Det finns engelska och så finns det engelska…

Efter läsningen av Wolf Hall var jag lite smått förvånad över hur segt det gick att läsa engelskan. Jag har ju läst litteratur på engelskt originalspråk tidigare och det utan större problem, exempelvis består mitt arbete till stora delar av att läsa engelskspråkig facklitteratur som nog inte kan räknas till det mest lättsmälta, men Mantels roman bjöd helt klart på motstånd. Jag är inte mycket för att slå upp ord som jag inte förstår mitt i läsningen eftersom det stör rytmen utan försöker uppnå någon sorts begriplighet genom sammanhanget istället. Detta var ibland svårt med Wolf Hall och sammanhanget visade sig kanske två sidor längre fram. Men det gick och jag älskar verkligen Mantels språk. Dessutom har jag lärt mig massor av nya ord och inte minst hur man kan laborera med engelska språket på ett ibland rent vildsint sätt utan att det behöver vara fel. Det är rätt befriande faktiskt. Att bara kasta sig ut och lita på att man bottnar längre fram…

Men jag var lite skeptisk när jag grep mig an nästa engelskspråkiga roman. Oron var dock obefogad och del Torros The Strain glider ner som en lättsmält karamell. Inga komplicerade ordvändningar och inga oväntade perspektivbyten. Här är det pang på rödbetan och otäckt redan från början. Det känns lite som att rensa hjärnan och är en ganska trevlig (om än samtidigt väldigt obehaglig) upplevelse just nu.