Om en fasansfull novell

Jag är inte särskilt lättrörd längre, i alla fall inte när det gäller böcker. Men i slutet av förra veckan satt jag minsann på balkongen och grät lite småhysteriskt. Efter att ha mött den småtrevliga Joyce Carol Oates har jag nu fått stifta bekantskap med den smått fantastiska författaren och feministen Joyce Carol.

I den senaste (?) novellsamlingen Dear Husband. stories finns en novell som brinner och bränner från första ordet. Det är titelnovellen som ligger sist i boken. Och det var där jag började.

Obs! Om du ännu inte läst novellen och gärna vill göra det utan att veta något om innehållet bör du sluta läsa detta inlägg här.

Novellen är utformad som en hustrus brev till sin make. Det är en hustru som ber om ursäkt för sin otillräcklighet. För sin oförmåga att vara den perfekta som hon känner att han vill att hon ska vara, som samhället kräver av henne att vara och som hon tycker att de alla har rätt att kräva att hon ska vara. Hon ber om ursäkt för smutsen som hon inte förmått städa undan och för grytorna hon inte fått riktigt rena. Hon ber om ursäkt för att hon inte är den hon borde. Däremot ber hon inte en enda gång om förlåtelse för det hon har gjort. Hon oroar sig över vad polisen kommer att se av smuts i hemmet men hon oroar sig inte över att hon nyss dränkt sina fem barn och därefter lagt dem i sin säng. I den verklighet där hon befinner sig är hennes gärning snarare än förkastlig den direkta följden av och meningen med det liv som blev hennes…

Det är outsägligt sorgligt, smärtsamt och fysiskt tungt att läsa en novell som handlar om ett så vedervärdigt ämne och som är så otroligt bra skriven. Det är ytligt sett en text om en mor som i någon form av psykisk sjukdom dödat sina barn men främst är det berättelsen om ett samhälle som ställer orimliga krav på kvinnor och människor. Det är feminism och humanism när det är som allra bäst och mest effektivt. Gissa om jag ser fram emot resterande noveller med stor läsglädje (och lite bävande oro).

8 tankar på “Om en fasansfull novell”

  1. JCO är väldigt bra på att beskriva de där fasansfulla psykologiska sammanbrotten. Jag har nyss läst ut “Det var vi som var Mulvaneys” som jag fullkomligt ÄLSKADE och som handlar om en familjs sönderfallande. Så otroligt bra.

    Svara
  2. Förutom att du nu avslöjade handlingen i novellen som jag tänkt läsa – har samma Dear Husband på bokhögen – vilket inte var så kul (varna nästa gång, snälla!), känner jag att jag håller med om JCOs kraft. Hon suger in lösaren under skinnet på sina karaktärer och man blir nästan ett med dom. Kan rekommendera inledningsnovellen i en annan av hennes novellsamlingar, “The female of the species”, som också drabbar en som en hästspark.

    Svara
  3. Sara BE: Gör det! Jag har läst några fler noveller i samlingen och de är också väldigt bra.

    Anna S: Jamen precis, sammanbrotten i det vardagliga – jag har läst fler noveller i smalingen nu och det finns där också. “Det var vi som var…” vill jag också gärna läsa men jag har bestämt mig för att ägna sommaren åt Blonde, äntligen 🙂

    nilla: Förlåt! Jag ursäktar mig med att det står redan på omslaget till boken vad den handlar om men jag lovar att varna om det blir en nästa gång… Läs den ändå, jag lovar att du får ut mer av den än jag berättat. Jag tycker också om det där med att hon lyckas dra in läsaren i sina karaktärer, särskilt starkt blir det när karaktärerna befinner sig så långt bort från (och förstås samtidigt nära) ens vardagliga själv som här. Tack för tipset!

    Svara
    • Tur! Jag vet ju själv hur irriterande det kan vara när någon jobbig typ avslöjar hela handlingen i det man precis tänkt läsa eller se så jag ska tänka mig för bättre nästa gång 🙂 Jag tycker definitivt att du köpt rätt bok – jag vill inte lämna tillbaka min till biblioteket …

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.