I min beslutsamhet att ta mig an de som varje år förekommer i nobelprisdiskussionerna har jag nu satt tänderna i Amon Oz. Jag gjorde det enkelt för mig genom att ta den tunnaste skriften jag kunde hitta på bibliotekshyllan för att i alla fall få en uppfattning om språk och författarvärld. Det blev således Hur man botar en fanatiker. Ingen roman utan en framförallt politiskt och filosofisk skrift om fanatism och dess motsats. Huvudexemplet är konflikten mellan Palestina och Israel och de föreslagna lösningarna är till synes enkla men för den delen inte enkelt genomförda. Jag tycker om den diskuterande och personliga tonen i boken liksom Oz uttalade förståelse för att verkligheten är mer komplex än uttalandet av en problemlösning. Sen tycker jag om hur Oz förmedlar ett hopp om möjligheten till fred i de mest krigsdrabbade områden. Sammanfattningsvis gav mitt första möte med Amon Oz mersmak och jag kommer definitivt att återvända till honom för en närmare bekantskap – nästa gång i romanform. Kanske blir det En berättelse om kärlek och mörker.
Tyckte också om den och vill definitivt läsa mer. Han har ett personligt sätt att skriva som jag tycker om.
Lilla O: Ja, han känns verkligen som en närvarande författare med ett personligt språk – en välkommen ny bekantskap!