Döden i dina ögon är en ungdomsbok som jag har hört mycket positivt om. Detta har naturligtvis lett till att mina förväntningar blivit väldigt höga, kanske orealistiskt höga… Jag upplever det här som en helt ok, kanske till och med bra, ungdomsroman som inte alls griper tag i mig. 
Det är inte förrän i slutet som den börjar få betydelse för mig och då blir jag också berörd. Avslutningskapitlet är så långt från sega onödighetsslut man kan komma och de där sista sidorna gör det helt ok i mina ögon att det tydligen är en fortsättning på g.
Jem är en 17-åring som hamnat totalt snett i livet. Om detta beror på hennes förmåga att se människors dödsdatum i deras ögon eller det faktum att hon förstod att hon hade denna ”gåva” den dag hennes mamma dog av en överdos är oklart. Hon har flyttats runt i olika fosterfamiljer och passar inte riktigt in i skolan. Hon träffar och dras till Spider som också står utanför men ändå har tryggheten i sin mormor som han bor hos. Jem och Spider tvingas ge sig av och befinner sig under stora delar av boken på flykt.
Jag kan inte relatera till Jem och Spider och deras värld, överhuvudtaget. Jag kan inte svälja alla märkliga beslut de tar. Troligtvis säger det en del om att jag ändå har lämnat den där skitjobbiga tonårstiden bakom mig och att min tonårstid, trots vad jag trodde då, tack och lov aldrig var särskilt trasslig. Mitt största problem är nog att jag aldrig riktigt får en känsla för vare sig Jem eller Spider och jag bryr mig inte så mycket om vad som händer dem – de lämnar aldrig den där bokkaraktärsvärlden för att bli verkliga för mig.
Det kan vara en åldersfråga det här. Jag är helt övertygad om att jag som tonåring skulle ha kunnat relatera mer till karaktärerna och handlingen. Då skulle det ha känts verkligt. Jag tänker med varm hand lämna över den här boken till min tonåriga kusin för ett mer rättvist utlåtande fällt av målgruppen. Jag är helt övertygad om att hon kommer att fatta poängen som jag missade.
~B.Wahlströms, 2010~