The wicked King av Holly Black

Vid nyåret det år som skulle bli 2020 läste jag första delen av Holly Blacks ”The folk of the air”-serie och gillade mycket. Genast köpte jag de övriga två delarna även om jag redan då misstänkte att jag skulle komma att spara dem tills de verkligen behövdes. I påskhelgen i år behövde jag dem verkligen så då var det dags.

Det som är så perfekt med The wicked King just nu är att det förvisso är lättläst, men man måste ändå anstränga sig lite för att hänga med i intrigerna. Jag var lite trött på att bara orka med det det lättaste fluffet, The wicked King är fluff, men också lite mer än det.

Den där olydiga kungen som boken handlar om sitter på tronen från början, han är en oerhört besvärlig kungason som vår egentliga huvudperson Jude tvingas hantera så gott det går. Hon hade mer än ett finger i spelet när han hamnade där och nu måste hon styra upp det, men han är långt ifrån pålitlig. Här finns intriger i överflöd (men inte för mycket), här finns ingen man kan lita på och samtidigt är det förledande bekvämt och hemtamt i den här världen som Holly Black målade oss redan i den föregående trilogin.

Jag älskar hur Holly Black leker med allt – könsroller, makt, normalitet. Hon kan göra det så fritt eftersom hon byggt upp världen hos älvorna, men jag låter mig inte luras, jag vet att det också handlar om oss.

Du behöver bara vänta några dagar tills jag berättar vad jag tyckte om den sista boken i trilogin – The Queen of nothing.

THE WICKED KING
Författare: Holly Black
Förlag: Hot key books (2019)
Andra delen i trilogin om The folk of the air, första delen: The cruel prince

Skrivsöndag om vardagskreativitet

Det är inte lätt det här med kreativitet. Jag har en längre tid saknat känslan från den där hösten (2019). Då när jag läste och levde Lev kreativt av Julia Cameron, då när så mycket gick ut på att hitta kreativitet i vardagen. Det har jag verkligen längtat tillbaka till.

Jag försökte mig på morgonsidor, men det blev fel, för mycket krav och för lite bra känsla. Jag hade lite för många dåliga mornar, när jag var tvungen att ta hand om saker hemmavid och då morgonsidorna blev mer ett hinder än en väg mot något bra. Kanske ska jag göra ett nytt försök framåt sommaren, det känns som en del av en trevlig morgonrutin när allt är ljust och somrigt (tillsammans med yoga och uterumsfrukost).

Nu hittar jag kreativiteten i långsamma promenader där jag försöker testa nya vägar och platser och verkligen se det jag ser. Jag stickar lite och är lite nyfiken på mitt projekt att lära mig virka igen, jag bakar och försöker laga mat lite lugnt istället för att bara göra den, som ett kreativitetsförsök. Promenaderna är det som funkar allra bäst, de där släntrande där jag inte kan tänka att det är motion eller nytta utan där jag bara är ute efter att se vackra saker och tänka lugna tankar. Vissa dagar funkar det inte alls, andra funkar det så himla, himla bra. Våren hjälper förstås i det här, ju längre den kommer desto fler fina saker finns det att se, desto lättare går det att tänka annat.

Med skrivandet går det lite upp och ner, det har varit några riktigt tunga månader i början av året och skrivandet har varit en räddning och en kamp. Men mer om det en annan skrivsöndag.

Bild från Pixabay

Mordkonsulten av Elly Griffiths

Jag tycker verkligen om Elly Griffiths sätt att berätta. Visst har vissa av Ruth-böckerna varit lite sega, men hon kommer alltid upp i bra nivå igen och hon är alltid, alltid bra på karaktärsbyggen och relationer.

I Mordkonsulten är jag bara besviken på en enda sak, att jag inte får lära känna huvudpersonen Peggy på riktigt eftersom hon blir dödad på bokens första sidor. Visst får jag sen lära känna henne genom de andra huvusaktörerna – Natalia, Edwin och Benedict, men det är inte samma sak. Jag tycker väldigt mycket om nämnda trio, Elly Griffiths får mig att bry mig om dem (och innerligt hoppas att de inte ska råka ut för något) redan från första början. Och så är det polisinspektör Harbinder Kaur, som bor hemma hos föräldrarna, spelar Panda pop och drömmer om att hitta något större i livet. Henne tycker man ju om.

Möjligen är slutet lite för mycket, lite för komplicerat eller enkelt eller tillkämpat. Jag är inte helt nöjd i alla fall, men det beror kanske på att jag inte tycker att gåtan är det viktigaste här. Människorna (och litteraturen, det här är en deckargåta om deckare) är hjärtat i den här berättelsen och det är dem Elly Griffiths är allra bäst på.

MORDKONSULTEN
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Modernista (2020)
Översättare: Ylva Spångberg, originaltitel: The Postscript Murders
Andra boken i serien om Harbinder Kaur, första delen – Främlingen/The stranger diaries
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna

Bara på besök av Beth O’Leary

Jag tror att det mer handlar om att jag är väldigt känslig just nu och inte om att Bara på besök skulle vara särdeles sorglig, men jag grät mig i stort sett genom den. Det var så sorgligt med Carla som dött och de där katterna som påminde mig om min egen som aldrig mer ska väcka mig om morgonen. Och så triggades mina tårar av en del av de relationstrådar som finns här. Men oavsett min tårfyllda reaktion så gillar jag boken.

Jag tycker om Leena och Eileen och jag gillar de flesta runt omkring dem. Och så tycker jag väldigt mycket om att alla inte är så himla unga som de brukar vara i sådana här böcker. Här finns kärlek och vänskap och liv oavsett om man är 30, 50 eller 80+. Det älskar jag. Överhuvudtaget är det här en riktigt, riktigt fin bok att ägna sig åt om man som jag inte orkar djuplodande och svårt i bokform. Jag vill också bo i en liten engelsk by och slänga ihop vårfestivaler och dricka te nu. Hela tiden vill jag det!

BARA PÅ BESÖK
Författare: Beth O’Leary
Förlag: Printz (2020)
Översättare: Helen Ljungmark, originaltitel: The switch
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket som tyckte lite annat än jag.

Nikki av Malin Skogberg Nord

Jag vet inte om det är bra eller dåligt det här att jag nuförtiden inte kan läsa tonårsskildringar enbart ur tonårsperspektiv utan nu, eftersom mina barn båda är tonåringar, också känner föräldraperspektivet så starkt. Det ger naturligtvis ett extra djup till upplevelsen, men ibland är just det mer än jag klarar av.

Min inre tonåring känner igen sig i mycket av Nikkis upplevelser av högstadium och gymnasium – att känna sig off och fel och konstig, så känner nog alla. Min inre tonårsförälder avskyr verkligen Nikkis mamma och hur hon inte ser vad hon håller på med, jag hoppas verkligen innerligt att jag inte är sån, även om jag också vet och hyser all respekt för att det är sjukt svårt att föräldra. Det är omöjligt helt enkelt, och kanske särskilt om man bär en trasig tonåring inom sig, det kanske Nikkis mamma också gör…

Nikki är en stark berättelse om utveckling och att komma fram till den punkt där man står upp för sig själv och är sig själv, lever sitt eget liv. Blir vuxen helt enkelt. Jag tycker så mycket om Nikki, hur hon tar tag i saker och hur hon accepterar stöd där hon kan få det. Det är alltid farligt att benämna en bok som “viktig”, det blir som sallad eller medicin, något man ska läsa för att lära sig. Men Nikki är en bok som jag hoppas att många hittar till, unga och deras föräldrar och alla andra. För att man lär sig absolut, men främst för att det finns så få berättelser om frigörelse som slutar i lycka och styrka på det här sättet. Läs den!

NIKKI
Författare: Malin Skogberg Nord
Förlag: Syster förlag (2020)
Andra som skrivit om boken: Regnbågshyllan

Lektioner i kärlek av Lucy Dillon

Lucy Dillon är pålitlig. Man vet vad man får. Vill man ha avkoppling, sällskap och hundar så är Lucy Dillon alltid rätt författare att söka sig till, så också i årets nya roman. Jag läste den som första bok efter att mitt lässällskap och kattvän dog och den var perfekt (bortsett från episoden med den väldigt gamla hunden!) som guide tillbaka till läsningen igen.

Lektioner i kärlek är en fin läsupplevelse, definitivt bättre än den förra (Drömmen runt hörnet). Jeannie kommer på i bilen på väg till bröllopet att hon inte alls vill gifta sig med Dan och så kliver han ut framför en buss och blir allvarligt skadad vid ungefär samma tidpunkt. Allt är väldigt komplicerat efter det, lite väl mycket kan jag tycka, folk kan väl ändå prata lite mer ur skägget. Men det är feelgoodigt med inslag av många hundar. Ett vinnande Dillon-koncept helt enkelt, och glimret finns i bakgrunden, i människorna runt omkring.

LEKTIONER I KÄRLEK
Författare: Lucy Dillon
Förlag: Forum (2021)
Översättare: Ann Björkhem
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går

Kristen tematik och myt på tv

Den bibliska berättelsen har allt – kärlek, hämnd, ond bråd död och moraliska spörsmål. Det är inte konstigt att de används om och om igen i populärkulturen.

Det finns många författare som behandlat berättelsen (eller berättelserna) med stort B –  Torgny Lindgren, Selma Lagerlöf, Göran Tunström, Pär Lagerkvist. Många! Men dem tänker jag lämna därhän idag, jag har redan skrivit om det både där och här. Idag ska det handla om tv-serierna.

Det finns många tv-serier med inslag av religiös och kristen myt. Där finns de oerhört tydliga som Dominion (som jag inte sett) och Angels in America (som jag sett, älskat och nu förstås måste se igen). Där finns de mer diffusa men med till exempel en tydlig frälsargestalt i förgrunden, som gamla klassiska En röst i natten eller mer nutida Daredevil.

En av mina allra största tv-seriefavoriter är den nyaste versionen av Battlestar Galactica. Där finns en djupt rotad syn på religion och religiös övertygelse. Människorna bor på gamla slitna rymdskepp och flyr undan katastrofen och cyloner, maskiner som skapats av människan men vars egen skapelseberättelse och utveckling är väldigt starkt kopplad till religiös magi. Människorna söker hela tiden sitt ursprung, den mytiska 13e kolonin, som kanske är jorden, som kanske finns. Det hela känns ibland väldigt mycket Aniara och längtan efter “Doris gröna dalar” (också förutom att det rör sig om rymdoperor). Förutom den starka religiositeten bland människorna (mer om den här för den som vill fördjupa sig) och alla myter kring cylonernas genesis finns också en messiasgestalt i form av Gaius Baltar. Han tillbes, upphöjs, förföljs, störtas och återuppstår. Kristusgestalten Gaius Baltar lämnar mycket övrigt att önska, men stora delar av hans berättelse fokuserar som sig bör på nyckelpunkterna tvivel och skuld.

En tv-serie som inte på något sätt gömmer något om sin inspiration är Supernatural. Det börjar som en serie om demoner och andra mytiska fenomen, men landar i en uppgörelse med de bibliska berättelserna. Här är änglar onda och egennyttiga eller förslavade, gud är frånvarande men hans barn, änglarna, utkämpar samma slag om och om igen. Mikael, Rafael, Gabriel, alla finns de där. Lucifer och djävulen. Ett tag hänger till och med apokalypsen runt hörnet, med bleka ryttare, omen och hela köret. Jag som älskat de gamla myterna om den fallne ljusängeln Lucifer sen innan jag läste Margit Sandemos romantikversion tycker mycket om utforskandet här, men jag saknar lite av det problematiserande förhållningssättet i relation till framförallt Lucifer. Där jag alltid tyckt om att fundera kring godhet och ondska i berättelserna om fallna änglar och guds vrede så behåller Supernatural den där lite fantasilösa dikotomin. Lucifer ond, bröderna Winchester goda helt enkelt (eller nästan, Lucifer är i alla fall ond, ren godhet existerar nog inte i Supernatural när jag tänker efter). Men bortsett från det så tycker jag om Supernaturals lek med änglarna, hur de är komplexa och hur de struntar fullkomligt i människor och inte skulle lyfta ett finger för dem under annat än direkta order.

Den kristna påsken då, passionen? Jo, men den finns där om än inte alltid så uttalat. Att offra sig för andras skull förstås, Jesus död var ju det största offret och det återfinns i var och varannan tv-serie, film och bok. Det är förstås ett evigt tema. Sökandet efter välsignelse, svar, en tillhörighet, kampen med tvivlet är också allestädes närvarande. Det är eviga berättelser som berättats redan många tusen gånger och som aldrig slutar utvecklas eller vara aktuella. Jag tror att vi behöver de här berättelserna, på olika sätt i olika tider och situationer. För att de säger saker om oss och kan förändra och utveckla oss när vi tillåter dem.


En version av den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2016, du hittar den här.

Vill du läsa mer om tv-serierna jag nämner så finns mina texter om dem länkade på den här sidan.

Just nu i april 2021

Det finns mycket att vara tacksam över. Som att den i vanliga fall rätt trevliga månaden mars (den är väl i ärlighetens namn mest trevlig eftersom den inte är februari, men ändå), som i år blev alldeles galet förfärlig, nu äntligen är över. Det har varit tungt av kattsaknad och annat, men man tar sig igenom allt med hjälp av fluffläsning och kramar. Nu bestämmer jag att det ska bli bättre, bra till och med. Och det ska bli vår!

Just nu…
… läser jag: Holly Blacks The wicked king (snart kastar jag mig in i fortsättningen, The queen of nothing). Att kasta sig in i en fantasivärld är mitt bästa recept på perfekt långhelgsläsning.
… ser jag på: Masterchef Australia (jag vet inte hur jag ska klara mig när säsongen snart är slut), Husdrömmar, It’s a sin (har haft en sjukt lång paus pga ej orkat sorgligheter) och Last week tonight med John Oliver.
… lyssnar jag på: fågelkvitter och vårbäckar.
… längtar jag efter: knoppar och blommor och löv och fåglar och kaffe i eftermiddagssol.

Svara gärna du också och titta in hos mina gamla Kulturkollokompisar Anna, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.

Böckernas bok och de längsta dagarna

Påskhelgen är en helg som har allt – lugn, godis, fluffiga kycklingar… Men det är också en helg som har sin grund i den mest fantastiska av alla berättelser. Passionsdramat har alla ingredienser som gör en berättelse oförglömlig – odödlig kärlek, svek, djupaste förtvivlan och ett hopp som övervinner allt. Oavsett om man är kristen eller inte så är berättelsen en av de mest klassiska och en av de mest spännande att gå på djupet med.

Jag har “alltid” fascinerats av Jesu Golgatavandring och allt som föregår och följer på den. Som barn såg jag den där tv-serien som visades varje påsk, och sen började jag läsa. Sen dess har jag fortsatt läsa.

Här följer en lista över riktigt bra tolkningar av passionsdramat och Jesu liv, för er som redan läst originalet eller som väljer att lämna bibeln därhän:

Enligt Maria Magdalena av Marianne Fredriksson
Det här var troligen den första variation av berättelsen om Jesus jag läste. Jag minns inte mycket av den mer än att jag tyckte väldigt mycket om den. En stark berättelse om en kvinna i skymundan. Jag ska definitivt läsa om den.

Marias testamente av Colm Toibin
Det här är en oerhört gripande berättelse om Maria, hur hon minns sin sons sista dagar och det svek hon själv menar att hon gjort sig skyldig till. Det är en eftertänksam och sorgesam berättelse med ett fantastiskt språk, Colm Toibin är en av mina främsta favoriter.

Barabbas av Pär Lagerkvist
En av de allra bästa böcker jag någonsin läst av en av de mest glimrande författarna. Att följa Barabbas, rövaren som fick överleva på Jesus bekostnad, är en hjärtskärande resa ner i det mänskliga psyket när det går sönder och när det kanske hittar fram till någon sorts tilltro.

Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Philip Pullman
Det här är en kontroversiell bok som ifrågasätter allt vi trodde att vi visste om Jesus. Genom att dela upp Jesus personlighet i två skilda personer, Jesus och Kristus, lyckas Pullman synliggöra hans komplexa person såväl som berätta berättelsen om hur en berättelse byggs.


En version av den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2015, du hittar den här.

Crucifiction by Romanino in Pisogne” foto av Wolfgang Moroder. [ CC BY-SA 3.0] via Wikimedia Commons.

En trasig historia av Marie Tillman

Aj. En trasig historia av Marie Tillman är en riktigt, riktigt smärtsam läsupplevelse. Den går rakt in.

Bokens jag är tecknad utan personlighetsdrag i ansiktet och jag förstår varför, hela tiden speglar hon sig i sin mamma, för att hon måste. Mamman är psykiskt sjuk och eftersom dessa två lever ensamma tillsammans hamnar allt ansvar på den som inte borde ha det.

Det är viktigt att sådana här föräldrar, mammor och trasiga relationer skrivs för alla mammor håller inte ihop, alla barn orkar inte det de inte borde orka, alla förtjänar att bli sedda och få känna igen. Jag tycker om hur lite skuld som fördelas här, men de som finns runt omkring borde förstås kliva in. Inget barn ska behöva leva det här livet, men allt för många gör det.

EN TRASIG HISTORIA
Författare: Marie Tillman
Förlag: Syster förlag (2020)
Andra som skrivit om boken: Marcus på Bokhora