Den här veckan har jag framförallt ägnat min läsuppmärksamhet mot Joyce Carol Oates Blonde. Den har stått på väntelistan i flera år och alla lovord den har fått kombinerat med dess tjocklek har gjort mig lite ovillig och orolig. Det är rätt lätt att bli besviken på en bok som man vet att alla andra älskar. Men Blonde är, en bit förbi halvvägs, verkligen så bra som det sägs. Glimrande faktiskt. Och jag kan knappt lägga den ifrån mig när det är dags att sova.
Ah, nu är det dags…:-)
Jag såg Niagara igår, filmen med Monroe vars inspelning är omtalad i boken, det var intressant att se Monroe i rollen även om den andra skådespelerskan gjorde mycket bättre ifrån sin…….
Nästa film, Gentlemen föredrar blondiner (?) såg jag bara en bit av, jag har svårt för filmer där skådespelarna plötsligt brister ut i sång….märklig företeelse måste jag säga……
violen: Ja, det är oftast väldigt jobbigt med musikalfilmer, det tycker jag också. Nu när jag är mitt inne i Blonde är jag väldigt nyfiken på att se alla Marilyns filmer – hon är, inte bara i Oates tolkning en oerhört intressant människa. Och så vill man ju se det man läser om.
Jag var också tveksam till Blonde men blev alldeles förälskad. En fantastisk bok 🙂
Monstret: Ja, den är ju så tjock och har fått så många lovord att man bara måste förhålla sig lite skeptisk. Men oj så underbar när man väl ger den tid 🙂
Min Oates-skepsis har nog varit ganska generell tror jag. Har tänkt att jag borde tycka om henne eftersom så många andra verkar göra det, men ändå inte riktigt fastnat. Nu läser jag ”Vredens änglar” och börjar bli mer och mer Oates-frälst. Trevligt.
Monstret: Det är ju alltid risken med de där hyllade författarna. Jag älskar Blonde men tycker också mycket om hennes senaste (tror jag att den är) novellsamling ”Dear Husband”. Nu när dammluckorna öppnats vill jag bara fortsätta känner jag, näst på tur står nog ”Fallen” tror jag eller ”Det var vi som var Mulvaneys”.