Livets gåtor

Livets gåtor Jane Austen är kanske inte den schvungigaste titeln i bokhyllan… Det finns en del annat att anmärka på i Vivi Edströms bok om Jane Austen och hennes författarskap också. En korrläsning till hade inte skadat. Alla citat måste inte återges både på engelska och i svensk översättning som de gör här. Tilltalet känns ibland lite väl informellt och ovetenskapligt – jag gillar inte att hon skriver att Austen är “superbra” och jag har svårt att förlika mig med att hon kallar Mr Knightley och Darcy för “killar”…

Däremot tycker jag mycket om att Edström, liksom jag, läser Austen som en feministisk författare. Jag har alltid tyckt att hennes (Austens) skildringar av olika sorters kvinnor i ett manssamhälle är träffsäkert. Hos henne hittar vi kuvade kvinnor, matronor som missbrukar den makt de har (ofta tack vare pengar) och unga starka kvinnor som faktiskt orkar gå sin egen väg. Hos Austen finns det lika många sätt att vara kvinna som det finns kvinnor vilket jag tycker är högst sympatiskt. Att låta kvinnor vara människor med såväl styrkor som svagheter är i mina ögon också feministiskt. Jane Austen skrev sina böcker i en tid då kvinnor inte kunde eller borde ge ut sina texter under eget namn – helst borde de inte skriva alls. Och ändå låter hon sina kvinnliga karaktärer agera lika obstinat som hon själv. Eliza Bennet som vägrar träna sina färdigheter vid pianot för att bli så excellent som en kvinna borde vara, Fanny Price som skriver berättelser och som tackar nej till ett frieri, Catherine Morland som läser skräckromaner och smutsar ner sig… Hos Austen finns det otaliga kvinnor som ifrågasätter normerna genom att inte följa dem.

Mitt favoritavsnitt i Edströms bok är där hon outar Mr Knightley i Emma som en feministisk man – kanske är det därför jag tycker om honom så mycket…

Jag är svag för litteraturanalys och här utförs den dessutom på texter som jag är relativt familjär med. Edström går igenom alla Austens romaner på ett livfullt och roande sätt. För det mesta kan jag tycker jag att analyserna håller, ibland verkar det lite sökt och i vissa lägen hickar jag till. Kan man alltså läsa Tom Bertrand i Mansfields park som homosexuell? En sådan tolkning reflekterade jag aldrig över när jag läste den själv men tanken lockar helt klart till omläsning och egna analyser. Överhuvudtaget är Edströms största förtjänst med den här boken just den – att få mig att vilja läsa om Austens böcker. Alla! Enda problemet är att jag inte vet med vilken jag ska börja…

Edström är boken igenom tydlig med vilken av Jane Austens romaner hon sätter främst (Mansfield Park) och eftersom jag har en något avvikande mening följer här min egen personliga rangordning av dem, dock utan Lady Susan som jag inte läst:

  1. Stolthet och fördom
  2. Emma
  3. Övertalning
  4. Mansfield Park
  5. Förnuft och känsla
  6. Northanger Abbey

Och såhär på Internationella kvinnodagen avslutar jag med en lista över mina tre favoritkvinnor i Jane Austens böcker:

  • Anne Elliot i Övertalning som tillsynes maktlös övertalas att avvisa frieriet från mannen hon älskar. Hon tvingas finna sig i att inte uppskattas för sina egenskaper och sin själsstyrka. Men i slutändan är det hon, som med sin värme och duglighet, visar sig starkast av dem alla.
  • Elizabeth Bennet i Stolthet och fördom som inte bara går i strid med Mr Darcy utan mot allt vad klassbarriärer och fördomar heter (samtidigt som hon naturligtvis också måste hantera sina egna fördomar).
  • Fanny Price i Mansfield Park som tvingas lämna sin familj och får finna sig i att hunsas och negligeras i sitt nya hem. Till slut är det dock hon som visar sig starkast och rättrådigast. När hon står på sig i viktiga frågor måste slutligen alla lyssna till henne.

3 tankar på “Livets gåtor”

  1. Kul att läsa vad du tyckte om boken! Jag läste den före sommaren, och har också skrivit något om den på bloggen. Det där med en något mer uppmärksam (eller vördsam?) redaktör håller jag med om (boken binds samman lite dåligt också, egentligen. Den där Austenresan som Edström ger sig ut på med halva familjen följs inte riktigt upp, när jag tänker rätt på saken).

    Men annars tyckte jag precis som du att en av de stora behållningarna var att man fick nya infallsvinklar och ville läsa om nästan alltihop med en gång. Jag läste nån annan recension som klagade på att Edström redogjorde för så mycket av innehållet i böckerna, men jag tyckte det var bra. Vissa Austen-böcker har jag bara läst en gång, och inte på länge, så repetionen var bra.

    Vad gäller rangordningen av Austenböckerna håller jag nog mer med dig också. Men jag skulle kanske byta plats på Övertalning och Mansfield park… Och Lady Susan kommer före Northanger Abbey. (Förnuft och känsla tycker jag är lite knepig, för det känns orättvist att den hamnar så långt ner, och ändå så är de andra lite bättre… Hm. Det går inte riktigt att lösa det problemet antar jag.)

    Svara
  2. Vixxtoria: Jag skulle gärna ha “följt med” lite mer på Edströms resa och gärna sett lite fler bilder också – man blir ju sugen på England när man läser (om) Austen. Jag tycker faktiskt allra bäst om de där genomgångarna av böckerna och intresserar mig mindre för det biografiska så den kritiken kan inte jag heller hålla med om.
    Jag har ju inte läst “Lady Susan” men det borde jag kanske? Jag håller definitivt med dig när det gäller “Förnuft och känsla” – den är svårplacerad. Den är ju bra men jag minns att karaktärerna aldrig riktigt engagerade mig fullt ut – den grep mig aldrig riktigt känslomässigt. Men rangordningar är ju alltid helt omöjliga att göra rättvisa eftersom tycke, smak och upplevelse varierar och beror så mycket på tillfället när man läste en viss bok.

    Full bokhylla: Ja, jag tycker helt klart att den är läsvärd och dessutom lättläst så flytta upp den i högen du 😉

    Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.