Fiktiviteters väl beprövade bokcirkeltips, del 2

Idag fortsätter jag min serie med beprövade bokcirkeltips (och kanske en och annan avrådan). Alla böcker är sådana jag själv läst och samtalat om tillsammans med bokcirkeln på mitt bibliotek. Visst har vi älskat, visst har vi avskytt, men det mesta går att prata om. Här kommer månadens fem:

Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz av Göran Rosenberg
Det här är en nästan omänskligt jobbig bok att läsa och ändå är det sånt här vi måste utsätta oss för om och om igen för att fortsätta vara människor. Det finns mycket att prata om, mycket att fundera över och mycket att försöka förstå tillsammans. Jag skulle vilja säga att det här är en bok som man behöver få mötas och processa efter läsningen. Här hittar du min text om boken.

Var det bra så? av Lena Andersson
Det här är en bok från tiden innan Lena Andersson skrev den där boken som prisades och älskades av alla utom mig och innan tiden då hon började skriva jättekonstigt i de stora dagstidningarna. Var det bra så? är en liten bok med stort innehåll där Lena Andersson på ett briljant sätt behandlar teman som klass, utanförskap och uppväxt och det finns mycket att diskutera efter läsningen. Här hittar du min text om boken.

Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson
Elin Olofssons debutroman är redigt mörk, jag minns att jag grät floder när jag läste den. Vad den också är är väldigt, väldigt bra. Det som finns att prata om är landsbygden och dess människor, tystnad mellan människor som älskar varandra, nuet kontra dået och om man kan förlåta gamla oförrätter, bland annat. Här hittar du min text om boken.

Förr eller senare exploderar jag av John Green
Ännu en tårdrypande, gud så sorglig den är den här boken! Jag måste ärligen säga att jag inte minns hur det var att cirkla den, jag minns att vi hade en del att säga och jag minns att vi tyckte om den som cirkelbok, men det är inte en av våra bästa. Den är nog lite för sorglig. Men om det är den här boken som kan få vuxna att börja läsa ungdomsböcker så tycker jag att den är ett ypperligt exempel på hur bra böcker för unga ofta är idag. Här hittar du min text om boken.

Mörka platser av Gillian Flynn
Jag kan ju nämna att de här tipsen presenteras ganska mycket i läsordning, mina stackars bokcirklare vadade genom det mörkaste mörker där ett tag för efter landsbygdens tystnad, självmord, cancer, klass och Auschwitz kom Mörka platser av Gillian Flynn… Den är för mörk att bokcirkla. Visst finns här mycket att tala om, men jag skulle ändå avråda från att plocka in denna i ett bokcirkelsammanhang. Läs den gärna (jättegärna, det är en av mina bästa böcker någonsin) men förträng den efteråt är mitt råd i det här fallet. Här hittar du min text om boken.

Här hittar du tidigare delar av inläggsserien och fler boktips Del 1 (Jellicoe road, Ljus från ingenstans, Fallvatten, Mordbyn och Boel och Oscar).

Bild: Pexels.com

En skandal om våren av Lisa Kleypas

En skandal om våren är den fjärde och sista boken om väninnorna Anabelle, Lilian, Eevie och Daisy och nu är de förstås allihop lyckligt gifta och självförverkligade.

Det är lätt att göra sig lite löjlig över historiska kärleksromaner. Det finns ju så många dåliga och de är också när de är bra lite fåniga. Temana är desamma liksom handlingen och slutet. Men sanningen är den att jag tycker väldigt mycket om att vila i historisk romance med jämna mellanrum och det är faktiskt skillnad i kvalitet. Lisa Kleypas lyckas skriva något lite mer i sina Väninne-böcker. Här finns viljestarka kvinnor på riktigt, här funderas i alla fall lite över klass, våld och människovärde. Det jag har att hålla emot dem är att det är lite väl mycket sex för den här pryda läsaren, men jag får försöka stå ut med det.

En skandal om våren är en söt berättelse om Daisy som kommer att tvingas av sin far att gifta sig med hans anställde om hon inte hittar någon högadlig man som kan rädda henne från detta fasansfulla öde. Daisy gillar inte Matthew som fadern är så förtjust i, i alla fall inte tills hon inser att hon faktiskt gör det. Sen finns det hemligheter i det förflutna och många vändningar i historien. Och så det lyckliga slutet som förstås är obligatoriskt. Jag tycker om långsamheten i den här boken och när jag tänker tillbaka på de tidigare böckerna så inser jag att det här nog är min favoritserie bland historiska romanser som jag läst. Det är i och för sig inte så mycket med tanke på att den enda andra serie jag slutfört är Julia Quinns Bridgerton-serie och den håller verkligen inte hela vägen utan att upprepa sig.


Om boken

Titel: En skandal om våren
Författare: Lisa Kleypas
Förlag: It happened one autumn” rel=”noopener” target=”_blank”>Polaris (2022)
Översättare: Emma Majberger
Fjärde delen i en serie som på svenska heter Väninnorna, på engelska Wallflowers. Tidigare böcker i serien: Secrets of a summer night, It happened one autumn och Löften i vintertid

Just nu i maj 2022

Maj! Lövsprickning, ljus, fåglar, blommor, morgonkaffe på balkongen, kvällsläsning i uterummet. Bara ljuvliga saker. Plus pollen, men jag tar det onda med allt det goda. Idag är det dags för en titt på mitt stillsamma kulturliv.

Just nu…
… läser jag: Livläkarens besök av P. O. Enquist mestadels och så lite The song of Achilles (Madeline Miller) när det passar. Dessutom har jag tagit upp Matt Haigs ljuvliga The comfort book igen som en sorts då och då-läsning. Sista boken jag har igång är Vi är de döda, nu snart av Kristian Lundberg som jag läser lite av varje morgon.
… ser jag på: Det mesta som jag kollar på (Bäst i test osv) är snart slut för säsongen så det är en himla tur att jag hittade Kommisarie Lewis på någon tjänst som plötsligt ingick i ett annat abbonemang. Jag har sett några avsnitt tidigare och gillat, men har väldigt mycket framför mig. Jag känner att det passar fint ihop med min läsning av Dorothy Sayers böcker. Det kan aldrig bli för mycket av engelska kluriga deckare.
… lyssnar jag på: Vårljud.
… längtar jag efter: Lite mer ledig tid och att barnen ska få sommarlov (så som vi har det under terminerna blir sommarlovet som en enda lång semester för mig, jag behöver ju bara jobba (och inte ens det behöver jag göra hela tiden)).

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här och titta in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

Rizzio av Denise Mina

Jag kan faktiskt inte komma på någonting i hela världen som kan passa lika bra tillsammans som skotsk historia och Denise Mina. Skotsk historia (som jag varit besatt av sen barndomen som det mycket märkliga barn jag var) är utomordentlig blodig, ofta utan mänsklighet blodig och skrämmande. Denise Mina skriver sådant på ett sylvasst sätt. Hon väjer aldrig för det som går under huden och skrämmer livet ur en. I Rizzio kommer de egenskaperna till sin fulla rätt.

På mindre än 120 sidor skriver hon in oss i det speciella skeendet när drottning Marys rådgivare David Rizzio mördas av en sammansvärjning som Marys man tror att han leder. Vi får tänka med dem alla, se genom deras ögon. Vi får lära känna och hinner inte säga farväl. Det är oerhört intensivt och oerhört spännande trots att det egentligen hela tiden är klart och tydligt vad som ska hända. Denise Mina är mästerlig. Det korta formatet hjälper förstås till, men jag vill ha mer. Mycket, mycket mer.


Om boken

Titel: Rizzio
Författare: Denise Mina
Förlag: Polygon (2021)
Den första av tre böcker baserade på skotsk historia. Läs mer om Darkland tales här

Om sorgen och den lilla glädjen av Barbro Lindgren

Barbro Lindgren är nog min bästa författare. För att hon gett mig Benny, VLMF och poesi och för att hon är en sån människa, en medmänniska. I Om sorgen och den lilla glädjen finns inte mycket av hennes eget berättande, men blicken för det levda livet och det eftertänksamma lyssnandet finns där. Och respekten.

Om sorgen och den lilla glädjen är berättelsen om några människor i Glömminge på Öland, berättad av dem själva. Det är berättelsen om fattigdom, slut och sorg och om det där fantastiska som livet också är. Och alla hänger de ihop, oavsett om de fötts där eller kommit hela vägen från Värmland som Ellen gjorde.

Jag blir väldigt gråtmild av den här boken, särskilt som jag läser den under den här trasiga tiden som är vårvintern 2022. Jag blir varse hur litet och kort livet är och det storslagna som ligger i det. Alla har vi vår strävan och vår vilja till något. Alla ska vi leva det liv som getts oss och sedan dö. Det är både sorglig och lugnande. Jag är glad över att Barbro Lindgren tecknat ner och odödliggjort dessa människors röster så att vi inte glömmer att de levat.


Om boken

Titel: Om sorgen och den lilla glädjen
Författare: Barbro Lindgren
Förlag: Karneval förlag (2009)

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl

Det finns så mycket här. Så mycket som väcks i mig av den här boken och så mycket att tycka om.

Först är det här en bok om att vänta barn och förhålla sig till det storslagna i det. Det är livet, det är allt. Sen är det en bok om att ställas inför en potentiellt dödlig sjukdom, en cancer som finns i kroppen samtidigt som det fortfarande ofödda barnet. Sen är det ett nytt liv, närheten till döden och hoppet om något annat.

Olivia Bergdahl har berört mig förut, med sin sonettkrans Barnet. Det här är något djupare och större. Här ställs jag inför hur nära livet och döden är just när man väntar och föder barn. Jag dog nästan när jag födde mitt första barn, jag vet ärligt talat inte om jag bearbetat det riktigt än så här 16 år senare. Det gick ju bra. Men det var. Det förändrade mig men kom nog bort lite i allt det andra omvälvande. Det tänker jag på. Jag tänker också på hur jag blev hudlös när jag blev förälder. Allt gick rakt in utan att passera något skyddande hölje först. Det är också något jag inte lärt mig att leva med än.

Och så ångesten. Här dödsångesten förstås. Om ångest skriver hon det bästa och mest användbara jag någonsin läst:

Man låter det komma. Man blir inte rädd. Man är fruktansvärt, fruktansvärt modig. Man lär sig: ibland går det inte. Hur mycket man än förbereder sig. Sen försöker man acceptera det.

Det handlar om cancern och döden, men det är också universellt för ångesten. Jag vet det. Det är precis så det är.


Om boken

Titel:Vård & omsorg
Författare: Olivia Bergdahl
Förlag: Ordfront förlag (2022)

Elva viktiga från instagram

Jag blev utmanad av Lyrans noblesser att ägna 11 dagar på instagram åt att berätta om 11 viktiga böcker. Viktiga för mig alltså. Det har jag gjort nu och här kan ni som inte finns på instagram men som gärna vill veta mer om viktiga böcker se vilka jag valde. Vill du läsa vad jag skrivit här om böckerna kan du klicka på författar-taggarna längst ner i inlägget alternativt söka på titlarna i bloggen (det finns en sökruta i högerkolumnen eller längst ner beroende på var du läser bloggen).

Dag 1 Wolf hall-trilogin
Först ut måste förstås Hilary Mantels Wolf Hall-trilogi bli. Det är böcker som är som skrivna särskilt för mig. Allt det där jag läst och sett så många gånger tidigare, Anne Boleyns uppgång och fall, intriger och död, men på ett helt nytt sätt. Och så Thomas Cromwell. Också på ett helt nytt sätt. Jag kommer aldrig hitta böcker som talar mer med just mig och jag kommer aldrig sluta läsa om dem.

Dag 2 Barrabas
Det är andra dagen i utmaningen och det råkar också vara långfredag. Igår skrev jag att jag inte brukar läsa deckare på påsken, något jag i alla fall brukade läsa var berättelser om den kristna påskberättelsen. Långfredagen är en av de viktigaste dagarna och har varit det också för mig. Tro är en komplicerad sak och det är svårt att sätta ord på. Någon som kunde just det var Pär Lagerkvist och han är oerhört viktig för mig genom sitt skrivande. Han är en själsfrände i ångest, mörker och tvivel liksom i det obegripligt stora som är att höra hemma i sig själv och sitt inre. Och det är ju om tvivlet och det futtiga i att bara vara en människa och inte förmå mer som Barrabas petar. Oj så den petar i mig och mina tvivel, i min tro och i mitt människoskap. Det hade kunnat bli så fel om någon som inte älskade Barrabas och oss människor skrivit det, nu blir det världens bästa bok istället. Om det är något jag vill uppmuntra den som bär det minsta av intresse för det här med tro och påskens mysterium att göra så är det att tillbringa en stund med Pär Lagerkvist och Barrabas.

Dag 3 Tjänarinnans berättelse
Idag har vi kommit fram till en bok som väckte och fortfarande väcker min feministiska vrede. Det finns så mycket utsatthet och förnedring i Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse, men där finns också en kraft och vrede så stark att den kan flytta berg. Ingenting har fått mig att känna kvinnohatet så tätt inpå kroppen och ingenting har fått mig att vilja slåss såsom Tjänarinnans berättelse. Det här är en bok som jag önskar minskade i aktualitet och relevans men så är det tyvärr inte. Det är elva år sen jag läste den och jag vill fortfarande slåss.

Dag 4 Det
Fjärde inlägget och jag får inte glömma Stephen King här. Jag är inte en av dem som läste Stephen King i tonåren utan hittade honom i rätt mogen läsålder. Det har varit fantastiskt, är fortfarande fantastiskt. Jag har läst så mycket bra, som novellsamlingen med novellerna bakom Nyckeln till frihet och Stand by me (som förstås är två riktigt bra filmer) Different seasons, som Lida, som Att skriva. Och ändå är det nog Det som gjort störst intryck på mig. Inte alls för skräckens skull utan för den långsamma, plågsamma sorgen i att förlora någon och att förlora sitt barnjag. Det är den bästa uppväxtskildring jag någonsin läst. Och så forskar den så fint i vad som egentligen skrämmer och vad det säger om oss. För den sakens skull har jag sen länge bestämt att det jättemärkliga slutet aldrig fanns…

Dag 5 Jonas Gardell
Idag vill jag minnas vilken viktig roll Jonas Gardell en gång spelade i mitt liv. När jag var en deppig och svartsynt tonåring och inte mådde särskilt bra med mig själv så läste jag (nästan uteslutande under en period) Jonas Gardell och lät mig guidas till hur vuxenliv kunde levas. Jag lärde mig att jag var värd någonting, att vi alla är det. Genom Frestelsernas berg, Fru Björks öden och äventyr, En komikers uppväxt och Mormor gråter. Sen kom förstås Torka aldrig tårar utan handskar men det var långt senare. Jag älskar de böckerna men jag älskar ännu mer att jag hittade till allt som kom dessförinnan och att jag varje gång jag ser en av hans böcker i mina bokhyllor tänker på den där tonåringen jag var, vilken tur det var att jag hittade en så klok röst att lyssna till och att jag lät mig själv bli räddad.

Dag 6 Mördaren ljuger inte ensam
Jag måste ta med Maria Langs debut. Langs deckare har följt mig nära, nära sen jag var tonåring. När jag är ledsen så läser jag om en av dem och när jag är glad, trött, i behov av trygghet. Eller för att det är sommar eller den där dagen på våren när man bara måste läsa Kung liljekonvalje av dungen igen. Eller… Det är alltid rätt med en deckare av Maria Lang och allra bäst är Mördaren ljuger inte ensam.

Dag 7 House of names
Idag försöker jag mig på att välja något enda av Colm Toibin. Det blev den här men skulle kunnat vara vilken som, Colm Toibin är fantastisk, jag drömmer om att han en dag ska få Nobelpriset så att fler hittar till honom. Att det just blev House of names här beror på att det är en bok om myter (Electra, Orestes osv) vilket jag älskar och Colm Toibin tolkar dem förstås på ett fantastiskt sätt. Vill man ha något annat kan man läsa Marias testamente, Nora Webster, En lång vinter eller egentligen vad som helst. Det som tilltalar mig mest i hans författarskap är människokärleken, jag känner att hans värme behövs förtvivlat mycket i den här världen.

Dag 8 Jag håller tiden
Idag tänker jag på tiden och på läkandet och på hur man vågar släppa taget. 2016 var jag djupt försjunken i utmattning och då kom Åsa Grennvalls (numera Schagerström) Jag håller tiden ut. Jag läste den som den allra första bok jag kunde läsa efter att ha tappat förmågan tidigare den hösten. Det är en av få böcker som jag kan säga har förändrat mitt liv. Jag minns att jag läste där om hur man kan betrakta tid som förflyter som en bra sak eftersom den leder en ännu längre bort från det jobbiga som varit. Fram till dess kunde jag bara se stressen i tid som försvann. Jag lärde mig också att låta nu vara nu och ingenting annat. Och så började jag en resa mot att släppa taget om sånt och sådana som hänt mig. Jag håller tiden är en bok som fortfarande pågår i mig och jag mår så mycket bättre av att ha den där.

Dag 9 Sagan om Isfolket
Idag tycker kanske vissa att det skulle kunna vara lite pinsamt, men jag vägrar att skämmas över Isfolket. Varje gång jag är för trött, inte orkar utmana mig eller bara behöver svepas in i något välbekant så läser jag Margit Sandemos Sagan om Isfolket. Margit Sandemo var faktiskt också mycket betydelsefull för historieintresset som ledde mig till forskarutbildningen och varje litet fragment av specifik nordisk historia jag har kvar i mig kommer från hennes böcker. Senast jag hade riktigt stor nytta av Isfolket var 2017 när jag läste mig igenom nästan hela serien på väg tillbaka från utmattningen. Jag vet förstås att som litteratur är det här inte stort, men som upplevelsen och sett till allt jag fått så är det sannerligen just det.

Dag 10 Nedstörtad ängel
Näst sista dagen och jag väljer en bok jag läste för två år sen. Jag vet inte om jag hade fördomar om PO Enquist eller varför jag blev så chockad av Nedstörtad ängel när jag läste den. Jag trodde nog att han var en ordningssam författare och så visade det sig att han var helt vildsint, på ett jättebra sätt. Jag har aldrig läst något som Nedstörtad ängel. Jag begrep inte vad jag läste och det gör jag fortfarande inte, men det öppnade valv på valv i mig (för att använda mig av en annan stor diktare, Tranströmer). Sen dess har jag läst Kapten Nemos bibliotek och den gav mig några nycklar till ängeln, men var också jättemärklig (också på ett bra sätt). Just nu läser jag Livläkarens besök och hoppas på mer vildsint genialitet. Jag är så glad att jag hittat till Enquist och att jag har så mycket kvar. Sen ska jag, när jag gått varvet runt, läsa Nedstörtad ängel igen. Jag hoppas på att förstå den bättre då och samtidigt vill jag hitta nytt att förundras över. Jag tror att det är en livslång kärlekshistoria vi inlett.

Dag 11 Kejsarn av Portugallien
Den sista dagen reser jag hem till Värmland. Till det mest värmländska jag vet, Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Bakstugesittaren som blir pappa som blir förvriden av sorgen som blir byoriginal. Det är den sannaste och finaste berättelsen om kärlek jag vet i det att det handlar om den allt uppslukande föräldrakärleken och bygdens kärlek till den utanförstående. Jag känner mitt barndoms landskap (och så mycket mer) i mig varje gång jag läser om Kejsarn av Portugallien och det är ganska ofta.

Massor fick inte plats fast det nog borde det, ni får tänka er fler dagar och inlägg om böcker av och om: Virginia Woolf, Max Porter, Edith Södergran, Mumin, Barbro Lindgren, Torgny Lindgren, Bröderna Lejonhjärta och så vidare i all oändlighet

Skrivsöndag om lugn och ro

Det är väldigt komplicerat det där med skrivandet tydligen. I alla fall för mig. Eller om det är väldigt enkelt det är…

Jag har kommit till insikt och till lugnt till slut. Jag har en viss fallenhet för att bli rätt manisk när det gäller sådant som betyder något för mig. I november föll jag, kraschade jag ur en oerhört intensiv (två och ett halvt år lång) period av skrivande. Jag har under den perioden skrivit massor. Det är väl inte exceptionellt i sig, men pressen jag satt på mig själv har varit det. Jag säger inte att det är rakt igenom dåligt. Jag har ju fått se att jag faktiskt kan ro iland med stora skrivprojekt, att jag kan skriva längre texter (romaner!). Det skulle jag inte ha fått veta om jag inte drivit på mig själv så hårt. Jag tror att det varit värt det, men det har kostat. Jag tror att det hade varit väldigt dåligt för mig om det fortsatt.

Det intensiva tappade taget om mig i oktober/november någonstans. Samtidigt som jag jobbade lite för mycket och mycket annat runt mig kraschade. Jag stod där plötsligt med en känsla av att ha tappat taget (om allt, nästan till och med om verkligheten). Jag mådde så oerhört dåligt och skrivandet var bara en börda i det. Jag insåg hur mycket de här kraven jag hade på mig höll på att kväva mig när jag fick en refusering från ett förlag och kände att jag verkligen inte brydde mig. Eller snarare så kände jag att det var himla skönt att inte bli antagen för jag ville inte skriva så intensivt som jag skrev och ska man ges ut måste det ju bli ännu värre.

Den här förändringen bottnar inte bara i elände, den kommer ur att jag sedan i somras skriver på ett nytt romanmanus. Det är en berättelse som jag behöver skriva ur mig för min egen skull och som jag inte vill något annat med. Inte ens redigera det tänker jag. Friheten i den skrivprocess har varit allt. Det är så oerhört vilsamt. Sen när allt föll omkring mig så gjorde det inte något att jag inte orkade så mycket med det manuset. Jag plitar lite när jag vill. Men en sak som jag inte ville släppa och som jag hållit på med sen november 2020 är att skriva något litet varje dag och när då längre textsjok kändes svårt så gjorde jag en återutflykt till poesin igen. Och som jag älskar det!

Jag har alltså aldrig stått längre från tanken om publiceringsdrömmen än jag gör nu, men jag har nog heller aldrig varit så harmonisk i mitt skrivande. Jag har tappat mycket av mitt skrivsjälvförtroende, men samtidigt har jag kastat av mig kraven på att skriva bra. Att överhuvudtaget få och kunna skriva räcker långt, det räcker hela vägen fram.

Bild från Pixabay

Skarp av Helena Dahlgren

För tydlighets skull vill jag inleda här med att säga att jag känner Helena Dahlgren litegrann, hon är min partner i Maria Lang-älsk och det påverkar förstås min glädje inför att få läsa Skarp (som jag längtat!) och säkert också mitt omdöme (i synnerhet eftersom jag är oerhört öppen för alla blinkningar till Maria Lang och hennes verk).

På första sidan i mitt exemplar av boken önskar Helena mig välkommen till Beata Skarps universum och hoppas att jag ska trivas där. Och som jag trivs! Det finns bara två saker som stör mig i den här boken. Den första är vinpimplandet (jag har väldigt svårt för det i all litteratur och i verkligheten, det är ett av mina jobbigaste självdestruktiva beteenden hos människor jag gillar och jag gillar Emma), men jag ser att det har en viktig plats i boken och i Emmas liv (men jag hoppas så mycket att Emma ska ta sig bort från det och hitta sin verkliga livboj istället). Det andra är att Beata Skarp inte existerar och det kan jag inte avfärda så lätt. Det är faktiskt absurt hur mycket jag vill läsa böcker som aldrig skrivits av en författare som aldrig existerat. De verkar ju så bra!

Nåja. Det finns mycket att känna igen här. För mig är det förstås hur mörkret inuti knyter en till vissa litterära verk och författare. Hur ångest och annat psykiskt tungt känns i en, det är jobbigt bra beskrivet. Jag tycker också om hur kärleken till dottern, Emmas kärlek till sin dotter alltså, är oförminskat stor också när måendet är näst intill omöjligt att bära. Det finns ju inget samband där, man kan inte älskas ut ur mörker av någon annan än sig själv men författare brukar vilja få en att tro det. Annat jag känner igen är förstås allt det litterära, Maria Lang, Agatha Christie, det gotiska huset, gåtorna som tätnar och verklighet som flyter in i något annat. Jag älskar det!

Jag älskar faktiskt också att minnas hur det var att skriva avhandling – det avgrundsdjupa föraktet inför att man trott att man skulle klara av det blandat med maniskt skrivande av något som man en liten stund är övertygad om är det bästa som någonsin skrivits om just det här. Det är så pass länge sen (jag disputerade för över 10 år sen nu) att jag kan se tillbaka på det genom en blommig gardin. Jag tror att det är det som fått mig att ta upp det skönlitterära skrivandet på senare år. Jag har saknat att skapa.

Skarp är en riktigt fin spänningsroman för litteraturälskaren, men jag tror också att den är spännande nog i sig själv för att kunna passa också alla som inte är lika insnöade på pusseldeckare och att leva i den litterära världen. Det är en bra bok helt enkelt, perfekt att försvinna in i en solig vårdag som jag gjorde.

Men jag är som sagt fortfarande sur över att inte kunna följa upp med att läsa Mörk skörd eller något annat av Beata Skarp.


Om boken

Titel:Skarp
Författare: Helena Dahlgren
Förlag: Forum (2022)
Andra som skrivit om boken: och dagarna går.

The locked room av Elly Griffiths

Det är något speciellt med Ruth Galloway och alla de andra i Elly Griffiths serie. De kan bete sig irriterande och jag kan tycka att det blir lite mycket ältande eller tjat, men jag längtar alltid tillbaka till dem. När jag nu läser The locked room, den fjortonde boken i serien, är vi framme vid vårvintern 2020 och det är dags för lockdown. Det är en förunderlig och överraskande känslomässig läsupplevelse. Covid kommer så nära igen och det får mig att minnas hur det var den där förfärliga första tiden. I England var det förstås annorlunda, men rädslan för det där okända som rullade in över oss som en tidvattenvåg var ändå densamma. Ensamheten i det är en av de saker som är bäst skildrade i den här boken. Jag känner den, igen, och det är förstås förfärligt. Förfärligt är det också när någon blir sjuk, någon av de vänner jag bryr mig väldigt mycket om i de här böckerna, blir sjuk och kanske ska dö.

Mysteriet då? Det är väldigt obehagligt och har alla ingredienser för att äta sig in i ens mardrömmar efteråt. Samtidigt är det mer i bakgrunden än annars, en kuliss mot vilken huvudpersonernas relationer utspelar sig och mot vilken de ibland lutar sig när de inte har ork att ta in mer av pandemivardag. Nelson utreder en rad kvinnors självmord som han tror är något annat. Det visar sig förstås att han har rätt.

Jag trodde inte att jag ville läsa en bok som utspelar sig under covid-pandemins första förfärliga månader, men det ville jag tydligen. I alla fall ville jag läsa den här boken.


Om boken

Titel:The locked room
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus (2022)
Trettonde boken i serien, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln, En cirkel av sten och Irrbloss och The night hawks.