Sopigt av Derf Backderf

Om man vill få något att fundera kring det här med konsumtion, överkonsumtion och dess rester ger Derf Backderfs Sopigt jättebra bränsle till sådana tankegångar. Vill man inte fundera över det vore det nog bra om man läste för att komma på bättre tankar.

Det verkar alltigenom fasansfullt att köra sopbil och hantera avfall utifrån Derf Backderfs skruvade, självbiografiska betraktelse. Det är smutsigt förstås och chefen är skitjobbig och folk är sjukt irriterande. Men det är intressant också, hur de åker runt och betraktar alla dessa människor som kantar vägarna med sina egenheter.

Sopigt var Derf Backderfs första bok att ges ut på svenska. Den är inte i närheten av att gripa tag som mästerliga Min vän Dahmer gjorde, men det hänger nog mer ihop med ämnet än med utförandet. Sopigt är en intressant skildring av ett samhälle och det är absolut gott nog så.

SOPIGT. RAPPORT FRÅN EN SOPTIPP
Författare: Derf Backderf
Förlag: Kartago (2017)
Översättare: Johan Andreasson, originaltitel: Trashed
Köp den t.ex. här eller här.

Återvunnet (och uppdaterat) om min Stephen King-resa

Idag publicerar jag en lista på Kulturkollo där vi hjälpts åt, Kulturkolloläsarna och jag. Våra bästa böcker och filmatiseringar hittar du här. Jag passar också på att avsluta veckans King-bonanza med en publicering av en uppdaterad text baserad på ett inlägg från temahelgen 2013:

Allt började för länge, länge sen… Var jag elva år? Tolv? Hemma hos min farmor och farfar var jag i alla fall, i deras röda hus där jag fick sköta mig lite själv och brukade försjunka i serietidningar i min farbrors gamla pojkrum (Läderlappen, John Carter, Stålmannen och så de där skräckmagasinen med vampyrer – minns särskilt Carmilla – med stora bröst, röda läppar och väldigt mycket blod…). Där hittade jag också Stephen King, Cujo. Jag vet att jag läste den sittande i sängen men sen är det bara fragment. Det var en scen där en person stängde in sig i en bil för at undkomma rabiesmonstret, det är ungefär det jag minns. Och att jag var rädd. Sen läste jag Maratonmannen något år senare och gillade. Någonstans där mötte jag också King i tv-serieformat men det tar vi lite senare i helgen…

cujo running man different seasons it salems lot

Efter det föll King i glömska. Jag hade kunnat hoppa på den där vagnen som så många andra gjort och mått bra av, den där en läser allt King skrivit i tonåren och sen har en djup kärlekshistoria med hans universum genom hela livet. Anledningen till att jag inte gjorde det var nog att jag blev så rädd för Cujo och jag gillade verkligen inte att bli skrämd i den där åldern. Det var så mycket som var så otäckt med livet, så mycket som skulle överlevas att jag inte orkade med det fiktivt läskiga också…

Uppvaknandet kom först långt senare och trogna fiktiviteter-läsare var med när det hände. Jag bad om hjälp, Helena och andra hörde bön och sen var jag på spåret. Different seasons var en formidabel väg att återfinna Stephen King, hans storhet och genialitet. Sen blev det Det som redan uppnått ikonstatus i mitt clownskräckliga hjärta iom tv-serien way back. Nu har jag läst vampyrskräckens nutidsklassiker också, för att inte prata om Bibliotekstjuven, denna inte så minnesvärda bibblogore…

Där var det slut på originalinlägget och det har ju faktiskt hänt jättemycket på King-läsningsfronten sen dess. Eller så särskilt mycket har jag kanske inte läst, men det jag har läst har varit smått fantastiskt. Jag ägnade några sommarveckor 2015 åt pest, död och mörker, det var en stor upplevelse även om Pestens tid inte riktigt höll hela vägen för mig. Att skriva var liksom Dolores Claiborne väldigt bra, men Lida var alldeles, alldeles underbar. Åh som jag hatälskar Annie Wilkes!

Och det allra bästa är att jag har så mycket kvar och oläst fortfarande! Just nu ska jag börja på The shining, men sen har jag också Duma key, Bag of bones och Liseys story i den närmaste läshögen. Så många stunder av King-magi framför mig…

Återvunnet om Stephen King och småstaden

Dagens återvunna inlägg publicerades första gången 2013, det handlar om Stephen King och hans skildringar av småstaden:

Förutom det djupgående rädslans natur så är han riktigt bra på två saker den gode King – småpojkars vuxenblivande och vänskap och småstadsskildringar. Vi sparar småpojkarna till senare och pratar lite småstad först.

Jag har själv växt upp på landsbygd och bott i småstad, gör det ännu. Jag kan känna igen väldigt mycket i det King berättar – småstaden i Maine som är alla småstäder och bara just sin egen. Det är husen, gatorna och naturligtvis framförallt människorna. Det är vemodet som sänker sig redan vid lunch och tröttheten, uppgivenheten, kampglöden. I Salem´s lot blomstrar småstadsvemodet i den döende staden. Genom att visa vad som är fel i Salem´s lot visar King vad som är fel i hela samhället. Det är inte svårt att förstå varför de här människorna öppnar fönstret när vampyren kommer och knackar på. Det är inte svårt att se att kanske vi också…

I Det är småstaden också som en del i gänget, ondskan är så platsbunden att det nästan går att komma undan den om en lämnar barndomsstaden. Men bara nästan, det förflutna kommer förstås alltid ikapp. För att det är den djupaste skräcken, och dagens sanning. Det finns något obarmhärtigt i småstaden, den som sett en födas och vuxna, den har sett alla dumheter och glömmer aldrig… Småstaden släpper aldrig taget, med eller utan monster.

Hos King känner jag igen mycket av min egen dubbelhet i relation till småstaden, det bekanta och det som aldrig gav mig tillåtelse att vara den jag ville. Och samtidigt som det ofta är förlamande och förminskande att mätas mot alla dessa förväntningar finns där också överseende med de där små ärvda egenheterna, så länge en inte försöker ta sig loss.

Jag avslutar med en av mina favoritsidor i Salem´s lot, där hösten blir så påtaglig att jag känner dofterna av min värmländska höst mitt i den fiktivt amerikanska. Och för den som inte ser den omedelbara kopplingen mellan småstadsskildring och höst så kan jag berätta att i småstaden i mina minnen är det alltid skolstarttid, alltid lite höstig ångest i maggropen. Och ändå älskar jag hösten, eller kanske just därför. Hösten är mer hemma än hemma för mig…

20130915-215534.jpg

Återvunnet om Stephen King och filmerna

Idag är det utmaningsdags på Kulturkollo, jag tänker inte svara på frågan förrän på söndag, men så här lyder den: Den här veckan vill jag helt enkelt att ni ger mig er bästa Stephen King-bok och er bästa Stephen King-filmatisering. På söndag sammanställer jag era svar med mina egna favoriter och resultatet kommer förstås bli en sprakande inspirationslista.

Istället för att göra utmaningen bjuder jag på en återpublicering av ett inlägg om Stephen King och filmatiseringarna.

pennywiseJag gillade inte att bli skrämd som tonåring. Men det är en sanning med modifikation. Jag älskade att se de där King-serierna som visades några somrar, slukade Det och Pestens tid, och skakade av skräck. Den svarte mannen och Pennywise var höjden av läskig dödsskräck och jag trivdes rätt bra med det även om jag inte sov så gott på nätterna…

Det jag tyckte om med King, redan tidigt, var hur han utforskar rädslan. För att drabba läsaren/tittaren med rädsla måste han förstå vad som skrämmer och där är han så himla fantastisk. LangoljärernaEn skämsfavorit, som inte alls är särskilt bra men som ändå säger en del om vad det är King gör bra (och när han går vilse) är Langoljärerna (döm mig inte, jag skyller på att min favvoskådis numbero uno, David Morse, är med). Där får jag förvisso utlopp för min flygskräck men framförallt handlar den om den där djupliggande rädslan, för det okända, det vi inte kan kontrollera och som kanske är universellt. King är så bra på att hitta den där punkten där rädslan sitter. Det bästa med Langoljärerna är att det så länge är så oerhört obehaglig att veta att människor försvinner och något okänt fasansfullt är på väg. När langoljärerna sen dyker upp är det slut på skräcken eftersom krattiga datoranimationer sällan är otäcka men också i novellen utgår jag från att det är så. Kanske är det därför King envisas med att avsluta sina böcker i svårslagna gigantiska blodbad och vansinne, för att skyla över att det inte längre är skräck? Eller för att se till att det inte längre är skräck..?

Måste vi prata om The Shining också? Jag har inte läst boken men gillade inte filmen med Jack Nicholsson. Vet inte varför, jag är bara knäpp på det sättet.

20130917-211345.jpg
I en text om Kingfilmatiseringar får vi ju inte glömma de som är bra på riktigt… De som inte aspirerar på att vara skräck även om de delvis är det på det där grundläggande sättet eftersom de handlar om inlåshet/fängelse, dödsstraff och uppväxt. Det finns tre klassiker skulle jag vilja säga och två av dem hämtas från novellerna i Different seasons (Sommardåd har jag inte sett men är den någonstans i närheten av novellen så är den också fantastisk). Shawshank redemption/Nyckeln till frihet är en av mina favoritfilmer alla kategorier, detsamma gäller Den gröna milen (David Morse igen!) och Stand by me. Den fantastiskhet som vilar i de tre filmerna kanske förlåter alla dåliga monster och filmatiseringar som gjorts. Eller?

Återvunnet om Stephen King och pojkarna

Jag lovade återpublicering från temahelgen 2013 och här kommer det första inlägget:

stand_by_me_1986_600x400_536814
De finns där i Stand by me, i Salem´s lot och naturligtvis i Det. Barnen, pojkarna, som växer upp. Det är brytningstid och vänskap, mobbing och vuxenblivande så att det river och sliter i hjärtat. Mark som överlistar sin mobbare långt innan vampyrerna ens vaknat, bröderna Glicks desperata vandring i skogen, pojken i Sommardåd som driver omkring tills han hittar sitt uppdrag, pojkgänget som går på upptäcksfärd och hittar ett lik, men det är vägen dit som spelar roll. Och så gänget i Det, visst där finns en flicka men hon är väl ändå mest det där centrumet som pojkarna ska få kretsa kring*…

En av mina absolut starkaste Kingupplevelser är förstås Det och relationen mellan Bill och hans lillebror Georgie. Jag tror inte att jag avslöjar för mycket när jag säger att Georgie dör alldeles i början. Den biten krossade mitt hjärta eftersom den är så grym, så osentimental, så väldigt mycket i början av berättelsen och eftersom jag aldrig får lära känna Georgie. När jag läste det kände jag instinktivt att jag inte skulle orka läsa vidare varpå King till synes lämnade Georgie att flyta där nere. Hans död är sedan nyckeln till hela berättelsen och genom hela långa boken sörjer Bill sin bror på alla de sätt som går. Han nämns inte ofta men på många sätt är han den viktigaste närvaron i boken, viktigare än Pennywise eftersom han är den som driver Bill vidare. Och eftersom Bill inte lägger sig ner och dör av sorg har inte heller jag rätten att göra det. Och jag älskar att King inte faller i revanchfällan. Även om de skulle lyckas övervinna ondskan som stulit Georgies liv så betyder inte det att allt är bra igen. Döden är för evigt och ingen vet att visa det bättre än Stephen King. Det där osentimentala återigen. Och jag gråter fortfarande och igen när jag skriver det här. Över Georgie som inte får leva och över Bill som måste leva med förlusten och som måste bli vuxen. Och då pratar vi om fiktiva karaktärer, ni kan ju förstå att jag har vissa svårigheter i livet…

Hos Stephen King är aldrig barnen platta pappfigurer, de är aldrig någonsin endimensionella eller enkla. De är människor med alla de fel, brister och fantastiska sidor som hör till. Och det är sorgligt ovanligt faktiskt, att barn får vara annat än rätt obegripliga andra.

* Med detta vill jag definitivt inte säga att flickorna saknas, jag har bara inte läst exempelvis Carrie än. Jag menar mest att han är oerhört bra på att skildra den där pojken, och det är viktigt att visa barnet så att vi vuxna förstår att hen också är vi.

Tema Stephen King

Den här veckan ägnar vi helt och hållet åt Stephen King på Kulturkollo. Det ska bli så himla kul att få grotta ner sig i skräck och småstad och uppväxt och allt som är Stephen King. Jag har ju faktiskt redan gjort det en gång, för fem år sen när jag anordnade en temahelg här på Fiktiviteter. Jag kommer fira veckan genom att återpublicera några inlägg från den helgen. Vill ni läsa ännu mer kan jag rekommendera att klicka på länkarna i det här inlägget som utgjorde avslutning på temahelgen, de flesta inläggen ligger faktiskt kvar.

Moxie av Jennifer Mathieu

Moxie är verkligen en explosion av kvinnokraft, feministiskt uppvaknande och gemenskap. Jag älskar det!

Huvudpersonen Vivian är en sån där duktig flicka som gör som hon ska, pluggar på det hon blir tillsagd att plugga och sitter rätt tyst på sin plats i klassrummet. Tills hon inte står ut längre, med killarnas förtryck och skolledningens (mot killarna) tillåtande attityd. Och när hon får nog transformeras hon till värsta aktivisten, utformar ett hemligt fanzine och initierar aktioner. Det är alldeles, alldeles ljuvligt att följa Vivs uppvaknande och vara med när hon lär sig längs vägen. Mot slutet kunde jag faktiskt inte hålla tårarna tillbaka, kraften i de här tjejernas uppror var helt enkelt för mäktig.

Böcker som den här, tillsammans med Den ökända historien om Frankie Landau Banks, är rent feministiskt guld. Och djupt inspirerande också för feminister som vet att de aldrig är färdigutvecklade även om de råkar vara i 41 års-åldern. Moxie är dessutom en välskriven, lättläst och väldigt bra bok, också kvinnokampen borttagen.

MOXIE
Författare: Jennifer Mathieu
Förlag: Gilla böcker (2018)
Översättare: Carina Jansson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Röda rummet, Stories from the city, Bokhuset

Ta det som en man av Hampus Nessvold

Det finns alldeles för få samtal och böcker om manlighet och mansroller. Mer borde handla om hur normerna klämmer åt kring dem som försöker definiera sig själv och sin manlighet och vilket ansvar som egentligen kan utkrävas. Det där som går bortom det allting övertrumfande ”inte alla män”- argumentet (eller ”argumentet” för något argument är det det ju inte egentligen).

Hampus Nessvolds bok är så himla bra. Den är skriven utan tillkrånglade formuleringar eller intentioner. Den handlar om det som är männens privilegier (exempelvis att kunna sluta vara feminister när det känns lite jobbigt), men framförallt om utmaningarna. Svårigheten när man möter normerna, inte riktigt kan väga dem eller passa in sitt själv i dem. Boken handlar rätt mycket om den livslånga vägen att hitta sig själv.

Det står ”För alla som är eller känner en ung man” på baksidan av boken, jag vill utvidga en hel del. Jag känner igen så sjukt mycket från när jag försökte komma underfund med min kvinnlighet. Jag passade inte in i en enda mall jag kunde hitta för kvinnlighet och ägnade rätt många år åt att tänka på mig själv som en atypisk och kanske till och med abnorm kvinna. Hade jag kunnat läsa en sån här bok hade jag mycket tidigare kunnat bottna i att jag är en kvinna lika väl som alla andra kvinnor, jag är det på mitt sätt och jag är med och skapar kvinnlighet genom att vara det. Ta det som en man är helt enkelt en bok för alla oss som funderar och brottas med det där som har med identitet och varande att göra. För oss alla. Enligt O konstaterade en gång att ”alla borde läsa Ta det som en man” och jag håller helhjärtat med. Jag håller också med henne om att det finns ett skriande behov av en liknande bok om kvinnlighet och hur man passar in den efter sig själv. Vem tar på sig att skriva den?

TA DET SOM EN MAN
Författare: Hampus Nessvold
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Två tusen boktankar , Feministbiblioteket

Har du ingen humor? av Katarina Wennstam

Har du ingen humor? Det är en av de mest irriterande saker man kan säga till mig om jag inte skrattar med i något skämt, för att det nedvärderar min åsikt men också för att svaret allt som oftast är jo, är du rolig så skrattar jag… Att Katarina Wennstam valt just den frågan som titel på sin bok är naturligtvis ingen slump. Innanför pärmarna på denna till synes oförargliga lilla sak gås ord som skaver igenom, där pratas det om ”sånt man bara säger” och så tittas det lite närmare på våldtäkt på film. Dessutom finns en personlig, men allmängiltig (jag skriver under på allt) uppräkning över argument för att vara feminist.

Katarina Wennstam är en av våra allra viktigaste feministiska debattörer och hennes böcker om exempelvis Flickan och skulden har förändrat inte bara mitt sätt att se världen. I den här snabbguiden till jämställdhet gör hon ännu en välgärning. Jag hoppas att de flesta barn kommer i kontakt med frågorna tidigare, men det här kan med fördel vara den första boken att läsa själv som tonåring när man vill lära sig mer och öppna upp för egna tankar och reaktioner. Har du ingen humor? är fortfarande en sjukt irriterande fråga, men boken är väldigt, väldigt bra.

HAR DU INGEN HUMOR? EN SNABBGUIDE TILL JÄMSTÄLLDHET
Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Rabén & Sjögren (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Kvinnor och makt av Mary Beard

Kort (100 sidor text följt av kommentarer), koncist och oerhört initierat är det när Mary Beard berättar sin historia kvinnor och makt, eller kanske snarare om hur den kvinnliga rösten tystats under historien. Hon tar sitt avstamp i Odysséen och för oss med säker hand fram till Theresa May.

Kvinnor och makt består egentligen av två föreläsningar, men det påverkar inte läsupplevelsen på något sätt, texten känns väl sammanfogad och läsvärd, känns mer som genomarbetade essäer än omskrivna föreläsningar (och Virginia Woolfs Ett eget rum är också föreläsningar omgjorda till bok sådetså).

Mary Beard är väldigt lätt i språket och hennes röst är helt klart en röst jag vill lyssna mer till. Jag är väldigt sugen på att ge mig på någon av hennes mer omfattande historiska verk. Och vill du läsa mer om vad jag tycker om med den här boken, och kanske framförallt hur den förhåller sig till min egen (i fordom bedrivna) forskning finns en text på Kulturkollo.

KVINNOR OCH MAKT. ETT MANIFEST
Författare: Mary Beard
Förlag: Norstedts (2018)
Översättare: Annika Hultman Löfvendahl
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket