Levande död i Dallas

I andra boken i serien om Sookie Stackhouse blir det äntligen lite fart och fläkt. Kanske är det för att vi för första gången får lämna Bon Temps, kanske för att Sookie och Bills solida par bryts upp en aning. Jag är i alla fall med på tåget nu igen.

Sookie hyrs ut till vampyrerna i Dallas för att med hjälp av sina tankeläsningsförmåga hjälpa till att hitta en försvunnen vampyr. Detta leder henne till fångenskap, kamp om överlevnad och en strid med en av de mest vrickade kyrkobildningarna i litteraturen. Här finns också sidohandlingen med den mytiska och mystiska menaden som kräver sina offergåvor från vampyrer och Bon Temps befolkning. Hela menaddelen tycker jag hanteras oerhört mycket bättre i boken än i True Blood där den mest blir långtråkig men det är ju en annan femma.

Levande död i Dallas är en bok som vidgar Sookievärlden en aning och vi får för första gången en känsla av vad som komma skall. Vampyrpolitiken spelar en stor roll liksom den religiösa fanatismen som också får betydelse i fortsättningen. Jag tycker om att handlingen lämnar bubblan kring Sookie och Bill för att visa det större sammanhanget.

På onsdag recenserar jag den tredje delen i månpockets nyöversättning i serien.

Jämför bokpriser här!

Vecka 21 Läsrapport

På grund av överhängande deadline för avhandlingstexten har den här veckan varit osedvanligt lugn på läsfronten. Jag har läst en avhandling om vampyrer som jag kommer att skriva lite om nästa vecka. Dessutom har jag läst några noveller i Joyce Carol Oates hittills alldeles underbara Dear Husband. Det är en biblioteksbok men jag vill aldrig, aldrig lämna tillbaka den så det blir nog till att köpa ett ex för att kunna återvända till novellerna efterhand som de ropar mig tillbaka.

Dessutom är jag ungefär en tredjedel in i Sarah Waters oerhört suggestiva Främlingen i huset – tala om lättläst men ändå full av djup. Så värst mycket djup finns det väl kanske inte i Richelle Meads Vampire Academy men jag njöt ändå rätt rejält av den och menar nog (återkommer med mer bensäker åsikt när jag hunnit smälta den lite mer) att den är bättre än de flesta tonårsvampyrböcker jag läst. Ett förträffligt sällskap på tåget i fredags var den hur som helst 🙂

Eldbärare

Först när jag började läsa boken tyckte jag att jag inte förälskade mig lika djupt i den som i Ondvinter. Den grep mig inte på samma sätt och vi klickade inte riktigt. I efterhand är jag osäker på om det berodde på mig eller boken. Kanske var det jag som förväntade mig för mycket eller inte riktigt gav den den uppmärksamhet och tid som den förtjänade. För till slut släppte texten in mig och jag blev lika vilt förälskad som förra gången.

Wulf och Sunia har befunnit sig i domarcirkeln med grimen, där vi lämnade dem senast, i ett år. De har sett det förflutna och lärt sig mer om blodet, rytmen och traditionen. Ändå är de oförberedda på verkligheten när de tvingas ut i den. Ondvintern är över men problemen är långt ifrån slut. Syskonen får en uppgift som visar sig hart när omöjlig att uppfylla.

Eldbärare är, efter mina inledande problem, en slukarbok. Jag går in i den här världen och kan inte komma ut förrän när den sista sidan tvingar ut mig. Och då är jag ganska trött. Det är helt ok att det dröjer ett tag innan den tredje delen om Sunia och Wulf kommer – jag behöver vila mig lite från alla galgmän, bitvargar och issmittade hjärtan innan jag orkar ge mig på det igen.

Sommarläsning

I sommar planerar jag att göra mig av med ett riktigt dåligt lässamvete och samtidigt få mig lite finfin litteratur till livs. Först och främst ska jag läsa ut Jane Eyre. Det är en bok som legat halvläst hur länge som helst, som jag tycker mycket om men som ändå får stå tillbaka för allt annat intressant som ramlar över mig hela tiden.

Sommarens andra utmaning blir Blonde. Nu har jag bekantat mig lite med Joyce Carol Oates i lite mer behändigt format och känner mig redo att ta mig an denna koloss. Det ska bli spännande att se om jag tycker att den är lika bra som alla (ja, jag tror faktiskt inte att jag hört någon säga motsatsen än) säger.

Egentligen hade jag tänkt ge mig på Anna Karenina också men det får nog anstå ytterligare ett tag. Om andan faller på kan jag ju försöka men jag vill inte göra det till en målsättning och därigenom pressa mig själv. Det ska ju vara lustfyllt det här med böcker 🙂

Vad läser ni i sommar? Eller planerar ni kanske inte sånt? Kanske borde sommar och semester vara tiden för totalt oplanerad läsning och spontanlån på biblioteket eller i sommarstugebokhyllan?

En deadline

Just nu är jag inte mycket till människa…

På söndag ska manus skickas till mina handledare för en sista läsning. Sen kommer förhoppningsvis mest praktiskt småplock och mindre korrigeringar att återstå. Tänkandet och formulerandet ska vara i stort sett avklarat. The Pressure! Jag har inte varit normal på veckor känns det som. Jag har begränsat mig så gott det går till att skriva på dagarna och använda kvällarna till att göra annat (som att plocka med tabeller, leta igenom materialet för miljonte gången efter målande exempel och citat osv) men texten förföljer mig ändå in i sängkammaren och vidare in i nattens drömmar (de nätter den inte håller mig vaken vill säga).

Men mitt i all press och nästan omänskliga stress som just nu bokstavligen trycker ner mig anar jag ändå ljusningen. Det ska ju bli ett färdigt manus det här och jag ska faktiskt skicka det till tryck under sommaren och sen någon gång i höst så kommer det att vara över. Herregud vad jag kommer att sakna det men ändå inte. Ändå verkligen inte…

Bokfrågornas ABC – Z

Nu börjar bokfrågornas ABC sjunga på sista versen och duktiga Lilla O har lyckats hitta på frågor på de klurigaste bokstäverna, denna vecka är det Z som gäller.

zoo finns en massa djur och jag vill att du berättar om en bok där djur spelar en viktig roll. I Flickan med glasfötter finns en uppsättning djur som spelar en viktig roll. Inte minst den flygande boskapen är fantastisk…

Anders Zorn är en känd konstnär. Har du läst någon bok där han eller någon annan konstnär figurerar? Den konstnär jag kommer att tänka på är den självförbrännande målaren i Fogelströms Stad-serie. Det är några år sen jag läste den nu så jag minns inte vad han heter men jag tror att han var barnbarn till (eller kanske son?) Henning . Jag minns som sagt inte så mycket annat än att han var konstnär, att han var sjuk och att hans öde var väldigt gripande… Oj vilket klart och upplysande svar det här inte blev…

Zen, att vara närvarande just här och nu, är rätt inne trots att ideérna inom zenbuddismen knappast är nya, zen-coaching, mindfullness, meditation, yoga och en massa annat är i ropet. Vilken bok tycker du handlar om zen? Jag måste återanvända min kära Wolf Hall av Hilary Mantel (jag måste verkligen läsa något mer av henne snart!), inte för att den handlar om zen eller på ett uppenbart sätt har någon koppling. Men det är en i sanning meditativ bok. På grund av det ofantligt vackra men täta och ibland komplicerade språket kräver den en total närvaro och en förmåga att släppa allt som finns runt om. Jag älskar såna böcker som man kan gå rakt in i och nästan försvinna i – även om de också är utmanande.

Författare på Z finns det några stycken. Vem är din z-favorit? Jag ilar till bokhyllan och hittar… bara två olästa böcker av Marion Zimmer Bradley så där kan man ju inte direkt prata om favoritförfattare… En som jag kommer att tänka på är dock Monica Zak som jag läste en del av som ung (yngre alltså 😉 ) och gillade mycket. En favorit hette nog Hjälp boan är lös.

Död tills mörkret faller

Äntligen finns Sookie Stackhouseserien i en anständig översättning! Det är Månpocket som i dagarna ger ut en nyöversatt utgåva av serien. Jag mötte Sookie för första gången i den förra svenska översättningen av den här boken och höll på grund av den på att aldrig läsa de resterande delarna. Till slut gav jag dem dock en ny chans på originalspråket men det är en välgärning att de nu finns tillgängliga också för enbart svenskläsande Sookie-fantaster.

Död tills mörkret faller är förvisso den tristaste delen i serien såhär långt, troligen på grund av allt introducerande och presenterande av bakgrundsfakta. Glatt överraskad under omläsningen blir jag ändå över att Bill inte alls är så hopplöst tråkig i böckerna som i True Blood – jag hade glömt att han ändå är utrustad med lite humor. Och bok-Sookie är ju en fröjd i relation till tv-serievarianten som jag tycker gjorts både bimboaktig och outhärdligt jobbig i serien. Med det inte sagt att jag inte alls gillar True Blood – den har sina kvaliteter den också.

Död tills mörkret faller introducerar Sookie och Bill och deras närmaste omgivning för läsaren. Vi får en mordhistoria och en hel del naket vampyrsex. Ibland är det lite pinsamt och ibland får man blunda en smula men ju längre boken lider ju mer insugen i berättelsen blir i alla fall jag. Trots att det är en omläsning så blir jag lite tagen av storyn på slutet…

Och så lite avslutande reklam för en bokhandel för ovanlighetens skull… Boken finns förstås att köpa på de vanliga ställena men för er som är intresserade av det mesta i Sookie Stackhouse-väg så rekommenderar jag ett besök här.

Om en fasansfull novell

Jag är inte särskilt lättrörd längre, i alla fall inte när det gäller böcker. Men i slutet av förra veckan satt jag minsann på balkongen och grät lite småhysteriskt. Efter att ha mött den småtrevliga Joyce Carol Oates har jag nu fått stifta bekantskap med den smått fantastiska författaren och feministen Joyce Carol.

I den senaste (?) novellsamlingen Dear Husband. stories finns en novell som brinner och bränner från första ordet. Det är titelnovellen som ligger sist i boken. Och det var där jag började.

Obs! Om du ännu inte läst novellen och gärna vill göra det utan att veta något om innehållet bör du sluta läsa detta inlägg här.

Novellen är utformad som en hustrus brev till sin make. Det är en hustru som ber om ursäkt för sin otillräcklighet. För sin oförmåga att vara den perfekta som hon känner att han vill att hon ska vara, som samhället kräver av henne att vara och som hon tycker att de alla har rätt att kräva att hon ska vara. Hon ber om ursäkt för smutsen som hon inte förmått städa undan och för grytorna hon inte fått riktigt rena. Hon ber om ursäkt för att hon inte är den hon borde. Däremot ber hon inte en enda gång om förlåtelse för det hon har gjort. Hon oroar sig över vad polisen kommer att se av smuts i hemmet men hon oroar sig inte över att hon nyss dränkt sina fem barn och därefter lagt dem i sin säng. I den verklighet där hon befinner sig är hennes gärning snarare än förkastlig den direkta följden av och meningen med det liv som blev hennes…

Det är outsägligt sorgligt, smärtsamt och fysiskt tungt att läsa en novell som handlar om ett så vedervärdigt ämne och som är så otroligt bra skriven. Det är ytligt sett en text om en mor som i någon form av psykisk sjukdom dödat sina barn men främst är det berättelsen om ett samhälle som ställer orimliga krav på kvinnor och människor. Det är feminism och humanism när det är som allra bäst och mest effektivt. Gissa om jag ser fram emot resterande noveller med stor läsglädje (och lite bävande oro).