The wych elm av Tana French

Om man vill ha lättläst, snabbläst och lättsmält ska man läsa något annat, men om man inte är rädd för att hantera lite motstånd för att ta sig till kärnan av en mörk och tung berättelse, då är Tana French den man ska söka sig till. The wych elm är dessutom en bok som dyker ner i de allra mörkaste och skitigaste delarna av att vara människa. Att läsa om Toby är som att gå genom en vindlande korridor av undermedvetenhet där dörrar öppnas och stängs så snabbt att man inte kan vara säker på att man sett det. Och att följa med Toby dit ner är onekligen som att gå in i sin egen korridor och inte riktigt vara säker på att komma ut med förståndet i behåll. Det är fantastiskt.

The wych elm är ingen Broken harbour, som är så bra att jag inte tror att någon skulle läsa och inte gilla, det finns säkert läsare som inte fångas in av den här berättelsen. Det tog mig nog 150 sidor eller mer innan jag var fast och jag hade troligen inte läst vidare om jag inte vetat av erfarenhet att det alltid, alltid är värt att ta sig igenom det som inte känns alldeles glimrande hos Tana French eftersom jag snart kommer sugas in och sen kommer det visa sig att det var glimrigt också i starten, det var bara jag som inte kunde se det.

Jag har en särskild plats i mitt hjärta för författare som tvingar mig att kämpa lite för att sen ge mig en massiv belöning i form av en fantastisk läsupplevelse. Margaret Atwood, Hilary Mantel, Colm Toibin och Virginia Woolf är sådana författare, och Tana French. De har också det gemensamt att de aldrig gör mig besviken, också det som är halvdant är riktigt bra. Och The wych elm är inte en halvdan bok.

THE WYTCH ELM
Författare: Tana French
Förlag: Penguin Viking (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Jag går dit du går av Nina Lacour

Jag visste redan efter några sidor att Nina Lacour skulle bli en ny favorit, en författare att läsa allt och vänta på nytt av. Jag går dit du går är en läsupplevelse som inte kan förminskas till några små ord på en högst ordinär blogg. Den är ett helt liv.

Delvis beror nog min upplevelse på att jag tvingade mig själv att läsa väldigt långsamt och över längre tid än jag vanligtvis skulle gjort, för att jag kände att boken och jag var värd det. Sen gör det nog sitt till att vintern och livet kändes oändligt tungt just då, vissa av de där dagarna när jag läste Jag går dit du går var det nattsvart och boken hjälpte mig att uthärda.

Det här är berättelsen om så mycket men kärnan består av Ingrid, Caitlins bästa vän, som tagit sitt liv. Ingen förklaring har hon lämnat och man kan inte förvänta sig att någon ska komma, det står tidigt väldigt klart att självmord aldrig kan förklaras av någon annan än den som inte längre kan förklara, om ens hen hade kunnat. Caitlin hittar Ingrids dagbok och den ger kanske några svar, men den gör ingenting lättare.

Som alltid är fallet med sådana här berättelser så handlar den om hur sjutton man lever ett liv, hur man orkar. Hur man klarar av att bli älskad och älska, hur man förhåller sig till de som står en närmast, hur man undviker att hopplösheten slukar en och hur man lyckas få syn på de där kornen av lycka som alltid dyker upp om man bara orkar vänta och håller utkik efter dem.

Jag går dit du går är en lugn bok, den är långsam och rör sig i sorgeprocessens takt. Caitlin är väldigt olik mig som person vilket visar sig i saker hon gör, hon är nog betydligt mer extrovert än jag (det är inte särskilt svårt att vara det). Jag tycker att det är väldigt befriande att jag kan få bli förvånad av vem hon visar sig vara och förstås ändå tycka så mycket om henne.

Jag är inte (bara) ledsen efter att ha läst Jag går dit du går. Jag är framförallt glad över att ha fått läsa en så väldigt bra bok om ett så oändligt svårt ämne. Och så är jag glad att jag hittat Nina Lacour, jag kommer framöver gå dit hon går, eller i alla fall dit där jag kan hitta sånt hon skriver.

JAG GÅR DIT DU GÅR
Författare: Nina Lacour
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Översättare: Helena Stedman, originaltitel: Holding still
Den svenska utgåvan finns inte längre att köpa, men den finns att låna på biblioteket förstås. Vill du köpa så hittar du den engelska utgåvan t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokpandan

Flickan av Lisa Gidlöf

Jag kan inte säga annat än att Flickan är en väldigt konstig bok, en motsträvig läsupplevelse. Jag gillar formen, prosalyrik, men det här är ändå inte riktigt min grej. Det är lite för köttigt och kroppsligt på något sätt.

Men visst är jag fascinerad, jag bråkar jättemycket för att få ordning på vad det egentligen är jag läst. Jag tror att det handlar om att bli kvinna, att förhålla sig till sina olika åldrar och personer, men jag är inte helt säker. Flera av bilderna, som de med fåglarna, är fantastiskt fantasiretande och vackra. Annat är bara märkligt. Jag tror att jag gillar Flickan, men jag älskar henne inte. Det kanske inte heller är meningen.

FLICKAN
Författare: Lisa Gidlöf
Förlag: Vendels förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Horet i Hälsta av Karin Hassan Jansson och Jonas Lindström

Ibland gör det sig påmint, mitt gamla liv som historiker, forskare och arkivgrävare. Rätt vad det är drabbas jag av hastigt längt efter den där känslan, att förstå saker om förgången tid och känna samhörigheten med människor som levde för länge sen. Det är då jag skriver historiska romaner, bläddrar i min avhandling eller läser böcker som Horet i Hälsta.

Karin Hassan Jansson och Jonas Lindström tar oss med till ett ting i Västmanland år 1685. Anna Persdotter anklagas av sin piga Brita för att ha försökt förgifta sin man, husbonden. Snart vecklas en smått komplicerad och alldeles livsfarlig berättelse upp och mångas liv ändras för alltid.

Jag tycker mycket om att läsa om vardagligheterna och om alla intrigerna som uppenbarar sig efterhand. Det får mig att minnas hur det var att läsa de där barnamordsrättegångsprotokollen (som var mina källor i forskningen) när det var som bäst (ja, jag är medveten om att det låter kyligt och smått absurt, men det var sjukt intressant när det var som “bäst”). När man känner att man kommer nära. Här hade jag velat ha mer av det, mer av Anna, Brita och vardagslivet och kanske mindre av beskrivning om hur samhället såg ut. Men det är ju jag, som har rätt klart för mig hur samhället tedde sig i situationer som denna. Som populariserad historievetenskap är Horet i Hälsta en riktigt, riktigt bra bok som jag hoppas att många nyfikna hittar till. Den lär inte bara mycket om samhället då utan också om historievetenskapen nu.

Själv är jag väldigt sugen på att läsa igenom mina källor, rättegångsprotokollen igen. Det finns en hel drös kvinnoöden där som det är väldigt synd att de faller i glömska igen.

HORET I HÄLSTA. EN SANN HISTORIA FRÅN 1600-TALET
Författare: Karin Hassan Jansson & Jonas Lindström
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

När allt förändrades av Anna Clarén

När allt förändrades är en djupt personlig bok, en blandning av fotokonst och poesi, kanske prosalyrik. Det är en bok jag inte kan säga så mycket om, för att den är så djupt personlig och för att den samtidigt viskar till mig i ett av de där privata inre rummen som jag inte öppnar dörren till för någon.

När allt förändrades handlar om en familj där yngsta barnet lever i en bubbla, diagnosticeras med autism, påverkar allt. Det är en bok om när ingenting blir som man tänkt sig och drömt och hur man kan förhålla sig till det.

Det finns några rader i den här boken som talar om en så djup förtvivlan att det nästan inte går att ta in den. Jag skulle aldrig kunna öppna upp och visa på det här sättet, men jag är väldigt glad att Anna Clarén gör det.

NÄR ALLT FÖRÄNDRADES
Författare: Anna Clarén
Förlag: Bokförlaget Max Ström (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Misslyckas igen, misslyckas bättre av John Ajvide Lindqvist

Jag har en väldigt stark relation till John Ajvide Lindqvists böcker och det är lite av en förutsättning för att uppskatta Misslyckas igen, misslyckas bättre fullt ut. Jag tror absolut att man kan gilla den som en skrivdagbok och kanske också inspirerande tänkebok om skrivande annars också, men den där extra dimensionen kräver nog inlästhet.

Av John Ajvide Lindkvist har jag läst och tyckt om:
Låt den rätte komma in: läste jag på en vampyrkurs på universitet långt efter mina första möten med JAL. Jag tyckte mycket om den.

Hantering av odöda: Lästes med ammande förstföding vid bröstet (och innan jag hade bokblogg) och det spelade förstås roll, tanken på små döda barn som kommer tillbaka gräver ännu lättare hål på hjärtat då.

Människohamn: Minns jag som oerhört sorglig och suggestiv. En av mina starkaste läsupplevelser, också svår på grund av förälder och tanken på att förlora ett barn, liksom bara tappa bort, naturligtvis är omöjlig.

Lilla stjärna: Är enligt mig John Ajvide Lindqvists allra bästa bok så här långt, den kändes språkligt oerhört välgenomarbetad.

Himmelstrand: har jag fortfarande inte kommit över. Det finns skrämmande och fina element i boken, men att jag inte begrep något av slutet har bitit sig kvar. Jag tror att jag nu ändå jobbat mig igenom besvikelsen till att landa i en beundran för en författare som vågar släppa sarjen så totalt. Lite coolt är det ju.

Rörelsen: tyckte jag lite om igen, men jag har fortfarande inte hittat tillbaka till älsket från de tidigare böckerna.

X har jag inte läst, men jag ska vad det lider.

Dessutom har jag läst novellsamlingen Pappersväggar (innan jag började skriva om böcker), Låt de gamla drömmarna dö och kortromanen Tjärven

I Misslyckad igen, misslyckas bättre får jag läsa om alla tankar som inte blev i de olika romanerna, sånt som påbörjades på en plats och lyftes vidare till en annan. Jag får vara med när karaktärer föds och jag får veta vad författaren själv tycker om sina olika romaner, jag får också lära mig att vi är rätt överens där (även om jag tycker att han ger Hantering av odöda för lite kärlek). Och så får jag förstå att han läser och tar till sig av recensioner, vilket förstås får mig att undra om jag var för hård i min text om Himmelstrand, men jag gick tillbaka och känner mig rätt ok med den ändå.

Jag brer ut mig mer om boken på Kulturkollo idag, läs vidare här.

MISSLYCKAS IGEN, MISSLYCKAS BÄTTRE. ANTECKNINGAR OM SKRÄCK OCH SKRIVANDE
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Beroende av böcker.

Läsmånaden som gick och den som kommer (januari och februari-2019)

Jag har gjort några justeringar i mina läsvanor sen nyår. Jag har dragit ner på lästakten, försöker begränsa mig avseende antalet böcker och lägger mer energi på att välja ut sånt jag verkligen vill läsa snarare än sånt jag känner att jag borde läsa. Såhär långt tycker jag att det gett mig en klar nytändning i läsandet, det är egentligen små saker jag ändrat på men all stress kring läsandet är borta och det känns fantastiskt.

Januariböcker
Jag har som sagt läst långsammare i januari och det beror inte enbart på att jag bestämde mig för att göra det. Det kommer sig också av att Tana French kräver det av en och januari var månaden då Wych elm äntligen fick sin lästid. Jag ligger rätt långt efter med mina recensioner (det gör jag alltid och det är medvetet eftersom jag behöver tid att formulera mig, men i samband med sådana här inlägg är det alltid ett aber) men kan säga så mycket som att Wych elm är en av månadens bästa, förstås. Den har sällskap av Jag går dit du går av Nina Lacour och Misslyckas igen, misslyckas bättre av John Ajvide Lindqvist på toppen. Men allt har egentligen varit bra.

Februariböcker
Jag har inte funderat så mycket över vad som ska läsas i februari än. Jag håller på med några, har förstås en hög låneböcker och en massa hyllvärmare att välja bland. I Virginia Woolfs dagbok som jag läser om mornarna rör vi oss nu kring tiden då Jacobs rum skrevs, så den är jag väldigt, väldigt sugen på att läsa. Det är så långt jag kommit, till ett kanske och några troligen. Känns som en bra ”plan”

The stranger beside me av Ann Rule

Jag är så trött på Ted Bundy, trött på att se hans ögon stirra på mig från det där bokomslaget, trött på hans manipulationer och empatibrist. Jag är också trött därför att jag kombinerade läsningen av The stranger beside me med Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis och att allt sammanföll med besked om nedläggning av Jämställdhetsmyndigheten (som nu inte blir av tack och lov) och bombhot mot Nationella sekretariatet för genusforskning som inte blev någon större grej i medierna. Och allt detta efter en höst med det farsartade debaclet med Brett Kavanaugh i USAs högsta domstol och väldigt många andra utslag för kvinnohat världen över. Jag är trött som kvinna, feminist och människa. Naturligtvis är inte allt detta samma sak eller på samma nivå, naturligtvis är sånt kvinnohat som driver sådana som Ted Bundy allra värst i ekvationen, men det är viktigt att se att han just är en del av en ekvation, av ett pussel, en större bild. Ann Rule visar det skickligt, även om jag önskar att hon var ännu mer tydlig.

The stranger beside me av Ann Rule är en klassiker i sin genre och över huvud taget skulle jag vilja säga. Inte så litterär som Med kallt blod, men betydligt mycket mer ärlig och transparant.

The stranger beside me är en av de mest fascinerande böcker jag läst. Anns upplevelse av att först inse att den där trevlige unge mannen hon jobbat så många nätter tillsammans med på stödlinje är den ”Ted” som misstänks för en rad kvinnomord är hjärtstoppande spännande och väldigt, väldigt sorgligt. När hon kommer till insikt om vad han verkligen gjort och ändå inte kan sluta bry sig om honom, förstås, blir det än mer sorgligt. Det finns så mycket i Anns kamp med sig själv och sina känslor som jag tycker om. Som att det inte bara är alla de kvinnor han dödat vars liv har gått förlorat utan också hans eget. När hon i ett av alla efterord beskriver hur hon följde avrättningen, som förstenad, i en tv-studio blir allting på en gång vardagligt och uppenbart.

Ted Bundy själv är mest fascinerande i det att han visar på en väldig bredd i vad som kan rymmas inom det där att vara människa. Han är omtänksam och snäll och han är ett manipulativt monster. Han är allt på en gång. Han är människa och att inse det, verkligen förstå betydelsen av det och möta det egna mörkret är något av det viktigaste såna här böcker gör för mig. Jag tror att Ann Rule ringar in hans störning ganska bra, inte minst visar empatilösheten i det att han gråter oupphörligen mot slutet över att det är så synd om honom, men dåligt samvete eller tårar för kvinnorna han lemlästat och mördat det producerar han aldrig.

Jag är emot dödsstraff. Starkt emot. Jag har skrivit om det på Kulturkollo och jag har varit väldigt tydlig med mig själv länge. Det kan inte ruckas, det ligger i min människosyn och min tanke om hur samhället och rättsväsendet ska se ut. Men med en människa som Ted Bundy skakas det där självklara om. Hur skulle det ha sett ut om han inte hade avrättats 1989. Hur skulle någon kunna vara säker på att han inte rymde igen (och det han gjorde under sin andra rymning, det han dömdes till döden för, är så vidrigt och fasansfullt att Ann Rules närgångna beskrivning av det bränt fast på näthinnan, som om jag sett det på film)? Jag vet inte. Jag tycker fortfarande att dödsstraff inte hör hemma i modern rättskipning, men jag är i det här fallet inte säker på hur alternativet hade sett ut.

Jag tycker bäst om de delar där Ann Rule berättar om sin relation med Ted Bundy, jag uppskattar att det finns så få säkra detaljer om morden eftersom det gör dem möjliga att inte tänka över så mycket, det är summan som skrämmer och förstås dåden i sig själva när man släpper lös fantasin. Lite långrandigt blir det ett tag, främst över rättegångarna där jag tycker att det känns onödigt detaljerat. Jag är mycket tacksam för efterorden, det är ju mycket som hänt sen 1980 då boken kom ut första gången, inte minst uppskattar jag att få läsa om Teds rätt frostiga reaktion på boken…

Det är ett tag sen jag läste ut boken och drabbades av den där stora tröttheten, men den hänger i. Jag såg av någon anledning 20 minuter av den där Netflix-serien som kom häromdagen (på 30-årsdagen av hans avrättning vilket jag tycker känns mer makabert än passande ärligt talat, det finns över huvud taget något obehagligt i det här byggandet av personkulten kring Ted Bundy som fortfarande verkar pågå), men blev tvungen att stänga av eftersom jag inte orkade höra ett ord till om eller från Ted Bundy. Det ska visst komma en spelfilm också vad det lider, men den vill jag inte heller se. Jag är glad att jag läste Ann Rules bok, den gav mig mycket, men det är nog nu.

THE STRANGER BESIDE ME
Författare: Ann Rule
Förlag: Simon and Schuster (2009)
Köp den t.ex. här eller här.

Glöm mig av Alex Schulman

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med den här texten. Kanske måste jag, trots att jag bestämt mig för att inte landa för mycket där, låta det handla lite om mig. Jag bodde (nästan) granne med familjen Schulman några år under uppväxten, de bodde några hus bort på min lilla gata i mitt lilla värmländska samhälle. Jag minns Alexander från förskolan (han var ett år äldre än jag och därför naturligtvis oerhört vuxen, sex år), hans pappa hade jobbat med Hylands hörna så honom la man märke till (det hade man gjort annars också, han var stor, bullrig och lite skrämmande), Lisette var så mycket yngre än Allan, det pratades det nog lite om. Och så var hon förstås dotter till Sven Stolpe, det var stort. Själv minns jag allra mest Carl-Johan som aldrig verkade lämna sin trehjuling. Sen flyttade de och blev någon sorts historia. När sen Alexander dök upp, som Alex och skrev elakt och plumpt i bloggar tyckte jag att det var lite pinsamt, som om jag hade en koppling till honom och det han gjorde. Han har ju bättrat sig med tiden, men jag har inte riktigt lyckats släppa det där att han betedde sig så svinigt. Det är anledningen till att jag inte läst någon av hans böcker förrän nu.

Glöm mig är en av de sorgligaste böcker jag läst. Den skildrar en så djup tragik att det är svårt att ta in allt. Alex medberoende och smärta, men också Lisettes totala mörker och misär. Och så undrar jag om hon, som Alex, någonsin mötte den där lilla flickan som var hon, som behandlades så fruktansvärt illa av sin egen pappa. Den store Sven Stolpe gillar jag för övrigt inte alls, och då har jag inte ens hunnit läsa Schulmans senaste bok där jag misstänker att han avslöjas som det praktsvin han verkar ha varit.

Jag tänker mycket på vikten av att våga möta sitt barnjag. Jag umgås ganska mycket med den där flickan som var jag i olika åldrar. Jag var inte särskilt snäll mot henne då, det fanns andra som inte var särskilt snälla mot henne. Jag märker att det hjälper att tänka snällt om henne idag, det läker några av såren. Att umgås med mitt inre barn, hålla henne lite då och då, gör mig till en helare människa och bättre förälder. Att det sen är smärtsamt och svårt är en annan femma. Och bara för att jag lite självgott framhåller det som en bra grej betyder det inte att jag lyckas alltid. Jag tänker att Glöm mig är Alex Schulmans försök att möta sin mamma och sitt själv. Jag känner att han skulle kunna vara lite snällare mot sig själv. Mot barnet som var och är han. Ibland går allt sönder och det är ingens fel. Man måste kanske förlåta en förälder som fallit (i alla fall behöver Alex det och jag tycker att han beskriver väldigt fint varför och hur och hur komplicerat allt är), men man måste också förlåta sig själv.

I den där beskrivningen av Lisette och Sven är det lätt att dra den raka linjen till Alex och hans beteende i början av bloggkarriären, han gör det själv. Jag tycker om att han tänker att han borde bryta traditionen för att inte föra hat vidare till nästa generation. Jag tror att han har kommit en bit påväg i det projektet. Och det är stort och berömvärt. Att erkänna ett mönster är tufft, att bryta det smått omöjligt. Vi kan bara göra så gott vi kan.

GLÖM MIG
Författare: Alex Schulman
Förlag: Bookmark förlag (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Just nu just här