Sommarboken

Den här lilla boken kom till mig i Hannas förra pocketkedjepaket.

Den här boken lockade mig till sig så snart jag öppnade paketet och jag slängde mig in i läsningen samma dag jag fick den. Troligen var det omslaget som tilltalade mig med sin enkelhet. Dessutom är boken skriven i korta kapitel som kan läsas ett och ett eller i en lång följd. Kapitlen presenteras inte i kronologisk ordning utan känns mer som små sagor i sig – ofta krumeluriga och underfundiga, alltid kärleksfulla. Att boken dessutom är rikt och vackert illustrerad av Tove Jansson själv gör den helt oemotståndlig.

Tove Jansson berättar en historia eller visar oss snarare ett utsnitt ur tre människors liv. Där finns pappan som någon gång förlorat sin fru och som nu bor på ön med sin mor och sin dotter. Där finns flickan som förlorat sin mamma men som finner sig väl tillrätta med farmor, katter och vardagsmysterier. Där finns farmorn som är gammal, har ont, inte orkar men som fortfarande kan fantisera och leka. Och det är om flickan och farmor det handlar framförallt.

De är inte alltid vänner de där två – vissa gånger drabbar de samman så stickor och strån ryker. Men så enas de om att tycka olika och kommer överens om något av de livets under de talar om – döden, katter, gud, maskar… Boken är en fin och underfundig skildring av en djup vänskap som tål och uppmuntrar all egenhet.

Det här är definitivt en bok jag kommer att återvända till – till vissa kapitel, till hela boken. Allra mest tycker jag om avslutningen där farmor välkomnar ännu en augusti och allt det mörker hösten för med sig över ö och liv. Farmorn delar min kärlek till det melankoliska och höstiga. Vilket inte på något sätt gör sommaren och ljuset mindre välkommet.