Bra saker: skrivsöndag och att “läsa” Lev kreativt

Jag ska inte fortsätta tjata om hur skrivandet har kommit tillbaka in i mitt liv, det har jag redan gjort nog och dessutom har jag ju skapat en hel inläggsserie här för att fördjupa mig i det, Skrivsöndag (som för övrigt återkommer efter nyår). Idag ska jag istället fördjupa mig i en bok som har varit viktig för mig under hösten och som har hjälpt mig vidare i skrivandet, eller snarare i tänkandet om skrivandet.

Jag fick tips om Lev kreativt av Maria Bouroncle och slängde mig över den för att det så snart jag kollat upp den stod klart att den var något alldeles särskilt. Lev kreativt är väldigt lite en handbok i skrivande och väldigt mycket en kurs som leder till medvetenhet om det kreativa flödet och livet.

Lev kreativt är en tolv veckor lång kurs inom bokpärmar, den bjuder på ett kapitel, ett gäng övningar och så de genomgående morgonsidorna varje vecka. Jag har läst kapitlen och stör mig lite på det myckna refererandet till gud, men kan lätt avfärda det som en petitess. Jag har valt ut de uppgifter som lockat mig, så som boken instruerar mig att göra och jag har varit ganska så trogen morgonsidorna hela vägen. Några dagar när jag varit riktigt sjuk eller abnormt trött har de fått bli kvällssidor eller inte alls, men på det stora hela har jag låtit dem bli det de är menade att bli, ett ocensurerat flödesskrivande innan den inre kritikern kravlat ur sängen.

Jag kan inte säga som många andra gör, att Lev kreativt förändrat mitt liv. Jag tror att jag har för få kreativa blockeringar för det. Mitt hinder är tröttheten som kommer efter en utmattning och det gör också att jag måste vara försiktig med vad jag åtar mig. Det jag däremot känner att boken gett mig är en medvetenhet om hur kreativitet känns och hur den finns runt mig hela tiden också när jag gör annat än att skriva. Mina skogspromenader när jag lyssnar till lövspel och studerar ekorrar är naturligtvis kreativitet, jag har bara inte tänkt på det på det sättet tidigare. Lev kreativt har absolut gett mig en ny förståelse för och öppenhet i relation till den kreativa kraften.

Jag skulle absolut rekommendera dig att läsa den här boken/gå den här kursen om du är nyfiken på att utforska kreativiteten i vilken form den än må ta sig. Alldeles särskilt rekommenderar jag den om du vill få till rutiner kring det kreativa och om du känner att du har en massa tankar som står i vägen för ditt skapande.

LEV KREATIVT. HUR DU UTVECKLAR DITT SKRIVANDE JAG I TOLV STEG
Författare: Julia Cameron
Förlag: Mima förlag (2019)
Översättare: Louise Moëll, originaltitel: The artist’s way
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Bra saker: Lyssningspoesi och Carol Ann Duffy

Poesi är bra till så mycket. Som inspiration till eget skrivande, ordlekar, allitterationer, ljud i orden och ord i ljuden. Som en plats att söka för lugnet, för rytmen, för andningen.

Carol Ann Duffy är en poet som jag hittat via Storytel när jag sökt lyssnings-poesi. Hon läser så stillsamt och småsurt att jag redan efter Rapture var helt fast, sen har jag lyssnat vidare på The bees (som handlar mycket om bin och om förlusten av en mamma) och jag är inte mindre förtjust efter det.

Vissa menar att man inte ska lyssna på poesi eftersom det är så mycket som händer på boksidan, med textens utseende. Jag kan hålla med om det till viss del, att läsa poesi med ögonen ger ofta en extra dimension till upplevelsen. Men inte med all poesi och inte hela tiden. Ibland vill jag bara vaggas av poesin, eller retas av den, få den serverad så att jag kan lägga energin på att hjälpa den att sjunka in. Jag tycker mycket om att läsa poesi med ögonen, men jag tycker lika mycket om att få den framförd för mig. Men jag tror att jag alltid vill att det är författaren som berättar.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Bra saker: Tv-serier trots allt

Det här med tv-serier har alltid, sen barndomen varit en av mina riktigt bra saker. Jag har fått så mycket ut av dem, förälskat mig i så många skeenden och karaktärer, gått upp i dem. De senaste åren har det dock varit lite sådär med orken, jag får inte till intresset och kämpaglöden (bara det att det behövs kämpaglöd nu för tiden…) för att se något som utmanar. Jag ser enkla saker, sånt som får mig att skratta och koppla av. Det ska inte föraktas, men jag saknar att orka det andra. Jag skriver mer om allt det här på Kulturkollo idag.

Och det positiva? Det bra i allt detta? Jo, men det är ju rikedomen i allt jag sett (kolla här bara!) och så är det att de väntar på mig alla de där serierna. När jag orkar igen så finns de där och jag känner mig trygg i att detta bara är en svacka, vi kommer att återförenas jag och tv-serierna och det kommer att bli episkt.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Bra saker: Nobelpristagare jag faktiskt vill läsa

Nobelpriset i litteratur är inte vad det varit, men en sak som faktiskt är sig alldeles lik är det här med att ge priset till en gubbförfattare med unkna åsikter som inte lockar till läsning för fem öre.

Eftersom det här är en tid där jag samlar på bra saker så tänker jag inte ägna fler ord åt det jag inte lockas av, här följer istället en förteckning över nobelpristagare i litteratur som lockar alldeles särskilt:

Olga Tokarczuk. Det är så himla synd att förra årets pris delades ut samtidigt som årets så att Olga Tokarczuks författarskap hamnat i skymundan, och så att hon mot sin vilja behövde sitta på samma scen som Handke på den där presskonferensen förra veckan. Jag har inte riktigt bestämt vad jag ska läsa första av 2018 års pristagare, men jag tror att Styr din plog över de dödas ben ligger bra till.

Selma Lagerlöf. Förstås vill jag läsa mer av Selma Lagerlöf, särskilt efter att ha läst om henne i Anna-Karin Palms formidabla Jag vill sätta världen i rörelse. Mitt problem är bara att jag inte riktigt vet var jag ska vända mig härnäst i författarskapet. Möjligen lutar det ändå åt Jerusalem slutligen.

Elfriede Jelinek. Hennes Älskarinnorna står sen några månader i min bokhylla och viskar om uppmärksamhet. Jag är väldigt spänd och förväntansfull på vad jag ska tycka om den.

Pär Lagerkvist. Jomen visst, förstås mer Lagerkvist också. Jag står närmast inför hans Sibyllan och förväntar mig något utöver det vanliga. Som alltid.

Sigrid Undset. Jag läste ju första delen om Kristin Lavransdotter i somras och har börjat på del två, möjligen kan jag kanske vilja umgås med henne redan under julhelgen.

Doris Lessing. Hon är svår Doris Lessing, jag är lite rädd för henne och kanske är det just därför jag så gärna vill ta mig vidare in i hennes författarskap. Jag tror möjligen att Det femte barnet står näst på tur.

William Faulkner. Jag ska någon gång i mitt liv läsa ut As I lay dying som jag tycker mycket, mycket om men som jag med jämna mellanrum inte orkar läsa vidare i för att den är så mörk och tung.

Albert Camus. Som särdeles fascinerad av pestskildringar är det ju tjänstefel att inte vilja läsa Albert Camus Pesten. Så jag vill läsa Albert Camus Pesten.

Alexander Solsjenitsyn. Av honom har jag bara läst En dag i Ivan Denisovitj liv, men den var fantastiskt bra så jag vill läsa mer. Jag vet bara inte vad än.

Toni Morrison. Det här är något jag skäms över, men jag har inte läst något av Toni Morrison och så kan jag inte ha det. Jag tror att jag ska börja med hennes Älskade och jag tror att jag ska göra det snart.

Svetlana Aleksijevitj. Jag tyckte mycket om hennes Kriget har inget kvinnligt ansikte när jag läste den och jag har länge vetat att Bön för Tjernobyl ska bli min nästa bok av henne.

Det var inte meningen att listan skulle bli såhär lång, det liksom bara hände. När det nu blev som det blev så ser jag naturligtvis att detta är en ypperlig läsutmaning inför 2020, att läsa nobelpristagaren nya som mer eller mindre välbekanta. Särskilt som jag tror att listan kan bli längre. Jag återkommer om detta framöver.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Bra saker: Red hand files och Nick Cave

En riktigt bra sak som jag hittat till nu i slutet av året (jag är oerhört seg, jag vet) är Nick Caves Red hand files. Artisten Nick Cave har varit en partner i mörker många gånger, ibland har han skrämt mig (Murder balads-skivan minns jag som väldigt skränig och läskig), men mest har vi suttit i mörkret tillsammans och hållit varandra. Jag har försökt beskriva vad som hände med mig när vi delade Ghosteen.

Sen var det inte nog. Sen behövde jag få mer Nick Cave och han har ju gått i den riktningen de senare åren att han vill möta sina medmänniskor (sina fans, men nyckeln är nog ändå att han ser dem/oss som medmänniskor) och han gör det bland annat i sina Red hand files. Så jag började prenumerera och nu får jag dessa nyhetsbrev med sjukt ojämna mellanrum men förvånansvärt ofta. Nick Cave svarar på frågor från vem som helst och om vad som helst. Ibland är det kort, ibland handlar det om yoga, ibland är det en tonåring som blir sedd och ombrydd mitt i sitt självhat (och då gråter jag förstås). I Red hand file #71 skriver Nick Cave såhär om varför han besvarar alla dessa frågor och varför det är viktigt:

Do I get sick and tired of the questions? The answer is no. In no way do I get sick and tired of the questions, because for me the questions are proof of life. Not only your lives, but of my own. Proof of existence. The questions are the answer, emerging from the impossible dark, at the edge of tears.

Vill man inte få frågorna och via mail så finns allt samlat på webbplatsen Red hand files

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Skred av Marit Sahlström

Det här är alldeles för tungt och för nära för att jag ska orka göra en noggrann läsning. Vissa sidor flyger blicken över, för att jag måste, som en överlevnadsstrategi. Jag läser nog för att snudda, för att se att det är väldigt välskrivet och bra och för att se hur det slutar och hur det tar sig dit. Men varje sida blir inte läst, jag orkar inte.

Marit Sahlström har i Skred skrivit en roman om något av det allra värsta. Om utmattning, ångest, depression och självmordstankar. Om att falla ner i mörkret där man tycker sig vara värdelös och att alla skulle ha det bättre om man försvann, om den eviga kampen för att känna sig bra nog för sina barn. Dramats huvudperson utsätts för stress från alla håll, hon dukar nästintill under. Hennes upplevelser är inte mina, men ändå känner jag igen allt. Jag känner hjärtklappningen i kroppen när hon känner den, känner ångesten skölja in, illamåendet. Tankarna som man försöker hålla ifrån sig. Jag tror att om mina barn varit yngre när utmattningen svalde mig så hade jag inte kunnat läsa den här boken alls, nu hade jag den skillnaden att gripa tag i för att orka.

Jag tror att det är viktigt att orka den här boken, jag tror att det är viktigt att den finns. Att tankarna är nedskrivna och uttalade gör dem lite mindre skuldtyngda. Det måste någonstans finnas en syster till de egna erfarenheterna och tankarna för att man inte ska känna sig helt ensam i mörkret. Och det är nog det viktigaste jag lärt mig under min utmattningsupplevelse, jag är inte ensam. Vi är så sorgligt många som kämpar. Skred sätter fokus på det genom att berätta en historia som många av oss känner igen, förhoppningsvis och kanske inte i sin helhet, men nog mycket för att det ska ge oss styrka och tröst. Jag är glad att jag orkade och jag är också glad att jag tog mig friheten att förytliga mitt läsande lite. Man ska inte utsätta sig för mer än man klarar av, man ska vara snäll mot sig själv.

SKRED
Författare: Marit Sahlström
Förlag: Ordfront förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här eller här.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Bra saker: en just nu-enkät och ett försök till struktur

Idag har jag skrivit vad jag läser just nu i vårt inlägg på Kulturkollo. Det är en bra sak, att läsa nu och att inspireras av vad andra läser, ser och gör. En inte helt och hållet bra sak är att det för min del är ett ytterst lätt skrap på ytan, herre vad jag har påbörjade böcker i högen! Jag tänker att jag ska strukturera upp det nu och se om jag kanske kan ha som mål att faktiskt läsa ut de här böckerna under en inte allt för orimlig framtid.

Just nu läser jag (bland annat, jag har börjat på en del helt nyligt också, men de är inte förknippade med detta dåliga samvete (även om de är en del av problemet) så de får inte vara med här):
Spinning silver av Naomi Novik, här har vi en bok som jag förvisso börjat lyssna på, men samtidigt sparar lite på för att jag inte vill ha läst ut den. Jag älskar Naomi Novik!
Och
When we collided av Emery Lord, här är jag orolig på riktigt. Jag har läst kanske en fjärdedel in i den här boken och den griper inte riktigt tag, är jag hjärtlös och död inombords månne?
Och
Hustrun av Sigrid Undset, andra boken om Kristin Lavransdotter började på direkt efter den första, på sommarsemestern. Den blev liggande för att det var så eländigt och annat kom emellan.
Och
The shining av Stephen King, den har varit pausad i över ett halvår efter ett ljudboksdebacle, kanske dags att försöka igen för den är så bra.
Och
Virginia Woolfs dagböcker, som får ligga till sig tills jag är klar med morgonsidor och Wolf Hall. De är min morgonlångsamläsning och intet annat.

Att ha böcker att läsa för en hel livstid är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Bra saker: En ledig fredag

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Häxorna av Elisabeth Östnäs

Jag var inte ens nervös när jag började läsa Häxorna, Elisabeth Östnäs är en författare jag vet att jag kan lita på, efter Feberflickan och berättelsen om Turid så vet jag det.

Häxorna är berättelsen om de utstötta, de som bor vid sidan av byn men ändå kallas in när hjälpen behövs. Det är Karna som bär klokskapet och arvet och så är det hennes systerdöttrar Isabella och Annis som bär ilska och drömmar och lust. Sånt som är livsfarligt på tidigt 1700-tal. Och så kommer pesten…

Jag älskar historiska romaner, jag älskar berättelser om kvinnor i historiska tider och jag älskar framförallt pestskildringar. Jag är dessutom väldigt svag för karaktärer med fel och brister, kärlek som ser ut på oväntade sätt och systerskap. Och när Elisabeth Östnäs dessutom skriver bättre, varje ord känns välavvägt, och grymmare än någonsin, då blir det väldigt, väldigt bra.

HÄXORNA
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Forum (2019)
Boken kan du köpa här eller här.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

En oväntad jul av Natalie Cox

Jag är väldigt förtjust i julböcker, fram till mitten av december ungefär, då brukar jag ha uppnått en total mättnad. Men än så länge går det bra alltså.

En oväntad jul är en av årets galet många julböcker och den hör definitivt till de bättre jag läst. Den har det romantiska inslaget, humor, hundar, Devon, en veterinär, en ovillig julfirare som jag kan identifiera mig med och så lite dramatik. Inget livsavgörande, men absolut precis det jag söker i en julroman, avkoppling och stämning.

EN OVÄNTAD JUL
Författare: Natalie Cox
Förlag: Printz publishing (2019)
Översättare: Pia Printz, originaltitel: Not just for christmas
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här eller här.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.