Älskade Maria… eller Dagmar…

Så var det dags för en ny läsupplevelse i den uppräkning som jag inledde förra veckan. Den här veckan handlar det inte heller om en roman utan om ett helt författarskap. Maria Lang, eller Dagmar Lange som hon egentligen hette, gav ut en bok varje år mellan åren 1949-1990 (hon avled 1991). Man tappar liksom andan inför raden:

  • Mördaren ljuger inte ensam (1949)
  • Farligt att förtära
  • Inte flera mord
  • En skugga blott
  • Rosor, kyssar och döden
  • Tragedi på en lantkyrkogård
  • Se döden på dig väntar
  • Mörkögda augustinatt
  • Kung Liljekonvalje av dungen
  • Farliga drömmar
  • Ofärd i huset bor
  • Vår sång blir stum
  • Att vara kvinna
  • En främmande man
  • Tre små gummor
  • Ögonen
  • Siden sammet
  • De röda kattorna
  • Svart sommar
  • Vitklädd med ljus i hår
  • Ingen returbiljett
  • Intrigernas hus
  • Staden sover
  • Mördarens bok
  • Vem väntar på värdshuset?
  • Vi var tretton i klassen
  • Det är ugglor i mossen
  • Dubbelsäng i Danmark
  • Körsbär i november
  • Arvet efter Alberta
  • Camilla vid skiljevägen
  • Svar till Ensam Eva
  • Inga pengar till Vendela
  • Gullregn i oktober
  • Docka vit, Docka röd
  • Fyra fönster mot gården
  • Använd aldrig arsenik
  • Klappa inte katten
  • Dödligt drama på Dramaten
  • Ånglok 16 på fel spår
  • Tvillingen i spegeln
  • Flyttbil försvunnen
  • Se Skoga och sedan… (1990)

Och jag har läst dem alla…

Under en period av mitt liv – det måste vara (häpnadsväckande) 15 år sedan nu – dammsög jag varje bokhylla i släkten efter Lang-deckare (och de stod där i en överraskande omfattning). Antikvariaten fick också bidra varför jag idag äger ett betydande antal som jag gärna läser om.

Naturligtvis är de inte bra allihop och vissa är till och med riktigt dåliga. Men det är på något sätt en del av poängen. Jag tycker dock inte att de är så dåliga som ryktet säger och är man beredd att köpa en och annan snubblande vändning i intrigen så tycker jag att man får ett helt ok deckarhantverk. Det som är svårast att överse med är vissa fördomsfulla karaktärsteckningar som nog måste tillskrivas tidsandan. Det är inte särskilt trevligt att ställas inför den kroknästa judiske girigbuken eller den känslomässigt snedvridna lesbiska kvinnan. Men det är trots allt ett tidsdokument och jag tycker även att Lang ganska ofta också krossar fördomar och föreställningar om det normala.

Maria Lang har trots invändningarna den mysrysliga kvaliteten som jag tycker så mycket om. Allra bäst tycker jag om de första böckerna med Puck – som trots de 50-talstrogna könsrollerna är en stark och framförallt självständig kvinna – och Kung Liljekonvalje av dungen med dess sorgsna ton. Och så är De röda kattorna speciell för att den handlar om min hemtrakt.

Den främsta anledningen till att Langdeckarna är en sådan minnesvärd läsupplevelse för mig är dock inte själva deckarhantverket utan de speciella omständigheterna kring själva bokslukandet. Körsbär i november läste jag exempelvis sittande på en bänk i skogen – på “flykt” från en skola jag hatade. Jag skolkade och läste Maria Lang i skogen – mer än jag vill erkänna faktiskt. Böckerna var min tillflyktsort under en väldigt jobbig tid i mitt liv och för det är jag evigt tacksam. Kanske är det därför varje omläsning ger känslan av att komma hem.



Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.