Det går inte att stå där i lånedisken på biblioteket utan att se alla dessa människor, alla dessa förhållningssätt och alla dessa olikheter. Där finns de som kommer till biblioteket för kanske första gången på 15 år och som ska ha just precis den där boken om hur man lagar älg på bästa sätt. Där finns de som kommer in två gånger i veckan och lånar fem böcker åt gången – de som lånar de senaste deckarna och aldrig kan få nog. Där är de som kommer med sina barn och lånar två kassar bilderböcker som de sedan kommer och byter ut om en månad. Det finns så många olika sätt att vara på biblioteket.
Själv har jag alltid varit frälst. Att åka till ”stora” biblioteket med mamma och pappa var julafton – alla dessa rum fulla av bara böcker. Jag kunde gå omkring i timmar och bara insupa atmosfären. Och så fanns lilla biblioteket, filialen som i och för sig lades ner när jag var runt 13 men som var en så viktig del av min barndom. Dels minns jag sagostunderna och bokpraten med skolan där. Dels minns jag utflykterna dit med mamma. Och så de gånger jag fick gå över gatan och gå dit själv eller med någon kompis. Det var alltid lika magiskt på något sätt. Bibliotek har alltid varit mina heliga platser.
Hur är det med er – har ni några biblioteksminnen? Har era barnupplevelser av bibliotek betytt något för er relation till böcker och litteratur idag?
Jag älskar bibliotek och har alltid sett till att besöka dem varhelst jag har varit- biblioteken har faktiskt räddat tillvaron för mig väldigt många gånger! Mitt första bibliotek var Malmö Stadsbibliotek- jag bodde som barn bara ett stenkast bort. Man fick bara låna tre böcker i taget…. det var snålt tilltaget på den tiden. Sedan blev det filial 3 (också i Malmö)- jag lånade mest på egen hand. På filial 3 fanns en något överambitiös barnbibliotekarie (modell äldre)- mycket snäll- men inte riktigt ”i fas” med vad som var roligt att läsa för ett barn på tidigt 60-tal. Jag minns att jag allt- som -oftast fick trycka tillbaka böcker i hyllorna (böcker som bibliotekarien ganska handgripligt plockat fram och prackat på mig…. Vidare minns jag hur samma bibliotekarie föreläste om en resa som hon gjort till Grekland… det går inte att visa ”nakna statyer” för små bråkiga pojkar… och det slutade med att vi blev utslängda allihop…. Men- summa summarum- jag lånade flitigt och på filial 3 fanns det inga begränsningar på antalet böcker man kunde ta med sig hem.
Jag följde med mamma och handlade varje torsdag, men det var inte mataffären som lockade, nej det var en timme på biblioteket som hägrade! Men från att jag var typ tio så åkte hon oftast och handlade medan jag tränade, så sen dess har mina biblioteksbesök mest varit sporadiska. Men jag tror att jag kommer bli mer biblioteks-människa när jag blir äldre, och jag kommer definitivt bli en sån där mamma som kommer med barnen och lånar två kassar bilderböcker 🙂
Ingrid: Det är för härligt med alla övernitiska bibliotekarier som befolkat vår barndoms bibliotek med all sin goda vilja och sina tankar om kultur 🙂 Det där med begränsat antal lån minns jag också – tack och lov att det är borta nu (hoppas jag)!
Dolly: Jag tror också att jag kommer att bli en bibliotekspensionär – tänk så underbart att få tid över att verkligen sitta ner och läsa allt man vill hinna läsa! Jag är väl en sorts bilderbokskassemamma men paradoxalt nog går jag rätt sällan med mina barn på biblioteket eftersom jag lånar åt dem när jag jobbar. Tänker bli lite bättre på det för de älskar att gå till biblioteket och jag vill ju väldigt gärna att de ska uppskatta det.
Jag var helt såld på fickan bak i biblioteksboken, den med det lilla kortet med stämpeln på (som ni märker tilldrar sig det här på stenåldern). I och ur kunde man stoppa dem. Jag har något vagt minne av att jag klippte och klistrade in egna såna, i mina egna böcker.
Själva biblioteksrummen har jag egentligen inget minne av, mer än just alla hyllor och att böckerna hade varit i omlopp så länge att de ofta luktade rätt illa… Däremot minns jag tydligare, förstås, biblioteksbesöken med sonen, som då var fyra-sex, vi gick på bibblan i Kulturhuset i Stockholm, tittade på lördsgafilm för barnen och bläddrade i de senaste bilderböckerna. Han var salig.
Uppväxt på landet var det först den röd/vita bokbussens besök som var heliga. Att få gå på biblioteket när vi var i stan var riktigt lyxigt, men det var när jag var lite äldre. Sedan dess är dock biblioteket en riktigt fristad, och jag avundas er som har det som er arbetsplats. Jag tror självklart att denna känsla smittar av sig till sonen, vi tillhör kategorin som var annan, var tredje vecka lånar den där bunten med bilderböcker….
nilla: Ja, det var något speciellt med de där fickorna. Det är nog inte så länge sen de försvann som man kan tro för jag minns att jag stämplade såna där kort när jag jobbade i Gävle för ungefär 10 år sen (ok då, det var väl ett tag sen då 😉 ). Det är härligt att gå med barn på biblioteket – i alla fall mina är så fascinerade av att man bara kan låna, att man inte behöver betala något. Det är bara att gå in och välja och plocka med sig hem.
Bea: Härligt, jag älskar när det kommer in barnfamiljer och fyller en kasse med jämna mellanrum. Det är så roligt just med barnböckerna för de uppskattas verkligen – vuxenböckerna kan lätt hamna bortglömda i hyllorna men bilderböcker används och återanvänds ständigt. Jag måste erkänna att jag faktiskt aldrig har varit inne i en bokbuss men jag förstår att det kan vara något speciellt.