En helg

Det här har varit en väldigt lugn helg, eftersom jag behöver det mellan förra veckans Göteborgstur och en stundande Stockholmshelg. Jag har läst förstås, ätit godis, planerat lite julklappar och fikat med min man. Typiskt bra upplägg.

Och så skriver jag lite på Kulturkollo om barnböcker och att jag saknar att läsa dem med barnen, läs gärna här.

Hantverkaren av Sharon Bolton

Så oerhört ojämn hon är ändå Sharon Bolton. Min senaste av hennes böcker var Daisy in chains som jag hade längtat väldigt mycket efter men sen blev väldigt besviken på, av flera anledningar. Sen började jag ju läsa Hantverkaren i somras och slutade rätt snabbt eftersom det var olidligt att läsa om levande begravda barn och inte veta säkert att det skulle bli något bra av det. Det är inte värt att lidande släpa sig igenom något sånt om det ska bli Daisy in chains-dåligt. Så tack och lov för kloka kollegor som läser och kan rapportera att det blir bättre på levande begravda-fronten (det blir värre också, men på ett annat sätt), att det blir riktigt bra och att där finns Pendle-häxor…

Hantverkaren är nog den bästa av de av Boltons böcker jag läst (dvs bok 1, 2, 3 och 4 om Lacey Flint och den redan nämnda). Den är fortfarande inte perfekt, men vem är jag att förvänta mig det. Hantverkaren är fascinerande, väldigt väl sammanhållen och mycket grym, och skrämmande spännande en väldigt stor del av läsningen. Den historiska aspekten med häxprocesserna och allt det jag känner igen från exempelvis Jeanette Wintersons skildring av de dömda häxornas umbäranden i The daylight gate fungerar väldigt bra för att skapa en miljö som både lockar och skrämmer. Människorna däri blir både mänskliga och symboler, det finns så oerhört många skrämmande skuggor i Sharon Boltons Sabden.

Florence Lovelady tycker jag om, hon är verkligen stenhård, hon går så långt över gränsen att gränsen inte längre syns, men jag är med henne hela vägen. Jag tycker också att det är väldigt fint att vi inte får veta så väldigt mycket om den dömde barnamördaren Larry Glassbrook, vem han var och gjorde. Jag tycker om att få tänka på honom själv nu efteråt. Överhuvudtaget är det här en bok som jag tycker om att pussla med i efterhand för att se hur jag får ihop allt. Jag är inte säker på att den skulle hålla för en omläsning direkt, men som minnespussel är den väldigt fin.

HANTVERKAREN
Författare: Sharon Bolton
Förlag: Modernista (2018)
Översättare: Åsa Brolin, originaltitel: The craftsman
Köp den t.ex. här eller här.

Mördarens mamma av Ida Linde

Jag har läst en bok av Ida Linde tidigare, och jag älskade Norrut åker man för att dö. Den var bra, välskriven, språkligt intressant, en stor läsupplevelse. Jag har burit boken med mig, men glömt att den var skriven av just Ida Linde. Så när människor omkring mig började prata om Mördarens mamma kopplade jag inte ihop den med något.

Nu när jag läst också den ser jag förstås sambandet. Mördarens mamma är allt det som Norrut åker man för att dö var och så mycket mer. Det är tydligt att jag följer en författare som utvecklas och blir allt viktigare. Mördarens mamma är än mer sammanhållen och så väldigt smärtsamt bra.

Henrietta står i förgrunden, hon som älskat sin pojke så länge, som nu tvingas besöka honom på anstalten där han ska stanna i 14 år, hon som försöker hålla fast sin kärlek. Men Mördarens mamma är så mycket mer. Det är en meditation över hur väl man egentligen kan känna en människa, eller sig själv. Hur långt man är beredd att gå, vad som kan och måste förträngas, vad man blir rädd för och hur sorg kan ta sig uttryck. Och mitt i allt detta monumentala och livsavgörande är allt så vardagligt. Det steks kantareller. Det bryggs kaffe. Och däri ligger det för mig, smärtpunkten med den här boken. Jag sitter med min kaffemugg i mitt vardagsrum, med familjen utspridd i rummen runt mig och katten på magen och jag inser det som Henrietta säger – allt kan hända dig, allt kan hända oss. När man tänker det fullt ut och lyckas se bortom det svåra i den här boken, att det där som är allt som kan hända inte bara är det hemska, då blir ju det livsavgörande. Allt kan hända dig. Det är en stor, oändligt stor, sak.

Jag älskar den här boken. Och då har jag inte ens lyckats sätta ord på bråkdelen av vad det är som rör vid så mycket inom mig.

MÖRDARENS MAMMA
Författare: Ida Linde
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Romeo and Juliet

Tre fina bokomslag

Veckans utmaning på Kulturkollo går ut på att visa tre favoritbokomslag och att berätta varför just de är favoriter. Här kommer mina:

Av oklar anledning är jag väldigt, väldigt förtjust i svartvita omslag och det här är nog mitt allra bästa i den genren (möjligen för att boken är så fantastisk också)

Sen gillar jag det här omslaget väldigt mycket, det var det som fick mig att låna med mig boken från biblioteket och nu gillar jag omslaget ännu mer. Jag vet inte vad jag gillar egentligen, det är något med färgerna och formerna.

The_end_we_start_from.jpg

Och så kom jag att tänka på det här omslaget och hur mycket jag tyckte om det när jag läste boken förra december, det är enkelt och samtidigt lyxigt. Och så är jag nog väldigt svag för omslag som inte säger så mycket om innehållet.

Juldagar.jpg

The Water Cure av Sophie Mackintosh

The water Cure är en grym och långsamt stelfrusen och skrämmande historia. Tre systrar står i centrum, deras värld som ”alltid” varit det den är kastas plötsligt, av olika händelser, upp och ner. Någon försvinner, några kommer. Det står väldigt tidigt klart för mig som läser att den värld som systrarna lever i är olik vår, eller i alla fall inte samtidig med vår.

Män är farliga, fysiskt påtagligt farliga. Men det är kvinnor också ska det visa sig. Flickorna lever med en mor, som renar dem, tränar dem och utsätter dem för ritualer för att stärka dem. De har också levt med en sorts far som nu är försvunnen.

Jag kan inte säga så mycket om vad The Water Cure handlar om för jag vet inte, och det jag vet vill jag inte avslöja. Det är som sagt en grym historia som inte väjer för något, det är en förvirrande och ändå väldigt rättfram berättelse. Allt bygger på rädsla och ilska och hat.

Rent tematiskt  påminner boken om Doris Lessings The Cleft där inte heller allting är vad det synes vara. Den är också grym, The Water Cure lämnar mindre dålig smak i munnen dock. Och Mackintosh gör det bättre än Lessing.

Inläsningen är superb, känslolös och distanserad, precis som den måste vara.

THE WATER CURE
Författare: Sophie Mackintosh
Förlag: Penguin (2018)
Inläsare: Hannah Murray, Gemma Whelan, Morfydd Clark

Bön till havet av Khaled Hosseini och Dan Williams

Det finns mycket Bön till havet inte är. Det är inte en roman, inte en färdig tanke, inte en helhet. Det är istället en dikt, en känsla, ett fragment av något att bära vidare och tänka själv.

Den korta texten, den tar fem minuter att läsa, tio minuter andra gången när man vill låta orden sjunka in, är fragment av berättelsen om en man som tvingas föra sin son över havet, från kriget mot en frihet där ingen vill ha dem. Det är en berättelse inspirerad av Alan Kurdis öde i medelhavet där vågorna slukade honom och västvärlden lät det ske. Ett öde han delar med så många andra.

Jag skulle vilja att Khaled Hosseini en dag skriver en roman utifrån de här fragmenten. Jag vet inte om jag skulle orka läsa den, men jag vill att den ska finnas. För mig räcker det med Bön till havet för nu, men det är bilderna (av Dan Williams) som väcker mina känslor på riktigt. Jag tänker att Khaled Hosseini kan mer med mer utrymme och tid. Men ett steg i taget.

BÖN TILL HAVET
Författare: Khaled Hosseini
Illustratör: Dan Williams
Förlag: Wahlström & Widstrand (2018)
Översättare: Johan Nilsson
Köp den t.ex. här eller här.

Midsommarbrud av Elisabeth Östnäs

Det här är den första boken i Släkten-serien som jag läser, men förstås inte min första av Elisabeth Östnäs romaner (mina texter om hennes tidigare romaner hittar du här). Det är förstås så att jag läst Midsommarbrud eftersom det är Elisabeth Östnäs som skrivit den.

Mycket börjar och kulminerar midsommarnatten 1411, Karin blir på något sätt vuxen. Men det är sen allt ska hända henne. Det som utgör huvudfåran i berättelsen är att Karin gifts bort med bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson och kommer att följa honom i det långsamt framväxande upproret mot kungen. Jag tycker att den delen är intressant, men den huvudsakliga behållningen ligger i annat, i det jag kommit att förvänta mig från Elisabeth Östnäs.

Mitt bästa är att ingenting är så enkelt som det verkar. Visst gifts Karin bort mot sin vilja, hon ville ju egentligen leva med barndomsvännen. Men hon kommer ändå att utveckla en djup samhörighet med Engelbrekt och en respekt för hans frilla. Visst slåss Engelbrekt för de ofrälse, men han har också dolda agendor och inte heller det gör honom till en sämre (eller bättre) man, han är en man. Alla här är människor, också de minsta bifigurer. En annan sak att känna igen är djurens betydelse och det kroppsliga, där känner jag verkligen Karins Ransta som berättelsens (och Karins eget) bultande hjärta. Det är där Karin trivs bäst, där hon får avla sina djur och vårda dem. Där trivs också jag som allra bäst i berättelsen.

MIDSOMMARBRUD
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Historiska media (2018)
Tionde delen i romanserien Släkten.
Köp den t.ex. här eller här.

Läsmånaden som gick och den som kommer (oktober och november-18)

Det var länge sen jag hade någon struktur för månadssummeringar här på bloggen och över huvud taget. Jag tänker att jag ska testa att göra det till ett återkommande inslag, inte minst för att få lite styrsel på de där tbr-högarna… Och så kan jag ju bjuda på några extra boktips också, vilket är bra inte minst med tanke på att jag är så seg när det kommer till att skriva mina boktexter…

Oktober 
Jag läste 14 böcker i oktober vilket är smått obegripligt med tanke på att jag inte orkar läsa en rad på vardagkvällarna när jag kommer hem från jobbet. Men det blev en diktsamling, några seriealbum, en novell och en och annan kortis av annat slag vilket ökade på antalet.

Bäst var egentligen det mesta, oktober har varit en väldigt stark läsmånad. Om jag måste välja ut det allra bästa av det bästa får det bli Vad som helst är möjligt av Elisabeth Strout, Mördarens mamma av Ida Linde, Vad jag saknades här av Jila Mossaed, Som sparv som örn av Per Nilsson, Hantverkaren av Sharon Bolton, Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting och Slutet av Mats Strandberg. Och nej, jag kan inte begränsa mig mer än så.

November
Eftersom jag vill börja styra upp läsningen lite, komma igång med hyllvärmarna igen och läsa ut lite sånt som blivit liggande så har jag samlat ihop en liten vill läsa-hög inför november. Den innehåller några hyllvärmare, några nyare, några påbörjade och lite omläsning:

Some kind of fairy tale av Graham Joyce – en hyllvärmare som jag börjat lyssna på som ljudbok.
Känslan av ett slut av Julian Barnes – bokcirkelbok som måste bli läst och som jag tack och lov ser fram emot att läsa.
Ett ohyggligt avslöjande av Louise Penny – det är något med vintern som får mig att längta till Three Pines.
Jag kommer hem till jul av Joanna Bolouri – ja, jag tänker smyga igång julen lite smått under november.
Midnattssol av Frida Skybäck – sista delen i serien om systrarna Stiernfors har fått vänta alldeles för länge.
Trollvinter av Tove Jansson – en omläsning som ska förflytta mig tillbaka till en tid i livet när det inte var så bra, men då jag hittade Mumin.
Jag är, jag är, jag är: Ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell – den där biografin som jag började med för flera veckor sen men sen sparade tills jag behövde den bättre, november är då jag behöver den.
Önska kostar ingenting av Sara Lövestam – också en bok jag börjat på men inte kommit mig för att avsluta trots att den är bra.
Cementträdgården av Ian McEwan – en bok jag påbörjade för flera år sen (typ strax innan utmattningen), nu börjar det bli hög tid att avsluta.

Vad läser du i november?

Jag hjärta Freddie

Är du sugen på ännu ett av mina inlägg där jag stjärnögt och lite smetigt brer ut mig om min odödliga kärlek till Freddie Mercury (och hans katter) (och Queen). Då har jag den ultimata texten för dig, på Kulturkollo, precis just här.

En allhelgonahelg

Eftertänksamhet och långsam sorg har präglat den här helgen för mig, både i tankevärld och läsning. Allhelgonahelgen var snäll mot mig. Och väldigt fin.

Den långsamma sorgen

De senaste åren har jag skrivit så mycket som jag inte delat med någon. Ibland för att det varit väldigt privat och jag inte känner att jag har en kanal för att dela sånt och inte heller har rätt att göra det när det involverar andra. Det har hänt så mycket, väckts så mycket med utmattning, ångest och sorg. Vissa texter har jag också behövt lägga undan för att de ska få vila en stund, för att jag ska kunna känna mig säker på att jag inte delar en allt för stor bit av mig själv om jag publicerar dem. Det är kanske det viktigaste jag lärt mig i livet, att slå vakt om mina innersta rum och att glänta på dörren till dem när det är behövs.

Idag känner jag att jag kan publicera den här texten som jag skrev på morgonen den 12 april i år. För att jag tagit mig vidare, för att vi befinner oss mitt i hågkomsternas helg och för att jag trots att tiden gått ibland ramlar djupt ner i den oändliga sorgegropen. 

April 2018
Jag har brottats lite med hur mycket man egentligen får sörja en helt vanlig morfar. En gammal människa som levt ett långt liv. Hur chockad får man bli när han plötsligt inte finns mer? Hur ledsen? Det finns ju så mycket värre och oväntade sorger… Men jag har bestämt att jag får sörja hur mycket som helst, så mycket som kroppen säger åt mig att jag måste. För han var ingen vanlig morfar, han var min, som de alltid är.

Idag begraver vi morfar. En av mina allra viktigaste människor. Som var odödlig och omistlig. Jag hoppas att själva akten av att begrava honom ska föra med sig att jag lyckas frigöra mig från att begrava mig själv i en massa saker (jobb, självömkan, romaner). Vi får väl se hur det går.

Jag har ingen egentlig ursäkt att skriva om det här här, annat än att jag måste. Det finns ingen egentlig litterär koppling, annat än att vi hade Isfolket tillsammans och det var i mormor och morfars bokhylla jag hittade Maria Lang för första gången. Min läsning har däremot påverkats menligt av döden när den klev in på banan. Jag läser ingenting, orkar ingenting, för att sen under en helg totalt begrava mig i läsning för att jag inte orkar ta in att han fortfarande är död. Sen orkar jag inte läsa igen. Jag hoppas som sagt få balans snart, men det får ta sin tid. I nio månader har vi kämpat på i dödens närhet när mormor blev sjukare och slutligen befriades av döden, när farmor sakta tynade bort och nu när morfar plötsligt slutat finnas. Tröttheten från nio månaders sorgearbete är väl det som fallit över mig nu. En graviditetslång sorg. Jag hoppas att det som föds ur den kan bli något vackert, något bärbart.

Idag begraver vi morfar. Jag önskar att jag kunde vägra.

Om sorgen

Vi har tillskansat oss stor erfarenhet av sorg i min familj de senaste åren. Ur mitt perspektiv är det en svägerska, svärmor, farmor, mormor och morfar som gått bort. En bekant i min egen ålder. Vänner som förlorat sina närmaste. Jag önskar att erfarenheten inte var min och vår, men det är den. Det kunde vara värre, men vissa dagar kunde det inte det.

Den enda gången jag känt tacksamhet över allt det tunga var häromveckan när en kvinna kom in på biblioteket där jag jobbar och bad om hjälp att hitta böcker till sin åttaåring som gick igenom allt för många sorger, bland annat att kämpa med sin pappas självmord. Jag kunde tipsa, men jag kunde framförallt prata med den här mamman om barns sorg och äntligen blev allt som hänt värt det eftersom jag fick använda det för att ge en människa som alldeles säkert och tidvis har det värre en gemenskap i hur fan man manövrerar egen sorg så att man kan hjälpa barnen med deras.

Den här helgen har alltid varit en av mina bästa, för kontemplationens skull. Jag har alltid sökt mig till minneslundar och gravar och samtalat med mina döda. Det är fortfarande det jag gör, det ger mig fortfarande lugn i själen. Men de är så många nu, så många röster att samtala med. För många.

Jag tänkte avsluta dagens betraktelse med några boktips, eftersom det är det jag gör. Och det första måste förstås vara Har sorgen tagit något ifrån dig så ge det tillbaka som jag skrev om här igår, den är antagligen min bästa bok om sorg någonsin, trots och för att den nästan slet sönder mig (jag känner mig fortfarande helt sårig inuti när jag tänker på den och det gör jag ofta). En annan bok jag återvänt ofta till de senaste åren är Bodil Malmstens diktsamling Det här är hjärtat och dess arga ord om sorg.

För barn finns en hel del böcker om sorg, Adjö, herr Muffin förstås, En stjärna vid namn Ajax och så Stig som tröstade mig och fick mig att gråta i vintras. Tyvärr befinner vi oss inte där i livet där böcker om sorg fungerar för mina barn så jag har inte så bra koll på läsning för äldre barn. Ni får gärna fylla på mitt förråd där (och i alla andra åldersspann förstås) om ni sitter på tips.

Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka av Naja Marie Aidt

Jag kan inte rekommendera Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka om du är förälder, inte om du har den minsta inlevelseförmåga eller fantasi. Jag kan inte heller rekommendera den om du förlorat, om du vet vad förlust och sorg är, om du någon gång känt döden och dess konsekvenser rulla in över dig, krossa dig. Ändå hoppas jag att du vill läsa Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka, jag hoppas att du läser den frivilligt, beredd på biverkningarna.

Naja Marie Aidt förlorade sin son Carl i mars 2015. Det här är hennes berättelse om den förlusten, om döden, men också om hennes upplevelse av att vara Carls mamma i 25 år. Det är naket och brutalt, ord man gärna använder för att visa att man tycker att ord om sorgeupplevelser är på riktigt. Men det här är naket och brutalt också på ett djupare plan. Naja Marie Aidt väjer inte för att slita av sårskorpor till och med jag som utomstående önskar hade fått bli orörda.

Jag har levt som balsamerad i sorg sen juli 2017, flera av mina allra viktigaste har dött, lämnat, lämnat det som känns som ingenting, och allt, kvar. Min sorg är ingenstans i närheten av många andras. Att förlora sitt barn, sin partner, det finns så mycket som är tyngre. Men det hjälper mig inte när jag läser Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka. Jag känner igen min känsla och min process, att veta att det skulle kunna vara så mycket mer intensivt gör det ju inte lättare. Sorg är sorg är sorg. Den böljar, den bleknar för att i nästa sekund svepa över dig och nästan dränka. Den här sommaren har jag till exempel sörjt M som rycktes bort för 19 år sen. Jag har sörjt honom för att all annan sorg väckt den gamla. Jag har sörjt honom och insett att det har jag gjort, i skymundan, varje dag i 19 år. Naja Marie Aidt berättar om en sorg som ska bäras likt ett ofött barn, alltid, djupt. Jag tror henne.

Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka är, tillsammans med Sorgen bär fjäderdräkt, det vackraste och mest fasansfulla jag läst om sorg. Läs den.

HAR DÖDEN TAGIT NÅGOT IFRÅN DIG SÅ GE DET TILLBAKA.CARLS BOK
Författare: Naja Marie Aidt
Förlag: Wahlström & Widstrand (2018)
Översättare: Johanne Lykke Holm
Köp den t.ex. här eller här.

Allhelgonahelg med död och minnen

Den här helgen, allhelgonahelgen, har egentligen alltid varit en av mina bästa. För att den är en helg av lugn, frid och eftertänksamhet. En helg av ljus och minnen. De senaste åren har varit svåra, jag har många att minnas i dessa dagar. Det tänker jag försjunka i, minnen, samtal med de döda och att tända ljus. För den som vill följa med mig in i den stämningen publicerar jag under helgen några texter som på något sätt har med sorgen att göra. Den första texten, om Naja Marie Aidts Har döden tagit något ifrån dig ge det tillbaka kommer om bara någon liten timme.

Ensamhet och styrka

Idag skriver jag om några ensamvargar och deras eventuella styrka, texten finns att läsa på Kulturkollo.

Nuckan av Malin Lindroth

Det här är en svår bok att skriva om eftersom den så oerhört noggrant beskriver hur man måste vara för att få känna sig träffad av beskrivningen av nuckan, det finns ett tolkningsföreträde som utesluter mig och som jag inte vill bryta mig igenom. Det är också en omöjlig bok att inte få en massa tankar om eftersom den väcker så mycket i mig.

En nucka är enligt Malin Lindroth en kvinna (möjligen kan det vara en man också men det hör till en senare och större diskussion) som inte lever eller levt i en parrelation, som inte har barn, som valts bort och valts bort och valts bort. Jag är en kvinna som lever i en tvåsamhet sen 17 år tillbaka, jag har haft den enorma turen att bli förärad två barn när jag insåg att det var det jag ville ha. Och ändå finns här så mycket jag känner igen och går igång på.

Ensamheten känner jag. Jag var 24 när jag träffade han som blev min partner och jag hade då levt 24 år i så gott som total ensamhet, visst en kompis skulle jag säga att jag hade i högstadiet och några klasskamrater dessförinnan som pratade med mig, men annars totalt ensam. Sånt sätter spår som inte försvinner för att man har den evinnerliga turen att hitta någon som älskar en för det där freaket man är (det kan vara det jag tycker mest om med Nuckan, när den högljutt försvarar freaken de flesta av oss var och förfäktar deras rättighet att få överleva utan att bli borttvättade av tillkämpad instagramlycka). Min ensamhetskänsla sitter där, den är skapad av omständigheter och mina egna strategier för att överleva de där åren, men den är också en förutsättning för den jag blev. Jag känner en oändlig tacksamhet över att ha träffat min man, ha fått den där vardagsgemenskapen som Malin Lindroth talar om, att bli lyssnad på och sedd. Tacksamhet, och rädsla för att han inte ska stå ut. Och där finns det nog att hitta igen, vad ensamheten gjort med mig. När Malin verkar tillfreds med sig själv och inte följer det hon tror att andra tycker om henne (heja Malin!) så är jag mer osäker. Jag känner mig fel, ful, som om jag inte kan klä mig rätt, som att jag alltid är lite, lite fel i alla situationer och sammanhang. Med åren har jag börjat släppa på det lite, blivit bättre på att inte bry mig om att det känns så (vilket till slut förhoppningsvis leder till att det inte känns så). När jag är 50 kanske jag nåt dit där jag bara är. Det är i alla fall målbilden.

Jag kan när jag läser Nuckan fundera över förväntningar kring vad kärlek är, vad tvåsamhet är. Malin Lindroth och jag har väldigt olika bilder av framförallt tvåsamheten, det finns ju också där normer man ska passa in sig i. Men det är en annan historia, som jag hoppas kan utforskas någon gång, jag tror att vi alla skulle må bra av det.

Mitt finaste, det som läker något i mig efter alla återutflykter till ensamheten som den här boken tvingar mig att göra är beskrivningen av naturen. Av ensamheten som ett isländskt månlandskap. Hur Malin Lindroth skriver om hur hon lade sig ner på marken (eller i alla fall tänkte att hon gjorde det) och ”allt som var ensamt i mig förbands med landskapets ensamhet”, hur ensamheten blev ”så stor, så uråldrig och så i allas ägo att jag inte kände mig ensam alls”. Jag tror att det är lite så jag känner mig på mina skogspromenader. Det är en fin tanke, en som läker, något jag ska bära vidare i livet.

NUCKAN
Författare: Malin Lindroth
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Prickiga Paula, Och dagarna går…. Missa inte heller diskussionen om NuckanKulturkollo läser.

Vad som helst är möjligt av Elisabeth Strout

Som jag älskade Mitt namn är Lucy Barton när jag lyssnade på den förra sommaren! Av skäl som jag inte tänker gå djupare in på (läs det jag har att säga om den boken här) och för att den är fantastisk. Vad som helst är möjligt är likaledes fantastisk, jag har svårt att sätta fingret på och beskriva vad som utgör det fantastiska bara.

Kanske är det språket. Det är så precis, aldrig överdrivet utflytande och aldrig fattigt. Precis. Kanske är det människorna, troligen är det människorna. Lucy Barton finns här, men bara i utkanten. Här finns hennes syskon, skolvaktmästaren på hennes skola, systrarna Nicely, gamla människor som levt väl eller fel, unga människor som kämpar på där ute i obygden. Alla är oerhört svåra att tycka om, och ändå…

Jag älskar Elisabeth Strout! För hur hon skriver, men ännu mer för vilka hon skriver. Hennes karaktärer är de som sällan kommer till tals, de små och bortglömda, de som inte utfört ett hjältedåd i sitt liv. De som är som de flesta av oss.

VAD SOM HELST ÄR MÖJLGT
Författare: Elisabeth Strout
Förlag: Forum (2018)
Översättare: Kristoffer Leandoer, originaltitel: Anything is possible
Detta är ingen egentlig serie, men Vad som helst är möjligt läses med fördel efter Mitt namn är Lucy Barton
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…

Läslov

Jag har tagit semester den här veckan, utan några egentliga planer, annat än att slöumgås med familjen och katten förstås, och att läsa. Jag har egentligen galet mycket jag vill läsa just precis idag och helst igår, ni vet hur det blir när man planerar för ledigt. Till slut har jag ändå landat i att det är de här fyra jag ska läsumgås i veckan – Slutet av Mats Strandberg, The Wych elm av Tana French, Belzhar av Meg Wolitzer och Strandcafeet av Lucy Diamond. Det känns som en bra blandning av mörker och ljus, jobbigt och ojobbigt, med definitiv slagsida mot det tunga förstås, allt annat vore ju olikt mig…

En helg

En styck läshelg!

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Planerar lite inför läslovet bara 📚❤️

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) 27 Okt 2018 kl. 3:08 PDT

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Outhärdlig och oumbärlig #fiktiviteterläser2018 #läst2018

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) 28 Okt 2018 kl. 2:07 PDT