Veckans tematrio handlar om yrkesskildringar. Mina val kan tyckas något märkliga då yrke nummer ett visar sig vara en lögn och yrke nummer tre kanske inte ens är ett yrke. Men det är tre bra böcker i alla fall så jag kör på.
Läkare i Doktor Romand av Emanuel Carrère. Egentligen är det ju inte sant att den här boken handlar om en läkare eftersom hela hans liv visar sig vara en lögn men jag tar med den ändå. Boken bygger på samma verkliga historia som filmen ”Motståndaren” som kom för några år sedan. Det hela börjar med att familjen Romands villa brinner, därinne finns Jean-Claude och Florence Romand och deras två små barn, endast pappan överlever. Vid närmare undersökning visar det sig att de övriga varit döda innan elden startade och en förundersökning mot fadern, Jean-Claude Romand inleds. Det visar sig snart att hela det liv han målat upp, som framgångsrik läkare vid WHO i Geneve är en lögn. Varje morgon när han tagit bilen till sitt arbete har han egentligen bara åkt till en parkeringsplats och läst tidningar. Efterhand står det klart att allt ”Doktor Romand” utgett sig för att vara enbart är en lögn. Det som är så fasansfullt är att man först kan relatera till Romands agerande i så måtto att det hela börjar med en liten lögn som växer till en härva av miljoner ofantligt stora lögner. Alla har vi väl ljugit någon gång och boken tvingar verkligen fram tankar över var gränsen går. Boken berättar huvudsakligen kronologiskt hur Romands lögner växer, hur han befinner sig helt isolerad från dem han älskar och som älskar honom. Det är nästan en outhärdlig beskrivning av en människa som lever mer i en lögn än i livet. Boken är tunn, bara 178 sidor, men jag skulle inte vilja ha en enda sida till. Inte för att boken skulle vara dålig för det är den verkligen inte, tvärtom så är den väldigt bra, men för att jag inte vill veta mer om denne man. Boken når också fram till den slutpunkt där vi får finna oss i att det inte alltid är möjligt att komma inpå. Det kanske inte är möjligt för oss att förstå något som inte ens Romand själv kan förstå
Stenhuggare i Sarum av Edward Rutherford. Ingen nobelpriskandidat kanske men en härlig tegelsten för avkoppling i soffhörnet. Avhandlar staden Sarums historia från de första människornas ankomst till nutid. I ett intressant kapitel får vi följa stenhuggarna som skapade Stonehenge. Jag minns det som närgående och faktiskt intressanta skildringar av själva stenhuggeriet.
Hemmafru (här får det räknas som ett yrke, och ett tungt sådant vilket skildringen visar) i Timmarna av Michael Cummingham. Timmarna är inte en bok som släpper in sin läsare utan motstånd. Jag kände att jag fick kämpa lite med språket och karaktärerna innan jag kom in i berättelsen. Det var väl värt besväret dock och jag minns särskilt skildringen av hemmafrun och hennes son som obeskrivligt sorglig och ödesmättad.
Doktor Romand låter väldigt spännande tycker jag. Det är inte så ofta som man hittar en bok som är precis lagom lång för det den berättar, men på din beskrivning verkar den vara så. Den ska jag leta reda på så småningom. Annars borde just läkaryrket vara ett av de vanligaste i boken.
Stenhuggarna blir jag också väldigt nyfiken på. Har aldrig hört talas om varken bok, titel eller författare (och var ligger Sarum?), men jag gillar idén med att följa dem som skapade Stonehenge.
Och hemmafrun kan verkligen behöva lyftas fram på alla möjliga sätt. Timmarna är en väldigt bra bok; jag minns också skildringen av modern som lämnade hus och hem bara för att få läsa klart en bok väldigt tydligt.
Vixxtoria: Jag vet inte om jag skulle rekommendera någon att läsa ”Doktor Romand” för den är så vidrigt jobbig att at sig igenom men den är som sagt bra samtidigt. ”Sarum” är en riktig tegelsten som behandlar tiden från när människorna först kom till england (har glömt vilken stad som Sarum motsvarar idag) och fram till nutid. Jag tror att Rutherford har skrivit en liknande bok om Ryssland också (”Russka” eller något liknande). Det kan bli lite summariskt ibland och trist när han lämnar människor man vill följa längre för att inleda nästa tidsperiod men i det stora hela var det en trevlig läsupplevelse.
Hu, doktor Romand är verkligen otäck, men definitivt läsvärd. Speciellt minns jag det som bäste vännen berättar om hur dr R för alltid förstört deras barns tillit till vuxenvärlden. Det finns alltid så många fler än offren som drabbas av en sådan tragedi. Filmen blev dock lite för mycket för mig: mådde illa och sov dåligt.
Intressant val med hemmafru och Timmarna. En väldigt bra bok, som blev en väldigt bra film.
L: Håller definitivt med – boken var jobbig och smärtsam men ändå värd läsningen men filmen var vedervärdig (inte nödvändigtvis dålig men för mycket). Minns också att jag mådde väldigt illa av att se den och inte blev människa på rätt länge efteråt.
Snowflake: Ja, Timmarna är bra både som bok och film – väldigt bra!