Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

Hur hittar man ord att beskriva en läsupplevelse som den jag haft med Kärleken Antarktis? Förmår jag ens försöka?

Bokens jag är död, Sara Stridsberg låter henne återkomma igen och igen till den där skogsgläntan där hon mördades och styckades. Hennes kropp skändades och huvudet sänktes i det frätande vattnet. Allt tog slut. Och ändå finns hon där med sin röst och vägrar sluta berätta. Hon berättar om mordet, om och om igen. Men hon återvänder också till sina mest avgörande ögonblick i livet. När hon förlorade sin lille bror. När hon började använda droger, när hon träffade Shane, när Valle kom och gick förlorad. Och så följer hon dem genom livet, föräldrarna, barnen. Jag vet inte vad som är värst, det förflutna hon beskriver eller framtiden som blev deras på grund av henne.

Sara Stridsberg är en av våra främsta författare, Kärlekens Antarktis är nog kanske hennes bästa bok. Nu gäller det bara att överleva att ha läst den.

KÄRLEKENS ANTARKTIS
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonnier förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Kulturloggen, och dagarna går…, Feministbiblioteket

Att läsa om

Den här helgen tar jag det väldigt lugnt, motar undan en annalkande förkylning och funderar över vilken Maria Lang-bok jag ska läsa om (sommar eller vinter?). Mer om det här med att läsa om skriver jag på Kulturkollo idag, läs här.

Älven av Anna Karin Palm

Eine kleine råd: läs inte Anna Karin Palms novell Älven på tåg. Det blir så pinsamt när du börjar gråta. Å andra sidan kanske det inte spelar så stor roll, mer offentlig gråt åt folket?

Älven är en oerhört finstämd berättelse om hur vardagen kan slitas sönder nästan omärkligt försiktigt och ändå är förstås chocken total. Vi möter henne, huvudpersonen, när hon är på väg med grannen för att se platsen där det verkar som att mannens skoter gått genom älven. Ni kan ju tänka er. Och de har ett väldigt vardagligt förhållande, ett sånt där som de flesta av oss har, lite skakigare kanske, men många kan nog känna igen det också.

Jag mäktar inte med att beskriva den här novellen mer, men det kan jag säga att Älven är precis så som en novell ska vara. Inte ett ord för mycket. Inte en historia utan någon viktig aspekt utan verkligen en hel historia. Läs den kanske inte på tåg, men läs den!

ÄLVEN
Författare: Anna Karin Palm
Förlag: Novellix (2016)
Inläsare: författaren

Kring denna kropp av Stina Wollter

I Kring denna kropp skriver Stina Wollter bland annat om trygga rum. Att man ska kunna känna sig trygg att samtala och vara i hennes kommentarsfält på instagram till exempel. För mig får orden en annan innebörd när jag ska skriva om mina upplevelser av boken. Kring denna kropp handlar om förhållandet till kroppen, anorexi, demens, död, sorg, föräldraskap och allt det där som var och en för sig är motorvägar rakt in i mitt allra innersta. Jag känner ett alldeles oövervinnligt behov av att bygga ett tryggt rum kring detta innersta och tänker därför inte skriva så särskilt mycket mer om allt jag kände än att jag kände. Mycket. Det hände mycket i mig när jag läste Kring denna kropp.

Kring denna kropp är en sorts biografi över en relation med den egna kroppen. Denna relation är som vi alla vet inte särskilt enkel, men vilken relation är å andra sidan det? Det finns många svåra inslag, sånt som går rakt in i mig och som som sagt inte kommer behandlas här, men det finns mycket annat också. Jag tycker mycket om hur Stina Wollter låter konstnärsskapet finnas med i bakgrunden hela vägen. Hur hon skriver om att allt inte kan nedtecknas och på något sätt lyckas visa hur det istället kan uttryckas på andra sätt, genom målningar eller dans. Hur konstnärliga uttryck kan vara vardagliga och hur de kan hjälpa oss att hitta fram till det där hela, fulla, levande livet vi är värda. Det tycker jag är lärorikt och viktigt.

KRING DENNA KROPP
Författare: Stina Wollter
Förlag: Forum (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…

Konsten att gå i vinteride

Den här veckan går vi i ide på Kulturkollo, för att det inte finns något vettigare att göra om man ska överleva mörkvintern. Utmaningen för veckan handlar om att ordna idet på bästa sätt:

Om du skulle gå i vinteride i någon månad nu, för att härda ut tills vårljuset kommer, vilka tre kulturella saker tar du med dig dit?

Jag känner att jag nästan är för vintertrött för att ens tänka nog långt för att svara på min egen utmaning, men mitt oerhört korta svar, enbart baserat på känsla lyder:

Stickningen, muminljudböckerna och netflix-serien Anne with an E som jag inte sett än. Jag förutsätter att det finns tv och lyssningsmöjligheter i idet (det är ju ändå jag själv som ska skapa det så det gör det…). Vad tar du med dig?

Cementträdgården av Ian McEwan

Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om Cementträdgården. Den är så säregen, kanske konstig och alldeles, alldeles egen. Jag tycker om den och inte, den liksom bara är och flyter omkring i mitt huvud.

Cementträdgården är Ian McEwans debutroman och det är min andra roman (efter På Chesil beach) av honom. Kanske kan jag säga att det är atmosfären som är hans grej. Att beskriva stämningar och outtalade saker som ligger i bakgrunden och stör hela tiden när man har svårt att få syn på dem. I Cementträdgården är det en syskonskara som står i centrum, allt är väldigt grått och obestämt runt dem också innan modern dör, men sen blir det outhärdligt. Och precis som vanligt. Samtidigt.

Jag vet som sagt inte om jag tycker om Cementträdgården, men Ian McEwan fascinerar mig oerhört. Jag vill verkligen utforska vidare, gå djupare in i hans stämningar och hitta nya världar här bredvid vår egen. Jag tror inte att det är möjligt att få nog av ett sånt författarskap.

CEMENTTRÄDGÅRDEN
Författare: Ian McEwan
Förlag: Brombergs (2010)
Översättare: Annika Preis, originaltitel: The cement garden
Köp den t.ex. här eller här.

Midnattssol av Frida Skybäck

Väntan har varit lång, men nu har jag äntligen kunnat läsa mig till hur historien om systrarna Stiernfors slutar, eller i alla fall hur den här, Frida Skybäcks, historia om systrarna Stiernfors slutar. De lever ju förstås vidare i sina liv och jag kan bara fantisera om vad som händer härnäst.

Jag tycker att Midnattssol erbjuder en fin avslutning. Cecilias äktenskapliga problem hanteras fint, ingen kan anklaga det för att på något sätt målas i rosenrött, något som varit förfärligt efter det henne make utsatte henne för i tidigare böcker. Amelie, som varit lite svår att tycka om, får ett nytt djup när hon ställs inför konsekvenser av sin tanklöshet, jag gillar hur hon växer och jag gillar henne. Elisabeth är nog den av systrarna jag tagit närmast till hjärtat, säkert på grund av att hennes historia av kvinno- och klasskamp talar direkt till historikerna i mig och till mitt feministiska hjärta. Jag tycker om utvecklingen för henne i Midnattssol också, men jag hade nog velat få följa henne lite mer. Jag är inte riktigt klar med Elisabeth än.

Serien om systrarna Stiernfors började möjligen lite trevande (eller så var det jag som inte riktigt var med från början) men har sen växt till ett djuplodande och fint familjeporträtt. Bok två var allra bäst, men också den avslutande boken håller väldigt hög klass. Min enda lilla invändning är att jag velat ha mer, fler böcker, mer djup också till bifigurer och mer tid med systrarna (och framförallt Elisabeth då). Men det är som sagt en liten invändning. Jag är mycket nöjd med de tre böcker jag fått och en historia som inte riktigt blivit skriven tidigare.

MIDNATTSSOL
Författare: Frida Skybäck
Förlag: Historiska media (2018)
Serie, Tidigare delar: Norrsken och Polarnatt
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Västmanländskan

Orden som formade Sverige av Elisabeth Åsbrink

Orden som formade Sverige var mitt mycket avkopplande sällskap rätt många kvällar under november. Jag läste ett kapitel här och ett kapitel där när jag inte orkade långa kapitel eller stora bitar av något.

Elisabeth Åsbrink är briljant, precis så skarp att jag förstår att hon besitter såväl kunskap som engagemang, precis så humoristisk att jag förstår att jag inte måste läsa allt lika noga. Det här är en bok man inte måste något med, det är en bok att låta sig undervisas (i brist på mindre tråkigt ord) och roas av.

De där orden som format Sverige myntades från år 98 och fram till 2017. Där återfinns diktfraser, folkhem, Pride, torshammaren, OMG, förtrycket av samerna, diktaturens kreatur, tvångssterilisering och Strindberg som tyckte att det var synd om människorna. Det är ett veritabelt myller av minnen, kunskap och trådar att koppla ihop. Det är bara att luta sig tillbaka och försöka ta in, i lugn och ro och lite i taget.

ORDEN SOM FORMADE SVERIGE
Författare: Elisabeth Åsbrink
Förlag: Natur & kultur (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…

Silvervägen av Stina Jackson

Allra först. Silvervägen är ett typiskt exempel på hur det går när man har alldeles för högt ställda förväntningar. Jag tyckte mycket om Silvervägen, fångades av Lelles smärta och sveptes in i den galet obehagliga och samtidigt vilsamma stämningen. Och ändå blev jag lite, lite besviken. För att jag förväntat mig jag vet inte vad. Det är alltid bäst att försöka kämpa emot de där förväntningarna, synd att det är så förtvivlat svårt.

Silvervägen är väldigt mycket en stämning för mig och jag tror också att det är den jag kommer minnas i efterhand. Ensamheten i skogen, den som inte skrämmer mig eftersom den är en del av mitt själv (tack vare uppväxten i ett skogslandskap som jag alltid älskat av hela mitt vemodiga hjärta). I skogen finns minnena, historien och sorgen, där finns livet, hoppet och allt. För Lelle som söker sin försvunna dotter i de där skogarna (vägen är ju bara en transportsträcka, det är i skogen han hittar människorna att tala med och skuggbilderna av flickan som försvann) finns hoppet där ute, rädslan för att ha fel i att det finns någon att leta efter, gemenskapen med de trasiga. Och i skogen finns sorgen. Den ligger där av sig själv för att allt lever och dör i skogen, sommaren blir hösten, vintern och döden. I Silvervägen används naturen till att förstärka Lelles förtvivlan och jag älskar det.

Upplösningen och vägen dit är väldigt och lågmält obehaglig och jag ägnade en hel natt åt att kontemplera olika delar av skeendet. Det är en himla tur för mig att vi bokcirklar SilvervägenKulturkollo läser just nu för det finns mycket som måste processas.

Silvervägen är en väldigt fin och stämningsfull spänningsbok om verkliga människor man kan relatera till. Litegrann önskar jag att de gick att relatera till lite mindre…

SILVERVÄGEN
Författare: Stina Jackson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Vargnatts bokhylla, Västmanländskans bokblogg, och dagarna går…

Ivan Iljitjs död av Leo Tolstoj

Ibland har man en sån där riktig skitdag. En sån där dag som börjar lite på snedden och sen rasar sönder allt mer eftersom. En sån där dag då man känner sig skör och gråtig och alldeles oälskbar. Jag hade en sån dag en dag när jag skulle göra en resa och då tänkte jag äh va fan, vi kör på något riktigt depressivt som ljudbok på tåget, en pissdag ska med pissmående fördrivas. Typ. Så jag satte igång den där kortromanen/novellen av Leo Tolstoj som handlar om Ivan Iljitjs död. Och det visade sig ju vara smått briljant.

Ingen är så jagad och missförstådd, oälskad och synd om som Ivan Iljitjs. Missförstå mig rätt, det är väldigt synd om honom, men inte nödvändigtvis för det han anser att det är synd om honom för. Jag har till exempel mycket svårt att tycka synd om en pappa som tycker att det är jobbigt när barnen dör eftersom det gör hans fru så gnällig. Nej Ivan Iljitjs är ingen man tycker om, men han och Leo Tolstoj beskriver hans liv så himla krasst och beskt att jag skrattar högt flera gånger. Han är ju helt absurd! Och han fick mig helt klart att tycka mindre synd om mig själv.

Ivan Iljitjs död är en bok lika mycket om livet som om döden, och den handlar mycket om hur man kommer överens med sitt liv så att man kan dö. Mot slutet är det här en väldigt tung och jobbig läsupplevelse, den väcker minnen, men framförallt funderingar kring ens eget bokslut. Jag är glad att kunna konstatera att jag är väldigt tacksam och glad över mitt liv, det må dyka upp riktigt dåliga dagar ibland, men det är ok, det är som det ska vara. Det är bara (nej, det är inte alltid bara men ni förstår hur jag menar) att krångla sig upp igen nästa dag och se hur fint allt faktiskt också är runt omkring en, till och med i midvinterns mörker.

IVAN ILJITJS DÖD
Författare: Leo Tolstoj
Förlag: Viatone (2015)
Inläsare: Johan Svensson

The soundtrack of my blog

Den här veckan är lite speciell i bokbloggosfären eftersom vi är ett gäng bokbloggare som försöker beskriva våra bloggar och vårt bloggande med hjälp av musik… Det är Kulturkollo som håller i bloggstafetten och den som vill hänga med och inte missa något inlägg hittar listor och länkar där. Jag är en av de första ut och min text om tillsammanskap, vemod och månen hittar du här.

Om läsning, annat man vill göra och långsamhet

Inför det nya året har jag funderat en hel del över det här med läsning och lästid, och att det finns saker som jag skulle vilja hinna med men som ofta inte får plats i vardagen. Jag har bestämt mig för att försöka läsa lite färre böcker i år och att också läsa det jag läser lite långsammare. Istället för 100+ böcker som jag läste 2018 siktar jag i år på att landa på betydligt färre, runt hälften kanske (jag räknar inte längre under året och det är inte antalet som spelar roll, mer känslan och tidsåtgången då). Det är inte det att det är något dåligt med att läsa mycket, men jag vill som sagt få tid till att skriva mer och kanske till och med att måla lite igen och den tiden måste jag ta någonstans ifrån.

Högen här ovan är böcker jag tänker mig att läsa (lite långsamt sådär) framöver (och flera av dem är redan påbörjade). De blir, tillsammans med några till som jag inte vet vilka det är än, mina januariböcker. Plan och spontanitet (only in läsning!) i skön harmoni. Gott nytt läsår på er!

Hyllvärmare 2018/2019

Att ha hyllvärmare, böcker som man vet att man troligen kommer gilla, som ligger där och väntar på en när man verkligen behöver dem. Det är den yppersta läslyxen. Det kan också vara det yppersta dåliga samvetet om de aldrig blir lästa, därför försöker jag mota den känslan genom att läsa i alla fall några såna böcker varje år. 2018 var ett bra hyllvärmarår, jag läste 12 stycken och de flesta var riktigt, riktigt bra:

Thin air av Michelle Paver

The one that got away av Melissa Pimentel

Never let me go av Kazuo Ishiguro

Stone mattress av Margaret Atwood

Mrs Dalloway av Virginia Woolf

The trespasser/Inkräktare av Tana French

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

The trouble with flirting av Claire Lazebnik

Binas historia av Maja Linde

Belzhar av Meg Wolitzer

Some kind of fairy tale av Graham Joyce

Cementträdgården av Ian McEwan

Allra bäst var Atwood, Woolf och Wolitzer och den enda egentliga besvikelsen var Gösta Berling (Pimentels bok räknas inte, den hade jag inga direkta förhoppningar om).

Jag fortsätter naturligtvis hyllvärmarläsningen under 2019 och på bilden ser du lite av det jag väljer bland. Har du några favoriter där som du tycker att jag ska prioritera?

Önska kostar ingenting av Sara Lövestam

Böckerna om Kouplan är något alldeles eget. Sara Lövestam skriver inte deckare i egentlig mening, det finns en gåta men inga mord eller blodsorgier. Där finns relationer, svek och vardaglighet. Men mest av allt handlar det egentligen hela tiden om samhället vi bygger och lever i och hur det ser ut inifrån och från sidan.

Här handlar ramberättelsen om politikern Jenny som lurats på en stor summa pengar av sin flickvän, hon anlitar Kouplan för att hitta bedragaren och hämnas. Och Kouplan kämpar på med sitt liv, som papperslös och mitt i en könsbekräftande behandling. Det är det som spelar störst roll i berättelsen och för mig. Det är för Kouplans skull jag kommer läsa vidare i serien, för att jag vill veta hur det går för honom, för att jag vill veta att det går bra.

ÖNSKA KOSTAR INGENTING
Författare: Sara Lövestam
Förlag: Piratförlaget (2015)
Andra boken om Kouplan, Tidigare delar: Sanning med modifikation
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Västmanländskans bokblogg

2018 i listform

 

Den här veckan hjälps vi åt att lista vårt kulturella 2018 på Kulturkollo. Min lista hittar du här och vill du själv göra en lista så har vi en utmaning för dig här

 

Läsmånaden som gick och den som kommer (december 2018 och januari 2019

December är en konstig månad, stressig och fridfull på samma gång, fin och samtidigt sorglig. Det kräver lite av läsningen för att väga upp konstigheterna, som att jag halvvägs genom månaden totalt tappar den lust att läsa julromaner som varit nästan allt annat överskuggande sen början av november till exempel. 

mitt inlägg inför den här månaden listade jag några böcker jag ville ta mig an. En, The long take, gav jag upp direkt, en (Season of wonder) slutade jag halvvägs i eftersom den där julbokslängtan försvann och några har jag verkligen läst. 

Bäst under december var The stranger beside me av Ann Rule och Kärlekens antarktis av Sara Stridsberg. Även om de utgjorde en förkrossande kombination av kvinnohat och otäckheter, eller kanske just därför.  

Inför januari så vet vi ju alla att det allra viktigaste i livet är att man läser rätt bok som den första på ett nytt år. Typ. Jag håller på med The Wytch elm av Tana French och den blir nog min först utlästa på den här sidan nyår vilket lovar ett ypperligt läsår.

Någon januarihög har jag inte fotograferat eftersom jag varit allt för upptagen med saker som att faktiskt läsa allt det där jag lagt fram åt mig själv över helgerna. Jag gissar att det blir en del hyllvärmare, sånt som legat till sig i hyllorna och känns som lite säkra kort. Vi får se vad det blir.

 

31 bra saker: Framåt!

Jag har så många önskningar för 2019, men jag nöjer mig med en här och nu. Jag önskar mig att ingen jag älskar, eller någon som älskas av någon jag älskar, dör. Inga fler telefonsamtal, kaosnätter, ångestuppvaknanden eller begravningar. Tack!

Därutöver tänker jag själv försöka skapa en positiv känsla inför det nya året. Alla dessa olästa böcker, olevda dagar, oätna chokladkakor och oupplevda stormkvällar. Hela 2019 ligger framför oss och jag känner på mig att det kommer bli det bästa på länge. Det måste det väl bli?

Alla 31 bra saker 2018 hittar du här.

31 bra saker: En tillbakablick

Jag vet inte vad jag ska säga riktigt om det här året. Det har varit bra tror jag, men det har också varit fasansfullt tungt och hemskt. När morfar plötsligt gick bort i mars befann jag mig fortfarande mitt i sorgen efter mormor och farmor som gått bort bara månader tidigare. Jag befann mig också mitt inne i min återhämtning efter utmattningen och jag försökte anpassa mig till att vissa saker i vårt vardags- och familjeliv inte riktigt var vad vi trott. Det är en underdrift att säga att 2018 har varit ett känslomässigt kaos.

Men i det kaotiska har också funnits en glädje. Över att jag lever, över allt som är vackert, över att mina mor och farföräldrar har levat och betytt mycket för mig, över att jag har den familj jag har, en man som står ut och kämpar vidare med mig, som tar hand om och gör när jag inte förmår. Över att mina barn är mina barn, att vi får växa tillsammans.

Bloggåret har väl varit rätt trist och oinspirerat kanske, i alla fall periodvis. Jag har inte orkat eller prioriterat så mycket annat än recensioner, men jag tycker fortfarande att det är roligt att skriva, dela och samtala och jag kommer fortsätta. Jag hoppas att ni blir med mig framåt.

Alla 31 bra saker 2018 hittar du här.

31 bra saker: Bästa läsningen 2018

Mot_den_glittrande.jpg Ett_hjartslag_fran_doden.jpg  Inuti_huvudet_ar_jag_kul.jpg

Ni ska veta att jag verkligen, verkligen ansträngt mig för att begränsa den här listan till tjugo titlar. Blir det för långt orkar ingen läsa, men jag har som vanligt läst så mycket bra att det är lite knixigt att välja ut. Men här kommer i alla fall tjugo bra böcker jag läst under året, i den ordning jag läst dem.

Varje bok ackompanjeras av ett utdrag från min recension. Vill du läsa hela texten klickar du bara på bokens titel.

Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey
Den här berättelsen intar man bäst om den får virvla in i en som Alaskas vilda floder.

Om tyranni av Timothy Snyder
Timothy Snyders bok om tyranni (grundat i chocken som uppstod när Donald Trump blev vald till president och fortsatte bete sig) är ett halmstrå jag gripit tag i tidigt på året för att hitta någon sorts styrsel inför skitstormen som komma skall.

Vi är en av Sarah Crossan
Det finns inte ord för hur mycket jag tycker om den här boken. Jag ska läsa allt Sarah Crossan skrivit och jag ska läsa det nu!

Gemina och Obsidio av Amie Kaufman & Jay Kristoff
Hur underbart är det inte med serieavslutningar som håller vad de lovat? Att läsa Obsidio är en fröjd, precis som jag, efter Illuminae och Gemina, visste att det skulle vara.

En ny tid och Doktor Bagges anagram av Ida Jessen
Men det är bara glimtar, aldrig går han på djupet, aldrig kan jag vara riktigt, riktigt säker på att han inte förtiger de viktigaste delarna för mig. Snarare tvärtom, jag vet att han gör det.

Min vän Dahmer av Derf Backderf
Min vän Dahmer är helt klart en av de bästa serieromanen jag läst, den visar verkligen hur en sådan kan vara när text och bilder förstärker varandra. Det finns några rutor i den här boken som får tiden att stanna.

Mrs Dalloway av Virginia Woolf
Mrs Dalloway är egentligen en enda lång tankeström, en böljande betraktelse över människor som råkar korsa varandras vägar just den här dagen som Clarissa går ut för att köpa sina blommor och hålla sin bjudning.

Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo
Jag älskar den här boken och Lisa Bjärbo för att hon har skrivit den och Liv för att hon finns för tystisar som är mitt i det just nu. Böcker som inte behandlar sånt här med vuxenpanik och supertydliga pekpinnar växer inte på träd direkt, varenda liten bokstav är livsviktig.

Med kallt blod av Truman Capote
Med kallt blod handlar om ett förvisso fasansfullt brott där en familj överraskas om natten, binds och mördas i sina sängar. Det är förfärligt men det är ändå inte brottet i sig som får mig att ligga sömnlös, kallsvettig och lyssna efter konstiga ljud. Jag tror att det är Truman Capotes röst i det hela. Den där undangömda, den där som viskar fram de här människorna så lätt att de växer fram till verkliga människor en efter en, offer såväl som förövare.

När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall
När man skjuter arbetare är som ett knytnävsslag någonstans där det tar andan ur en totalt.

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell
En bokhandlares dagbok är en alldeles ljuvlig bok, kanske främst för att den verkligen inte är just det…

Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka av Naja Marie Aidt
Jag kan inte rekommendera Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka om du är förälder, inte om du har den minsta inlevelseförmåga eller fantasi. Jag kan inte heller rekommendera den om du förlorat, om du vet vad förlust och sorg är, om du någon gång känt döden och dess konsekvenser rulla in över dig, krossa dig. Ändå hoppas jag att du vill läsa Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka, jag hoppas att du läser den frivilligt, beredd på biverkningarna.

Vad som helst är möjligt av Elisabeth Strout  
Jag älskar Elisabeth Strout! För hur hon skriver, men ännu mer för vilka hon skriver. Hennes karaktärer är de som sällan kommer till tals, de små och bortglömda, de som inte utfört ett hjältedåd i sitt liv. De som är som de flesta av oss.

Slutet av Mats Strandberg
Att läsa Mats Strandbergs Slutet är att bära på sin största ångest, all sin kärlek och all sin sorg, samtidigt och att nästan inte skrämmas av det.

Belzhar av Meg Wolitzer
Och visst kan man tycka att det är dumt att jag inte tagit mig an den tidigare, men samtidigt är jag glad att jag sparat på den. Jag kan inte tänka mig en bok bättre att läsa en sorgtyngd och grå allhelgonahelg, det var just då den skulle läsas, just då jag behövde den.

Jag är, jag är, jag är: ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell
Den här boken handlar inte alls om döden även om man kan tro det. Den handlar om att leva, om att räcka ut tungan åt döden och om att balansera så att man lipar lite lagom och inte beter sig dumt (vilket Maggie gör både en och två och tre gånger, herregud!)

The stranger beside me av Ann Rule
Ann Rules bok om vännen och seriemördaren Ted Bundy har jag precis läst ut och inte hunnit recensera än. Men den är bra, mycket, mycket bra.

Kärlekens antarktis av Sara Stridsberg

Den här också precis nyutläst och jag saknar ord för den. Kärlekens antarktis kommer göra ont i mig länge, länge. Så förfärligt bra!

Det här var 20 bra saker från 2018, alla 31 bra saker hittar du här.

31 bra saker: Mera vego

Alltså såhär. Jag började för flera år sen försöka mig på att laga mer vegetarisk mat, för att jag länge, länge känt mig obekväm i att vara en del av köttindustrin, för att de där funderingarna lett till att jag inte tyckte så väldigt mycket om smaken av kött längre och för att jag kände att jag mår bättre av att begränsa köttintaget. Senaste året har jag styrt in familjen på ett spår där vi ätit 2-3 dagar vegetariskt, resten med så lite kött som möjligt. Sen kom panikvärmesommaren med sitt oemotsägliga klimatskrämskott. Jag var livrädd hela sommaren, värmen satte en sorts ångest i kroppen på mig, men det var inte bara det. Rädslan för att skogen bakom vårt hus skulle börja brinna var förlamande, tanken på att vattnet inte är en ändlös resurs fick mig att sova illa om nätterna. Inga nyheter förvisso, men herregud vad påtagligt det var. Jag var rädd hela tiden, och jag bestämde att det inte var nog. Eftersom jag ägnat våren åt att provlaga massor av fantastiska vegetariska recept kände jag mig redo att ta ett steg till. Nu består min familj också av människor med fri vilja och just nu fixar vi inte att bli helt vegetariska, men vi har kommit väldigt mycket längre. Vi äter kött max en (eller två en dålig vecka) gång i veckan (och jag mer sällan än så). Och vi äter så himla mycket gott. Här följer en liten tipsfest för den som är intresserad (och eftersom jag är relativt ny på det här mottar jag tacksamt tips från er i kommentarerna):

Det var med de här böckerna Mera vego, Ännu mera vego och Megavego av Sara Ask och Lisa Bjärbo det började för mig. Det var här jag för första gången hittade vegetariska recept som passade mig, som blev favoriträtter. Och att en av dessa favoriträtter var en svampcanneloni bevisade för mig att det är jätteroligt att experimentera, jag trodde nämligen att jag tyckte rätt illa om svamp… 

Veckans vego av Sara Begner. I det här bokreafyndet hittade jag de där snabba vardagsmiddagarna och lärdomen att vegetariskt inte alls behöver vara knöligt. Jag älskar fetaostbollarna i den här boken, verkligen älskar. Och jag har mycket som jag inte hunnit laga än. Så mycket som lockar dock.

Tidningen Vego har inneburit en sorts revolution för mig. Jag älskar lekfullheten och smakkombinationerna. Jag lagar mig igenom nästan alla recepten i alla nummer av tidningen och det är lite som julafton när det kommer ett nytt. Här har jag lärt mig ännu mer om hur jag kan utmana det där jag tror att jag inte gillar, som zucchini till exempel, det är ju visst gott i rätt sällskap. Det enda jag inte kan få mig att gilla är nog aubergine och avocado, men experimentens tid är heller inte förbi.

Som avslutning kan jag kanske tillägga att jag troligen aldrig kommer kalla mig vegetarian eller sträva mot att kunna göra det. Jag kommer aldrig sätta upp regler för vad jag får och inte får äta, det måste gå på känsla och lust. Det beror förstås på det där ätstörda som hela tiden ligger i bakgrunden hos mig. Jag får inte göra någon stor grej av det för då skulle jag kollapsa under de där gångerna jag ”misslyckas”, för att inte tala om att jag skulle tänka på maten och ätandet hela tiden och allt för mycket. Men att lägga om riktning och upptäcka en hel värld av vego som jag inte kände till är en av mina allra bästa saker från det här året. Alla bra saker hittar du här.