Det finns vissa författare som intar någon sorts ikonstatus med hjältegloria i min bokhylla eller måste läsa-hög. Det är alltid författare som jag ännu inte läst. För när de sedan är lästa händer det märkliga att de transformeras till helt mänskliga varelser med fel och brister. Inte en enda av de författare jag läst har hjälteglorian i behåll…
Senast plockade jag glorian av Joyce Carol Oates. Hon är ju en sådan där författare som man bör ha läst och som alla tycker något om. De flesta tycker att hon är lite ojämn men stundtals fantastisk. Och jag har länge velat läsa men samtidigt brottats med ett motstånd. Dels för att jag ofta skyr det alla andra haussar (ja, det är sjukt men jag) och dels för att jag varit lite rädd att inte alls kunna stämma in i hyllningskören.
Att det blev just Mörkt vatten som tog min Oates-oskuld beror helt enkelt på dess omfång – det är en ca 160 sidor tunn bok. Den kändes med andra ord mer lättöverkomlig än tegelstenen Blonde som sedan flera år står i bokhyllan och stirrar uppfordrande (det känns faktiskt så ibland) på mig. Förhoppningen är att jag nu när jag börjat ska våga läsa den också… För Mörkt vatten ger mersmak. Den har mycket av det som jag gissar gör Oates till en fantastisk författare. Samtidigt som den också har vissa brister som visar på den där ojämnheten.* Oates har helt enkelt blivit mänsklig efter mitt första verkliga möte med hennes text. Så som det alltid blir. Tack och lov för att det alltid blir så…
* Recension av Mörkt vatten kommer om någon vecka – när jag hunnit skriva ikapp 🙂
Det var vi som var Mulvaneys var min första Oates bok och den var riktigt bra minns jag. Nu har jag ju läst Blonde som var en fullpoängare verkligen, med hjälp av SR Bokcirkel iofs. Men hur man kan skriva en så omfångsrik bok utan att upprepa sig är för mig en gåta. Inte sen Brott och Straff (där ju något nytt finns på varje sida) tror jag att jag upplevt nåt liknande….
Mörkt vatten vet jag att jag läst i men jag tror att jag inte läste ut den faktiskt…….den innehåller fröet till Blonde skulle jag vilja påstå och som jag också läste nånstans.
Fallen är också väldigt bra.
Trevlig helg! Gillar din sida, mycket intressant har jag läst här redan…..
violen: Tack, kul att du gillar sidan – det gör mig glad!
Jag känner mig nog redo att ge mig på Blonde nu i sommar. Den har hela tiden känts lite oöverstiglig som förstabok men nu när jag läst en Oates så känns det som ett naturligt andra steg. Tack för tipset om ”Det var vi som var Mulvaneys” och ”Fallen”!
Trevlig helg!
Dödgrävarens dotter blev min första, och hittills enda. Jag tyckte absolut den var bra och ska läsa Blonde så snart jag känner för att hålla i en tegelsten 🙂
Jag håller också på med Blonde (via Bokcirkeln) men ligger långt efter. Det är min fösta Oates-bok och jag gillar den verkligen mycket. Trodde nog att jag var ensam i hela världen om att inte ha läst Oates – skönt att det finns fler. Trevlig helg1
Malin: Ja, det känns som en fysisk såväl som intellektuell utmaning 😉
Marie: Det är lätt att tro att man är ensam kvar när ”alla” pratar om henne. Ser fram emot att höra hur ditt Blonde-äventyr går.
Trevlig helg till er båda!