Gäst hos verkligheten av Pär Lagerkvist

Pär Lagerkvists författarskap hänger så förfärligt fint ihop och om jag skulle ägna mig åt en akademisk, skönlitterär studie så skulle jag vilja ägna den åt honom. Det finns hos honom ett djup och ett mörker, en förståelse för mörkret som jag aldrig kan få nog av.

Gäst hos verkligheten är egentligen en bagatell, en kort, vardaglig skildring av en uppväxt. Glimtar av en uppväxt. Men det är också en sorts origins-berättelse, en sån som alla superhjältar har. Där i det bibeltyngda, varma och perfekta familjeköket föddes kampen och tvivlet som skulle bli till Barabbas. Där någonstans föddes, om än inte lika tydligt hur, den samhällskritik som blev till Bödeln. Där finns korn av den briljanta galenskap som blev Onda sagor och allt det andra.

Min oerhörda kärlek till Pär Lagerkvist ligger i det vi har tillsammans förstås, i mörkret och grubbleriet och tvivlen. Men det ligger också i det han ger mig som jag inte själv hittat. Hur han förstår och genomskådar sig själv och mörkret, grubbleriet och tvivlen. Hur han ser och visar mig att vi är som folk är mest i det där som rätt lätt kan bli till en självförhärligande känsla av att ha fått allt sig förklarat. Det är förstås lite tungt, men om man vill komma vidare med sig själv och livet så är det en gåva. Pär Lagerkvist är något mer än en fantastisk författare för mig, något mycket djupare.

GÄST HOS VERKLIGHETEN
Författare: Pär Lagerkvist
Förlag: Albert Bonniers förlag
Låna boken på biblioteket eller köp den i ett antikvariat.

Scener ur hjärtat av Malena Ernman och Svante Thunberg

Det finns få saker som gör mig så heligt förbannad som vuxna människor (det är alltid vuxna människor) som slänger skit på Greta Thunberg. Det finns mycket som eldar på mig i det, men mest att hon är ett barn och alla vuxna borde begripa att kommunicera med och om barn (och varandra, men det har jag gett upp hoppet om för länge sen) och så är det det där med att de så väldigt ofta sjunker till att förlöjliga hennes diagnoser. Jag tror att det finns en särskild plats i helvetet för sådana människor faktiskt, jag hoppas i alla fall lite på det. För en attack mot Greta för hennes diagnosers skull är ett påhopp på varenda unge här ute som kämpat med och försöker göra liv med en diagnos.

Scener ur hjärtat handlar om en utmattning som är lätt att känna igen, en panik, delar av liv jag önskar att jag inte också bar. Den där kampen, det där som inte blev som man tänkte och som måste omskapas till något man kan tänka är ok ändå.

Jag fajtas dagligen med min klimatångest, försöker göra så gott jag kan med de verktyg jag har, misslyckas ständigt, men ger inte upp. I det är Scener ur hjärtat om inte hoppfull så i alla fall inspirerande. I allt det där andra, utmattningar och familjeliv med diagnoser är den något annat. Inte mindre viktig, men något annat. Den styrka dessa föräldrar utstrålar i sin sårbarhet är så oändligt stor att jag tar den till mitt hjärta för att plocka fram de dagar det behövs.

SCENER UR HJÄRTAT
Författare: Malena Ernman och Svante Thunberg
Förlag: Polaris (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Don’t you forget about me av Mhairi McFarlane

Det kan vara svårt att tro, men måttet på hur bra en feelgood-bok är är för mig hur dåligt den får mig att må. Och ingen får mig att må sämre, eller bättre, än Mhairi McFarlane. Jag älskar henne!

Don’t you forget about me är Mhairi McFarlanes femte bok, jag har älskat dem alla och kan inte tänka mig att ens försöka att rangordna dem på något sätt. Här handlar det om Georgina och även om det tar mig en liten stund att ta till mig handlingen så faller jag omedelbart för Georgina. Det hjälper säkert att hon tar hela den där första fasansfulla kvällen när hon får sparken och sen kommer på sin pojkvän med att vara otrogen med den sortens fattning som bara Mhairi kan ge sina ”hjältinnor”.

Jag avskyr verkligen det där svinet till pojkvän och jag älskar som sagt Georgina och hennes vänner förstås, och familjen som vill mer än de förmår, och Dev som bara dyker upp och är en ängel, och Lucas förstås… Åh Lucas!

Och så det där om att må dåligt då. Jag grät mig mer eller mindre stillsamt genom de hundra sista sidorna. Det Georgina berättar och hur hon berättar det är så fasansfullt sorgligt och relaterbart (vilket gör det ännu mer sorgligt) att det transformerar den här boken till något mer än en feelgood-roman. Det blir plötsligt en viktig bok som säger något nytt om något alldeles gammalt, unket och ingrott i metoo-tider. Och jag älskar hur människorna omkring Georgina får tjäna som goda exempel på hur man ska reagera i sådana situationer, det är trösterikt i en värld som är rik på allt annat än tröst och hopp.

Sen gillar jag slutet förstås, då mår jag bara bra, men jag hade inte gjort det om jag inte fått lida så mycket först.

DON’T YOU FORGET ABOUT ME
Författare: Mhairi McFarlane
Förlag: Harper Collins (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, Carolina läser, Enligt O

Fiktiviteter 10 år! Nu och vidare

Var befinner jag mig nu med bloggandet? Ja, jag krisar kanske en gång i månaden och tänker att jag kanske borde strunta i allt det här bloggandet. För att bokbloggarna verkar minska i antal, för att jag inte har energi att göra det där roliga jag gjorde tidigare, för att så få läser (äsch jag vet inte om få eller många läser eftersom jag inte har koll på statistiken, men få kommenterar i alla fall). Sen kommer jag alltid på varför jag har den här bloggen och för vem. För min skull, och för att få sprida lite läsglädje och så kör jag på en månad till.

Jag skriver mest om böcker nu, då och då testar jag en inläggsserie, då och då exploderar jag i politisk frustration. Just nu planerar jag inför en bokmässa där jag ska dra omkring och omge mig med kulturella människor och intryck. Och så ska jag intervjua och utmana mig och jag känner att det är dags igen. Över huvud taget känner jag att det viktigaste sommarsemestern gav mig var ork att orka blogga lite till. Jag säger inte att det blir tio år till, men en stund i alla fall. Så länge det är roligt, och det känns just nu som att det kommer vara en ganska lång stund till.

Berör och förstör

Jag tycker så mycket om Berör och förstör. Så, så mycket.

Jag tycker om att den presenterar så många poeter, så många röster, så många infallsvinklar.

Jag tycker om att den visar att poesi kan skrivas (och alltså läsas) på så väldigt många sätt. Det kan vara kort, långt, rimmat, osammanhängande, vackert, rått, konstigt, skevt och allmängiltigt. Det kan vara allt. Poesi är frihet och det känns verkligen i den här boken.

Jag tycker om att den blandar nytt och klassiskt. Att för mig nya bekantskaper får stå bredvid Göran Sonnevi som troligen är ny för någon annan.

Jag tycker om att den tar sin läsare på allvar och förutsätter att läsaren ska göra detsamma, den litar på sin läsare, skriver inget på näsan, förenklar inte.

Jag tycker så mycket om att Berör och förstör finns. Inget ont om gamla hederliga Kärlek och uppror (verkligen inget ont om den!) som var min egen ingång i poesin. Det är inte det att Kärlek och uppror spelat ut sin roll, det är det att den behöver en kompis. Det har den nu.

BERÖR OCH FÖRSTÖR. DIKTER FÖR UNGA
I urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar
Förlag: Rabén & Sjögren (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Läs vad Linda skrev om boken på Kulturkollo

Information overload och sånt

Idag skriver jag på Kulturkollo om hur svårt det kan vara att förhålla sig till nyheter och intryck och tyckande och semesterbilder och sånt. Och så tar jag utgångspunkt för överlevnad hos Matt Haig igen. Inlägget hittar du här.

Bokcirkeln vid världens ände av Frida Skybäck

Jag har en historia av att gilla Frida Skybäcks böcker, de historiska liksom de nutida och Bokcirkeln vid världens ände är inget undantag.

Det jag trivs allra mest med i Frida Skybäcks värld är att hon skriver så fina människor, som det är lätt att fästa sig vid, oavsett om de är kämpande småbarnsföräldrar med krisande äktenskap som Erika eller smått folkilskna tanter som Evy. Man gillar dem från början och sen mer och mer och mer. Jag tror att det är Evy jag gillar allra mest i den här berättelsen.

Bokcirkeln vid världens ände handlar mycket lite om bokcirkeln, den handlar mer om att söka sig bakåt, hitta fokus och släppa taget. I centrum står Patricia som söker sin syster som försvann för länge sen och Madeleine som ingen verkar känna men vars skugga faller över dem alla. Det är på ett sätt feelgood, men på ett sätt raka motsatsen och det tycker jag mycket om. Jag tycker om att det får vara svårt och att det får göra ont. Min enda invändning är att jag inte får veta säkert att det går riktigt illa för vissa personer som gjort saker och sedan ljugit och betett sig svinaktigt i många år. Men det är en liten invändning och hade allt retts ut hade jag säkert blivit sur för det också.

BOKCIRKELN VID VÄRLDENS ÄNDE
Författare: Frida Skybäck
Förlag: Louise Bäckelin förlag (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Fiktiviteter 10 år! 2016-2018

Och så är vi framme vid det förfärliga utmattningsåret då… Jag fick förvisso vara med bland årets bästa bokbloggar när Bonniers bokklubbar valde ut sådana 2016, men jag var inte mycket till människa eller mycket till bloggare där och då. Redan under våren 2016 krisade jag rejält i fråga om jag skulle orka fortsätta blogga eftersom jag inte visste hur jag skulle orka någonting. Sen kraschade jag i september, satt en bokmässa i ett hörn i bokbloggarrummet och var knappt kontaktbar. I samma veva försökte jag hysteriskt också läsa något, vad som helst. Det var väl det som tog mest från bloggandet, att jag inte längre kunde läsa, eller i alla fall inte kunde hålla i huvudet vad jag läst nyss. Skriva kunde jag, men långsamt, långsamt och vad sjutton ska man skriva om på en bokblogg när man inte läser? Det var Kulturkollo som räddade mitt bloggande, att mina bloggkollegor där ville låta mig harva på och bar mig genom den där tiden. Att få känna att ”ok, det tar mig två veckors effektiv tid att skriva ett blogginlägg, men det blir i alla fall” gav mig hopp.

Efter att jag kravlat upp ur det där ångesthålet inleddes kampen för att inte falla tillbaka ner igen och det är inte lätt. Jag hade min senaste ”nära utmattningen”-upplevelse så sent som i juli. Jag skriver om böcker och läsning igen, men jag har samlat dåligt med energi för annat.

Jag har skrivit en del om utmattning och det i sig är jag väldigt tacksam och faktiskt stolt över. Det får väl vara det jag bär med mig från de där åren tänker jag.

Kristin Lavransdotter: Kransen av Sigrid Undset

Jag tror lite för ofta om klassiker att de ska vara krångliga eller svåra på något sätt. Första boken om Kristin Lavransdotter är verkligen inte det, den är en mycket rak berättelse om tro och förtvivlad kärlek av alla de slag. Det är hjärtskärande och sorgligt och jag önskar att jag kunnat råda och hjälpa Kristin bort från de värsta fallen. Då skulle hon minsann aldrig ha låtit sig duperas av den där Erlend…

Jag tycker mycket om att känslan i det historiska känns äkta, om det sen verkligen var så är mindre viktigt.

Alla utom Erlend tycker jag om på något sätt. Visst är det synd också om honom, om han inte vore så feg och ynklig skulle jag säkert ha kunnat ta också honom till mitt hjärta. Han kanske växer i nästa bok, vem vet?

KRISTIN LAVRANSDOTTER: KRANSEN
Författare: Sigrid Undset
Förlag: Norstedts (2016)
Översättare: Gun-Britt Sundström
Första delen av tre.
Köp den t.ex. här eller här.

Sommarens bästa

När vi nu går in i september proklamerar jag sommarläsningen avslutad. Jag har kämpat lite med läsningen de senaste månaderna, jag har samlat högar som jag inte skulle göra och har slagits mot stress som jag inte skulle släppa in. Det är knepigt det där med alla böcker som vill bli lästa och allt annat som också vill hinnas med. Men någon sorts balans fick jag nog till ändå, och några riktigt fina böcker lästes. Här är mina favoriter från juni, juli och augusti.

Rapture av Carol Ann Duffy

Down among the sticks and bones av Seanan McGuire

Lanny av Max Porter

En ljusets lek av Louise Penny

Silence of the girls av Pat Barker

Naondel av Maria Turtschaninoff

Kristin Lavransdotter: Kransen av Sigrid Undset

Moonrise av Sarah Crossan

Uprooted av Naomi Novik (en text kommer om någon vecka)