Den här veckan handlar tematrion om språk och det gäller att berätta om 3 böcker man tycker särskilt mycket om på grund av deras språkliga utformning. Mina tre böcker är dessa:
Den engelske patienten av Michael Ondaatje: jag minns att när jag läste den gick jag nästan vilse i språket för att det var så outsägligt vackert. Det känns som att själva meningen med boken är just språket och inte handlingen även om de naturligtvis hör ihop i sin långsamhet och smärta. Jag tror att det är anledningen till att jag tyckte att filmen blev lite fel eftersom språket föll bort.
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg: det är så precist och utan onödiga utvikningar men ändå i sin realism så otroligt fullt av vitalitet och fantasi.
New York – trilogin av Paul Auster: här kan jag inte riktigt förklara mig men jag minns att jag upplevde detta som böcker där orden var som ett med resten av bokens innehåll. Det totala och näst intill perfekta hantverket.
Jag förstår precis vad du menar med att språk och historia samspelar i Austers NY-trilogi! Den är underbar, tycker jag. (Men på sista tiden har jag sett många andra bokbloggare som inte alls gillar de här böckerna. Konstiga människor!)
Söderberg är alltid underbar, och jag gillade också Ondaatje. Hans språk var ännu mer eftertänksamt i boken Anils skugga, som jag kan rekommendera. En helt annan miljö (Sri Lanka), en helt annan tid (nästan nutid), och en helt annan historia (en läkare (?) som återvänder för att undersöka döda kroppar efter de tamilska tigrarnas folkmord. Om jag nu minns det hela rätt.
Märkliga människor som inte gillar NY-trilogin det får jag verkligen säga…
Tusen tack för tipset om ”Anils skugga” den ska jag kasta mig över genast (nästan i allafall)!
Anils skugga står i bokhyllan. Ännu en måste-läsa-bok!
Lilla O: Jag tror faktiskt också att jag har den i hyllan – gäller bara att hitta i den allmäna röran…