Ännu mer vampyrer

Så kommer det tydligen en ny bok i Twilight-serien. Det ska vara en kortroman/långnovell om en ”nyfödd” vampyr som heter Bree Tanner. Boken, som kommer i juni, har förstås också en egen hemsida (vilket väl alla böcker och tv-serier ska ha nuförtiden). Jag förstår att många Meyer-fans blir glada en dag som denna men själv måste jag säga att jag inte direkt darrar av förväntan. Det är förvisso vampyrer men jag drabbades av ganska rejäl mättnad när det gäller Twilightvamparna efter att ha läst de fyra första delarna i serien förra sommaren. Så jag kommer nog inte läsa den här vilket jag dock utgår ifrån att ganska många andra kommer att göra 🙂

Mer om detta på Bokhora.

E-ljudböcker kanske?

Har just upptäckt e-ljudboksmöjligheten (lite sent kanske?). Strömmade romaner direkt ut i datorhögtalaren. Perfekt när man har annat att göra men ändå vill läsa. Mindre perfekt när man borde jobba… Det är svårt att skriva samtidigt som man lyssnar på John Ajvide Linqvist som läser Låt den rätte komma in. Men man kan ju försöka i alla fall:)

Tematrio om häxor

Veckans tematrio handlar passande nog om häxor. Det är förvisso en grupp som jag har mindre koll på än vampyrer men några mer eller mindre läsvänliga böcker om häxor har jag ändå kommit på:

  • Margit Sandemo hör väl inte till nobelpriskandidaterna direkt men jag ska ändå erkänna att jag älskade hennes Sagan om Isfolket som tonåring. Nästan utan att skämmas erkänner jag också härmed att jag gärna läser om böckerna under sommarsemestrar och andra ledigheter. Det handlar förvisso mer om nostalgi och barndomslängt än större läsupplevelser men ändå… I Sagan om Isfolket finns ett större antal både häxor och trollkarlar att gotta sig åt. Men om man vill få en mer fördjupad och problematiserad bild av trolldom och relationer bör man nog söka sig annan lektyr.
  • Till en av mina, av mig själv fram till nyligen bortglömda, favoritförfattare till exempel. Alice Hoffman har skrivit den fina Flickorna Owens som jag i och för sig läste för väldigt länge sen men som jag minns att jag tyckte mycket om. Det har gjorts film av den också med Sandra Bullock och Nicole Kidman om jag inte minns fel.
  • En barnboksserie får hänga med på ett hörn också. Maj Bylock har skrivit en serie om häxor i historisk tid. Den första boken Häxprovet handlar om flickan Anneli som träffar häxan Ylva i skogen vilket leder till gemenskap men också svårigheter.

Nordiska rådets litteraturpris

Idag tillkännages vinnaren av Nordiska rådets litteraturpris. Har ni läst någon av de nominerade böckerna? Vilken är er favorit? Själv har jag inte läst en enda men har flera i vill läsa-högen. Fagerholm förstås och Sem-Sandberg – Oksanen verkar också spännande. Däremot har jag dålig koll på många av de andra författarna.

Förra årets vinnare var ju Per Pettersson med Jag förbannar tidens flod som jag läst och haft ambivalenta känslor inför. Jag vacklar fortfarande mellan oerhört bra och rätt så dålig när det gäller omdöme om den boken. Alternativet ”oerhört bra” fanns inte ens med när jag skrev ner kommentarerna om boken här på bloggen utan har kommit senare när den vägrat släppa taget. Det måste vara ett väldigt gott betyg när en bok dröjer sig kvar på det sättet och väcker motstridiga känslor…

Uppdatering: Nu vet alla att det var Sofi Oksanen som vann priset. Mer kan man läsa exempelvis här. Jonas Thente på DN menar att priset var ”synnerligen välförtjänt” och jag blir förstås genast nyfiken på om jag tycker detsamma. In med Oksanen på vill läsa-listan alltså (hon har ju varit påväg in tidigare också men nu är det verkligen hög tid att göra det officiellt 🙂 )

Människohamn

Det är inte helt lätt att identifiera huvudpersonen i John Ajvide Lindqvists Människohamn. Är det Anders, havet eller kanske skärgårdsön där allt utspelar sig? Det är i alla fall på ön Anders växer upp, det är där han träffar Cecilia som han gifter sig med och får en dotter tillsammans med. Och det är där han förlorar Maja.

Det här är ännu en roman där Ajvide skildrar den djupaste förtvivlan som bottnar i förlusten av ett barn. I Hantering av odöda kretsar handlingen kring olika sätt att hantera en liten pojkes död och återkomst till de levande. Här handlar det främst om en pappas kamp mot galenskap och förgörande sorg efter att hans sexåriga dotter försvunnit spårlöst.

Skild och försupen återvänder Anders två år efter försvinnandet till barndomsön. Han kommer för att försöka överleva eller för att ge upp och få dö. Stugan han återvänder till är full av dottern Maja – på mer än ett sätt- vilket ställer allt på sin spets.

Det är oerhört smärtsamt att läsa om Anders sorg. Att tvingas tänka tanken ”tänk om…”. Ajvide skildrar sorgen på ett mycket vardagligt, påtagligt och detaljmedvetet sätt. Känslan av pärlor under knäna när man sitter vid en liten säng och gråter sin förtvivlan i hennes övergivna täcke, minnet av en ramsa eller en lukt. Det är på gränsen till vad jag klarar av måste jag erkänna. Och då bjuder Ajvide in något annat i berättelsen…

För Människohamn är förstås inte bara en skildring av sorg utan är också en otroligt skrämmande bok. Tanken att förlora ett barn är naturligtvis skrämmande i sig men det finns annat som också skrämmer mig halvt från vettet här. GB-gubben till exempel… Men det blir aldrig skrämsel för skrämselns skull utan är hela tiden först och främst en väldigt bra roman. Dessutom är ofta det mest skrämmande den skevhet i verkligheten som Ajvide är mästare på. Det är något som är fel men man vet aldrig riktigt vad.

Särskilt sympatiskt men samtidigt skrämmande är att också ”det onda” begripliggörs. De som sätts att symbolisera ”det onda” har sin egen bakgrund, sina egna sorger. Ajvide låter små och vardagliga handlingar få stor betydelse och visar på möjligheten till ömhet och eftertanke också i de mest udda möten.

Människohamn har länge stått på tur för läsning – jag är väldigt glad att jag äntligen tog mig tid. Det här är en bok jag kommer att bära med mig länge.

Uppdatering: Har du tio minuter över och vill veta mer om Människohamn och hur den kom till rekommenderar jag följande klipp som John Ajvide Lindqvist spelade in i samband med utgivningen av boken:

Tidsresenärens hustru

Märkligt nog var jag oförberedd på att den här boken skulle drabba mig. Jag vet inte vad jag förväntade mig, mer science fiction kanske, men det var inte riktigt det jag fick i alla fall vilket jag är tacksam för.

Tidresenären är bibliotekarien (!) Henry som lever med en otroligt besvärlig sjukdom som gör att han oförberedd färdas i tiden. Han ligger i sin säng 2001 för att helt plötsligt befinna sig, naken och skyddslös som han alltid är, i sitt barndomsrum med sig själv som sällskap någon gång på 70-talet. Det är en ovanlig och länge okänd åkomma som naturligtvis orsakar en hel del problem.

Tidsresenärens hustru är Clare som träffar sin blivande man för första gången när hon är sex år gammal och han 36. De gifter sig när hon är 22 och han 30…

Niffenegger skildrar två mänskliga människor som bär en oerhörd kärlek mellan sig. De vet båda när den ska ta sin början och när kärlekssagan närmar sig sitt slut. Det är en mycket varsam och vacker berättelse om tidens gång och nuets under. Och om svårigheten att stanna där.

Jag fastnar särskilt för självklarheten mellan Henry och Clare – de tvivlar aldrig på om det verkligen är värt det. Det de tvingas gå igenom tillsammans och var och en för sig är ändå så tungt med längtan, ensamhet och sorg att man tycker att tvivlet borde glimma till någon gång. Jag är glad att det inte gör det.

För att inte bli helt förvirrad och mer eller mindre konstig måste läsaren släppa taget om tid och rum på samma sätt som Henry tvingas göra. Niffeneggers väv är otroligt skickligt vävd och den känns vattentät. Åtminstone är inte jag förmögen att belägga henne med några fel.

Med tidsresorna så skulle man ju kunna tro att det rör sig om en sf-bok. Men istället är det en kärlekshistoria så djup att man vissa stunder lyckas blunda för mollackordet som hela tiden ljuder i bakgrunden.

Slutet är dock lite för ”over the top” för min smak. Lite mindre smetig kunde den väl ha fått vara? Det bryter lite mot resten av boken och förhindrar mig dessutom från att släppa fram tårarna så som jag tror att jag nog egentligen behöver efter den här läsningen.

Tematrio poesi

Efter som det nyligen var världspoesidagen handlar denna veckans tematrio hos Lyran om just poesi. Själv läser jag inte särskilt mycket poesi just nu men jag har sannerligen haft mina perioder. Här kommer tre av mina favoritdiktare/dikter:

  1. Edith Södergran är en gammal favorit som hängt med. Under de depressiva tonåren fullkomligt badade jag i Edith Södergrans lyrik. Nu är det länge sedan men jag blev plötsligt sugen att återbesöka den Södergranska världen.
  2. Gustaf Fröding är en diktare som betytt mycket för mig. Jag tycker om hans skiftningar – från vilda ordlekar till djupaste förtvivlan. Det finns allt från ömsinta kärleksskildringar till sorgliga berättelser om ensamhet hos Fröding och då inte sällan i samma dikt…
  3. Min sista diktarfavorit är också en värmlänning. Nils Ferlin är nog min lyrikfavorit om jag måste välja. Jag är svag för melankolin och sorgen i de vardagliga skildringarna. En av Ferlins dikter som följt mig länge är den sorgliga och oändligt vackra:

Inte ens

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

Kanske måste jag påpeka att jag inte alls är suicidal utan bara tycker att det är en väldigt vacker och tänkvärd dikt ändå 😉

Trist läsning

Idag består mitt läsande enbart av en ”bok” som tycks mig mer och mer meningslös och stentrist för varje dag som går. Den liksom skaver i hjärnan när jag tvingar mig att läsa ännu en gång. Och den här gången räcker det inte med att ögna heller – den måste läsas. Noggrant. Här ska hittas spännande innehåll och ogjorda analyser. Här ska frigöras frågor och förhoppningsvis vidhängande svar. Här ska läsas avhandlingsmanus helt enkelt. Mitt eget tyvärr…

Bokfrågornas ABC 18

Den här veckan vill lilla O ha svar på följande fyra frågor på bokstaven R:

1. Har du läst någon bok som kretsar kring en rättegång? Det finns ju en del- inte minst av John Grisham. Juryn handlar ju förstås om en rättegång men jag minns också att jag för väldigt länge sedan tyckte att Klienten, som väl egentligen handlar mer om en förundersökning än en rättegång (om jag minns rätt), var väldigt bra.

2. Har du någon romantisk favoritbok? Allt av Jane Austen är ju väldigt romantiskt och favoriten är Stolthet och fördom. I övrigt kan jag faktiskt inte komma på vilka romantiska böcker jag tyckt om eller över huvud taget läst trots att de nog är åtskilliga…

3. Religion påverkar oss antingen vi är troende eller inte. Berätta om en bok där religionen har betydelse. Den första roman som ploppar upp i huvudet är Selma Lagerlöfs Jerusalem men den har jag faktiskt inte läst ännu. Om jag ska lyfta fram ett författarskap som ofta använder religiösa myter och teman utan att alltid för den skull uttryckligen behandla religion så vill jag framhålla Jonas Gardell. På senare tid har ju Gardells intresse för det religiösa resulterat i böcker om såväl Jesus som gud men redan i exempelvis Frestelsernas berg och En komikers uppväxt finns religionen och dess magi tydligt närvarande.

4. Slutligen vill jag att du berättar om en riktigt rolig bok! Douglas Adams Liftarens guide till galaxen och Arto Paasilinas Kollektivt självmord är två böcker som jag skrattat gott åt.

Man måste väl älska Benny?

Jag tror att jag redan tidigare har bekänt min kärlek för Barbro Lindgren. Den är helt oreserverad. Allt jag läst av Barbro Lindgren har jag älskat – från Vilda bebin till VLMF. Men ingenting älskar jag mer än Benny. Världens finaste griskille som ständigt gör det förbjudna och inbjuder oss att göra detsamma. Han är minsann en liten anarkist den där Benny.

En av mina barns viktigaste julklapps- och presentköpare berättade en gång att hon sett en sån söt bok om en gris men att han stal en napp från sin lillebror och sånt kunde man ju inte lära barnen (på tal om censur av barnböcker…). Så hon köpte den inte. Till hennes försvar ska nog sägas att detta var i samband med att T blivit storasyster och jag kan förstå tankegången. Men jag identifierade genast boken som Jamen Benny och köpte den på stört. Jag tror skarpt på att barn måste få se andra göra det förbjudna och sedan prata om det. Att få prova att vara busig är också viktigt. Med Benny får man helt klart vara busig och man får göra allt det som föräldrar säger att man inte får. Viktiga saker!

Med Benny får vi inte bara stjäla lillebrors napp – vi får också olovandets bada i dypölar, rymma hemifrån och försöka flytta in i korvkiosker. Och allt är skildrat med en värme och en kärlek till människor och små grisar som lämnar en glad känsla i hela kroppen. Så vill ni ge barnen något roligt, varmt och utmanande – plocka med en anarkistgris från bibliotekshyllorna i eftermiddag!

PS: Det finns tre böcker om Benny- Nämen Benny, Jamen Benny och Nöff, nöff Benny