Märkligt nog var jag oförberedd på att den här boken skulle drabba mig. Jag vet inte vad jag förväntade mig, mer science fiction kanske, men det var inte riktigt det jag fick i alla fall vilket jag är tacksam för.
Tidresenären är bibliotekarien (!) Henry som lever med en otroligt besvärlig sjukdom som gör att han oförberedd färdas i tiden. Han ligger i sin säng 2001 för att helt plötsligt befinna sig, naken och skyddslös som han alltid är, i sitt barndomsrum med sig själv som sällskap någon gång på 70-talet. Det är en ovanlig och länge okänd åkomma som naturligtvis orsakar en hel del problem.
Tidsresenärens hustru är Clare som träffar sin blivande man för första gången när hon är sex år gammal och han 36. De gifter sig när hon är 22 och han 30…
Niffenegger skildrar två mänskliga människor som bär en oerhörd kärlek mellan sig. De vet båda när den ska ta sin början och när kärlekssagan närmar sig sitt slut. Det är en mycket varsam och vacker berättelse om tidens gång och nuets under. Och om svårigheten att stanna där.
Jag fastnar särskilt för självklarheten mellan Henry och Clare – de tvivlar aldrig på om det verkligen är värt det. Det de tvingas gå igenom tillsammans och var och en för sig är ändå så tungt med längtan, ensamhet och sorg att man tycker att tvivlet borde glimma till någon gång. Jag är glad att det inte gör det.
För att inte bli helt förvirrad och mer eller mindre konstig måste läsaren släppa taget om tid och rum på samma sätt som Henry tvingas göra. Niffeneggers väv är otroligt skickligt vävd och den känns vattentät. Åtminstone är inte jag förmögen att belägga henne med några fel.
Med tidsresorna så skulle man ju kunna tro att det rör sig om en sf-bok. Men istället är det en kärlekshistoria så djup att man vissa stunder lyckas blunda för mollackordet som hela tiden ljuder i bakgrunden.
Slutet är dock lite för ”over the top” för min smak. Lite mindre smetig kunde den väl ha fått vara? Det bryter lite mot resten av boken och förhindrar mig dessutom från att släppa fram tårarna så som jag tror att jag nog egentligen behöver efter den här läsningen.
Ja, visst är slutet lite för mycket?
Det är synd, för jag blev också väldigt drabbad av den här romanen. Fast jag hade fått för mig helt andra saker om den, att den var mer som en stereotyp kärleksroman till exempel. Märkligt att vi båda har haft fördomar om boken , fast av helt olika slag.
Anna S: Ja, och vilken tur att vi hade fel båda två! Slutet drar ner helhetsupplevelsen en hel del men jag väljer att bortse från det helt och hållet och avsluta boken lite tidigare (i mitt minne) för att inte få upplevelsen förstörd 😉