Förrförra veckan började jag berätta om mina stora läsupplevelser och gick ut hårt med hela Stad-serien för att fortsätta med hela Maria Langs produktion. Länkar till läsupplevelserna hittas under fliken Läst här ovan. Nästa stora läsupplevelse (som aldrig någonsin kommer att rangordnas) upplevde jag under tre varma sommardagar och lika många ljumma och till synes oändliga sommarkvällar för kanske 15 år sedan.
Jane Austens Emma är i min bokhylla en avskräckande klumpig tegelsten. Dessutom är det den utgåvan med Gwyneth Paltrow på framsidan vilket ju är lagom inspirerande – jag kan inte nog poängtera hur mycket jag avskyr filmomslag på böcker (önskar att den fina bilden som illustrerar texten här intill fanns också på min bok)… Men dessa omständigheter till trots var jag febrigt fast efter det först lästa ordet.
Emma Woodhouse är en spännande (och sympatisk) hjältinna på det sättet att man älskar henne trots ett ganska stort upplag av fel och brister. Emma ställer till det, trasslar in sig och sårar. Hon bedriver den ena misslyckade äktenskapskampanjen efter den andra för sin stackars vän Harriet. Hon är ofta ganska irriterande men samtidigt just därför härligt komplex och djupt älskvärd. Berättelsens slut- (och höjd-) punkt nås när mr Knightley (ljuvligt gentlemannamässig, sårbar och storebrorsförträfflig) förklarar att han (förstås) älskar Emma. Inte direkt oväntat kanske men genomfört med Austensk elegans och värme.
Mr Knightley ja – kändes inte han alltid lite stabilare än Elisabeths Mr Darcy (i Stolthet och fördom – med det inte sagt att jag nödvändigtvis föredrar honom…)? Jag var nog i alla fall lite småkär där ett tag 🙂
Jag är ju svag för allt Jane Austenskt och också de flesta filmatiseringarna. Jag är väldigt förtjust i Jeremy Northams Knightley och Kate Beckinsales Emma (i olika filmatiseringar dock). Men, samtidigt som såväl Stolthet och fördom som Förnuft och känsla överförts till tv och vit duk flera gånger med stor framgång har de försök som gjorts med Emma i min mening aldrig nått ända fram. Kanske kan den här nya BBC-serien vara något att hoppas på (de brukar ju kunna det där de engelska tv-makarna…). Annars får det helt enkelt, inom en inte allt för avlägsen framtid, bli ett återbesök i Emmas värld via den där fula tegelstenen.