Känsloböcker

Lilla O ställde några frågor häromdagen-

Berätta om en bok som:

 1. fick dig att skratta.

Jag framstod troligen som rätt vettlös när jag satt i soffan och skrattade hysteriskt för mig själv under läsningen av Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Annars är det faktiskt rätt ovanligt att jag skrattar vid läsning…

2. fick dig att gråta.

… gråter gör jag däremot rätt ofta när jag läser. En riktig gråtfest hade jag när jag läste Robson av Pernilla Glaser för säkert tio år sen.

3. gjorde dig riktigt arg.

Kenzaburo Oe:s bok Mardrömmen hade vi som uppgift att läsa när jag gick på folkhögskolan – jag minns att jag blev oerhört provocerad av den och att det handlade om relationen och inställningen till ett handikappat barn men så mycket mer än så minns jag faktiskt inte.

4. fick dig att vilja besöka platsen där den utspelades.

Av någon oförklarlig anledning har jag alltid varit djupt förälskad i Skottland och Diana Gabaldons serie om Jamie och Claire (Främlingen, slända i bärnsten osv) gjorde mig länge rätt besatt av att åka till Skottland på riktigt – och någon gång ska det väl bli av…

5. handlar om en historisk tid som du tycker om.

Doktor Glas och och Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg liksom Gregorius av Bengt Ohlsson beskriver en tid och en miljö som jag är mycket svag för. Sekelskiftets Stockholm – om man bara kunde resa dit och flanera…

6. du ångrar att du läste ut.

Doktor Romand av Emanuel Carrère var fruktansvärt vidrig men samtidigt så fängslande och välskriven att jag läste ut den. Mörkret och äcklet som omgav mig efteråt var dock ofattande. Ännu värre var det dock att se filmen (varför gör man det när man läst boken och vet hur en filmatisering av så fasansfulla händelser måste bli?) – gör inte det!!!

7. finns i dina tankar trots att det var länge sedan du läste den.

Jag läste John Ajvide Linqvists bok Hantering av odöda sittande i en fåtölj ammandes min lilla nyfödda dotter.  Krocken mellan bokens handling med det döda barnet som vaknar och det så otroligt levande barnet i min famn etsade fast boken i min hjärna, hjärta och kropp. Det är särskilt scenen där Elias morfar gräver upp honom på kyrkogården och den avslutande scenen med pojken och hans mamma i båten som ännu inte har lämnat mig snart fyra år senare (och den när han håller nappflaskan själv och den….).

8. har väntat i bokhyllan riktigt länge.

Det är så mycket som står på tur men Människohamn av samme Ajvide Lindqvist har fått stå allt för länge.

9. du inte förstår att så många tycker om.

Alkemisten av Paulo Coelho gav mig ingenting men jag har förstått att andra upplevt den som livsförändrande – jag är lite avundsjuk faktiskt.

10. du tycker att alla ska läsa.

Fogelströms Stad-serie. Den är otroligt vacker, spännande, intressant, sorglig och verklighetsnära. Det är en av mina största läsupplevelser.

3 tankar på “Känsloböcker”

  1. Lilla O: Det är ju ofta så med böcker som griper tag – att man lyckats fånga dem vid rätt tidpunkt så att de talar direkt till en. Jag tror däremot att jag läste Alkemisten på absolut sämsta tänkbara tidpunkt i mitt liv – den passade helt enkelt inte in (men det var inte så att jag tyckte illa om den utan den gav helt enkelt inget särskilt till mig).

    Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.