Heartstopper 1 av Alice Oseman

Jag är inte direkt först med att läsa Heartstopper och konstatera att det är en våldsamt fin berättelse. Om jag inte tappat förmågan helt när det kommer till att se tv-serier så skulle jag definitivt se Netflix-serien genast. Nu när det är som det är så nöjer jag mig med att fortsätta läsa serien.

I första Heartstopper-boken möts Charlie och Nick i klassrummet på pojkskolan där de går. Charlie (som kom ut som homosexuell förra året och precis har hämtat sig från den uppståndelsen) faller direkt för Nick och Nick kastas in i en tid av funderingar och omvärdering av sånt han trodde var självklart.

Heartstopper är ett väldigt bra exempel på god seriekonst. Bild talar lika mycket och högt som text och känslorna visas på ett sparsmakat och precist sätt. Jag gillar både Charlie och Nick direkt och jag fortsätter gilla dem mer och mer ju längre jag umgås med dem.

Det här är förstås en bok för unga främst, gamlingar som jag behöver inte läsa, men jag är så glad att den finns. Jag tror också att det här faktiskt kan vara något för ungdomar att stoppa i händerna på mossiga vuxna som ingenting begriper. Jag vill tro att den människa inte finns som kan värja sig mot Charlie och Nick.

Om boken

Titel: Heartstopper, bok 1
Författare: Alice Oseman
Förlag: Cobolt (2022)
Översättare: My Bergström
Första boken i en serie.

Just nu i juli 2022

Det är redan ny månad och jag begriper i vanlig ordning inte riktigt var den förra tog vägen. Men juli alltså. Jag har precis haft en oerhört ledig och avslappnad semestervecka och ska nu jobba ett tag innan det är dags för min långa semester bortåt slutet av juli. Jag har ägnat veckan åt väldigt få måsten och mycket läsning. Eftersom jag läste ut den sista av mina utplockade semesterböcker igår så har jag precis påbörjat en ny hög inför de kommande veckorna.

Just nu…
… läser jag: Malibu rising av Taylor Jenkins Reid, Den avgörande striden av Gellert Tamas och Twice shy av Sarah Hogle. Jag har inte kommit särskilt långt i någon av dem men de är noga utvalda så jag räknar med bra lässtunder.
… ser jag på: ingenting, men om bara några dagar börjar fotbolls-EM och då ser jag på det.
… lyssnar jag på: skogsduvor, skator som lär sina ungar att fånga mat (företrädesvis mina jordgubbar…) och allehanda småfåglar (häromkvällen hörde jag rödhaken för första gången och koltrasten sjöng också för mig, det brukar den inte göra hemma, bara i skogen).
… längtar jag efter: ingenting. Det är bra nu.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här och titta in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

Vi är de döda, nu snart av Kristian Lundberg

När Kristian Lundberg gick bort i våras slogs jag av hur många som hyllade hans poesi och det faktum att jag inte läst något av denna poesi. Jag gick till bibliotekets poesihylla och valde den bok som lockade mig mest, det blev Vi är de döda, nu snart.

Visst kan titeln upplevas som obehaglig med tanke på hans för tidiga bortgång (jag fick en kommentar om det), men vilken poet/människa närmar sig inte döden och vilken poet/människa undviker döden i sitt eget liv? Det är det mest naturliga även om det samtidigt är det svåraste att ta till sig.

Vi är de döda, nu snart berör mig på djupet. Först är det helheten som talar om flyktingar och förvar, utvisning och övergrepp. Det är döden, förlusten, sorgen. Sen är det enskilda dikter som liksom lyfter från boksidorna och fladdrar in i mig när jag sitter på min balkong och läser min morgonpoesi med kaffekoppen i handen. En vanlig onsdagmorgon i maj borrar sig orden som längst in. Och en torsdag i juni.

Till slut tycker jag att Vi är de döda, nu snart säger något viktigt och fint om hur det är att behålla sin mänsklighet i det allra mest omänskliga. Det är livsnödvändigt och fruktansvärt svårt. Som livet. Och döden.


Om boken

Titel: Vi är de döda, nu snart
Författare: Kristian Lundberg
Förlag: Wahlström & Widstrand (2014)

Alla katter har AST av Kathy Hoopman

Det här är ingen recension eller ens ett försök till analytisk boktext. Det här är ett tips på något som kanske kan ge igenkänning, sötchocker och kanske till och med några skratt. Om du gillar katter och har en människa i din närhet som har autism/Ast så tycker jag att du ska ge den här boken en chans. Här hemma har vi uppskattat den mycket, såväl han med autism som vi föräldrar och storasyster har fnissat förtjust. För oss finns mycket igenkänning (av såväl AST som kattbeteende).

Det finns en bok om att alla hundar har ADHD också, men den kan jag inte gå i god för eftersom jag inte läst den.


Om boken

Titel: Alla katter har AST
Författare: Katy Hoopman
Förlag: Nypon förlag (2016)
Översättare: Karin Avellan

Du glömde säga hej då av Sarah Dessen

Jag hittade och såg Along for the ride på Netflix. Jag insåg att jag inte läst något av Sarah Dessen på ett tag och att jag längtade efter att göra det. Sagt och gjort Du glömde säga hej då är den första av de två Dessen-böcker jag hade olästa. Nu har jag läst den (den sista sparar jag till semestern) och det är verkligen en särskilt lugn som sprider sig genom kroppen när man befinner sig i Lakeview och Colby (de två städer Sarah Dessen hittat på till sina böcker). När sen Heidi (styvmamman från Along for the ride/Mycket mer än så) dyker upp blir det på något sätt fulländat.

Du glömde säga hej då är annars inte en fulländad läsupplevelse. Den är lite lealös och slarvigt ihopsatt. Relationerna känns som vanligt, men det hade kunnat vara så mycket bättre. Det känns som en småsömnig mellanbok på något sätt. Jag gillar Maclean, det gör jag verkligen men hon är så oerhört trasig och jag stör mig på att ingen ser det. Föräldrarna (som väl är dem jag måste identifiera mig med nuförtiden) är väldigt självupptagna samtidigt som de är ju är bra människor. Det känns inte logiskt att de inte lyckas sätta sina behov åt sidan och se vad Maclean går igenom. De håller inte ihop som karaktärer och det måste de för att resten ska bli bra.

Med det sagt så är det här absolut ingen katastrof, det är en mindre bra bok av Sarah Dessen bara vilket betyder att det ändå är bra sommarläsning i stunden. Vill du läsa något riktigt, riktigt bra av Sarah Dessen istället ska du exempelvis läsa nämnda Mycket mer än så eller I dina ögon, En gång för alla, Du är aldrig ensam, The truth about forever eller Jag glömmer dig aldrig (ja, det finns en hel del bra att välja på).


Om boken

Titel: Du glömde säga hej då
Författare: Sarah Dessen
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Översättare: Gudrun Samuelsson, originaltitel: What happened to goodbye

Verkligheten av John Ajvide Lindqvist

Jag har lite svårt att skriva något ordentligt om John Ajvide Lindqvists kortroman Verkligheten. Jag är inte så förtjust i den, men kan heller inte säga att den väckte några känslor åt något håll att hänga upp en boktext på. Jag har läst nästan allt av John Ajvide Lindqvist och jag har alltid haft väldigt starka reaktioner tidigare, visst har jag älskat och annat har jag tyckt väldigt illa om eller inte begripit alls. Här är jag mest ljum och det är liksom det tråkigaste läget.

Jag brukar tycka att John Ajvide Lindqvist har lika svårt att avsluta en berättelse som Stephen King har och att hans böcker flera gånger varit lite för långa. Men det är också i förmågan att skapa människor genom att visa oss dem under en längre tid som hans genialitet ligger. I Verkligheten berättar huvudpersonen Heidi för oss om sin dokusåpa-värld under en dag när allt börjar skeva, men vi får aldrig riktigt lära känna henne eller någon annan i den där världen. Det kanske ska vara så med tanke på kärnberättelsen, men jag får aldrig någon enda känsla för det som händer i Verkligheten och det är ett problem för mig.


Om boken

Titel:Verkligheten
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2022)
Andra som skrivit om boken: Bernur

Två bra böcker om tvång och OCD

Idag ska jag tipsa om två böcker som handlar om OCD/tvångssyndrom, en vanlig diagnos tillsammans med autism, men förstås också hos andra. Jag hade aldrig ens tänkt tanken att vår 14-åring hade tvångssyndrom förrän en läkare kopplad till BUPs OCD-team berättade det för mig i vintras. Och det trots att jag själv inte är helt obekant med tvångstankar för egen del.

Det finns inte mycket skrivet om Tvångssyndrom för andra än behandlare (tyvärr finns det inte jättemycket för dem heller), men jag har hittat två riktigt bra – Tvångssyndrom/OCD – Nycklarna på bordet av Susanne Bejerot och Tvång – En guide för dig som anhörig av Annkatrin Noreliusson. Susanne Bejerot vänder sig främst till behandlare men gör en faktaspäckad genomgång av tvång, besläktade tillstånd och KBT vid OCD som också anhöriga och personer med OCD själva kan ha nytta av. Annkatrin Noreliussons fokus är på familjen och den anhörige. Jag har stor hjälp av båda när jag försöker lära mig mer och orientera mig i en värld där det bor ett OCD-monster (vi kallar det så hos terapeuten som leder KBTn). Som förälder till en ungdom med OCD är man djupt involverad i såväl tvång som behandling och man behöver lära mer och förstå sin roll.

Annkatrin Noreliusson skriver mycket om hur tvånget gärna tar över hela familjen och hela vardagslivet och det känns oerhört befriande att bli bekräftad i det. Jag förstår att OCD räknas som en av de mest handikappande tillstånd man kan ha, det är som ett fängelse som man behöver hjälp att komma ut ur. Man behöver också hjälp att begripa att det självklart är helt dränerande och förfärligt i vissa, ibland långa, stunder. Man behöver strategier för avslappning, avkoppling och vila. På många sätt är jag tacksam för allt jag lärt mig genom min egen erfarenhet av ångest, depression, utmattning och annan skit. Jag har haft så mycket ångest de senaste åren, men jag har också lärt mig hur jag bäst lever med den (jag går till jobbet också när ångesten säger åt mig att jag aldrig kommer klara det, jag motionerar regelbundet, yogar och mediterar så ofta jag kommer ihåg, jag går ut i skogen, jag läser och framförallt så är jag snäll mot mig själv när jag missar allt det där och när jag låter vissa delar av ångesten faktiskt begränsa mitt liv. Ingen orkar allt alltid.) Dels är det applicerbart på obehaget ocdn ger mitt barn (jag förstår känslan eftersom jag haft den) dels har det gett mig verktyg jag kan använda själv och med mitt barn (KBT är ju KBT oavsett varför).

En sak som Annkatrin Noreliusson berör är hur OCDn hos en person med autism är sammanflätad med autismen. Ocd är ritualer och tvång som behöver jobbas bort, men ritualer av olika slag är också det autisten använder för att göra världen begriplig. Det går förstås att arbeta bort tvång hos en person med autism, men inte utan att veckla ut vad som är vad. Det har blivit väldigt tydligt i vårt fall och det är väldigt svårt.

Efter att ha läst båda de här böckerna men framförallt Susanne Bejerots framstår kopplingarna som tydligare för mig. Jag ser hur tvång och ångest hänger ihop, hur tvång och autism, ritual och tvång, ritual och autism, tvång och tics osv samspelar och förhåller sig till varandra. I alla fall har jag en bättre blick för det nu.

Jag önskar fler böcker om tvång men är glad att de här två finns.


Om böckerna

Titel: Tvång. En bok för dig som är anhörig
Författare: Annkatrin Noreliusson
Förlag: Lassbo förlag (2022)

Titel: Tvångssyndrom/OCD – Nyckarna på bordet
Författare: Susanne Bejerot
Förlag: Studentlitteratur (2011)

The song of Achilles av Madeline Miller

Jag återvänder ständigt till myterna och de senaste åren har jag rört mig kring det trojanska kriget på ett intressant sätt. Via House of names, Kirke, Silence of the girls och A thousand ships har jag gått djupare och djupare in i berättelserna.

Jag kan alltså min grundhistoria och jag tycker att Madeline Miller gör ett storartad jobb med att göra den begriplig. Hon tar ner gudomliga ingripanden på en världslig nivå och hon skapar människor av legender. Med det sagt så tycker jag bara om det här till en viss gräns. Det är inte alls lika bra och vindlande som Kirke till exempel. Det märks att The song of Achilles var debutromanen.

Jag tycker mycket om Patroclus som är vår berättare och jag tycker mycket om hur hans och Achilles kärlek får spela huvudrollen. Den är mycket vacker och förtvivlad, den har väntat på att bli berättad. Störst problem har jag nog med sexscenerna som känns väldigt pinsamma. Harlequin-artade faktiskt. Det är synd när resten av kärleken skildras så bra.

The song of Achilles är en fin bok om de gamla sagorna, men den saknar lite av djupet jag kommit att förvänta mig. De sista kapitlens förtvivlan lyfter ändå hela upplevelsen några snäpp och jag börjar långsamt glömma vad det var som inte kändes helt hundra.


Om boken

Titel: The song of Achilles
Författare: Madeline Miller
Förlag: Blomsbury (2012)
Boken kommer i svensk översättning i dagarna, med titeln Sången om Akilles

Svart bälte i föräldraskap – att lösa vardagen i NPF-familjer av Lotta Borg Skoglund och Martina Nelson

Det finns en hel del böcker som ska hjälpa oss föräldrar i npf-familjer att få ordning på vardagen. Det här är den bästa jag läst hittills.

Svart bälte i föräldraskap djupdyker med hjälp av lättbegriplig fakta och många exempel i en lång rad ämnen. Allt från skolfrånvaro till mat och alkohol behandlas och det behandlas på ett sätt som gör det tydligt att man är medveten om att alla familjesituationer ser olika ut.

Jag har främst tagit till mig från sådana kapitel som behandlar särskilt kännbara aspekter av vårt liv i nuet och det är så jag tror att jag kommer att fortsätta använda boken. Jag småsaknar egentligen bara ett kapitel och det är det om ocd. Tvångsproblematik är väldigt vanligt hos unga (och vuxna) med autism, men det nämns sällan i den här typen av böcker, överhuvudtaget finns väldigt lite skrivet i ämnet. Jag saknade inte det kapitlet tidigare men sen min son fick en tilldiagnos i vintras har jag insett att jag behöver lära mig mer. Det är naturligtvis inte konstruktivt men jag tänker också att om jag bara anat hur vanligt det är med tvångssyndrom och hur det funkar så hade jag kunnat lindra så mycket lidande hos mitt barn. Samtidigt så är just det här en praktiskt orienterad bok och med ocd måste man gå på djupet, jag får nöja mig med att alla böcker inte kan innehålla allt (och att alla mammor inte kan veta allt och lindra allt). Svart bälte i föräldraskap är en riktigt bra och användbar bok för alla oss som lever i familjer med npf och som vill göra vardagen så bra som möjligt.

Och det finns faktiskt jättebra böcker om tvångssyndrom också, mer om det om några veckor på denna plats.


Om boken

Titel: Svart bälte i föräldraskap. Att lösa vardagen i NPF-familjer.
Författare: Lotta Borg Skoglund och Martina Nelson
Förlag: Natur & Kultur (2021)

Felsteg av Maria Adolfsson

Jag läste Felsteg, första delen i Maria Adolfssons Doggerland-serie, med stora förväntningar. Många lovord har haglat genom åren. Till en början tyckte jag nog att den var en aning seg, slö nästan, men sista halvan av boken har jag precis kastat i mig på några timmar. Det går undan till slut, på ett bra sätt.

Det finns mycket att gilla med Felsteg och förutom att mordfallet allt kretsar kring känns välkomponerat och inte lättlöst så är det Karen Eiken Hornby jag gillar mest. Hon är huvudperson och kriminalinspektör. Hon har tunga saker i bagaget, men är härligt befriad från det gamla vanliga deckartjafset (alkoholism, otrevlighet och sånt). Hon är kantig, men rolig och vänlig. Jag älskar hennes vänner och gillar till och med de rätt grisiga manspoliser hon har omkring sig. Alltså jag gillar dem i boken eftersom de leder berättelsen i intressant riktning, jag vill inte umgås med dem i onödan. Jag tycker också om att alla är så mänskliga. De har fel, gör misstag, tänker rätt och står upp för varandra om vartannat. Som folk gör.

Jag ska inte säga att jag tokälskar Felsteg, den var som sagt rätt seg i inledningen, men jag tycker absolut nog mycket om den för att vilja läsa vidare i serien. Kanske redan i sommar.


Om boken

Titel: Felsteg
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2018)
Första delen i Doggerlandserien.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Hyllan