När vi diskuterar en bok i gruppen Kulturkollo läser så brukar vi börja med att alla sammanfattar sin upplevelse av läsningen med ett (eller tre) ord. Nu samtalar vi om Augustin Erbas Snöstorm och jag hittar inte riktigt orden, inte det enda och nästan inte andra heller.
Snöstorm började lite långsamt och nästan segt för mig, eller inte började kanske men det kom en bit där efter att allt fallit sönder, när Thomas bodde hos morbror, som kändes lite ointressant. Men det var ju innan jag förstod… Och ganska snart sögs jag in i berättelsen.
Beskrivningen av boken gör gällande att det är en kärlekshistoria det handlar om, mellan huvudpersonen Thomas och en tjej som heter Livli. Jag tycker inte att det gör boken rättvisa, Snöstorm är oändligt mycket större än så. Jag tycker så mycket om Thomas och hans funderingar. I grubblerierna över livet och hur det blev kan jag känna igen mig, i hur grubblerierna landar och allt han har att tampas med har vi inget gemensamt, men han är en sorts person jag förstår mig på och har lärt mig att leva med att jag också är.
Jag saknar fortfarande orden, trots att det gått flera dagar sen jag läste ut boken. Det är mycket här som gör ont och som får mig att vilja gråta, inte minst i relation till barnet Thomas och hans oerhörda ensamhet och utsatthet. Det är ju inte konstigt att den vuxne bär det barnet inom sig i så hög grad.
Snöstorm är den första bok jag läst av Augustin Erba och jag måste nu läsa mer, inte minst för språkets skull, det är något alldeles särskilt med språket och vad det gör med berättelsen och mig.
SNÖSTORM
Författare: Augustin Erba
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
