Idag består mitt läsande enbart av en ”bok” som tycks mig mer och mer meningslös och stentrist för varje dag som går. Den liksom skaver i hjärnan när jag tvingar mig att läsa ännu en gång. Och den här gången räcker det inte med att ögna heller – den måste läsas. Noggrant. Här ska hittas spännande innehåll och ogjorda analyser. Här ska frigöras frågor och förhoppningsvis vidhängande svar. Här ska läsas avhandlingsmanus helt enkelt. Mitt eget tyvärr…
Grattis till att ha kommit så långt att det finns ett manus som man kan läsa och se bristerna i!!!
När jag jobbade som bäst med mitt avhandlingsmanus tyckte jag att det dels funkade bättre om jag började nånstans mitt i (det kändes inte lika tråkigt då). Om jag hade möjlighet var det också skönt om jag kunde ha åtminstone en hel avhandlingsfri dag innan jag gav mig i kast med en ordentlig läsning också. Det är ju inte alltid praktiskt möjligt, men jag försökte typ ägna den dagen åt en passa praktikaliteter som man ju också förr eller senare måste göra (typ boka disputationslokaler och fylla i en massa papper och leta reda på isbn-nummer och kontakta tryckeri för offerter, eller i vilken fas och vilken tidspress man nu hade. Herregud – ibland kunde det ju ta en hel dag att försöka få ihop ett mejl till handledaren för att berätta att man inte hade hunnit så långt som man tänkt!).
Lycka till med fortsatta arbetet i alla fall! Det är garanterat betydligt mindre tråkig läsning för de som inte har skrivit allithop!
Tack Vixxtoria! Det är ju helt sant – jag borde vara glad över att faktiskt ha fått ihop en sorts manus. Och det är jag också även om det känns en aning tungt nu. Ditt tips att börja mitt i är jättebra – man blir smått galen av att börja från början och läsa till slutet gång på gång.
Tanken är att jag ska disputera tidigt i höst och ha ett manus färdigt för genomläsning av handledarna i maj. Sen har jag sommaren på mig att redigera och finputsa innan tryckning. Men jag jobbar ju bara deltid med det vilket ökar stressen en aning så vi får väl se hur det går.
Helt klart är i alla fall att det är enormt tillfredsställande att ha åstadkommit ett manus som ändå hänger ihop. Och det blir ju bättre och bättre för varje omläsning och omskrivning (hoppas jag!) och dessutom är det ju som du säger att det kommer att upplevas på ett mer positivt sätt av de som läser avhandlingen för första gången.
Ja, ska du disputera tidigt i höst börjar det ju brinna i knutarna ganska snart med alla spikningstider och dessutom semestertider osv. Jag är väldigt deadline-driven så för mig funkade det bäst att ha bestämt datum (som typ var det enda på hela hösten då min opponent kunde) och jobba stenhårt för det. Men jag önskar mig inte direkt tillbaka till de månaderna!
Att jobba med det på halvtid är ju på gott och ont, för det tar ju mer tid i anspråk än normal arbetstid.
Ja, det brinner lite men eftersom vi inte satt disputationsdatum definitivt än så känns det ändå som att jag kan andas en tid till 😉 Hela hösten och våren har bestått av ständiga deadlines för manus och kapitel och jag har fått allergiska reaktioner mot det de senaste veckorna varför jag valt att enbart formulera min nya deadline mycket tyst. Den ligger dessutom en bit fram så jag väljer att bortse från den just nu… Annars är jag också väldigt deadline-driven men i det här skedet känner jag av den rätt rejält också utan preciserat datum…
Åh, men det låter väldigt klokt. Man måste få tid för lite eftertanke också, och man orkar inte leva i ständig press, vilket alla dessa inlämningar innebär. Bortse från deadlinen så länge som möjligt, tycker jag.
Jag blundar för verkligheten och skriver på i påklistrad ovisshet 😉
Jag är djupt imponerad av alla som orkar med det slitet som en avhandling innebär, minns när jag skrev min magisteruppsats hur frustrerade vi var på slutet.
Som tur är så har man ju mer tid på sig för avhandlingen men det är precis som med uppsatser i slutet som det kör ihop sig – och där är jag nu…