Alice Munro´s novellsamling Kärlek, vänskap, hat kom till mig med posten i det första pocketkedjepaketet som Hanna skickade. Den har länge stått på min önskelista och jag är glad att äntligen ha fått läsa den. Det är dessutom mitt första möte med Alice Munro.
Anledningen till att recensionen av boken kommer först nu är att den har tagit sin lilla tid att läsa. Den har varit min bredvidläsning i över en månad och fungerat som avlastning när andra böcker blivit för tunga eller trista. En annan anledning till att den tagit sin tid är också att den är krävande. Det är inte direkt någon sommarutflykt Munro bjuder läsaren på.
Långt in i läsningen fann jag mig imponerad av Munros språk och den elegans hon komponerar sina historier med. Men jag var inte gripen, inte uppfylld och därför inte helt och hållet nöjd. I den sista halvan av boken grep den dock tag – troligen för att jag då vant mig vid berättelsernas karaktär.
Ett problem för mig är dock novellformen. Munro är en mästare – hon kan verkligen säga mycket med lite text. Hon låter oss ana. Hon visar utan att berätta och låter läsaren därigenom hitta sin egen berättelse. Men jag vill ha mer. Varje gång en avslutningsmening klingat ut vill jag ha mer – vad händer sen, hur uppstod situationerna, vad skapade karaktärerna. Allt vill jag veta. Men ingen hjälp får jag. Styrkan med noveller är att läsaren får skapa sin egen fortsättning men jag känner mig för ovan för att helt och hållet omfamna denna storhet.
Så gott som alla noveller i Kärlek, vänskap, hat behandlar samma tema. Det är ofta starka kvinnor som befolkar berättelserna som huvud- eller bifigurer. Inte sällan befinner de sig i ett avsvalnat och kuvande äktenskap. Männen är mer eller mindre svinig och dompterar, ligger runt och låter sin osäkerhet gå ut över hustrun. Flammande kärlek finns det inte mycket av i Munros noveller, i alla fall inte av den långvariga modellen. Ömhet är det bästa man kan hoppas på i ett äktenskap i Munro-land. Det är vardagsgrått utan lyster. Det är oerhört deprimerande men samtidigt starkt, realistiskt och vackert. Det finns något fint i att skildra människor i all deras ful- och litenhet. Det är ju såhär det är, vi är – också…
Mycket intressant. Boken ligger i högen olästa, ska flytta upp den lite högre.
Marie: Ja den är verkligen värd att läsa!
Ah. Jag är mitt i den. Den tar lite tid för mig också, det är ju ingen bok man kastar sig igenom. Gillar. 🙂
Maria: Den är ju inte det men den är helt klart värd ”besväret” 🙂
Det tog mig ett bra tag att komma igenom den här boken också. Varje novell är ju så otroligt komprimerad att man var tvungen att fundera och bena upp historien ganska länge för att verkligen förstå den (ett par noveller läste jag till och med om, faktiskt!).
Jag kan på sätt och vis hålla med om den vardagsgråa lystern, samtidigt som hela samlingen är ett enda skrik från nån som vill bort från det där. Ibland har jag tänkt att det viktigaste i de här novellerna är inte det där trista, gråa – utan att detta är menat mer som en kontrast till allt det som inte skrivs. Men på det stora hela är det mycket variation på samma tema. Som att möta samma kvinna i olika åldrar, eller i lätt förskjutna livssituationer.
Jag skrev ganska ingående tankar om två av novellerna, och hade bland annat bekymmer med Alfrida. Om du kan hjälpa mig att förstå den novellen får du gärna komma och kommentera 🙂
http://ombockersomjaghunnitlasa.blogspot.com/search/label/Alice%20Munro
Ett skrik av desperat längtan bort från det vardagliga hörs helt klart genom hela novellsamlingen! Jag förstår att omläsningar av en del av novellerna är givande – det finns några som jag nog själv kommer att återvända till vid tillfälle för att få bättre begrepp om. Jag tittar förstås gärna in för att försöka ”hjälpa” dig med Elfrida, vi ses där snart 🙂