Baddaren

Det finns en speciell sorts böcker som lämpar sig särskilt bra för läsning i hammock och hängmatta men kanske inte på så många andra sätt och ställen. För mig är Emma Hambergs Baddaren en sån bok.

Berättelsen kretsar kring Maja, hennes man Pelle och de människor de samlar omkring sig när hon drar igång en simskola vid deras förfallna slott vid Vänern. Simskolan ska bli räddningen från tristess, ångest och skaparkris. För dem som kommer till ön är simskolan också en väg bort från något. Det är en grupp ganska trasiga människor som möts under två livsavgörande sommarveckor.

Jag trivs på Hjortholmen och jag skulle gärna inackordera mig på slottet för att få umgås med de här människorna. Inte för att bli vän men för att de faktiskt är riktigt intressanta med alla sina fel och brister. Maja är en smula obegriplig men blir ändå lätt att förstå sig på i sin längtan efter mening i livet. Karin med sina trauman, Pelle med sin rädsla, Alex med sin noja. Man vill ju bara krama dem och säga åt dem att rycka upp sig.

Jag tycker att Emma Hamberg lyckas bra med att förmedla vilka de här människorna och oftast är också relationerna fint skildrade. Språket och berättelsen har ett otroligt driv vilket gör boken såväl angenäm som lätt att läsa. Jag hajar till inför vissa ord och språkanvändningen på vissa ställen. Säger en 19-åring att han är ”vissen” på någonting. Det känns mer 50-tal i mina öron (eller ögon). Men på det stora hela är det här en bra läsupplevelse. Inte en av de största, inte en som dröjer sig kvar men en som jag kommer att förknippa med sommar varje gång jag ser boken. En perfekt semesterbok som ingenting kräver men som ger en del tillbaka.

~ Piratförlaget, 2010~

Läs också vad Lilla O och En bokcirkel för alla tycker om Baddaren.

Bloggmaraton

Den 12-16 juli anordnar Annika ett bloggmaraton. Kul idé tycker jag och hänger förstås på. Inte så att jag kommer att sitta framför datorn dagarna i ända men jag ska definitivt ta chansen att skriva eftersläpande recensioner och fixa med lite småsaker som jag aldrig får tid att åtgärda. Häng på du också eller njut bara av alla bokbloggar som kommer att få ett uppfräschat utseende och innehåll under maratondagarna.

Jag återkommer om några dagar med en liten men troligen överambitiös lista över vad jag vill ta itu med under maratondagarna.

Främlingen i huset

Så har jag också läst Sarah Waters Främlingen i huset till sist. Och den som väntar på något gott och så vidare… Det är riktigt, riktigt bra det här.

Doktor Faraday kommer till Hundreds Hall för att behandla tjänsteflickan för en påhittad magåkomma och efter den visiten är det som om han aldrig lämnar huset. Det visar sig snart att märkliga och obehagliga saker händer på godset vilket också förändrar dess innevånare på djupet. Mer än så vill jag inte avslöja om handlingen för er som ännu inte haft nöjet att läsa boken. Det som måste framhållas är dock den stämning som infinner sig på bokens första sida och som sedan sänder obehag genom kroppen på mig tills långt efter att jag slagit igen efter att sista sidan är läst.

Jag tycker väldigt mycket om när läsaren inte får vare sig problem eller lösningar självklart och öppet presenterade för sig. Jag är svag för det komplexa bakom något som verkar vara enkelt och självklart. Jag tycker helt enkelt om böcker som handlar om delvis annat än vad den utger sig för att göra. Främlingen i huset är en sådan bok som på djupet handlar om så skilda företeelser som spöken, kärlek, klass, tid, tillhörighet och saknad. Jag tror att berättelsen tjänar på omläsningar och särskilt med det avslutande stycket – som är såväl tvetydigt som magnifikt – i åtanke. Läsaren får inga säkra svar där heller men väl en lust att söka dem.

Främlingen i huset är en riktigt otäck bok men mer på ett smygande än mardrömsresulterande plan. Inte bara handlingen och platsen där den utspelas är obehaglig utan också huvudpersonen är allt annat än älskvärd. Det är en konst att bygga en hel roman kring en så djupt irriterande huvudkaraktär och ändå få boken så lätt att älska. Jag älskar, älskar, älskar den här boken men skulle verkligen inte vilja stanna en sekund i Hundreds Hall eller i doktorns sällskap (av olika anledningar)…

~Natur & Kultur, 2010~

Läsrapport vecka 25

Den här veckan har jag framförallt ägnat min läsuppmärksamhet mot Joyce Carol Oates Blonde. Den har stått på väntelistan i flera år och alla lovord den har fått kombinerat med dess tjocklek har gjort mig lite ovillig och orolig. Det är rätt lätt att bli besviken på en bok som man vet att alla andra älskar. Men Blonde är, en bit förbi halvvägs, verkligen så bra som det sägs. Glimrande faktiskt. Och jag kan knappt lägga den ifrån mig när det är dags att sova.

Sommarminnen

Jag vet inte riktigt vad som händer med tiden men plötsligt är det tydligen midsommarafton igen.

I min barn- och ungdom var midsommarafton främst dagen innan vi åkte på vår Ölandssemester. Det gräddades således pannkakor till färdkost den kvällen. I den hyrda Ölandsstugan överkonsumerade jag sedan främst Sandemo och samlade på mig gigantiska högar med nya böcker. Huvudnöjet på Öland var, förutom att se solen gå ner i havet varje kväll, att åka runt på olika antikvariat, bokhandlar och loppisar och varje år packade jag in en försvarlig mängd ”nya” böcker i bilen på väg hem. Framförallt minns jag det året då jag på vinst och förlust köpte Connie Willis Domedagsboken i en bokbod i Byxelkrok. Idag skulle den kanske inte bli någon favorit men då var det en av mina största läsupplevelser. Favoritstället på ön var dock det där antikvariatet som var inhyst i en lada där jag gärna ville gå i timmar och bara insupa atmosfären men där det alltid var någon som ville åka alldeles för tidigt…

Jag hoppas att ni alla får en fin midsommarhelg och att ni får njuta god mat, gott sällskap och goda böcker – oavsett om ni befinner er på Öland eller inte.

Trendspaning

Under mina upprepade besök på SF-bokhandeln i helgen var det omöjligt att undgå att det, vid sidan om de allestädes närvarande vampyrerna förstås, finns en trend som hotar översvämma en del av bokvärlden. Låt oss tala lite om travestierna.

Förra sommaren dök Pride and Prejudice and zoombies upp och sedan dess har dammluckorna tydligen öppnats rejält. En snabb kontroll av hyllorna i bokhandeln gav dessa exempel: Sense and Sensibility and Seamonsters, Jane Slayer, Android Karenina, Little Women and Wherewolves, Little Vampire Women och några som jag säkert glömde att anteckna. Det är alla böcker som följer sin förlaga men gör utvikningar och små omskrivningar för att få in zoombier, sjöodjur, vampyrer och vad det nu må vara.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här trenden. Är det kul att gamla klassiker lyfts fram och experimenteras med? Är det trist att författare inte kan skriva egna böcker utan väljer att utveckla någon annans? Finns det någon gräns för hur många sådana här böcker som kan invadera oss? Är de ”bra”? En sak kan jag säga och det är att de alla är sjukt snyggt illustrerade. Jag har ju inte kommit så långt i mina försök att läsa Pride and Prejudice and Zoombies men bilderna har jag njutit av åtskilliga gånger. Finns det någon där ute som läst någon av ovannämnda (eller de jag glömde anteckna)? Är det något att ha? Vad ska jag inta för inställning gentemot företeelsen? 😉

Bokfrågornas ABC- avslutningen

Lilla O har tack och lov gett oss med ABC-separationsångest några bonusfrågor den här veckan:

Vilket slut kommer du aldrig att glömma? Jag skrev häromveckan om slutet på Minette Walters Skulptrisen som fortfarande, efter flera år, skrämmer mig då och då. Jag tror aldrig att det kommer sluta att skrämma. Jag gillade slutet i Sarah Waters Främlingen i huset väldigt mycket också.

Berätta om en bok som handlar om ett avslut. Philip Roths Envar handlar om en mans liv och särskilt hans resa mot slutet. Fin och sorglig. Ännu mer sorglig är En sorts kärlek där Ray Kluun beskriver de sista åren i sin hustrus liv. En oerhört stark, irriterande och sorglig bok –  jag grät i timmar efter att ha läst ut den.

Någon form av ny onsdagsutmaning blir det och därför vill jag att du berättar om en bok som handlar om en ny chans eller en ny början. En av årets favoriter är Ali Shaws Flickan med glasfötter där en av huvudkaraktärerna, Midas, väcks till liv av mötet med Ida vilket ger honom en ny chans att börja leva sitt liv fullt ut. När jag tänker efter är det flera som får eller har fått en ny chans i den boken – sen är det inte alltid så att de tar den…

Och så slutligen, vilka är den senaste bok du läst? Jag läste precis ut Anneli Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Precis som förhandstipsen lovat var det en på många sätt fantastiskt bra bok.

Vampire Academy

Nej men ser man på – om man kämpar sig igenom nog mycket ungdomsvampyrskildringar och sega humanvampyrvarianter ala Stefan* så dyker man till slut på något som är riktigt bra. I Richelle Reads första del av Vampire Academy-serien möter vi något så ovanligt som inte bara en utan en hel bunt vampyrtjejer. Och de är huvudpersoner. Och de är inte enbart trånande och väntande på sin tur. De tar för sig, är irriterande, bitchiga, svaga, små och larger than life.

Rose och Lissa befinner sig på flykt från skolan där de går men de fångas snart in och tvingas återvända. Det visar sig snart att tjejerna lever i en annan värld än vår och skolan skiljer sig också, i alla fall på vissa punkter, från den skola vi själva gick i eller går i. Rose är dhampir – en sorts halvvampyr vars uppgift är att skydda de kungliga moroivampyrerna, den sortens vampyr som Lissa är. Tjejerna har ett starkt band mellan sig som man får förklaringen till ganska långt fram i boken.

Naturligtvis finns det kärlek också och den starkaste och mest komplicerade är den mellan Rose och hennes mentor, dhampiren Dimitri. Och Dimitri är något så ovanligt som en vampyr som man förstår att huvudpersonen blir kär i. Han är inte mestråkig som exempelvis Stefan i Vampire Diaries eller Angel i Buffy men han är heller inte helt psykopatisk vilket annars brukar vara alternativet (ett exempel på det är ju Damon i VD som jag i och för sig är rätt förtjust i men som man verkligen inte skulle vilja ha att göra med ”i verkligheten”). Dimitri är snäll, proffsig, modig, stark och ibland till och med humoristisk. Naturligtvis finns det en hake men också den känns trovärdig. Jag hoppas att fortsättningen på serien bjuder på några scener där Rose får rädda honom undan trubbel bara för jämställdhetens skull.

Jag gillar att tjejerna i boken får vara som tjejer är mest – snälla, elaka, slampiga, försiktiga, manipulativa, ovetande, kära, skitförbannade och så vidare. Vampire Academy är ingen fantastisk bok men den är bra och i sin genre är den en frisk fläkt utan att ta steget bort från tonårsvärlden för att bli något annat.

* I Vampire Diaries

~Razorbill, 2007~

Mer blod på g

Jag som inte ens har kunnat se en enda liten bit (eller droppe) av True Blood gläds ändå åt att serien nu fått förlängt förtroende också över en fjärde säsong. Än så länge, två säsonger in, är jag bara delvis förälskad men jag hyser fortfarande förhoppningar om att det ska bli bättre och att det till slut ska kunna nå upp till de höjder serien har potential för.

Mer om detta i Aftonbladet och SvD.

Tematrio bröllop

Veckans tematrio hos Lyran handlar, naturligtvis, om bröllop. Och det var inte det lättaste visade det sig så de bröllop jag valt ut här är helt enkelt de jag minns ur den litterära världen…

I Diana Gabaldons första roman om Jamie och Claire, Främlingen, finns ett påtvingat giftermål mellan de båda huvudkaraktärerna vars känslor för varandra snabbt blir av den varmare sorten. Hela serien utvecklar sig till en fin kärlekshistoria. Är det förresten någon som har läst hela serien? Själv gjorde jag halt efter Trummornas dån och har därefter inte orkat fortsätta, främst för att jag känner att jag nog måste läsa om de fösta tegelstenarna för att hänga med – är det värt besväret?

I min älskade Stad-serie av Fogelström finns, särskilt i de första böckerna, några riktigt fina bröllop. Där finns kärlek men också allvarligaste vardag och fattigdom som faktiskt gör kärleken ännu vackrare.

I Människohamn bjuds vi på förberedelser och bröllop mellan Simon och Anna-Greta. Det är något särskilt med människor som kämpat sig fram genom ett helt långt liv och slutligen finner fram till varandra. Simon och Anna-Greta har förvisso levt länge tillsammans men det är väldigt fint att de tillslut erkänner också för omvärlden hur mycket de älskar varandra.