Maskarna på Carmine Street

Så har jag lyssnat mig igenom min första cd-bok. Det har ju tagit sin lilla tid men jag har haft den i bilen vilket begränsar lyssningarna en del. Det ska ärligt erkännas att jag vissa dagar funderat på om det inte funnits någon extratur att ta för att få lyssna lite till…

Jag har läst en av Håkan Nessers deckare tidigare och tyckte att den var helt ok och inte så mycket mer varför mina förväntningar på Maskarna… var rätt lågt ställda. Trots, eller kanske tack vare,  det tog det mig bara några meningar innan jag förstod. Det här är något helt annat och något väldigt bra. Jag kan inte säga hur jag skulle ha reagerat på den om jag läst boken istället för att höra Nessers röst men jag tror att jag blivit lika trollbunden. Jag tycker om Paul Auster och hans New York-skildringar och det finns många beröringspunkter här. Staden, stämningen, det outtalade, främlingsskapet mellan människorna men också mellan läsare och berättarjag, osäkerheten, privatdetektiven och de mystiska vändningarna. Jag trivs i Håkan Nessers New York trots att det är en hemsk saga han berättar. Jag har fått stanna bilen vid vägkanten för att torka tårarna ur ögonen och ändå har jag känt mig hemma där. Berättelsen om paret som flyr till New York för att undslippa minnet av det förlorade barnet, sig själva och varandra har bitit sig fast och jag har tänkt på dem mer än en kväll framför tvn.

Redan nu ser jag fram emot att läsa om boken om tio år – med nya ögon och erfarenheter.