Bokmässeveckan är här!

Bokmässeveckan är här! Och vilken vecka det kommer bli!

Jag är som vanligt på plats i flera av mina olika roller, i år som bibliotekarie men också som en av bokmässans utvalda bookfluencers (jag gillar inte ordet, föredrar läsfrämjare, men det är väl mest bibliotekarien i mig som stretar emot). Min bokmässa kommer sträcka sig från torsdag till och med lördag, alldeles lagom alltså. Jag ska gå på seminarier, träffa bloggkompisar och bibliotekskollegor (och rätt många som är bådadera), kanske köpa någon bok eller pryl (eller sekwas tygpåse) på mässgolvet, gå på bookfluencerfrukost, ha redaktionsmöte med Kulturkollo och intervjua en av mina stora författaridoler. Jag har inte många sådana, men Max Porter är definitivt en.

Jag planerar sällan mässan sådär supermycket i förväg, jag brukar ändå alltid ändra mig i sista stund, men några måstesaker finns det att passa in. Tyvärr är krockarna massiva i år, särskilt på lördagen, men det blir säkert bra, det brukar det ju bli.

Jag har kryssat för några författare som jag redan läst och som jag gärna vill lyssna på på mässan. Här följer en liten lista.

Max Porter kan jag se här.
Maggie O’Farrell kan jag se här
Jamaica Kincaid kan jag se här
Caitlin Moran kan jag se här
Marit Kapla kan jag se här
Jila Mossaed kan jag se här
Elin Olofsson kan jag se här

Och så finns det tusen andra förstås, listan blir oändlig om jag inte sätter stopp…

Bokmässan.jpg

När alla klockor stannat av Ninni Schulman

Jag är väldigt glad över att Ninni Schulman med När alla klockor stannat återvänder till Hagfors och till Magdalena, Christer och Petra. Jag har inte riktigt insett hur mycket jag saknat dem förrän jag nu äntligen får umgås med dem igen.

Som kommandes från dessa trakter i Värmland känns det självklart att fokus till slut skulle hamna i Ekshärad (en ort några mil från Hagfors, en motvillig del av Hagfors kommun), legenden om mäster Tinglöf är ju trots allt för lockande för att låta ligga orörd. Jag kan inte påstå att jag förutsåg det, men nu när boken finns här är det ändå rätt självklart. Jag har växt upp med de där berättelserna och de är ju väldigt, väldigt fantasieggande.

Jag gillar att fokus skiftat lite i den här boken. Petras son Hannes får ta plats till exempel och Magdalena spelar en annorlunda roll när en jobbigt välskriven depression slukar henne och gör den vanliga vardagen och nyhetshungern omöjlig att upprätthålla.

Brotten som begås i När alla klockor stannat är så särdeles vidriga, särskilt det första som vi får vara med om, inifrån så att säga. Fasansfullt! Och inte blir det bättre när upplösningen och förklaringen kommer heller. Så jag lämnar allt brottsligt därhän och säger inte mer om det.

Såna här serier växer ofta efterhand, om de är karaktärsdrivna och om de är välskrivna, som den här är. Jag tycker fortfarande att Vår egen lilla hemlighet är bäst i serien, men När alla klockor stannat lovar mycket gott inför en fortsättning på serien.

NÄR ALLA KLOCKOR STANNAT
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum (2019)
Detta är den sjätte delen i Hagforsserien, tidigare delar är Flickan med snö i håret, Pojken som slutade gråta, Svara om du hör mig, Vår egen lilla hemlighet , Välkommen hem.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna, och dagarna går

Allt jag inte kan säga av Emelie Pine

Jodå, jag hade hört att Emelie Pines debut skulle vara bra, men hur bra kan det egentligen bli med essäer, tänkte jag. Ja, herregud så lite man vet…

Vi har så mycket gemensamt jag och Emelie Pine, om man skalar bort det där knarkandet och alkoholen så sammanfaller nästan alla våra livserfarenheter i någon mån.

Det hon skriver om missfall och att drömma och längta barn går rakt in i minnen jag trott var förjagade från mitt hjärta. Plötsligt sitter jag här och minns hur det var att surfa runt på forum och umgås med andra som räknade och hoppades och skrev om ”bim” (beräknad inte mens). Sen förärades jag barn och Emelie Pine är inte förälder, men det gör inte att vi inte är någon sorts systrar i upplevelsen. Att sen Emelie Pines situation blir så förfärlig på grund av lagstiftningen på Irland där hon bor är något jag inte kan ens tänka mig in i, men jag kan hjälpa att bära vreden och verka för att den sortens galenskap i systemet inte sprider sig.

Vidare skriver Emelie Pine om sin talang för hunger och hur hon använde denna talang för att skapa ett eget fängelse med vidhängande överlägsenhetskänsla och självdestruktivitet, där slutar jag läsa supernoga ett tag. Vissa triggers får ligga outlösta.

Hennes beskrivning av det akademiska livet och dess inbyggda patriarkala system och misogyni känner jag allt för väl igen liksom den där upplevelsen av att jobba sig in i en vägg. Och panikångesten, och depressionerna.

Allt jag inte kan säga är jobbig läsning, men den är också livsviktig, oumbärlig läsning. Lågmält och högljutt på samma gång. Jag älskar det förstås.

ALLT JAG INTE KAN SÄGA
Författare: Emelie Pine
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Matilda Södergran, originaltitel: Notes to self
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går

Det vackra mysteriet av Louise Penny

Jag kanske ska börja där jag egentligen inte vill titta. Jag börjar med det jag inte riktigt gillar med den här boken, det som kanske är något jag inte gillar med hela serien? Det finns en ondska här som är orimlig, eller i alla fall tar sig orimliga uttryck. Det finns en person i den här boken som gör något så fullkomligt vidrigt och kommer undan med det, jag känner inte att det känns helt trovärdigt. Men jag kan heller inte låta det få för stora proportioner eftersom jag faktiskt inte vet om personen verkligen gör det det verkar som att han gör och med de motiven, allt silas genom andras upplevelser och så var det där jag störde mig på kanske något annat. Hon är fantastisk Louise Penny!

Det vackra mysteriet är den åttonde boken om kommissarie Armand Gamache och det är en ovanlig bok i det att den inte kommer ens i närheten av Three Pines. Här blir Gamache och hans underordnade Beauvoir genast instängda i ett munkkloster som varit undangömt för världen i hundratals år. Ett mord har begåtts och synden har fallit över församlingen. Det är väldigt effektivt att låta klostret vara skådeplats för ett morddrama, men det är än mer effektivt att det får utgöra arena för det andra drama som sedan länge utspelar sig mellan de båda poliserna. Att se dem famla i sin relation, drunkna i kärlek och dåligt samvete mot en fond av 23 tysta munkar är rätt så fenomenalt.

Det vackra mysteriet är den senaste boken som översatts till svenska, nästa utspelar sig i juletid och jag har köpt den och ställt den på vänt i hyllan. Jag går in i originalspråket nu och ser lite fram emot det. Det var liksom tvunget, inte sjutton har jag ro att vänta på att resten av de hittills femton böckerna ska översättas. Jag behöver veta hur det ska gå för dem rätt snart, näst intill omgående faktiskt.

DET VACKRA MYSTERIET
Författare: Louise Penny
Förlag: Modernista (2019)
Översättare: Carla Wiberg
Detta är den åttonde boken i serien, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda,Ljusets lek
Köp den t.ex. här eller här.

Jag skriver ännu mer om Louise Pennys serie om Gamache på Kulturkollo idag, det handlar om fasader och kulisser och hur allt inte är vad det verkar vara. Den texten hittar du här.

Gäst hos verkligheten av Pär Lagerkvist

Pär Lagerkvists författarskap hänger så förfärligt fint ihop och om jag skulle ägna mig åt en akademisk, skönlitterär studie så skulle jag vilja ägna den åt honom. Det finns hos honom ett djup och ett mörker, en förståelse för mörkret som jag aldrig kan få nog av.

Gäst hos verkligheten är egentligen en bagatell, en kort, vardaglig skildring av en uppväxt. Glimtar av en uppväxt. Men det är också en sorts origins-berättelse, en sån som alla superhjältar har. Där i det bibeltyngda, varma och perfekta familjeköket föddes kampen och tvivlet som skulle bli till Barabbas. Där någonstans föddes, om än inte lika tydligt hur, den samhällskritik som blev till Bödeln. Där finns korn av den briljanta galenskap som blev Onda sagor och allt det andra.

Min oerhörda kärlek till Pär Lagerkvist ligger i det vi har tillsammans förstås, i mörkret och grubbleriet och tvivlen. Men det ligger också i det han ger mig som jag inte själv hittat. Hur han förstår och genomskådar sig själv och mörkret, grubbleriet och tvivlen. Hur han ser och visar mig att vi är som folk är mest i det där som rätt lätt kan bli till en självförhärligande känsla av att ha fått allt sig förklarat. Det är förstås lite tungt, men om man vill komma vidare med sig själv och livet så är det en gåva. Pär Lagerkvist är något mer än en fantastisk författare för mig, något mycket djupare.

GÄST HOS VERKLIGHETEN
Författare: Pär Lagerkvist
Förlag: Albert Bonniers förlag
Låna boken på biblioteket eller köp den i ett antikvariat.

Scener ur hjärtat av Malena Ernman och Svante Thunberg

Det finns få saker som gör mig så heligt förbannad som vuxna människor (det är alltid vuxna människor) som slänger skit på Greta Thunberg. Det finns mycket som eldar på mig i det, men mest att hon är ett barn och alla vuxna borde begripa att kommunicera med och om barn (och varandra, men det har jag gett upp hoppet om för länge sen) och så är det det där med att de så väldigt ofta sjunker till att förlöjliga hennes diagnoser. Jag tror att det finns en särskild plats i helvetet för sådana människor faktiskt, jag hoppas i alla fall lite på det. För en attack mot Greta för hennes diagnosers skull är ett påhopp på varenda unge här ute som kämpat med och försöker göra liv med en diagnos.

Scener ur hjärtat handlar om en utmattning som är lätt att känna igen, en panik, delar av liv jag önskar att jag inte också bar. Den där kampen, det där som inte blev som man tänkte och som måste omskapas till något man kan tänka är ok ändå.

Jag fajtas dagligen med min klimatångest, försöker göra så gott jag kan med de verktyg jag har, misslyckas ständigt, men ger inte upp. I det är Scener ur hjärtat om inte hoppfull så i alla fall inspirerande. I allt det där andra, utmattningar och familjeliv med diagnoser är den något annat. Inte mindre viktig, men något annat. Den styrka dessa föräldrar utstrålar i sin sårbarhet är så oändligt stor att jag tar den till mitt hjärta för att plocka fram de dagar det behövs.

SCENER UR HJÄRTAT
Författare: Malena Ernman och Svante Thunberg
Förlag: Polaris (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Don’t you forget about me av Mhairi McFarlane

Det kan vara svårt att tro, men måttet på hur bra en feelgood-bok är är för mig hur dåligt den får mig att må. Och ingen får mig att må sämre, eller bättre, än Mhairi McFarlane. Jag älskar henne!

Don’t you forget about me är Mhairi McFarlanes femte bok, jag har älskat dem alla och kan inte tänka mig att ens försöka att rangordna dem på något sätt. Här handlar det om Georgina och även om det tar mig en liten stund att ta till mig handlingen så faller jag omedelbart för Georgina. Det hjälper säkert att hon tar hela den där första fasansfulla kvällen när hon får sparken och sen kommer på sin pojkvän med att vara otrogen med den sortens fattning som bara Mhairi kan ge sina ”hjältinnor”.

Jag avskyr verkligen det där svinet till pojkvän och jag älskar som sagt Georgina och hennes vänner förstås, och familjen som vill mer än de förmår, och Dev som bara dyker upp och är en ängel, och Lucas förstås… Åh Lucas!

Och så det där om att må dåligt då. Jag grät mig mer eller mindre stillsamt genom de hundra sista sidorna. Det Georgina berättar och hur hon berättar det är så fasansfullt sorgligt och relaterbart (vilket gör det ännu mer sorgligt) att det transformerar den här boken till något mer än en feelgood-roman. Det blir plötsligt en viktig bok som säger något nytt om något alldeles gammalt, unket och ingrott i metoo-tider. Och jag älskar hur människorna omkring Georgina får tjäna som goda exempel på hur man ska reagera i sådana situationer, det är trösterikt i en värld som är rik på allt annat än tröst och hopp.

Sen gillar jag slutet förstås, då mår jag bara bra, men jag hade inte gjort det om jag inte fått lida så mycket först.

DON’T YOU FORGET ABOUT ME
Författare: Mhairi McFarlane
Förlag: Harper Collins (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, Carolina läser, Enligt O

Fiktiviteter 10 år! Nu och vidare

Var befinner jag mig nu med bloggandet? Ja, jag krisar kanske en gång i månaden och tänker att jag kanske borde strunta i allt det här bloggandet. För att bokbloggarna verkar minska i antal, för att jag inte har energi att göra det där roliga jag gjorde tidigare, för att så få läser (äsch jag vet inte om få eller många läser eftersom jag inte har koll på statistiken, men få kommenterar i alla fall). Sen kommer jag alltid på varför jag har den här bloggen och för vem. För min skull, och för att få sprida lite läsglädje och så kör jag på en månad till.

Jag skriver mest om böcker nu, då och då testar jag en inläggsserie, då och då exploderar jag i politisk frustration. Just nu planerar jag inför en bokmässa där jag ska dra omkring och omge mig med kulturella människor och intryck. Och så ska jag intervjua och utmana mig och jag känner att det är dags igen. Över huvud taget känner jag att det viktigaste sommarsemestern gav mig var ork att orka blogga lite till. Jag säger inte att det blir tio år till, men en stund i alla fall. Så länge det är roligt, och det känns just nu som att det kommer vara en ganska lång stund till.

Berör och förstör

Jag tycker så mycket om Berör och förstör. Så, så mycket.

Jag tycker om att den presenterar så många poeter, så många röster, så många infallsvinklar.

Jag tycker om att den visar att poesi kan skrivas (och alltså läsas) på så väldigt många sätt. Det kan vara kort, långt, rimmat, osammanhängande, vackert, rått, konstigt, skevt och allmängiltigt. Det kan vara allt. Poesi är frihet och det känns verkligen i den här boken.

Jag tycker om att den blandar nytt och klassiskt. Att för mig nya bekantskaper får stå bredvid Göran Sonnevi som troligen är ny för någon annan.

Jag tycker om att den tar sin läsare på allvar och förutsätter att läsaren ska göra detsamma, den litar på sin läsare, skriver inget på näsan, förenklar inte.

Jag tycker så mycket om att Berör och förstör finns. Inget ont om gamla hederliga Kärlek och uppror (verkligen inget ont om den!) som var min egen ingång i poesin. Det är inte det att Kärlek och uppror spelat ut sin roll, det är det att den behöver en kompis. Det har den nu.

BERÖR OCH FÖRSTÖR. DIKTER FÖR UNGA
I urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar
Förlag: Rabén & Sjögren (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Läs vad Linda skrev om boken på Kulturkollo

Information overload och sånt

Idag skriver jag på Kulturkollo om hur svårt det kan vara att förhålla sig till nyheter och intryck och tyckande och semesterbilder och sånt. Och så tar jag utgångspunkt för överlevnad hos Matt Haig igen. Inlägget hittar du här.