. Sen träffar han Kate. Förstås.

Jag störde mig supermycket på Anthony i första boken, han var en sån där överbeskyddande storebror som man kommer undan med i såna här böcker, men som man nog inte borde komma undan med i ens såna här böcker. Han skulle duellera och höll på. Här är han en annan, tack och lov, troligen för att han finner sin överkvinna i Kate. Och jag älskar Kate. Hon tar ingen skit och hon är ändå ingen sån där konventionsbrytare för sakens skull, hon har vara starka åsikter.

Det finns mycket att gilla i det här om man är ute efter en avkopplande läsning. Familjen är ett nöje att hänga med, deras kärleksfulla bråk och deras oreserverade kärlek för varandra är oemotståndligt. Jag kommer förstås läsa vidare i serien när jag känner att jag behöver avkopplingen, och så ser jag fram emot tv-serien. Väldigt mycket ser jag fram emot tv-serien.

EN OVÄNTAD FÖRÄLSKELSE
Författare: Julia Quinn
Förlag: Lovereads (2019)
Översättare: Anna Thuresson
Andra delen i serien om syskonen Bridgerton, första delen heter The duke and I (En annorlunda allians på svenska)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här eller här.

Nyårsfesten av Lucy Foley

Nyårsfesten inleds med att vi får veta att en person i ett större sällskap återfunnits efter en tids sökande i snöig terräng och att personen i fråga är död. Därefter förs vi in i en berättelse där vi får lära känna vännerna i sällskapet och personerna som arbetar på den ensligt belägna gården där de valt att fira sin nyårsfest. Vi lär känna dem långsamt, i piruetter, och ingen talar riktigt sanning. Att vi dessutom får gissa nästan lika länge kring vem som är offret som vem som bragt personen om livet är intrikat och rätt skrämmande.

Det är såpass intensivt med de här lögnerna och intrasslade vänskapsbanden att jag kommer på mig själv med att tänka på dem när jag inte läser. Jag funderar över dem, vem som egentligen är vem, och det är ett gott betyg till en bok. Jag är inte helt nöjd med slutet, alls faktiskt, men jag kan leva med det när vägen dit var såpass njutbar.

NYÅRSFESTEN
Författare: Lucy Foley
Förlag: Printz publishing (2019)
Översättare: Katarina Falk, originaltitel: The Hunting party
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.
Andra som skrivit om boken: Vargnatts bokhylla, Och dagarna går

Det som varit och det som blir

2010-talet är snart borta, 2020-talet inleds. Det här årtiondet har varit bra, men det har varit riktigt förfärligt också. Det har varit en världspolitisk katastrof, men det har också varit Greta Thunberg och hela klimatrörelsen. Det har varit rasistiskt och människofientligt, men det har också varit medmänsklighet, #metoo och hopp om en framtid.

Jag har drivit en bokblogg och startat och skrivit på en kollektivblogg vilket gett mig tio år av bokbloggsgemenskap och flera nya vänner. Jag har skrivit klart en avhandling och disputerat, blivit filosofie doktor i historia. Jag har slutfört min magisterexamen inom bibliotek och informationsvetenskap, fått biblioteksjobb, fått sparken och fått en heltidsanställning på mitt bibliotek. Jag har drivit bokcirklar, bråkat med ungar på arbetstid och haft sjukt kul med världens bästa kollegor. Jag har förlorat alla mina far- och morföräldrar och några till. Jag har jobbat mig till ett utmattningssyndrom och sen dess är ingenting sig likt. Jag har läst bortåt 1000 böcker. Och slutat och börjat skriva skönlitterärt igen. Det har varit som livet är, allt på en gång.

2019 har inte varit ett av mina bästa år, men sannerligen inte ett av de värsta heller, det var inget 2016 om vi säger så. Jag har kämpat med min utmattning, jag har kämpat med annat som inte hör till detta forum, jag har skrivit som aldrig förr och jag har till och med tagit mod till mig att skicka ett manus till förlag (och fick betalt för den ansträngningen i ett uppmuntrande utlåtande). Det har varit ett sprudlande år när energin funnits och ett frustrerande och svårt år när den saknats mig.

2020 hoppas jag ska bli ett år där lugnet sätter sig. Där jag inte behöver kämpa riktigt så mycket. Där skrivandet får ta mer plats och arbetet mindre. Där jag hittar någon sorts balans och inte en enda dag ägnar mig åt att paniskt djupandas och stelstirra in i en vägg för att det blivit för mycket och jag inte är riktigt säker på att jag ska överleva. 2020 kommer bli året då jag känner mig harmonisk i alla fall en liten stund och där jag har ork att leva kreativt, jag tror att 2020 kommer bli året då jag skriver ”färdigt” romanen jag jobbar på och kanske skickar iväg den någonstans igen (eller inte, det känns inte superviktigt just nu, en sak som däremot känns viktigt är att skriva den) och inleder nästa projekt, det där som ligger och ropar på mig hela tiden och vill hitta ut i världen genom mina ord.

Jag önskar oss alla ett riktigt gott nytt år och ett hoppfullt 2010-tal.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Årets bästa böcker

Nu är det dags igen, att kora årets allra bästa böcker och läsupplevelser. Jag har läst några fler än 100 böcker i år och väldigt många av dem var mycket, mycket bra.

Min topp tre för året är:

Lanny av Max Porter
Det här är en fantastisk bok, utmaningen den innebär, tårarna, lättnaden, önskan att gräva djupare. Att jag sen fick chansen att träffa Max Porter på bokmässan och att Anna och jag fick utforska Lannys värld tillsammans med honom gjorde upplevelsen än större i efterhand. Mer om varför Lanny är årets bästa kan du läsa här.

Jag går dit du går av Nina Lacour
Den sorgligaste boken av alla sorgliga böcker. Tonår, vänskap och självmord som inte kan förstås. Eller glömmas…

Svartstilla av Susanne Skogstad
En djupt inkännande berättelse som gör en annans livserfarenhet igenkännbar.

Här följer några ytterligare riktigt bra böcker, i läsordning:

Barnet av Kjersti Annesdatter Skomsvold
En säreget fantastisk bok om föräldraskap och människoskap.

Till Daniel av Olaug Nilssen
Extremt smärtsam läsning om att ha ett barn som äts upp av och stängs inne i sin autism.

Osebol av Marit Kapla
Efter att ha läst ut den här boken grät jag en stund över det fina i att någon äntligen lyssnar på och låter dessa människor berätta.

Silence of the girls av Pat Barker
Samma berättelse vi redan hört, men ur en annan synvinkel. Jag älskar sånt. Och i vår kommer den på svenska för alla er som väntat och längtat.

Kirke av Madeline Miller
Samma berättelse vi hört men ur en annan synvinkel. Jag älskar sånt.

Herravälde av Elin Olofsson
Jag älskar Elin Olofsson och Herravälde är nog hennes bästa bok, jag kan inte släppa debuten som knockade mig totalt, men Herravälde är nog bäst. Tror jag. Riktigt, riktigt bra är den i alla fall.

Don’t you forget about me av Mhairi McFarlane
Mhairi är alltid bra på det här med feelgood på ett oerhört jobbigt må dåligt-sätt. Jag vet att jag kan känna mig trygg med vad jag får av hennes böcker och hon har aldrig gjort mig besviken.

Gäst hos verkligheten av Pär Lagerkvist
Pär Lagerkvist!

Uprooted av Naomi Novik
Naomi Novik är en ny bekantskap, jag älskar Uprooted, jag ska läsa allt hon skrivit.

Moonrise av Sarah Crossan
Sarah Crossan är inte en ny bekantskap, men jag vill läsa allt hon skrivit också.

Gileads döttrar av Margaret Atwood
Gileads döttrar är inte det där knytnävsslaget som Tjänarinnans berättelse var, men det är en driven berättelse som lämnar mig med någon form av hopp, det är aldrig någonsin en dålig sak.

Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark
En hjärtskärande och sorgvacker pärla.

Urmodern av Åsa Schagerström
Åsa Schagerström (tidigare Grennvall) förmedlar alltid styrka och styrka i det svagaste, här i broderad form.

Den som lever stilla av Leonora Christina Skov
Min långsammaste läsning i år, och en av de mer omskakande. Den här boken kommer jag aldrig lägga ifrån mig.

Klubben av Matilda Gustavsson
Trots att man redan vet så inser man att man inte vet någonting. Strukturerna, misären. Jag grät så ohejdat över all smärtan och så upparbetade jag en vrede som jag inte riktigt vet var jag ska lägga. Nästa års augustpris borde vara säkrat.

Vill du läsa ännu en lista över saker och böcker och kulturhändelser som hände mig 2019 så har jag listat året på Kulturkollo idag. Listan hittar du Här.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.