Man måste väl älska Benny?

Jag tror att jag redan tidigare har bekänt min kärlek för Barbro Lindgren. Den är helt oreserverad. Allt jag läst av Barbro Lindgren har jag älskat – från Vilda bebin till VLMF. Men ingenting älskar jag mer än Benny. Världens finaste griskille som ständigt gör det förbjudna och inbjuder oss att göra detsamma. Han är minsann en liten anarkist den där Benny.

En av mina barns viktigaste julklapps- och presentköpare berättade en gång att hon sett en sån söt bok om en gris men att han stal en napp från sin lillebror och sånt kunde man ju inte lära barnen (på tal om censur av barnböcker…). Så hon köpte den inte. Till hennes försvar ska nog sägas att detta var i samband med att T blivit storasyster och jag kan förstå tankegången. Men jag identifierade genast boken som Jamen Benny och köpte den på stört. Jag tror skarpt på att barn måste få se andra göra det förbjudna och sedan prata om det. Att få prova att vara busig är också viktigt. Med Benny får man helt klart vara busig och man får göra allt det som föräldrar säger att man inte får. Viktiga saker!

Med Benny får vi inte bara stjäla lillebrors napp – vi får också olovandets bada i dypölar, rymma hemifrån och försöka flytta in i korvkiosker. Och allt är skildrat med en värme och en kärlek till människor och små grisar som lämnar en glad känsla i hela kroppen. Så vill ni ge barnen något roligt, varmt och utmanande – plocka med en anarkistgris från bibliotekshyllorna i eftermiddag!

PS: Det finns tre böcker om Benny- Nämen Benny, Jamen Benny och Nöff, nöff Benny

9 svar på ”Man måste väl älska Benny?”

  1. Vill ha! Det är som med bra barnfilmer, man behöver ett lämpligt barn i rätt storlek så att man dels håller sig uppdaterad på just såna här guldkorn, dels får uppleva dem ”en gock till” (som min son, numer 21, sa när det skulle läsas om och om igen).

    Svara
  2. Benny-böckerna är helt underbara! Tips: Kolla in Familjeboken av Eddie Summanen från Vombat Förlag om du inte läst den. Den är helt underbar. (Dessutom är det ”mitt” förlag. Fast jag hade gillat den ändå.)

    Svara
  3. nilla:utanblick: Det är sant att barnen är härliga nycklar in i en fantasivärld (med både film och böcker) som man annars lätt missar. Och att dela glädjen i upplevelsen med dem som är den verkliga målgruppen är också underbart. Det är först i mötet mellan barnen och boken som man ser hur bra det egentligen är. Men Benny-böckerna upplever jag som lika älskade av barnen som av oss vuxna.

    Liz: Jag har inte läst Familjeboken men kollade upp den nu på förlagets hemsida och den verkar klart intressant!

    Svara
  4. Jag älskar också Lindgren, men inte oreserverat. VLMF tyckte jag inte om alls. Det kändes som en mycket sämre Nalle Puh plus de där prydnadskottarna som jag av någon anledning hakade upp mig på. Jag fick ingen ingång alls i den boken, men tänkte testa på dottern om några år; hon kanske trots allt gillar (hon gillar till exempel Mumin, som jag inte alls tyckte om som barn, men älskar nu som vuxen…).

    Men Benny gillar jag. Och dottern. Vi äger inga Bennyböcker själva (konstigt, egentligen), men det är definitivt den biblioteksbok som hon oftast vill låna, och ofta, ofta talar om hemma. I Jamen Benny är det viktigaste väl inte direkt att nappen stjäls, utan lika mycket att Benny blir retad av dagisbarnen, och att de stora tar ifrån honom nappen, men att han slutligen räddas av hunden. Jag vet inte hur mycket man egentligen ska övertolka och skydda barn och ge dem pedagogiska barnböcker och blablabla, men om nu den aspekten är viktig för föräldrar kan man väl se hundens agerande, när han går in och hjälper Benny att både få tillbaks nappen, och bli av med sina mobbare, som en viktig modell för hur man ska göra när någon är utsatt. I boken går det väl vidare även att se hur Benny utifrån denna händelse bestämmer sig för att gå tillbaks till lillebror, ge honom nappen och ta med honom hem. Dvs även om Benny gör något dumt, så kommer han själv till insikt om att det inte är särskilt smart att ta andras saker, och att lillebror ju inte har någon som hjälper honom att få tillbaka nappen.

    Min dotter är nog mest fascinerad av det där med napp över huvud taget, vilket hon själv aldrig har använt. Så lite, lite rädd är jag att Bennyboken ska inspirera henna att rycka nappen ur första bästa bebismun, bara för att kolla hur det är 😀

    Svara
  5. Vixxtoria: Jag gillade som sagt VLMF-böckerna vilket jag tror delvis beror på att jag läste dem som högläsning med min man ganska nyligt efter att vi träffats. Det uppmuntrar nog särskilt till läsglädje 🙂 Jag skrattade så jag grät när de spelade ”nökhamlet”…

    Du har helt rätt i att nappstjälandet inte är huvudsaken i boken om Benny. Jag gillar också avslutningen där Benny själv, utan att en vuxen säger till honom, inser att han ska lämna tillbaka nappen (och dessutom tar ett varv runt huset med lillbrorsan innan de går in). Och hundens utskällning av mobbarna är också fin- jag gillar tanken att man, även om man gjort något lite fel själv, kan och ska kunna få hjälp av någon.

    Här pågår planering för avvänjning från nappar så jag skulle tro att Jamen Benny får en ny betydelse för mina barn också om ett tag. Det är bara att hoppas att de inte blir inspirerade napptjuvar av att läsa Benny 🙂

    Svara
  6. Usch, jag inser att jag blev lite övertydlig i min tolkning där 🙂 Carried away, för att förklara för mig själv liksom (och för att jag alltid blir lite arg på såna där PK-föräldrar).

    Men mysigt att ha högläsning med sin älskling! Då kan ju vilka böcker som helst få ett försonande drag.

    Svara
    • Jag tycker man ska bli lite carried away – det är aldrig fel med egna tolkningar!

      Högläsning är jättemysigt! Tyvärr har vi inte läst tillsammans på väldigt länge troligen beroende på arbetsbelastning, småbarnsföräldraskap och vardagslunk men det vore nog något att ta upp igen.

      Svara
  7. Om det nu är barnböcker ni tycker om att läsa högt tillsammans så kunde ni ju kombinera det med att läsa högt för hela familjen (även om det inte blir riktigt lika romantiskt). 😀 (Fast risken är väl att den vuxne som inte läser somnar, eftersom chansen infinner sig. Det är åtminstone vad jag misstänker skulle ske härhemma om vi försökte något sådant.)

    Svara
    • Vi har läst annat än barnböcker tillsammans också (bland annat Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien) men en upplivning av traditionen i form av en familjeläsning är inte så dumt. Dock är nog risken för insomning, som du skriver, mycket stor 🙂

      Svara

Lämna ett svar till vixxtoria Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.