Jag har ju hintat om denna recension ett tag nu men idag är det dags. Jag har en bokhylla med flera av Klas Östergrens böcker, alla inköpta av min man ska sägas, utan att tidigare ha läst en enda av dem. Sen gick jag med i höstens löscirkel där vi bland annat högg in på den senaste av Östergrens romaner – Den sista cigaretten. Bekantskapen kom att bli något ambivalent. För visst tycker jag om språket och visst är historien intressant och det finns ett driv i berättelsen som jag verkligen älskar till och med när karaktärerna bara står och stirrar ut genom något fönster någonstans. Så jag skulle nog säga att jag upplever det som en bra bok. Men det finns hela tiden i bakhuvudet en misstanke som formulerar sig till en allt mer irriterad fråga – ”Är inte det här lite väl grabbigt?”. Det finns något för mig obegripligt i karaktärernas drivkrafter – varför vill alla kvinnor ligga med huvudpersonen? Varför är det så kyligt och ensamt? Det finns det där som irriterade mig till döds (nästan…) med Milleniumtrilogin där alla (precis alla!) kvinnor vill och får ligga med Mikael Blomkvist. Varför då? (Jag upplever det som obegripligt varför de vill, varför han vill och vad det bidrar med till berättelsen) Det framstår som någon grandios dröm som vissa manliga författare måste förverkliga åtminstone i bokform. Tyvärr blir det lite verklighetsfrämmande och illussionsbrytande för mig som inte hänger med i tankegången och förstår värdet av det känslolösa sexet till höger och vänster.
Slutbetyget skulle bli lysande om det inte vore för det grabbiga så jag landar väl på godkänt. Jag tror nog inte att jag kommer läsa Östergren snart igen dock.
Det där är min bild av Östergren också. Grabbig. I alla fall på den tiden min dåvarande make läste allt av honom och jag försökte tycka om honom bara därför. KÖ alltså, maken tyckte jag ju om. 🙂
🙂 Jag var tvungen att fråga maken (som läst en del KÖ) mitt under läsningen om det inte var lite väl grabbigt och han höll också med så vi är fler 😉
Jag håller med! ”Grabbig” är definitivt ett ord som beskriver hela Östergrens produktion väldigt väl. Apropå den där önskan att samla ett kvinnligt harem, så kan det ju vara värt att uppmärksamma att han skrev manus till tv-serien ”Soldater i månsken”. Där spelar Göran Ragnerstam mannen som under lång tid har levt med två fruar – ja, haft ett parallell-liv med två familjer helt enkelt. Han viker sig och jobbar nästan nästan dubbel(t) för att få livet att gå ihop och för att hans två familjer inte ska få reda på varandra. Sedan visar det sig att fruarna sedan länge har vetat om varandras existens, och accepterar (!) situationen. För att komplicera det hela, och skruva alltihop på östergrenskt sätt dyker en tredje kvinna upp (jag vill minnas att hon är journalist, men jag kan ha fel), och uppdagar hela detta dubbelspel. Hon kritiserar, men blir också intresserad av Ragnerstam. När serien slutar har även hon inlett ett förhållande med Ragnerstams rolligur, och är höggravid. Eftersom alla kvinnorna nu vet om varandra, så har familjelogistiken lösts genom att alla flyttat in i ett enda stort hus. Det måste väl vara minst 10 år sen serien gick, men nu när jag tänker på det, så har den en del likheter med den amerikanska tv-serie om mormoner, Big Love, som går nu på SVT. Men Östergren diskuterar egentligen varken moraliska eller religiösa frågor. Det är heller inget familjedrama med gräl och ultimatum, utan blir absurd (på ett nästan pinterskt vis) genom att alla accepterar en för vårt samhälle helt otrolig situation. Just det är väl ganska typiskt östergrenskt också – hans absurditet går ju oftast ut på att låta oväntade situationer inträffa utan att någon höjer på ögonbrynen.
Efter denna minirecension så vågar jag väl knappt skriva något mer, men jag är så inspirerad, eftersom jag själv nyss, efter många år, återknöt kontakten med Östergren (jag läste Orkanpartyt, där huvudpersonen har sex exakt en styck gång, men det är sant att det också då är en kvinna som bara dyker upp och typ säger ”jag vill ligga med dig”). Trots hans grabbighet (som säkert är någon slags pojkdröm, men som jag ändå tror att man på ett plan ska tolka som en pojkdrömsstereotyp), så har han ett fantastiskt driv i historien, och språket är ju helt enastående. Dessutom är det väldigt roligt med någon som är en riktig berättare.
Vad jag försöker säga (tror jag) är att jag kan ha fördragsamhet med grabbighet i vissa sammanhang. Det ger en intressant inblick i en värld som jag aldrig kan vara en del av i det riktiga livet. Och då besöker jag hellre den världen tillsammans med Östergren än med Lundell eller Vallgren. (Men sen tycker jag inte heller att alla värderingar och föreställningar och motiv som sådana kan passera okritiskt, och det är förstås en fråga som måste drivas på alla möjliga fronter.)
Vixxtoria: Tack för din kommentar – härligt med inspiration! Jag såg aldrig ”soldater i månsken” men på din beskrivning låter den ju klart (så som jag uppfattat det) Östergrensk. Nu önskar jag att jag läst mer av honom för att kunna diskutera lite mer men jag håller definitivt med dig om att Östergren är en berättare. Jag tycker också att han är en väldigt bra berättare och språket är, som du säger, fantastiskt liksom drivet. Och jag hade ju väldigt trevligt när jag läste ”Den sista cigaretten” också. Känslan för absurditeten (som görs vardaglig) la jag också märke till och tyckte mycket om. Helt klart finns det värre exempel på grabbighet i litteraturen – både den svenska och den utländska och Östergren har ju en hel rad positiva egenskaper som väger upp. Jag tycker till exempel att Larssons Milleniumserie är ett värre exempel där ”grabbigheten” knappt ens tagits upp till diskussion. Kanske för att Lisbeth Salander som ”den starka kvinnan” skymmer sikten – trots att hon också (rätt plötsligt och obegripligt) hamnar i säng med Blomkvist.
Ja, min mening med mitt långa inlägg var ju inte att kritisera att man kritiserar grabbigheten i Östergrens roman. Jag vill bara skriva det först, för det låter kanske lätt som ett försvarstal för grabbighet som jag ger mig in i (när alltihop handlar om att försvara Östergren ?).
Men jag tänker två saker: Å ena sidan är det förstås inte okej med ett samhälle där kvinnorna bara är en del av manliga fantasier. Men å andra sidan så finns ju dessa föreställningar där. Jag känner en massa män som är så där grabbiga (faktum är att de flesta män i min släkt och som jag vuxit upp med är grabbiga på det där otroliga grabbiga grabbs-sättet. Dom är så manliga så dom avfärdar inte ens genusteorier; genusteorier är både teoretiskt och praktiskt helt meningslösa för dem). Jag tycker därför att det är väldigt spännande att läsa om den där grabbigheten på ett vettigt sätt. Det är lättare att förstå romantiserandet kring de manliga attributen när de förpackas så här lockande. Läser man Gentlemän (och Gangsters, antar jag, men den har jag inte läst än) så är det ju manliga myter och manlig gemenskap som finns där också. Boxningen. Saxofonerna. Cigaretterna. Östergren leker med klichéerna, och jag tror att han i varje ögonblick precis är medveten om vilka val han gör.
Killinggänget är någon generation senare än Östergren, men visst är det samma värld som de berättar om gång på gång?
Det skulle vara intressant att se Östergren (eller för all del någon annan) behandla den där grabbiga mytbilden och undersöka vad som händer om den hotas av en jämställd kvinna. Men jag tycker inte att det görs. Och anledningen till det är nog att det inte behövs. Eller?
Att läsa såna här böcker blir för mig ett sätt att se en värld som jag annars aldrig skulle få tillträde till. Som att höra vad de snackar om i bastun, typ.
Millennieböckerna går inte riktigt att jämföra på samma fredag, tycker jag 😀 Men på ett sätt kastar väl de böckerna sten i glashus? Man vill visa på orättvisor i samhället som gör att kvinnor kommer i kläm, och lyfter fram en stark, kvinnlig hjältinna, men samtidigt skapar man en overklig bild av en velande sexgud med socialt patos.Ser man hela trilogin ska det väl vara nån slags olycklig kärlekshistoria mellan Salander och Blomkvist? (Jag kommer faktiskt inte ens ihåg om de blir ihop på slutet?) Det är väl mest beklämmande att Salander som kvinnlig hjälte beter sig som en man?
vixxtoria: Jag håller absolut med dig. Det är intressant (och nyttigt!) att få en inblick i en värld som man själv inte är så medveten om hela tiden men som finns där. Det är ju det bra litteratur handlar om – att få uppleva nytt eller se ur nya synvinklar. Jag blev dock lite mätt på grabbvärlden med en bok måste jag erkänna och därför blir det nog inte mer Östergren på ett tag. Jag tycker dock att det vore klart intressant om en författare som Östergren ville testa och se vad som hände om grabbvärlden i hans böcker utmanades. När det gäller Killinggänget så känns det helt klart som att de rör sig i samma värld men jag tycker att det finns en rädsla (för att bli utmanad av något utanför grabbtryggheten kanske) hos dem som jag inte ser hos Östergren. Kanske handlar det om att Killinggänget (i alla fall i början) inte var lika medvetna om de klichéer de använde eller hamnade i som Östergren är.
Jag håller med dig när det gäller Milleniumserien också. Jag tror inte att de blir ihop på slutet men jag minns inte heller faktiskt. Det är nog säkert menat som en olycklig kärlekshistoria men den är lite svår att köpa som det mitt i allt annat. Och att Blomkvist är så traditionell som god manlig hjälte (även om han får spela andrafiolen) gör ju böckerna rätt traditionella även om Salander finns där – hon blir ett undantag snarare än en kvinnlig förebild..
Håller med om skillnaden mellan Östergren och Killinggänget. De senare känns absolut mer rädda för att bli utmanade (men jag kan ha fel). De är ju också mer populärkulturella (och skriver inte så mycket böcker heller). Men jag ska medge att jag har fått mig en del goda skratt därifrån också. Nu har jag ju inte läst just Den sista cigaretten, men leker inte Östergren lite extra med alla klichéerna där? Dvs att han använder sig sitt eget namn osv, utan att det handlar om honom (mer än vad alla romanfigurer handlar om författaren…). Jag tycker faktiskt inte att det borde vara en omöjlig tanke att Östergren undersökte vad som händer när grabbigheten angrips utifrån. Vi får väl vänta och se.
Eller vänta lite. Kanske är det precis en sån undersökning han håller på med? För vad som väl egentligen händer är att grabbigheten sluter sig inåt, i en värld där det helt enkelt inte finns några hotande kvinnor? Och det är väl den världen han beskriver?
Orkanpartyt som jag läste för några veckor sedan är på sätt och vis väldigt annorlunda, eftersom Östergren skriver in sig dels i en dystopisk tradition (tänk Atwoods Oryx och Crake, 1984 eller McCormacs The Road (och lite lite Kallocain) och så omtolkar han den nordiska asamytologin. Där lyckas han på ett bra sätt faktiskt behandla hur ett mycket manligt samhälle faller samman, men jag tänkte inte riktigt på den aspekten när jag läste.
Sen håller jag ju med dig om att man inte ska läsa en massa böcker som man inte riktigt känner för, när det finns så många andra böcker i världen som man längtar efter, och som man inte har tid för… Men om du skulle läsa Östergren igen rekommenderar jag Fattiga riddare och stora svenskar.
Vixxtoria: Tack för tipsen om ”Fattiga riddare…”, jag kommer ju säkert återvända till Östergren någon gång (för jag hade ju som sagt trevligt i hans sällskap också) och då ska jag ge den en chans.
Du har ju helt rätt i att grabbigheten nog vanligtvis sluter sig inåt när den utmanas och på så sätt kan man kanske säga att Östergren faktiskt undersöker den aspekten också. Och visst leker han vidunderligt spännande med illusionerna om verklighet och fiktion i ”Den sista cigaretten” genom att använda en huvudperson som väldigt mycket liknar honom själv utan att vara det.
När det gäller Killinggänget så har jag också skrattat mycket åt dem genom åren. Dessutom tycker jag att de också utvecklats mot en större medvetenhet i och med deras mer tragikomiska produktioner de senare åren.
Håller med om Killinggänget.
Trevligt utbyte av tankar här också. Jag har av lite olika anledningar tänkt vänta med att läsa Cigaretten, men jag har sedan några år Gangsters i bokhyllan, och för att läsa den vill jag läsa om Gentlemen (som jag läste för typ 18 år sen sist, hrm), och jag har mer och mer börjat känna att jag har lust med det snart. Så diskussionen här känns som en bra upptakt för ett år där det nog blir lite extra Östergren-läsning. Jag hoppas återkomma hos mig, kanske med lite mer tankar kring grabbigheten när (eller om) jag har något mer att säga.
Jag ska hålla utkik hos dig för eventuella vidare Östergrendiskussioner – det har varit ett väldigt trevligt samtal!
Vad intressant! Håller själv på att renovera villan min, vilket dokumenteras på bloggen min 🙂