Det här är en svår bok att skriva om eftersom den så oerhört noggrant beskriver hur man måste vara för att få känna sig träffad av beskrivningen av nuckan, det finns ett tolkningsföreträde som utesluter mig och som jag inte vill bryta mig igenom. Det är också en omöjlig bok att inte få en massa tankar om eftersom den väcker så mycket i mig.
En nucka är enligt Malin Lindroth en kvinna (möjligen kan det vara en man också men det hör till en senare och större diskussion) som inte lever eller levt i en parrelation, som inte har barn, som valts bort och valts bort och valts bort. Jag är en kvinna som lever i en tvåsamhet sen 17 år tillbaka, jag har haft den enorma turen att bli förärad två barn när jag insåg att det var det jag ville ha. Och ändå finns här så mycket jag känner igen och går igång på.
Ensamheten känner jag. Jag var 24 när jag träffade han som blev min partner och jag hade då levt 24 år i så gott som total ensamhet, visst en kompis skulle jag säga att jag hade i högstadiet och några klasskamrater dessförinnan som pratade med mig, men annars totalt ensam. Sånt sätter spår som inte försvinner för att man har den evinnerliga turen att hitta någon som älskar en för det där freaket man är (det kan vara det jag tycker mest om med Nuckan, när den högljutt försvarar freaken de flesta av oss var och förfäktar deras rättighet att få överleva utan att bli borttvättade av tillkämpad instagramlycka). Min ensamhetskänsla sitter där, den är skapad av omständigheter och mina egna strategier för att överleva de där åren, men den är också en förutsättning för den jag blev. Jag känner en oändlig tacksamhet över att ha träffat min man, ha fått den där vardagsgemenskapen som Malin Lindroth talar om, att bli lyssnad på och sedd. Tacksamhet, och rädsla för att han inte ska stå ut. Och där finns det nog att hitta igen, vad ensamheten gjort med mig. När Malin verkar tillfreds med sig själv och inte följer det hon tror att andra tycker om henne (heja Malin!) så är jag mer osäker. Jag känner mig fel, ful, som om jag inte kan klä mig rätt, som att jag alltid är lite, lite fel i alla situationer och sammanhang. Med åren har jag börjat släppa på det lite, blivit bättre på att inte bry mig om att det känns så (vilket till slut förhoppningsvis leder till att det inte känns så). När jag är 50 kanske jag nåt dit där jag bara är. Det är i alla fall målbilden.
Jag kan när jag läser Nuckan fundera över förväntningar kring vad kärlek är, vad tvåsamhet är. Malin Lindroth och jag har väldigt olika bilder av framförallt tvåsamheten, det finns ju också där normer man ska passa in sig i. Men det är en annan historia, som jag hoppas kan utforskas någon gång, jag tror att vi alla skulle må bra av det.
Mitt finaste, det som läker något i mig efter alla återutflykter till ensamheten som den här boken tvingar mig att göra är beskrivningen av naturen. Av ensamheten som ett isländskt månlandskap. Hur Malin Lindroth skriver om hur hon lade sig ner på marken (eller i alla fall tänkte att hon gjorde det) och ”allt som var ensamt i mig förbands med landskapets ensamhet”, hur ensamheten blev ”så stor, så uråldrig och så i allas ägo att jag inte kände mig ensam alls”. Jag tror att det är lite så jag känner mig på mina skogspromenader. Det är en fin tanke, en som läker, något jag ska bära vidare i livet.
NUCKAN
Författare: Malin Lindroth
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Prickiga Paula, Och dagarna går…. Missa inte heller diskussionen om Nuckan på Kulturkollo läser.
