The Awakening

Jomen tjenare att jag skulle kunna låta bli att läsare Vampire Diaries när jag dammsuger vampyrbokvärlden på allt annat… Så jag ställde mig i kö på biblioteket och förvägrade någon stackars tonårstjej (skulle jag väl tro) att lägga beslag på den fyra veckor till.

Förväntningarna var väl inte direkt höga. En ungdomsroman om vampyrer som blir förälskade i en ”helt vanlig tjej” har man ju hört förut. Och det är ju en del Twilight över upplägg och historia men med den lilla tvisten att Vampire Diaries ju faktiskt var först… Och jag gillar det nog faktisk bättre också. Elena som är huvudperson i The Awakening (och följande delar) är ganska dryg och jag tycker inte särskilt bra om henne, Stefan som är hunkvampyren hon blir kär i är också ärligt talat rätt ointressant. Men ändå så finns det något där som engagerar. Det finns mörker som sträcker sig bortom det där vanliga tonårsvampyrauran. Det förekommer blod och död och är inte alldeles gulligt när det dödas djur att livnära sig på heller. Och så finns ju Damon – Stefans onde bror – som är ond på riktigt och som för in något vuxet och skrämmande i den icke ont anande tonårsvärlden. I like…

Sen är det ju lite fånigt och lite väl ungdomsbokaktigt med jämna mellanrum vilket man måste överse med för att få ut något av läsningen. Men det är ok bara för den där känslan av hur mycket jag skulle ha älskat det som tonåring. Oj, oj, oj – kanske hade jag till och med gillat Stefan?

Som vampyrnörd så hör det nog till allmänbildningen att läsa hela serien – fyra böcker i en första omgång följt av två nyliga uppföljare och en sista (?) som kommer i november. De avslutande delarna ska dessutom vara ”vuxnare” vad nu det betyder.

Uppdatering: Del två i serien recenseras här imorgon!

Kommer ni ihåg…

… den här gamla godingen. Jag fick syn på den på biblioteket häromdagen och drabbades av akutnostalgi. I alla fall hemma hos mig var husknaprande Oskar en stor favorit under tidigt 80-tal. De tidstypiska bilderna, den fria och tillåtande uppfostran (det är klart att ungen ska äta murbruk om han vill), 70-talsandan som vilar över hela boken. Minnen! Är det någon som läser den för sina barn idag kan man undra men faktum är att den kom i nytryck 2009 och jag blev allt lite sugen att låna hem och testa den på mina busungar.

Noveller minsann

Bokmania har dragit igång en novellutmaning som jag gärna vill vara med på. Novellerna har, allt för länge, levt ett väldigt undanskymt liv i min läsvärld – trots att jag tycker om formen. Häromdagen skrev jag om hur mycket Thorsten Jonssons novell Fly till vatten och morgon betydde för mig när jag läste den och att jag gärna skulle läsa hans novellsamlingar också. Sen har jag ju Båten av Le Nam och Babian av Naja Marie Aidt liggande i läshögen också. För att inte tala om alla andra mer eller mindre dammiga samlingar som står i mina och bibliotekets hyllor och bara väntar på mig. Dags för en novellrevival alltså.

Bokmania tänker läsa noveller fram till i augusti och presentera en novell i taget två till tre gånger i månaden. Jag sätter ingen tidsgräns utan läser och skriver om noveller så länge det känns roligt. Jag tänker recensera hela samlingar men också följa Bokmanias fina exempel och lyfta fram noveller också en och en.

En fråga till er som är mer novellbevandrade än jag – vad ska jag läsa, vilka är de verkligt stora novellisterna och novellerna enligt er?

Ett fint vårpaket!

Igår när jag precis skulle springa iväg till jobbet kom mitt paket från min hemliga bokvän i vårens bokbyte via En bok om dagen.

I paketet fanns fröer som jag tänker så i helgen och hoppas på att det går bättre än förra gången när ingenting tog sig… Jag har planerat för en liten (med betoning på liten) köksträdgård i flera år nu men nu ska jag äntligen komma till skott med i alla fall en småskalig början! Bada ska jag göra också för jag fick en badbomb och en söt tvättsvam – som båda föll barnen i smaken (badbomben åkte briojärnväg hela kvällen igår:) Sen fick jag godis. Alltid trevligt med godis! Mintchokladen har jag inte testat förut men jag tänker ge mig på den ikväll när jag har läskväll – det blir nog inte mycket kvar av den efter det 😉 Två fina böcker fick jag också förstås. Sense and Sensibility and Seamonsters av Jane Austen och Ben H. Winters som jag vill läsa men inte kommit mig för att köpa och En berättelse om kärlek och mörker av Amon Oz vilket är en bok som jag verkligen, verkligen vill läsa och som jag nu placerar väldigt högt upp i min läshög.

Tusen tack hemliga bokvännen för att du packade ett så fint och genomtänkt bokpaket och för att du lyste upp en regntung onsdag!

Bokfrågornas ABC 22

Lilla O har nu kommit fram till bokstaven V med sina ABC-frågor.

Väder är centralt i april. Vissa dagar har vi fått pröva på alla årstider under samma dag. Har du läst någon bok där vädret har stor betydelse? Eftersom jag nyss läst en av vampire diaries-böckerna får jag säga den. Där spelar vädret en viktig roll på så sätt att en av de kraftfulla vampyrbröderna styr över vädret för att få det mer drägligt för ljusskygga existenser som honom själv. Jag vet, det låter superfånigt men hade kunnat vara ganska storslaget om inte allt måste förklaras i boken – om man hade fått komma på det själv…

Förra veckan firades Världsboksdagen. Lite sent vill jag att du uppmärksammar den genom att berätta om en eller flera böcker inom den spretiga genren ”världslitteratur”. ”Världslitteratur” är ju ett lite knepigt begrepp som antyder att inte alla böcker kommer till på samma planet. Men jag antar att det handlar om litteratur från långt bort och då är jag sorgligt dålig på att läsa sånt. Men Amon Oz kanske, jag har i och för sig bara läst Om konsten att bota en fanatiker men den kan väl verkligen kallas världslitteratur i och med att den öppnar läsarens ögon inför en problematiskt världskonflikt och försöker komma med konstruktiva lösningar.

I Himmel och helvete av Jón Kalman Stefánsson spelar havet en huvudroll. Har du läst någon annan bok som utspelar sig i eller vid något av världshaven? Den första jag kommer att tänka på är Moby Dick – en klassisk måstebok som jag dock inte läst… Annars är det ju mycket hav hos Jane Austen också. Jag förknippar framförallt Övertalning med havet – var det inte alltid lite fuktigt, blåsigt och havspromenadigt där?

Vänskap är viktigt. Det är också ett vanligt tema i böcker. Vilken bok har du läst som berättar om en speciell vänskap? Det finns en liten bok av Tove Jansson som heter Sommarboken där vänskapen mellan en liten flicka och hennes farmor skildras. Det är en fantastiskt fin skildring av deras sommarliv på en skärgårdsö. Rekommenderas!

Svärmaren

Det här är ännu en av de där böckerna som jag dragits till på grund av dess omslag. Det finns något lite skrämmande med insekten på framsidan men det finns också något så sommarlovsförsommaraktigt i grönskan att man inte kan värja sig. Det är som de där första dagarna på sommarlovet när allt är möjligt och förväntan fyller hela kroppen. Det är få känslor som lever kvar så starkt hos mig som den där nysomriga. Alltså måste jag dras till en bok som så stark utstrålar den.

Och Anna Bovallers deckare Svärmaren utspelar sig verkligen under de där första dagarna i juni när allt är möjligt och ingen sommartristess ännu infunnit sig. För bokens huvudperson, Petra Wester, går livet sin gilla gång medan den annalkande sommarsemester gör luften lite lättare att andas. Den kring vars liv hela boken ska kretsa, Victoria Fors, njuter också hon av sommarens alla förhoppningar och löften. Tills allt förändras. Victoria dör i Petras armar en tidig morgon på advokatbyrån där de båda arbetar. Hennes död blir upptakten till en härva av lögner, begär, oegentligheter på advokatbyrån och uppslitande letande i smärtsamma minnen.

Jag har tidigare sagt att jag sällan läser deckare numera eftersom jag inte orkar med våldet och blodet och förtvivlan längre. Men om deckare är såhär så får jag nog börja igen. Svärmaren är en fristående fortsättning på Svinajakten som kom förra året men som jag inte har läst. Jag vet inte om jag haft större behållning av den här boken om jag läst den förra men jag tror inte det. Jag känner inte att jag saknar pusselbitar. Jag ska hur som helst läsa Svinajakten också för det här är riktigt, riktigt bra. Svärmaren är verkligen inte någon hårdkokt deckare utan för tankarna till mer gammeldags pusseldeckare som Maria Lang när hon var som bäst.

Jag tycker om hur mordet, döden, blodet och våldet är sekundärt i förhållande till relationerna i den här boken. Den är en stark skildring av människors – och då särskilt unga flickors- utsatthet och livets skörhet. En varsam skildring av kärlek och vad som händer med dem som lämnas kvar. Läsaren får inte svar på alla sina frågor vilket jag också tycker om eftersom man ju sällan får det här i livet.

Svärmaren av Anna Bovaller ges ut av Norstedts förlag, boken utkom första gången i mars 2010.

En kväll med restriktioner

Nu bär det av mot en helafton på bibblan. Låna ut, lämna tillbaka, ge råd och tips, låna ut datorer, se spännande böcker, inte låna dem… Jag lämnar tillbaka två böcker idag men har inte lov att släpa hem en enda. Från och med nu och i alla fall en vecka framöver får inte bokhögarna växa mer här hemma. Jag läser i en rasande takt och med en frenesi jag inte haft på länge men jag är rädd att fler böcker i läshögen skulle kunna vara den där berömda droppen som får mig att inte orka läsa ett ord till av ren och skär prestationsångest. Så för mig är det bara titta och inte låna som gäller idag. För låntagarna är det förstås andra regler 🙂

Det där med att skriva

Jag är så djupt imponerad av alla författare som faktiskt lyckas tråckla ihop en bok. Att skriva och skriva och skriva – följa någon form av röd tråd, kombinera karaktärer med varandra och få historien att hänga ihop. Och så att få det att fungera – att knyta ihop säcken – helt enkelt sätta den där sista punkten och inse att ”ja, det här är ju faktiskt en bok”. Imponerad! Ni som följer mig på twitter vet att jag själv brottas med ett manus och att det verkligen är brottning jag håller på med. För texten är inte direkt någon formlig massa i min hand. Jag har alltid älskat att skriva – uppsatser, dikter, noveller – you name it! Allt har jag skrivit och älskat. Avhandlingen hatar jag.

Det har inte alltid varit så – hatet sammanfaller i tid med den punkt i skapandeprocessen då det sattes ett slutdatum inte allt för långt fram när allt faktiskt skulle få sitt slut. När jag insåg att det inte var något livsprojekt och när jag dessutom redan läst texten en sisådär 52 gånger. Jag känner varje språklig egenhet, varje olämpligt favoritord, varje skrymsle och varje ställe där jag försöker gömma mig bakom orden för att resultat och vetenskaplighet inte riktigt räcker hela vägen fram. Och jag tror att alla andra också ser och kommer att avslöja mig. Som en bluff naturligtvis.

Men jag kämpar vidare. Det ska bli en avhandling och den ska vara färdig i början av sommaren och jag ska disputera i höst. Och den behöver inte vara briljant, det räcker fint med ok. Faktiskt- så långt har jag i alla fall kommit.

Den röda grevinnan

Som historiker har jag naturligtvis redan en relation till Yvonne Hirdman som vetenskapskvinna och professor. Mycket av det hon har skrivit har jag läst och använder också i min egen forskning. Men att läsa Den röda grevinnan är något helt annat.

Yvonne Hirdman som tidigare beforskat historien ur olika perspektiv har nu bestämt sig för att forska om och skriva sin mammas berättelse. Och sin egen… Och vilket liv det är. Med hjälp av dagböcker, brev, böcker och arkivanteckningar försöker hon komma sin mamma närmare utan att för den skull ”dikta” sig en mor. Men självklart blir hon ändå diktad liksom alla andra som skildras. Hela bilden finns aldrig att tillgå och fantasin måste få ha sin gång.

Charlotte, som senare ska heta Hirdman, gör en nästan osannolik resa från sin bokhandlarfamilj på landsbygden i Österrike-Ungern till livet som fattig grevinna vidare mot den stora kärleken, kommunistsympatier, spioneri, livet i Moskva innan den stora terrorn (där hennes älskade Heini avrättades), flyktingskap, mötet med den unge svensken som blev far till hennes barn. Där finns aborterna, längtan efter äventyr och något större. Där finns också oviljan att slå sig ner i Sverige med mannen som inte är den hon drömde om. Oviljan att fullt ut leva för och med barnen. Längtan bort.

Yvonne Hirdmans personliga tilltal i den här boken, sättet hon berättar sin mammas historia, gör den mycket angelägen. Det är tydligt att hon lär sig något om sig själv under forskandet och skrivandet. Det gör man också som läsare.Ibland kan jag känna att Hirdman nästan bli privat och att hon balanserar på en viktig gräns med sina personliga reflektioner och undringar men hon trillar aldrig över gränsen och man känner sig aldrig som en inkräktare.

Det enda jag tyckte var lite jobbigt med den här boken var de långa faktatexterna. Jag lärde mig mycket men längtade mig samtidigt bort från dem för att få veta mer om människorna. I Ryssland blir det dessutom så förvirrat att jag inte riktigt hänger med trots att jag försöker läsa noggrant och duktigt.

Tematrio om havandeskap

Den här veckans tematrio handlar om böcker där havandeskap och dess följder skildras. Det känns som att jag läst många sådana – inte minst under mina graviditeter men mina tre utvalda är:

Wolf Hall av Hilary Mantel där Anne Boleyn ägnar större delen av sitt gifta liv åt att vänta barn som aldrig kommer eller som vid nedkomsten blir till stora besvikelser (= flickor). När Anne väntar det barn som långt senare ska bli Elisabeth I är hennes förväntansfull utan gränser och den besvikelse blandad med himlastormande kärlek för det lilla barnet som kommer är smärtsam och rörande att ta del av.

I Tidsresenärens hustru finns några mycket gripande kapitel där huvudpersonerna Clare och Henry väntar barn som, på grund av hans genetiska tidsresesjukdom, inte stannar i livmodern utan ger sig ut på tidsresor utan att kunna komma tillbaka rätt. Dessa missfall är mycket naket och sorgligt skildrade och jag grät inte lite när jag läste dem. Tack och lov går det ändå lyckligt till slut och de får sin efterlängtade dotter.

I sista delen av Twilight-sagan Så länge vi båda andas väntar Bella barn med sin Edward. Hela gravidgrejen är rätt absurd och måste nog ses som ett inlägg i abortdebatten i och med Bellas ursinniga kamp för att behålla barnet trots att det håller på att kosta henne livet. Naturligtvis bär hennes kamp frukt i och med att barnet som föds visar sig vara något utöver det vanliga som dessutom hjälper de goda vampyrerna i deras slutgiltiga kamp…