Jag läser inte så ofta ren fantasy och är inte så bevandrad i genren. Men första delen i Anders Björkelids Berättelsen om blodet är en väldigt bra bok, det förstår till och med jag. Om den är bra som fantasy betraktat kan jag inte riktigt uttala mig om men som bok betraktad är den i alla fall finfin.
Det här är ungdomslitteratur när det är som bäst. Den tar sina läsare på allvar och litar på att de kan hantera svåra ämnen som död, sorg och förräderi. Björklid väjer aldrig för det svåra och tunga utan låter det istället ta över hela den värld han skapar. Den förlamande ondvintern blir så påtaglig att man nästan fryser i soffan.
Berättelsen är delvis skriven i vi-form då huvudpersonerna Wulf och Sunia delar en gemenskap som för dem är helt naturlig men som snart visar sig förgänglig. Berättelsen börjar just som tvillingarna ställs inför den plötsliga uppenbarelsen att deras liv inte är vad det alltid synts vara. Fadern bär hemligheter som snart visar sig bli dödliga. Rädda och förlamade av sorg tvingas Sunia och Wulf fly ut i en värld som de aldrig vetat existerade.
Berättelsen och språket är vackert, böljande, poetiskt och mystiskt. Släktskapet till Mio min Mio finns där även om den här bokens motsvarighet till Riddar Kato är den än så länge diffusa Kylan. Ondvinter är dessutom vuxnare, mörkare och delvis hopplösare.
Slutet är fint och öppnar för fortsättningen utan att vara en irriterande cliffhanger. Jag har redan ställt mig i kö på fortsättningen Eldbärare och rekommendationer kommer snarast att gå ut till min läsglada 13-åriga kusin.
Eldbärare är också asbra. 🙂
Maria: Låter bra det, längtar!