Tyvärr är den inte så vanlig längre – den där känslan. Jag drar hem högvis med böcker från biblioteket varje vecka och klottrar långa lappar fulla med böcker jag vill och i vissa fall bör läsa. Och jag läser (inte i samma takt som jag drar hem men ändå) och en del är bra, en del är dåligt, en del ger absolut ingenting. Men allt för sällan infinner sig den där känslan av magi. Att få fixa med maten eller plocka eller natta barnen och ha en riktigt fin bok att längta till.
Just det där längtandet är någon sorts huvudsak tycker jag. Det är sånt som gör mig glad att jag läser så mycket – förr eller senare kommer guldkornen i min väg. Just nu har jag försjunkit i Agnes Grey av Anne Brontë – hoppas den aldrig tar slut…
”Hoppas den aldrig tar slut” är en riktigt skön känsla. Synd att man får den så sällan!
Lilla O: Absolut! Men å andra sidan, om man fick den oftare, skulle det ju inte vara lika speciellt och storslaget…