4:50 från Paddington av Agatha Christie

Jag drabbades av läsleda i december. Efter att julromanerna tappat sin dragningskraft (vilket de alltid gör allra senast till lucia) och jag inte kunde komma på vad annat jag skulle läsa. Då kom jag att tänka på den universallösning som är gamla deckarklassiker. Det brukar vara Maria Lang, men nu blev det Agatha Christie.

I 4:50 från Paddington är det miss Marple som är mästerdetektiven. Hennes väninna bevittnar ett förfärligt mord på ett parallellgående tåg på väg till miss Marple. Naturligtvis måste damerna nysta och reda ut och till slut lösa gåtan.

4:50 från Paddington är inte Agatha Christies bästa deckare, men hennes lägstanivå är galet hög och det går väldigt snabbt att bli indragen i mysteriet med kvinnan som mördas och försvinner. Visst anar jag att just hen är mördaren, men under historiens gång anar jag att varenda en är inblandad så det säger inte så mycket om min slutledningsförmåga eller Christies historiebyggande.

Läsleda botas lämpligt med deckarklassiker, det kan konstateras.

4:50 FRÅN PADDINGTON
Författare: Agatha Christie
Förlag: Bookmark (2013)
Översättare: Helen Ljungmark

De (ungefär) aderton – en rätt misslyckad utmaning

Så här skrev jag för nästan ett år sen här på bloggen:
”Jag har svårt för läsutmaningar eftersom jag lätt blir obstinat och försöker bryta mig loss. Men lite vuxen får man väl ändå försöka vara, särskilt som jag nu har drabbats av en samtidig lust att läsa klassiker och att knyta och återknyta bekantskapen med vissa utvalda nobelpristagare i litteratur.”

Jag vill ju fortfarande läsa dessa författare och böcker och det är inte utmaningen som gjort mig obstinat. Det har varit ett konstigt läsår och jag har vacklat mellan att längta en läsutmaning och att inte orka alls. Förhoppningsvis blir det bättre framöver.

Inspirationslista är lite omarbetad och ser just nu ut såhär (de länkade böckerna har jag faktiskt läst):

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk*
Blindheten och Evangeliet enligt Jesus Kristus (om den kommer i nyutgåva eller ebok, jag har försökt och gett upp eftersom boken är för tätskriven) av José Saramago*
Jerusalem av Selma Lagerlöf
Älskarinnorna av Elfriede Jelinek*
Sibyllan av Pär Lagerkvist
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Det femte barnet eller The sweetest dream av Doris Lessing
As I lay dying (påbörjad) eller kanske hellre egentligen novellen En ros åt Emily av William Faulkner*
Pesten av Albert Camus*
Augusti fjorton av Alexander Solsjenitsyn
Älskade av Toni Morrison*
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Averno och Meadowland av Louise Glück
Någonting av Seamus Heaney
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Här och Nog nu av Wislawa Szymborska
Strändernas svall av Eyvind Johnsson
Skönheten av Gabriella Mistral*
Desertion av Abdulrazak Gurnah*

Tre titlar har jag som ni ser läst under året, kanske blir det någon till avprickad under 2022. Jag tror dock inte att jag kan vare sig prisa eller skylla på utmaningen i så fall. Den har gjort varken till eller från för min motivation.

*betyder att jag inte läst något av författaren

Mest tänker jag på Mårran

Det var trevligt att återbesöka Mumin igen häromveckan så jag tänkte köra på med ytterligare en gammal text från Kulturkollo (den här gången från juni 2020).


Mest tänker jag på Mårran

När jag 2016 gick in i min utmattning hade jag sällskap av mumintroll och snorkfröknar där inne i mörkret, det har jag redan skrivit om. Nu när vi våren 2020 gått in i en sorts gemensam utmattning (stresspåslaget! Ångesten! Ensamheten! Oron!) ska vi också fira att Mumintrollet funnits i 75 år. Inget kunde passa bättre.

Jag tänker mest på Mårran. Så mycket tänker jag på Mårran! När jag lyssnade på Pappan och havet förstod jag (och Mumintrollet) henne äntligen. Dessförinnan var hon den skrämmande, nedfrysande dödsbringaren som förde kölden med sig vart hon gick. Och sen såg vi att hon ju bara ville finnas nära, ville få dansa i ljuset en liten stund. Det är så att man kan börja gråta sådär utan att veta om det är av sorg eller lättnad. Det har jag tänkt mycket över i vår utan att helt få det att gå ihop, tills det föll på plats.

Jag har alltid tänkt mig som en solitär, en ensamvarg som trivs bäst på egen hand. Eremiten i Skrotnisse var redan i barndomen en förebild och drömlevare. Sen kom pandemin och jag fick förstå den här skillnaden mellan självvald ensamhet och påtvingad en gång för alla och jag såg mig själv i Mårran ännu mer. För visst vill jag vara för mig själv. Visst vill jag helst slippa sociala sammanhang för fler än två. Men om jag inte får dansa med de andra och om jag inte får vara nära någon endaste så fryser jag också sönder allt runt omkring mig. Inklusive mig själv. Och då har jag ändå min familj som jag kan hänga med och krama på (nåja, en tredjedel av min flock kramas frivilligt, kattskrället tillåter det möjligen och resten vägrar). Mårran har ingen så alltså är storheten i Mumintrollets insikt och insläppande i ljuset oändlig. Monumental.

För mig ligger storheten med Tove Janssons muminvärlden just här, i det storslagna mitt i det vardagliga. Och i dagar som dessa när i alla fall jag kämpar med att hålla utmattning, magsår och psykbryt på avstånd behöver vi våra muminberättelser. Vi behöver Filifjonkor som städar sina hus, förfäder som bor under trappor och varelser som inte begriper det minsta om julgranar. Mumintrollen må fylla 75 år i år, men de har aldrig varit så behövda och trösterika som nu.

Må vi nu snart få göra som familjen gör i Kometen kommer, samla ihop våra tillhörigheter, vår nedsuttna krokan och varandra och gå hem. Och leva våra vardagliga liv igen.

Ellens val: Det nya livet av Helena Dahlgren

Ellens val: det nya livet är som en pralin – oerhört lättsmält och omöjligt att inte vilja ha mer av. Sen finns där lite flingsalt också i form av en lagom dos mörker. Det här är alltså perfekt avkopplingsläsning.

Ellen reser från sitt hem på landet in till staden. Hon ska ta reda på hur det står till med systern Isa som bor där med sin man och som inte hörts av på en stund. När hon kommer dit verkar ingen ha hört av vare sig Isa eller hennes man på ganska länge. Ellen står ganska handfallen, men träffar snart Gerda, en jämnårig flicka som tar henne under sina vingars beskydd. I Ljungsala får Ellen besöka biblioteket, hon träffar kvinnosakskvinnor och hon blir kär. Det är helt klart omtumlande alltihop.

Omtumlande för Ellen alltså, för mig som läsare är det väldigt vilsamt. Det känns bekant, men inte upprepande eller tråkigt. Jag vill förstås veta hur det ska gå för Ellen (och Isa!) och kommer läsa vidare i serien, men inte riktigt än. Jag tror jag sparar fortsättningen till en riktigt trött period, eller till sommarens semesterläsning. Det här är helt klart en serie att vila i.

ELLENS VAL: DET NYA LIVET
Författare: Helena Dahlgren
Förlag: Lovereads by Forum (2021)
Första delen i en serie.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Grim av Sara Bergmark Elfgren

Jag har med beräkning sparat på Sara Bergmark Elfgrens Grim. Av två anledningar där en var att jag ville inleda läsåret 2022 med en riktigt bra bok. Min huvudsakliga anledning till att vänta var dock att jag insåg att jag inte var psykisk stabil nog att läsa den när den kom. Jag testade lite då och förstod snart att det inte skulle vara bra för mig. Nu när tiden gått och läkt lite så blev det äntligen dags och jag är så väldigt glad över att den här boken finns. Grim är en bok som behövs eftersom den gör opratbara saker som psykisk ohälsa mycket pratbara.

Huvudpersonen är Kasper. Han delar namn med pappa Håkans bandpolare (som för det mesta kallade sig) Grim som dog under mystiska omständigheter nästan exakt tio år innan Kasper själv föddes. När Kasper börjar drömma om Grim och förstår att det finns ett band mellan dem är det inledningen på en lång och smärtsam mörkervandring mot något som kan bli förlösande eller katastrofalt.

Jag känner oerhört mycket med Kasper, men också med Håkan som vi lär känna i egna kapitel genom boken. Och så Grim som ingen av oss egentligen lär känna på djupet. Hela hans liv och hur det slutar gör mig så oerhört ledsen.

Jag är glad att Sara Bergmark Elfgren ger sig in i så oerhört stora projekt som detta. Jag förstår hur mycket research som ligger bakom inte för att det märks i texten utan för att det inte gör det. Hårdrocken, dödsmetallen, musiken och mörkret runt omkring spelar förstås stor roll, den är bakgrunden som behövs för att få fram berättelsen, men den är också viktig i sig själv. Jag har alltid gillat hårdrock och fascinerats av hårdrockarnas fascination för det kolsvarta och smärtsamma, det som finns vid sidan om och i oss. Men fascination är inte kunskap och kanske har jag inte lärt mig så mycket nytt nu när jag läst Grim, men jag förstår desto mer.

Det här är en berättelse om så mycket av det som ryms i våra vardagliga liv och så mycket vi bara kan tänka oss i ytterkanterna av det. Grim är ett ypperligt exempel på en ungdomsbok som är för alla och som talar till de unga jag som vi bär med oss oavsett hur länge sen det var som de var vi.

GRIM
Författare: Sara Bergmark Elfgren
Förlag: Rabén & Sjögren (2021)
Utspelar sig i samma universum som Norra latin
Andra som skrivit om boken: Dagens bok

Trollvinter

Vintern 2016 vill jag inte gärna minnas så noga. Då kunde jag inte tänka, sova, läsa, sätta ihop ord till meningar eller egentligen existera särskilt bra. Jag var tokutmattad helt enkelt. Det var en förfärlig tid. Men det var också, förunderligt nog, en tid då mycket bra hände. Jag lärde mig saker under de där månaderna och det är kanske inte så konstigt eftersom man nog gör det när man får chansen att gå i ide en vinter. När man tvingas umgås med sig själv och lära sig vad som egentligen spelar någon roll för en.

Jag lärde mig bland annat att Mumintrollet var en sån figur som betydde något för mig. När jag lyssnade till Mark Levengood som läste historierna (först Pappan och havet och Sent i november) för mig så var det min första egentliga kontakt med berättelserna. Och trygghetskänslan var total. Jag kom hem till Mumindalen och resten är historia. När jag befann mig i den där processen så skrev jag ett inlägg här om Mumin mot stress och till det inlägget fick jag en kommentar från Ela som berättade att hon alltid läser om Trollvinter såhär års.  I år när jag känner mig redo att återbesöka Mumindalen i sällskap av Levengood (jag har läst alla böckerna för min 11-åring sen dess, men det är ändå något annat) bestämde jag mig för att följa hennes exempel.

Trollvinter är ett nedstigande i mörkret, till vinterriket, och en chans att uppleva den där känslan av att det aldrig ska ta slut på ett helt nytt sätt. För Mumintrollet är det för allra första gången som han är vaken en vinter och han gillar det inte särskilt mycket. Jag har ju varit vaken några fler vintrar, men jag gillar det ändå inte…

Å vad jag känner igen Mumintrollets rädsla för att mörkret aldrig ska vika. Den där rädslan som blir till en kokande ilska. För visst är det så att det inte känns alldeles självklart att det faktiskt ska vända också i år. Vi får hoppas på att solen kommer tillbaka och att vi än en gång ska sitta på verandan och låta solen värma oss om ryggen.

Att lyssna på Trollvinter är att flyttas tillbaka. Det är lite, lite jobbigt och väldigt, väldigt fint och vilsamt. Att sitta och sticka och höra om Mumintrollets vinteräventyr är fortfarande avslappnande. Jag vidhåller att muminterapi mot stress fortsatt fungerar mycket fint.

Ett litet tips såhär när vintern passerat sitt allra mörkaste utan att ljuset hunnit att bryta igenom igen. Jag håller tummarna för att det ljusnar också i år.


Det här inlägget publicerades första gången på Kulturkollo i december 2018.

Sammanfattning av ett förfärligt år

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett rätt förfärligt år.

2021 var ett jobbigt år att ha att göra med helt enkelt. Jag var lite trasig när vi gick in i året (på grund av 2020, en chockartad biblioteksstängning och lite annat smått och gott) och sedan rullade det på med en kämpig balansgång för att få vardagslivet att gå ihop.

Året har tack och lov bjudit fina stunder också och sommaren var till exempel min bästa på många, många år.

Allt, jobbigt och fint, överskuggas dock av att jag förlorade min bästa vän och kattföljeslagare Buffy när februari gick över i mars. Jag har inte riktigt kommit till ro med det än och jag har inte läkt. Jag är fortfarande så oerhört ledsen och mycket av det beror förstås på att det funnits annat som inte riktigt lämnat mig ro att gå vidare.

Jag kommer se tillbaka på 2021 som ett tungt år, men jag kommer förstås också kunna plocka med mig massor av bra saker (och de kommer hjälpa mig att orka hoppas att 2022 ska bli ett riktigt förträffligt år för att väga upp), som det här till exempel:

Årets ungdomsbok: Holly Blacks två avslutande delar av trilogin om Elfhame. The wicked King och The Queen of nothing, jag läste dem under påskhelgen och de var ett ypperligt ledighetssällskap.

Årets käftsmäll: I Em vaggar Kim Thuy in sin läsare i försiktigt hopp innan hon slår yxat i huvudet på en. Det är vidrigt och vackert, sönderslitande och helande på samma gång. Så skriver en stor författare.

Årets vemodigaste: Att sista delen av Ninni Schulmans Hagfors-deckare kom kanske. Dagen är kommen var bra och ett bra avslut, men jag kan inte riktigt förlika mig med att det inte blir mer.

Årets charmigaste: Sambo på försök av Beth O’Leary.

Årets klassiker: Vågorna av Virginia Woolf.

Årets lycko-knock out: Helt oväntat Jeanette Wintersons essäsamling Konst. Den väckte så mycket i mig och inspirerade mig vidare på många plan.

Årets gråtfest: Mhairis senaste Last night. Herregud, det är verkligen den feelbadigaste feelgood jag läst.

Årets mest känslosamma: Djur av Lise Tremblay, jag grät från början till slut och samtidigt var jag lycklig över att sådana här böcker skrivs. Här finns delar som jag inte orkar bära och andra delar som hjälper mig bära det som måste med. Jag älskar verkligen Lise Tremblays storslagna kärlek till djur och människor och hur sparsamt effektivt hon skriver fram det.

Årets historiska: Jag vet inte om det är Hilary Mantels fel eller om jag är rädd att inget ska kunna mäta mig med Wolf hall och dess syskon, jag har (nästan) inte läst historiska romaner alls i år. Men Fem kvinnor av Hallie Rubenhold inledde läsåret och oj vilken fantastiskt bra faktabok om kvinnors villkor i en historisk kontext det är.

Årets obehagligaste: Det måste ju vara Konferensen av Mats Strandberg, jag misstänker att den kommer förfölja mig till teambildningar och stugbyar genom hela livet…

Årets läskigaste: Furan av Lisen Adbåge. Föga anade jag att en bilderbok kunde vara så skrämmande.

Årets serie 1: När vi var samer av Mats Jonsson.

Årets serie 2: Christoffer Holsts serie om Cilla Storm som jag läste hela under sommaren.

Årets dystopi: har jag inte läst, världen har liksom hunnit ikapp dem.

Årets nya bekantskap: Åsa Larsson! Eller kanske Rebecka Martinsson, jag har ju läst lite i Pax-serien innan. Vilken resa vi hade under hösten, det var länge sedan jag var så uppslukad (av något som inte har med Thomas Cromwell att göra).

Årets kärlekshat: En allvarsam lek av Sally Thorne. Jag känner på mig att jag inte borde älska den här som jag gör, att det är lite skämmigt (den är nog egentligen fånig), men eftersom jag inte är säker så älskar jag vidare.

Årets intressantaste: Patrick Radden Keefes bok om Nordirland och The troubles, Säg inget.

Årets mest lugnande: En vacker dag av Tomas Bannerhed, den var mer ett tillstånd än en bok.

Årets ljudbok: Brinn mig en sol av och med Christoffer Carlsson.

Årets magplask: Tystnaden av Don Delilo, en sån sanslöst tråkig och besvikelsväckande bok!

Årets TV-serie: The Good place var finast, men gladast blev jag över att Kanal 5 väckte nytt liv i min gamla favoritserie Mullvaden.

Årets mest insnöade:Inferno i snö av Marie Bengts, på ett bra sätt alltså. Det här är den historiska roman jag läst i år och det var väl fint att det blev just den här deckaren.

Årets gråaste: Återigen på ett bra sätt… Agota Kristoffs Igår var så förfärligt och tröstlöst vardagsgrå och absurd på samma gång. Jag älskade den!


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här: 2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Photo by Ryan Stone on Unsplash

Just nu i januari 2022

Först och främst – hur sjukt är det inte att skriva 2022 i den här rubriken? Det är som science fiction… Egentligen betyder inte det nya året så mycket för mig i övrigt, visst finns det något litet som känns skönt med att lägga ett tungt år bakom sig (mer om det imorgon när det tunga året ska sammanfattas), men jag har svårt att tro att något ska förändras så totalt på grund av siffror och datum. Med det sagt så hoppas jag förstås på att livet ska sprinkla med lycka och harmoni framöver, jag bara aktar mig för att förvänta mig något 😉

Just nu…
… läser jag: Grim av Sara Bergmark Elfgren. Jag har sparat den tills lästiden skulle infinna sig, men har också väntat in läslusten. Jag läser också en del gamla klassiska deckare för att bättra på lässuget, just nu är det ABC-morden av Agatha Christie som hjälper till med det.
… ser jag på: Station eleven på HBO. Snart i alla fall, vi har inte hunnit börja och jag vet fortfarande inte om det är jättejättedumt att se en serie baserad på en så formidabel bok eller om det inte kan bli annat än bra. Jag hoppas förstås på det senare.
… lyssnar jag på: Helst inget. Tystnad under en vintrig promenad är mitt bästa just nu.
… längtar jag efter: Jag är rätt nöjd med ledighet och lugna dagar, men ska jag längta efter något så får det bli att solen värmer och att ljuset återvänder om eftermiddagar och mornar.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här och titta in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

Årets bästa läsning 2021

Läsåret 2021 har varit ett riktigt ojämnt år. I maj och juni läste jag hur mycket bra som helst, majoriteten av mina böcker på den här listan kommer från den perioden och mycket lite av det jag läste under hösten har hittat hit (det var förstås mycket som var bra, men inte bra). Här hittar du mina favoriter och mina tre allra bästa är markerade.

Klicka på länkarna för att läsa mer om varför jag tycker så mycket om just de här böckerna. Och tipsa mig gärna i kommentarerna om vilka dina favoriter från året som gått var.

Årets bästa feelgood

♥ Last night ♥ av Mhairi McFarlane. Underbart sorglig och bra bok, Mhairi bästa hittills.

En allvarsam lek av Sally Thorne. Fenomenal feelgood!

Sambo på försök av Beth O’Leary. Ljuvlig feelgood om folk som bor tillsammans men knappt möts.

Årets bästa fakta

Fem kvinnor. Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer av Hallie Rubenhold. Välskriven, omskakande och mycket intressant.

När vi var samer av Mats Jonsson. Informativt, sorgligt och ilskeframkallande om samisk historia och samiskt liv.

Säg inget av Patrick Radden Keefe. Ruskig och lärorik skildring av ”the troubles” på Nordirland.

Årets bästa spänning

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson. Ljuvlig, långsam men hela tiden spännande deckare. Jag läste också Järtecken under sommaren och tyckte mycket om även den.

Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson. En storslagen läsupplevelse i sex akter. Fädernas missgärningar kom ut i höstas och i mitt inlägg om den hittar du länkar till alla boktexter som jag skrev under hösten.

Årets bästa stillsamma och tänkvärda

♥ Em ♥ av Kim Thúy. En gnistrande fantastisk och förkrossande berättelse om vietnamkriget och dess arv.

♥ Djur ♥ av Lise Tremblay. Så fantastiskt fin och lågmäld berättelse om kärlekens och livets väsen.

En vacker dag av Tomas Bannerhed. En vidunderligt vacker och vilsam långsamläsningsbok om naturen och livet.

Konst. Essäer om extas och skamlöshet av Jeanette Winterson. Oemotståndligt inspirerande och skarpt om konst och livet.

Årets bästa klassiker

Vågorna av Virginia Woolf. En hänförande, böljande klassiker.

Sibyllan av Pär Lagerkvist. Genommörk klassiker om tro och tvivel.

Sammanfattningsvis: Ett gäng riktigt fina böcker och tre alldeles fenomenala – Em, Djur och Last night (i den ordningen).

The Good place

Som jag älskar The Good place! Jag har redan skrivit lite om varför och hur mycket här, men det tål att upprepas och utvecklas.

The Good place är essensen av feelgood utan att vara fluff. Det är en serie så rolig att jag skrattar högt samtidigt som den är så sorglig att jag börjar gråta och fundera över hur jag förslösar mitt liv. På ett bra sätt… Jag ser mig själv i Chidi, i Eleanor, i Tahani (men tyvärr inte i Jason) och jag känner samma ömhet för mig själv som jag känner för dem. Och jag lär mig. Det här är en serie om att uppnå sin fulla potential och att släppa fram känslor och ge fan i prestation. Det behöver jag lära mig mycket om.

Det här är en serie jag hade kunnat se på i all evinnerlig evighet och just därför är jag så glad att de stoppar i tid. Fyra säsonger är perfekt och eftersom jag sett dem alla i olika grad av trötthet så kan jag lätt se om alltihop ganska snart och ha en helt ny serie som jag inte minns något av. Jag väljer glädjen i det.