Den här vintern har varit väldigt, väldigt jobbig i min värld. Jag har förlorat mitt jobb, förnedrat mig på arbetsförmedlingen, blivit nekad a-kassa och pulsat fram genom meterhög snö och iskyla i ett halvår känns det som. Och jag hatar ändå vintern i vanliga fall så ni kan ju tänka er… Men genom hela det depressiva mörkerhalvåret har jag burit en målbild i hjärtat. 
Jag har målat mig en föreställning om hur jag en dag någon gång i maj, troligtvis i slutet av maj, sitter i solen på balkongen. I hammocken. Invirad i en filt – det är fortfarande lite kyligt ute framåt kvällningen. Och i mitt knä ligger, fortfarande oöppnad och alldeles nyanländ, årets Sookie Stackhouse. Oläst, hela härligheten framför mig. Kanske har jag en kopp te också.
Det som är så bra med den bilden är att den ju kommer att gå i uppfyllelse. Även om inte alla delarna kan falla på plats så kommer jag ju någon gång sitta i hammocken och bli värmd av solen igen. Och den där dagen när Sookie anländer i brevlådan kommer ju också att komma. Det spelar liksom inte så stor roll om det inte blir samma dag. Jag tycker att det är en mysig bild att ha, en bild av upptinandet och hopp om vår.