Skuggorna i spegeln

Jag känner mig en smula kluven inför denna ungdomsroman av Inger Edelfeldt. Egentligen tycker jag väldigt mycket om den – what´s not to like liksom – det är vampyrer, det är suicidala och mörka tonåringar i brytningstid, det är kärlek större än livet och allt det där som gör läsarlivet värt att leva. Men det är något med språket som irriterar mig. Edelfeldt har skapat ett ungdomsspråk som känns lite för mycket och som försöker lite för mycket. Men det funkar ändå och är fint på något märkligt sätt. Men det är ändå språket som gör mig kluven – och vampyrerna faktiskt.

Arri faller handlöst för Oscar och efter, vad som för Arri känns som en, evighet förenas de i sitt (delvis egenskapade) utanförskap och en delad smärta och längtan bort från allt och alla utom varandra. Parallellt med denna kärlekshistoria kommer Arri, genom sin spegel, i kontakt med en dimension befolkad av höviska vampyrer.

Jag har lite svårt för vampyrinslagen men vet samtidigt inte riktigt varför. De är effektfulla och visst är det trevligt med lite gammaldags Anne Rice-vampyrer igen men samtidigt blir det lite splittrat. Jag känner mig väldigt hemma i berättelsen om Arri och Oscar – deras smärta, osäkerhet och okuvliga kärlek som på tonårsvis river ner allt och övervinner allt. Vampyrinslagen känns i vissa lägen lite påklistrade och jag vill hellre ha mer av Arri och Oscar och deras inre liv och relationer.

Jag kommer definitivt att rekommendera den här boken till varenda läshungrig tonåring i min väg (möjligen med undantag av de allra mest suicidala – även om det kanske är de som verkligen skulle tycka om den…). Själv skulle jag ha tillbett den här boken om jag var i sextonårsåldern och fick sätta tänderna i dess djupa mörker och desperation. Det är en mycket bra ungdomsbok men jag känner mig ändå fortsatt kluven till vissa delar av den.

3 Replies on “Skuggorna i spegeln

  1. Jag kände lite samma sak när jag läste den här boken. Arris och Oscars historia är såpass intressant att vampyrinslaget blir lite överflödigt (haha, det trodde jag aldrig att jag skulle tycka, vampyrtokig som jag är) faktiskt. Jag bläddrade faktiskt förbi en del av vampyrinslagen när jag läste boken första gången…

    Jag gillar språket, jag tycker att det fungerar. Arri är ju ganska pretto, så jag tycker att det lite överdrivna språket passar henne bra. Hade det gällt någon random tonåring hade det nog blivit för mycket, men just här tycker jag att det funkar fint.

  2. Ja, jag trodde heller aldrig att jag skulle tycka att vampyrinslag var överflödiga 😉

    Språket var min stötesten under hela läsningen men jag landade någonstans där du är – att det passar för Arri men bara för henne…

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.