Gud så mycket skit man hört om den här boken – den är dåligt skriven, den är förkastlig ur ett könsperspektiv, den är det och den är det och den är det… Och så läser man och inser att – det är ju bara en bok, trots allt.
Den ÄR inte fantastisk i vare sig språk, uppbyggnad eller plot. Huvudpersonen ÄR lite smått irriterande i sin hjälplöshet och hjälten ÄR inte världens bästa förebild för unga män (eller kvinnor). Men vad sjutton – det är bra underhållning.
Inledningen känns bättre än avslutningen och tiden innan Bella och Edward (rätt abrupt) utrycker sin odödliga kärlek för varandra är kittlande. Sen blir det lite mycket av obegripliga svängar och en studie i konstiga handlingsmönster.
Och ärligt – varför älskar Bella Edward så mycket? Visst är han mystisk och visst är han stark och visst är han mycket annat som vi tjejer lärt oss att tillbe och önska i fantasivärlden. Men är han inte lite träig också? Och ärligt – varför älskar Edward Bella så mycket? Är det för att hon faller och hela tiden måste hjälpas upp?Men kärleken kanske inte alltid kan förklaras och allt måste inte vara logiskt. Så jag köper boken och jag kommer att läsa fortsättningarna med samma glödande intresse. Men jag drömmer inte om Edward om nätterna och jag identifierar mig inte med Bella. Kanske är jag för gammal?
Ps: Jag läste någonstans att anledningen till att böckerna var så populära var att Bella var någon för alla oss som är eller har varit en vanlig, klumpig och inte underskön 17-åring att identifiera oss med. Att vi också fick en möjlighet att leva drömmen om att en sån tjej kunde få älskas av den snygga, mystiska killen. Och det kan väl tyckas sympatiskt. Det finns alldeles för många perfekta tonåringar i ungdomslitteraturen – MEN Bella är inte bara alldaglig och klumpig och i viss mån självständig. Hon är också hjälplös och i ständigt behov av en räddande ängel. Det är väl det som kan vara lite svårt att identifiera sig med. Kanske kan jag hoppas på en fördjupning i fortsättningen? Eller barkar det helt åt skogen? Ds