A touch of dead

Hm… Mina förväntningar på denna bok, som ska samla alla de noveller som Charlaine Harris publicerat om Sookie Stackhouse vid sidan om romanserien, var inte särskilt höga. Och ändå blev jag lite besviken.

A Touch of DeadDetta är på intet sätt ett läsmåste ens för den som älskar romanerna. Undantaget är väl kanske novellen som behandlar hela inledningen till historien om Sookies kusin Hadley. Denna inledning hade varit bra att ha innan resten av berättelsen dyker upp som en obegriplig blixt från klar himmel i en av romanerna. Men det handlar mer om det märkliga i att publicera det som en egen novell istället för ett kapitel i själva boken än att novellen i sig skulle vara särskilt läsvärd (vilket är den troliga förklaringen till att det inte är ett kapitel).

Boken kan vara kul att ha i bokhyllan om man gett sig sjutton på att samla hela serien men är man ute efter läsglädje ska man hålla sig till romanerna. Vill man ändå ha mer av Sookie föredrar jag faktiskt (i alla fall viss) fanfic framför Harris egna noveller.

Hur man botar en fanatiker

hur man botar en fanatikerI min beslutsamhet att ta mig an de som varje år förekommer i nobelprisdiskussionerna har jag nu satt tänderna i Amon Oz. Jag gjorde det enkelt för mig genom att ta den tunnaste skriften jag kunde hitta på bibliotekshyllan för att i alla fall få en uppfattning om språk och författarvärld. Det blev således Hur man botar en fanatiker. Ingen roman utan en framförallt politiskt och filosofisk skrift om fanatism och dess motsats. Huvudexemplet är konflikten mellan Palestina och Israel och de föreslagna lösningarna är till synes enkla men för den delen inte enkelt genomförda. Jag tycker om den diskuterande och personliga tonen i boken liksom Oz uttalade förståelse för att verkligheten är mer komplex än uttalandet av en problemlösning. Sen tycker jag om hur Oz förmedlar ett hopp om möjligheten till fred i de mest krigsdrabbade områden. Sammanfattningsvis gav mitt första möte med Amon Oz mersmak och jag kommer definitivt att återvända till honom för en närmare bekantskap – nästa gång i romanform. Kanske blir det En berättelse om kärlek och mörker.

Blandad kulturfyra

Veckans kulturfyra är en blandning av frågot om aktuella ämnen – här är mina svar:

1. Har du läst någon av de böcker som nominerades i den skönlitterära klassen till Augustpriset? Tyvärr, inte en enda. Kanske i framtiden även om ingen av dem står på min måstelista just nu.

2. Åkesson säger att muslimer är den största faran för Sverige. Har du läst Koranen? Bara valda delar av den när jag läst litteraturvetenskap och liknande  ämnen.

3. Har du läst några religioners heliga skrifter? Ingen i sin helhet (inte bibeln heller) men valda delar av de flesta. Maskarna på Carmine Street

4. Vilken är den bok du läst i år som känts viktigast att läsa eller som betytt med för dig? Svårt! Jag väljer en delad plats mellan en bok som jag läst tack vare mitt jobb och som jag försöker förgylla förmiddagarna för mina sagostundsfemåringar med och en som jag ännu inte läst ut men som sitter som en tagg i mig hela tiden. Mina betydelsefulla böcker är alltså Astons stenar och Maskarna på Carmine Street.

Skuggornas demon

Rensade lånehyllan lite i lördags. Det fick bli Skuggornas demon av Amelia Atwater-Rhodes. Boken är minst sagt behändig på sina 150 sidor ochden passade alldeles lagom för en sysslolös lördagskväll. Och så handlar den ju om vampyrer..

skuggornas demonTog reda på i efterhand att den är nummer två i en serie vilket möjligen kan ha spelat in på min upplevelse. Det känns nämligen ganska ytligt det hela. Personskildringen, storyn, vampyrlegenden – allt. Boken skulle med fördel ha kunnat var betydligt längre än den är. Jag saknar lite humor (som den i  Sookie Stackhouse-böckerna) men välkomnar ändå mörkret. Med lite  fördjupning skulle den här boken kunna bli minst lika populär som Stehenie Meyers böcker och dessutom skulle det troligen bli rätt rejält mycket bättre på många sätt. Så kort sagt: Jag gillar det här, skulle kunna gilla det ännu mer men inser att jag kanske skulle bli helnöjd om jag läste hela serien…

Billäsning

Har insett storheten med cd-böckerna nu, äntligen. Har aldrig hittat ett tillfälle där de passat mig förut – blir mest bara sömnig. Men nu har jag hittat det ultimata användningsområdet – i bilen! Kanske inte för sent på kvällen eller för tidigt på morgonen för då är väl insomningsrisken väl stor och konsekvenserna katastrofala men annars. De dagar jag kör till och från biblioteket är cd-boken nu min trogna följeslagare. Får dock konstatera att valet av litteratur är extremviktigt. Det är inte lämpligt att börja gråta mitt i en rondell  som jag gjorde imorse till exempel. Maskarna på Carmine street är tydligen väldigt sorglig… Och bra! Men det återkommer jag till senare.

Jag kom fram till jobbet i alla fall och har ägnat förmiddagen åt succéartad sagostund. Snart är det dags för fyra timmar i lånedisken. Succéartat även det? Ensamt och rätt segt framåt fyratiden i alla fall skulle jag tro…

Den arge

Förmiddagens bibliotekshappening blev inte direkt välbesökt. Trist men jag fördrev tiden ändå – på det bästa av sätt. Jag botaniserade bland bilderböckerna och fann några pärlor. Bland annat läste jag, äntligen, Gro Dahle* och Sven Nyhus Den arge.

Den argeDen arge är vacker och smärtsam i varje bild och i varje ord. Hjärtat vill nästan brista när lille pojken Boj skriver brev till kungen och undrar om det är hans fel att ”den arge” flyttat in i pappa. Om det är hans fel att det skriks och slåss? Skildringen av Bojs fysiska rädsla för pappan/”den arge” och mammans plötsliga annorlundahet när vreden fyller huset är fysiskt såväl som psykiskt svår att läsa om. Även om den situation jag själv lever i skiljer sig markant från den som skildras i boken blir jag obarmhärtigt påmind om barnens utsatthet – rädslan och smärtan som kan sätta bo i deras små kroppar och hjärtan… I Den arge låter Dahle och Nyhus sagan, i form av kungen, gå in och ställa allt till rätta. Eller snarare ge pappan verktygen att själv handskas med ”den arge”. Slutet är ljust och hoppfullt men ingenstans går den mörka och vardagliga tonen förlorad eller vetskapen om att ingenting kommer att vara läkt förrän om en lång, lång stund.

Mina barn är för små för denna mörka dos av verklighet och saga än så länge men det betyder inte att jag som förälder är det.

* Gro Dahle har också skrivit bland annat Djävulstanden som jag tidigare kommenterat här. Och den härliga ”girl power” – (eller till och med ännu bättre ”barn power”-) boken Snäll som jag gärna återkommer till vid tillfälle.

Att hitta orden

Varje dag när jag åker till och från mitt bibblojobb passerar bussen folkhögskolan där jag gick för lite över tio år sen. Och hela hösten har det fyllt mig med såväl värme som saknad att se de nya eleverna kliva av där med sina matkassar och instrument.

Jag gick skrivarlinje och försjunker väldigt ofta numera i saknad efter orden. Jag skriver ju förvisso avhandling halva min arbetstid och jag arbetar ju med ord också på biblioteket men jag saknar mina egna. Att få skriva för bara min skull och för att jag har något att säga som måste få komma ut. Jag saknar dikterna och novellerna och tycker inte att en avhandling är riktigt samma sak. Den fyller inte samma funktion i själen i alla fall.

Så jag måste nog försöka hitta en väg tillbaka till det där ocensurerade skrivandet. Till nyordskapandet och friheten. Kanske kan jag till och med hitta på att säga. Men det är sekundärt just nu faktiskt. Fram för orden – mina egna…

Kandidaterna

envarJag har inte läst något av Herta Müller och är ju inte särskilt förvånad över det. Jag som annars inte brukar ha hört talas sånger av Mihyar från Damaskusom nobelpristagaren är glad att ha känt till namnet i alla fall. Sen ser jag nog priset lite mer som en inbjudan i ett författarskap än som en tävling där det gäller att ha koll. Men nu har jag tagit ett radikalt steg för framtida nobelpris. Jag är rätt trött på att inte ha läst någon av alla dem som återkommer på listan över kandidater år efter år så nu har jag bestämt mig för att göra något åt det. Så när alla andra lånade och köpte Herta Müller igår bar jag hem en bibliotekskasse med Amon Oz, Adonis och Philip Roth (och hemma ligger redan högoddsarna Joyce Carol Oates och Margret Atwood och väntar). Det ska bli spännande att få bekanta sig och kanske bilda en uppfattning inför nästa år. Jag återkommer med intryck och åsikter. Glad fredag!

Nobelfeber

Sällan har Nobelpriset varit så spännande som nu såhär en kvart innan det tillkännages. I år är inte frågan om jag hört talas om vinnaren eller kan uttala hans eller hennes namn. Nu gäller det om det ska bli någon som mitt lilla bibliotek äger någon bok av. Har kollat på de flesta expertfavoriterna och vi verkar ha lite av de flesta men det kan ju bli en överraskning också… Inte blir spänningen mindre av att vi saknar fungerande radio (och tv)  här nere i källaren heller…