Främlingen i huset

Så har jag också läst Sarah Waters Främlingen i huset till sist. Och den som väntar på något gott och så vidare… Det är riktigt, riktigt bra det här.

Doktor Faraday kommer till Hundreds Hall för att behandla tjänsteflickan för en påhittad magåkomma och efter den visiten är det som om han aldrig lämnar huset. Det visar sig snart att märkliga och obehagliga saker händer på godset vilket också förändrar dess innevånare på djupet. Mer än så vill jag inte avslöja om handlingen för er som ännu inte haft nöjet att läsa boken. Det som måste framhållas är dock den stämning som infinner sig på bokens första sida och som sedan sänder obehag genom kroppen på mig tills långt efter att jag slagit igen efter att sista sidan är läst.

Jag tycker väldigt mycket om när läsaren inte får vare sig problem eller lösningar självklart och öppet presenterade för sig. Jag är svag för det komplexa bakom något som verkar vara enkelt och självklart. Jag tycker helt enkelt om böcker som handlar om delvis annat än vad den utger sig för att göra. Främlingen i huset är en sådan bok som på djupet handlar om så skilda företeelser som spöken, kärlek, klass, tid, tillhörighet och saknad. Jag tror att berättelsen tjänar på omläsningar och särskilt med det avslutande stycket – som är såväl tvetydigt som magnifikt – i åtanke. Läsaren får inga säkra svar där heller men väl en lust att söka dem.

Främlingen i huset är en riktigt otäck bok men mer på ett smygande än mardrömsresulterande plan. Inte bara handlingen och platsen där den utspelas är obehaglig utan också huvudpersonen är allt annat än älskvärd. Det är en konst att bygga en hel roman kring en så djupt irriterande huvudkaraktär och ändå få boken så lätt att älska. Jag älskar, älskar, älskar den här boken men skulle verkligen inte vilja stanna en sekund i Hundreds Hall eller i doktorns sällskap (av olika anledningar)…

~Natur & Kultur, 2010~