Envar

Philip Roths roman Envar började jag läsa redan i höstas – som en del av mitt miniprojekt att försöka läsa i alla fall några av de författare som vanligen nämns i nobelprisdiskussionerna. Trots att jag tyckte att boken var väldigt gripande la jag undan den när den stora läströttheten drabbade mig någonstans i november. Men nu har jag tagit tag i den igen och läst ut den i ett huj. För lättläst är den men verkligen inte lättsmält.

Envar handlar om en man som ställs inför åldrandets oförsonlighet. Vi får, genom hans egna minnen, se hur livet gestaltat sig från barndomen via vuxenheten och till slutstationen som visar sig vara ett pensionärs-”paradis” vid havet. Det är en djupt olycklig och rädd man vi möter. Han vill inte dö men inte heller leva det liv han utstakat åt sig. Romanens huvudperson har levt sitt liv som den traditionelle (amerikanske) mannen med stort M. Han har överträffat föräldrarna i ekonomisk rikedom, uppnått yrkesmässig framgång, haft tre fruar, fått tre barn och så alla dessa erövringar han gjort… Och ändå (eller mer troligt på grund av det) finner han sig på ålderdomen totalt ensam och fylld av ångest, ånger och saknad.

Titeln är välvald då Roths roman talar till vem som helst av oss. Huvudpersonen är inte himlastormande sympatisk och har gjort några direkt osympatiska livsval men han är en människa och en ytterst mänsklig sådan. Och vem har inte valt fel? Även om man inte valt de vägar som mannen i Envar väljer så är detaljerna mindre viktiga. Jag upplever att Roths bok handlar om hur vi alla förr eller senare måste möta oss själva. Och att det inte är så vackert alla gånger. Sammanfattningsvis måste jag säga att Roth har skrivit en bok som är såväl läsvärd som smärtsam. Dessutom har han övertygat mig om att det kan vara värt att tänka över sitt åldrande medan man fortfarande har en tid kvar dit.