Pennskaftet

Det här är en bok som jag länge haft fördomar om men som jag efter ett inlägg hos vixxtoria bestämde mig för att jag ville läsa. Efter en tids tynande tillvaro i vill läsa- listan plockades den upp av Hanna och skickades till mig i ett pocketkedjepaket.

Pennskaftet är skriven 1910 och är i mycket en väldigt modig bok. Huvudkaraktärerna i boken är journalisten med smeknamnet (eller snarare öknamnet) Pennskaftet och Cecilia som båda är aktiva i kampen för kvinnlig rösträtt. De verkar i en brokig grupp av kvinnor med samma mål men vitt skilda motivationer.

Wägner visar effektivt att rösträttskämparna hade mycket mer än ett manligt motstånd att kämpa emot. Också den egna rörelsens kvinnonormer stod i vägen för framgången. Jag tycker att en av bokens största styrkor är just det, att den visar hur människors gemenskaper och relationer bjuder på både maktstrukturer och motstånd. En annan sak som blir tydlig för mig är hur lite som förändras. Folk förr var som folk är mest idag men med ett lite annorlunda ramverk. Det är fortfarande samma kamp som utkämpas…

Pennskaftet är ingen bok att forsa igenom utan den kräver sin lästid. I gengäld får man mycket tillbaka i form av känsla för karaktärerna och den tid de levde i. Jag tänkte flera gånger på Fogelström när jag läste även om han är mycket mer lättillgänglig. Det här är en bok för alla oss  feminister som tror att vi vet något om hur det började. Och för alla dem som lever i villfarelsen att jämställdhetsivrare är av en annan sort än andra.

~Atlantis, 2007~

6 Replies on “Pennskaftet

  1. Kul att du blev inspirerad att läsa, och kul att du tyckte om. Jag håller helt med om det där med att man verkligen förstår att folk var som folk är mest redan då. Det är väldigt viktigt att förstå det ibland (och jag tror att det är därför jag tycker om att läsa böcker som är skrivna förr i tiden, och inte bara nya böcker som handlar om förr i tiden).

  2. vixxtoria: Ja, man behöver verkligen bli påmind om det och det är något helt annat att läsa dåtida böcker än nutida böcker skrivna om dåtiden (även om sådana också kan vara bra, men på ett annat sätt).

  3. Ja, visst är böcker skrivna nu och då också bra. Ofta. Men man får ju av en massa skäl inte samma aha-upplevelse av att folk då tänkte på samma sätt som vi gör idag, och att de var samma slags människor. Och att få den där upplevelsen är oerhört viktig tycker jag. Det är så OERHÖRT lätt att tro att vi vet bäst idag och förr så var folk oupplysta, eller brydde sig inte så mycket om sina barn för att de dog ändå, eller tyckte det var helt självklart att bli bortgifta mot sin vilja etc etc etc. Det är klart att mycket var annorlunda, både vad gäller tankemönster och politiska och sociala förutsättningar, men människan som sådan, med sin förmåga till drömmar och kärlek var förstås densamma!

  4. vixxtoria: Jag håller verkligen med dig. Jag har haft en hel del anledningar de senaste åren att fundera kring de där uppfattningarna om annorlundaskap hos dåtidens människor. Jag forskar ju i historia och måste hela tiden förhålla mig till människor jag inte kan prata med. Dessutom finns det inom forskningen en rad förutfattade meningar exempelvis om huruvida människor förr älskade sina barn som vi eller inte (det finns ju de som menar att de inte gjorde det…). Det gäller att hela tiden känna att vi hänger ihop oavsett om vi lever nu eller för hundra år sedan. Omständigheterna skiftar men människors grundläggande inre inte så mycket

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.