Jag har famlat efter orden ett tag nu. Den delen av mig som är feminist är jäkligt arg och den delen som är historiker är oerhört ledsen och trött. Kombinationen gör att de stora och viktiga orden fastnar någonstans, de överväldigar mig. Men jag måste ändå säga något om Alabama och där bortom nu.
Att USA utgör epicentrum för den senaste tidens “utveckling” i abortfrågan är förstås inte förvånande. Med en president som oundvikligen och dagligen får en att tänka på Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse. Med höstens inkuppande av Brett Kavanaugh i högsta domstolen. Må vara att Brett Kavanaughs inval var farsartat, men det var också avslöjande och i domstolen sitter han. Och anledningen till att han sitter där, att han bars dit, är naturligtvis det vi ser hända i (bland annat) Alabama nu. Den lag som i veckan röstades igenom är ju ämnad för en prövning i högsta domstolen och den prövningen hoppas då vissa ska leda till ett utslag som gör det möjligt att förbjuda aborter igen. Ingen behöver fundera särskilt länge över vad Brett Kavanaugh kommer rösta för, eller emot.
Som gammal historiker med kvinnohistoria som specialitet och kvinnors utsatthet i samband med utomäktenskaplig sexualitet som nisch upprör det mig något alldeles oerhört. Historielösheten! Jag tänker på det varje gång jag tar fram min stickning, till den gräns att jag faktiskt inte klarat av att sticka på ett tag, att det var de här redskapen de (förtvivlade, ensamma, olyckligt gravida kvinnorna) hade till hands, det var dem de förstörde sig med. När svaveltändstickorna som de brukade förgifta sig med för att fördriva sina foster förbjöds.
I dagar som dessa, när aborträtten är hotad både här och där och när “Sverige-vänner” och politiker dessutom använder kvinnors kroppar och statistiken om dem lite som de vill för att underbygga sin egen rasism (samtidigt som de själva inte sällan utsätter kvinnor för verbala, grova (ofta med sexualiserande innebörd) övergrepp i sociala medier utan att se problemet i det) är det extra lätt att förtvivla. Det är omvälvande tider.
Jag har tänkt så mycket på de där böckerna jag läste när jag skrev mina uppsatser, innan avhandlingen. Jag har tänkt mycket på hur de formade mig och min förståelse för utsattheten i att vara kvinna. Utsattheten i att vi vet att vi bara äger våra kroppar när samhället säger att vi får det. Jag har också tänkt på vad det betytt för mig att möta verkliga kvinnor utsatta för patriarkala strukturer i sin renaste form. Jag har mött dem i en historisk kontext, i det som nu är arkivmaterial. Det har förändrat mig och min syn på mig själv och samhället. Det finns särskilt en bok jag tänkt mycket på i det sammanhanget och som jag önskar att fler skulle orka läsa, för att den bygger på fallbeskrivningar om kvinnor som tvingas utföra egna aborter, med hjälp av bland annat tändstickorna och strumpstickorna jag nämnde innan. Det är Svante Jacobsson och Sten Jakobssons Orons och förtvivlans gärningar (den finns förhoppningsvis på forskningsbibliotek och vissa folkbibliotek och alldeles säkert på bokbörsen). När jag först läste den kräktes jag och grät. Sen var jag aldrig mer mig lik.
Här önskar jag att jag kunde skriva något upplyftande som avslutning, något om att då var då och nu är nu och riktigt så illa är det ju inte. Men jag känner det inte i dagar som dessa. Visst är det inte så illa, men vi måste verkligen stå upp för kvinnors rättigheter nu, vi måste slå vakt om att också de som saknar styrka i sin röst får bli hörda. Jag hade önskat att jag inte behövde säga det, men vi måste slåss nu. Tillsammans.
