Det är inte helt lätt att identifiera huvudpersonen i John Ajvide Lindqvists Människohamn. Är det Anders, havet eller kanske skärgårdsön där allt utspelar sig? Det är i alla fall på ön Anders växer upp, det är där han träffar Cecilia som han gifter sig med och får en dotter tillsammans med. Och det är där han förlorar Maja.
Det här är ännu en roman där Ajvide skildrar den djupaste förtvivlan som bottnar i förlusten av ett barn. I Hantering av odöda kretsar handlingen kring olika sätt att hantera en liten pojkes död och återkomst till de levande. Här handlar det främst om en pappas kamp mot galenskap och förgörande sorg efter att hans sexåriga dotter försvunnit spårlöst.
Skild och försupen återvänder Anders två år efter försvinnandet till barndomsön. Han kommer för att försöka överleva eller för att ge upp och få dö. Stugan han återvänder till är full av dottern Maja – på mer än ett sätt- vilket ställer allt på sin spets.
Det är oerhört smärtsamt att läsa om Anders sorg. Att tvingas tänka tanken ”tänk om…”. Ajvide skildrar sorgen på ett mycket vardagligt, påtagligt och detaljmedvetet sätt. Känslan av pärlor under knäna när man sitter vid en liten säng och gråter sin förtvivlan i hennes övergivna täcke, minnet av en ramsa eller en lukt. Det är på gränsen till vad jag klarar av måste jag erkänna. Och då bjuder Ajvide in något annat i berättelsen…
För Människohamn är förstås inte bara en skildring av sorg utan är också en otroligt skrämmande bok. Tanken att förlora ett barn är naturligtvis skrämmande i sig men det finns annat som också skrämmer mig halvt från vettet här. GB-gubben till exempel… Men det blir aldrig skrämsel för skrämselns skull utan är hela tiden först och främst en väldigt bra roman. Dessutom är ofta det mest skrämmande den skevhet i verkligheten som Ajvide är mästare på. Det är något som är fel men man vet aldrig riktigt vad.
Särskilt sympatiskt men samtidigt skrämmande är att också ”det onda” begripliggörs. De som sätts att symbolisera ”det onda” har sin egen bakgrund, sina egna sorger. Ajvide låter små och vardagliga handlingar få stor betydelse och visar på möjligheten till ömhet och eftertanke också i de mest udda möten.
Människohamn har länge stått på tur för läsning – jag är väldigt glad att jag äntligen tog mig tid. Det här är en bok jag kommer att bära med mig länge.
Uppdatering: Har du tio minuter över och vill veta mer om Människohamn och hur den kom till rekommenderar jag följande klipp som John Ajvide Lindqvist spelade in i samband med utgivningen av boken:
Jag läste ganska nyligen människohamn jag med. Jag tyckte jättemycket om den och då har den ändå legat i min bokhög i nästan ett år så jag kan känna lite som du, att jag är glad att jag äntligen tog mig tid.
Längtar efter hans nästa bok, kommer i maj!
Minna: Jag längtar också efter Lilla stjärna som kommer i maj – det sägs att det ska vara den otäckaste hittills, och så handlar det om barn igen…
Wow, detta gör mig än mer nyfiken, har inte läst Lindqvist än!
Bea: Gör det! Jag har bara läst ”Hantering av odöda” tidigare som jag också tyckte mycket om men ”Människohamn” är ännu bättre.
Den är så himla bra. 🙂 Människohamn och Låt den rätta komma in är hans bästa tycker jag.
Den är nog favoriten bland hans böcker…
Jag håller med Maria, gillar också Människohamn och Låt den rätte komma in bäst. 🙂
Det ska bli spännande att se om Lilla stjärna blir så bra som jag (och förmodligen alla andra John ajvide-Lindqvist-fans) hoppas. Jag hade väldigt höga förväntingar inför Människohamn utan att bli besviken, så jag hoppas att samma sak kommer hända nu.
Maria, MariaH och Anna S: Den är fantastisk. Märkligt nog har jag ju inte läst Låt den rätte komma in än (och då handlar den ändå om vampyrer…) men det ska jag förstås göra, snarast! Lilla Stjärna ser jag fram emot med spänning samtidigt som jag försöker hålla ner förväntningarna för att inte bli besviken. Men det är som du säger Anna – han Ajvide har ju infriat förhoppningarna förr.
Mycket bra bok! Läste den i somras och blev helt inne – drömde om den på nätterna också 🙂
Jag håller med, den följde med lite varstans under läsningen. Svår att sluta tänka på. Stämningen var väldigt påtaglig.
Men oj, för mig var det en av de sämsta böcker jag någonsin läst. Tyckte inte alls den var skrämmande någonstans, och då är jag ändå en väldigt lättskrämd person!
Ja, man kan uppleva böcker på helt olika sätt 🙂 Själv håller jag fortfarande den här boken väldigt högt även om jag i efterhand plockat ner den lite i Ajvidetopplistan, det är slutet som drar ner det för mig men i övrigt tycker jag fortfarande att den är väldigt bra och skrämmande.