Smärtpunkten

Jag tycker om böcker som handlar om samhällsdebatter eller som i alla får mig själv att debattera. Jag är exempelvis väldigt svag för Gellert Tamas Lasermannen som var en stor läsupplevelse för några år sen. Nu har jag läst Elisabeth Åsbrinks bok om ett annat nationellt trauma- pjäsen Sju tre och de i tid efterföljande Malexandermorden.

För mig med, ett nuförtiden, ofta bristfälligt minne förde Smärtpunkten med sig många aha-upplevelser och minnesbilder. Många av debattartiklarna och uttalandena som används i boken läste och hörde jag ju själv den där våren för tio år sedan och tyckte något om. Jag tycker inte nödvändigtvis detsamma idag.

En försvårande omständighet när det gäller att ta in och tolka hela skeendet är att jag, liksom de flesta, inte sett pjäsen och hela tiden måste lita till andras bilder och upplevelser av den. Jag skulle gärna läsa manus för en möjlighet till helhetsbild. Men bilder kan väl aldrig bli hela och sanna ändå – det är bara att acceptera. Det är inte säkert att jag skulle få det att hänga ihop bättre för att jag själv tagit del av det -kanske till och med tvärtom.

En sak som skrämmer mig när jag läser boken är talet om gott och ont eller snarare goda och onda människor. Hur en psykolog kan säga att han slutat tro att alla människor föds med godhet. Hur man kan prata om att Norén lät ondskan få en plats genom att ställa nazister på scen. Det är ju onekligen väldigt enkelt att etikettera människor som bryter mot lagar och normer som onda och sedan låsa in dem och kasta bort nyckeln men det löser ju inga problem i längden. Det är också väldigt sorgligt att så många verkar vilja leva i ett land där inte alla människor ska betraktas som just människor.

Jag tycker, till skillnad från vissa kritiker, att en av fördelarna med boken är att den inte serverar färdiga svar utan att den lämnar tankegångarna öppna. Jag måste själv gå vidare med mina tankar för att få en känsla av klarhet. Det är väl också någonstans där smärtpunkten ligger för mig – att vi vanliga, laglydiga och politiskt korrekta människor inte gör vårt största misstag genom att låta vissa människors odemokratiska åsikter komma till tals utan att problemet uppstår när vi vägrar lyssna och se och när vi stöter ut och säger att ”du har ingen plats här”. Jag tycker att Åsbrink pekar effektivt på hur inte bara Noréns pjäs gav nazister möjlighet att tala utan hur en hel offentlighet valde att inte lyssna eller i alla fall att fördöma de personer som talade och de som gav dem en scen. Båda dessa faktorer – scenen och fördömandet – kan spela lika stora roller för vidareutvecklandet av grandiositet och utanförskap.Jag tycker om att Elisabeth Åsbrink aldrig säger att hon tycker att det var fel eller rätt att sätta upp pjäsen och ta den utanför murarna. Jag tycker om att hon lämnar det till mig även om jag själv nog inte kan komma på något eget svar så blir jag i alla fall rikare av att försöka.

Boken är lite rörig med sina tidshopp och ibland till synes ändlösa reflektioner som slutligen löandar där de började. Jag hade också önskat en tuffare hållning mot vissa intervjuade. Men som helhet, som tidsdokument och debattöppnare är den bra. Det går ju att hoppas att boken kan leda till det pjäsen aldrig gjorde – en diskussion om förhållandena inom kriminalvården. En diskussion om vad vi vill med vården och rehabiliteringen av våra dömda känns rätt välbehövlig i dessa de nya superfängelsernas tidevarv.