Eldbärare

Först när jag började läsa boken tyckte jag att jag inte förälskade mig lika djupt i den som i Ondvinter. Den grep mig inte på samma sätt och vi klickade inte riktigt. I efterhand är jag osäker på om det berodde på mig eller boken. Kanske var det jag som förväntade mig för mycket eller inte riktigt gav den den uppmärksamhet och tid som den förtjänade. För till slut släppte texten in mig och jag blev lika vilt förälskad som förra gången.

Wulf och Sunia har befunnit sig i domarcirkeln med grimen, där vi lämnade dem senast, i ett år. De har sett det förflutna och lärt sig mer om blodet, rytmen och traditionen. Ändå är de oförberedda på verkligheten när de tvingas ut i den. Ondvintern är över men problemen är långt ifrån slut. Syskonen får en uppgift som visar sig hart när omöjlig att uppfylla.

Eldbärare är, efter mina inledande problem, en slukarbok. Jag går in i den här världen och kan inte komma ut förrän när den sista sidan tvingar ut mig. Och då är jag ganska trött. Det är helt ok att det dröjer ett tag innan den tredje delen om Sunia och Wulf kommer – jag behöver vila mig lite från alla galgmän, bitvargar och issmittade hjärtan innan jag orkar ge mig på det igen.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.