Så var den slut då – sagan (men det dyker väl upp någon fortsättning antar jag…). Bella fick förstås sin Edward (och det får hon redan i början av boken så det är inte att avslöja för mycket för er som inte läst) och de är förstås lyckliga tillsammans och allt är bara härligt och tonårsdrömskt… Som förväntat alltså men ändå inte.
I den sista av Stephenie Meyers Twilight-böcker ställs allt på sin spets. Läsaren bjuds på överraskningar, plötsliga svängningar, känsloutbrott och stridigheter så det står härliga till. Och det är bra – riktigt bra. Den första delen i serien var ok med sin söta tonårsromantik och sitt ”flicka möter oemotståndlig vampyr och komlicerad kärlek uppstår”- tema. Del tre och fyra kändes relativt anonyma och nu i efterhand var de mest transportsträckor fram till denna avslutande bok. Här får Bella blomma ut och bli den starka kvinna man hoppats på. Här får känslorna och slagsmålen bli larger than life och här tillåts det bränna till lite emellanåt.
Om serien som helhet tycker jag att den är ok – ingen måsteläsning på något sätt men rätt trevligt för det mesta. Men om man väljer att läsa så får man absolut inte ge upp under tvåan och trean utan hänga sig kvar till avslutningen.
Nu ska det bli lite skönt att lämna dessa vampyrer bakom mig och gå vidare till nästa…
Det var rätt mycket i sista delen som jag störde mig på som jag tyckte att Meyer borde ha gjort annorlunda. Speciellt mycket av det som händer i början och i slutet… Jag tyckte också att det var skönt när serien var över, för trots allt så har den en jobbig dragningskraft.
Fiktionista: Jag håller med om att den finns en del att störa sig på även i denna del av serien men för min del var det iaf mindre sånt än i del två och tre. Men det är skönt att det är över för de har verkligen en mystisk dragningskraft precis som du säger…