Fiktiviteter fyller 1 år!

Idag är det prick ett år sedan första inlägget publicerades här på Fiktiviteter. Att jag då redan ägt domänen och strulat en hel del för att få upp den under några veckors tid väljer jag att bortse från 😉

Året med Fiktiviteter har varit väldigt roligt, inte minst för att jag “lärt känna” så många trevliga bokbloggskollegor. Alla kommentarer och diskussioner är det som gör bloggandet roligt. Och så böckerna förstås – att få dela med sig av allt läsande…

En födelsedag måste alltid firas och den här tänker jag högtidlighålla genom en liten utlottning. En av mina absoluta favoritböcker det här året är Hilary Mantels Wolf Hall (min rätt lyriska recension från i våras hittar ni här). Den tycker jag förstås att alla ska läsa och därför är det ett exemplar av just den som jag nu lottar ut. Det är en pocketutgåva och den är på engelska. Vill du vinna den? Skriv ett blogginlägg om utlottningen och lämna en kommentar här så att jag vet att du vill vara med. Dragningen sker nästa helg och sista anmälningsdag är lördagen den 7 augusti klockan 24:00.

Frostbite

Jag tyckte ju rätt mycket om den första boken i Vampire Academy-serien och den andra gör mig faktiskt inte heller besviken.

Baksidestexten menar att detta är en serie i twilight-anda det vill säga en handling kretsande kring romantisk kärlek och sen ganska mycket punkt slut. Men så är det inte. Visst finns det en hel del romantisk kärlek men jag tycker exempelvis att huvudkaraktärens brottande med sin relation med modern är långt mer intressant och faktiskt också får ta plats i berättelsen.

Efter senaste bokens händelser och uppenbarelser sänker sig nu vardagen över vampyrakademin. Rose tränar, bekämpar sin förälskelse och försöker hantera sin komplicerade och, visar det sig, såriga relation till sin mamma. Men så bryts vardagslunken av en fruktansvärd massaker som får oförutsedda konsekvenser.

Jag tycker om blandningen av ren action och inre själsbrottning. Jag gillar att Rose får vara komplex – också inför sig själv och att det inte är självklart hur allt ska sluta. Dessutom tycker jag om att också fiender kan slåss för varandra och visa sig vara annat. Det är helt klart på liv och död men inte till vilket pris som helst vilket jag tycker är snyggt.

Jag vidhåller att detta är den bästa ungdomsvampyrserien just nu (av dem jag läst i alla fall) och jag blir mycket gladare över att den här finns än över Twilightsseriens framgångar. Inte ett giftermål eller en märklig graviditet så långt ögat når…

~Razor Bill, 2008~

Vad man gör en händelsfattig dag på biblioteket

När semestersolen gått och gömt sig och hösten gjort ett tillfälligt (?) besök verkar biblioteksbesökarna fastnat i sin förundran och istället för att låna böcker har de bestämt sig för att sitta hemma och kontemplera eller vad det nu är de gör. Det för i alla fall med sig att biblioteket blir öde och jag, som jobbar hela veckan, står inför klara sysselsättningsproblem. Så vad göra? Jo, man kan ju alltid

  • Leta fram bra, och helst snygga, böcker att skylta med så att de stackars förvirrade själar som faktiskt kommer in har något att hitta.
  • Läsa svb:s Höstens böcker 2010 – igen. Och hitta ännu fler böcker som måste läsas i höst eller genast…
  • Fundera en extra runda över vilka böcker jag skulle kunna låna med mig hem idag och ställa i hyllan för att sedan lämna tillbaka olästa om en månad…
  • Reservera åtta nya böcker som är utlånade eller finns på andra bibliotek och som jag känner en plötslig lust att låna och läsa NU men som troligen kommer att möta samma (olästa) öde som böckerna i punkten ovan.
  • Fundera över om det inte finns några böcker till resten av familjen som kan lånas eller reserveras. Reservera en bok till maken som jag tror att han någon gång nämnt…
  • Läsa 50 sidor i Brott och straff samtidigt som jag ser vänlig och tillmötesgående ut ifall någon skulle råka komma in.

Som ni ser finns det massor att göra också på ett folktomt bibliotek mitt i sommaren…

Lite medeltida

Jag tycker att Hej litteraturen som svt visar på söndagskvällarna är ett lovvärt projekt och dessutom ett intressant program om litteratur. Men i söndags blev jag faktiskt lite upprörd. Dels för att jag gärna ville höra mer av diskussionen mellan Jonas Karlsson och Cecilia Davidsson om noveller – hur ser de på den medeltida novellen, vad har de läst och älskat? Sen tyckte jag att några av resonemangen kring hur det vara att vara människa på medeltiden var lite väl kronocentriska (dvs tog för mycket utgångspunkt i nuet och hur vi har det idag). Över huvud taget vill jag ha mer litteratur och mindre historia i serien vilket kan tyckas märkligt från en historiker men jag tycker att man ska renodla lite mer. Fantasyinslaget tyckte jag till exempel var bra men lajvdelen kändes överflödig. Det är förstås en fråga om tycke och smak och begränsad sändningstid men jag skulle, om jag fick önska, vilja ha mer renodling, mindre estetik och fler och längre litterära diskussioner. Så när intresseklubben noterat detta kan den gå vidare till programmets blogg där jag idag skriver om medeltida litteratur – främst i form av lagtexterna som poesi och kunskapskälla.

Quernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Först måste vi prata lite om titeln. Jag tyckte att Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) var en tungvrickande titel men det här tillhör en högre skola… potatisskalspajssällskapet är ett ord man hoppas på att få in i alfapet – frågan är bara om det skulle godkännas…

Boken då, hur är den? Jag fick den från Hanna via pocketkedjan och kan ärligt säga att jag aldrig kommit på tanken att läsa den annars. Så jag är rätt glad att pocketkedjan finns. Quernsey… är en ypperlig sommarbok! Eftersom Marie nu ska läsa den vill jag inte berätta så mycket om handlingen men det handlar (bland annat) om en författare som finner en ny mening i tillvaron. Det är romantik, dramatik och efterkrigsverklighet. Det är lättsmält men inte lättviktigt och jag blir flera gånger väldigt gripen av männsikoödena som skildras. Främst fascineras jag av att jag tycker så mycket om alla.

En sak är jag ambivalent inför och det är formen. Brevromaner är alltid svåra tycker jag. Man kommer inte riktigt nära utan får nöja sig med det de fiktiva personerna och författaren vill berätta. Jag tycker att det är ett problem här också. Sen finns det ju fördelar också förstås och Shaffer använder formen väldigt effektivt. Jag är inte helt negativ men väldigt kluven som sagt. Det blir spännande att höra vad Marie tycker.

~Brombergs, 2009~

Enkät

Det regnar en smula, vardagen har fått en revival nu när jag jobbar hela veckan och ingenting passar bättre på bloggen än en enkät. Den här hittade jag hos Helena igår (Anna har också svarat).

Senaste…
… meningen du läste: “There were faces at the windows and words written in blood; deep in the crypt a lonely ghoul crunched on something that might once have been alive; forked lightnings slashed the ebony night; the faceless where walking; all was right with the world.” En oerhört lång mening från Neil Gaimans Fragile Things .
… impulsköpet: Joyce Carol Oates Våld och Sittenfelds Mannen i mina drömmar som impulsbeställdes från Adlibris på grund av ett tillfälligt pocketerbjudande.
… bibliotekslånet: Den utstötte av Sadie Smith som jag hoppas väldigt mycket på.
… bokrelaterade överraskningen: Det var nog när jag upptäckte att Justin Cronins The Passage existerade och att jag förstås måste läsa den (och att den dessutom är en första del i en planerad trilogi)

Allt som återstår

Det har blivit några historiska kvinnor nu på slutet – Ellen Key, Pennskaftet och Marilyn Monroe. Alla har de känts verkliga och angelägna och alla har jag tagit till mitt hjärta på sitt sätt. Men Emma i Elin Boardys Allt som återstår är lite mer svårtillgänglig. Det är inte det att jag inte tycker om henne, tvärtom. Det är mer det att hon inte är självklar att älska även om man känner igen sig i henne. Eller kanske just därför…

Emma växer upp i slutet av 1800-tal och början av 1900-talet. Hon är den som blir kvar när syskonen flyttar utom- och inomlands. Hon är den som tar hand om fadern, hon är den som blir gravid och gifter sig med drängen, hon är den som föder barn efter barn efter barn… Hon är den som reder sig och står ut och försöker klara allt och hon är den som långsamt går sönder inifrån.

Jag känner ett släktskap med Emma för hennes otillgänglighets skull, för drömmarna som jag tillåter mig att drömma men hon inte kan, för slitet hon måste slita medan jag kan vara lat. Hon är den jag kunde ha tvingas vara om bara om. Det blir så oerhört tydligt i Boardys roman vad som är särskilt med “förr i tiden”. Människorna var inte annorlunda och inte deras förmåga att drömma och känna heller men det fanns få vägar bort eller framåt för de flesta. Emma har få chanser att välja annorlunda och hon förväntas nöja sig. Det skär i mig när jag tänker på henne och alla hennes gelikar som var de som kom före oss (och då tänker jag inte bara “oss kvinnor” utan “oss nutidsmänniskor”).

Sammantaget är Allt som återstår en väldigt tung bok – det är inte många ljusglimtar på Emmas himmel men det är också en som det känns sann skildring av kärlek, sorg, slit, barnafödande, föräldraskap och allt det där vardagliga som vi alla låter våra liv kretsa kring än idag.

~Wahlström & Widstrand, 2008~

Bokåtervinningen såhär långt

Det är dags för en liten uppdatering av vad som hänt för min del i Bokåtervinningen. Jag har hittills skickat tre böcker. Två böcker som jag ser fram emot att läsa och som dessutom är i väldigt bra skick har också dumpit ner i brevlådan. Det är Lena Sundströms Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar (från Barnboksbloggen) och Klassiska litteratur- och genusanalytiska The Madwoman in the Attic (från Vaxdukshäftet). Tack för dem! Dessutom är två ytterligare böcker påväg till mig. Jag älskar verkligen idén med att byta saker och jag hoppas att vi blir ännu fler i bytet efterhand. Min lista på bytesböcker hittar ni här. Häng med du också!

Blonde

Vad skriver man om en bok som är i det närmaste perfekt?

Joyce Carol Oates roman om Norma Jean Baker/Marilyn Monroe har länge stirrat uppfordrande på mig från bokhyllan. Den har ropat och jag har slagit dövörat till eftersom den är 800 sidor tjock och eftersom den är så oerhört hyllad av alla. Kan man bli annat än besviken på en sån bok? Jo, visar det sig, det kan man visst.

Blonde berättar hela Normas liv från uppväxten med den psykiskt sjuka modern via äktenskapen, Marilyns födelse, filmkarriären, sorgerna, personlighetsklyvningen och ända fram till det slut som känns mer eller mindre oundvikligt. Flera historiska personer nämns vid namn, andra är enbart bokstäver men i berättelsens centrum står hela tiden Norma.

Jag tycker om att Normas liv och Norma får vara precis så komplicerade som de måste ha varit. Oates förenklar inte. Vissa personer i berättelsen tycker jag instinktivt och starkt illa om (läs Kennedy) medan andra stannar kvar som varmare minnen (främst Henry Miller). Men närmast hjärtat bär jag ändå Norma genom vars ögon vi oftast ser skeendena – hon som minns fel, ändrar om, blandar ihop och flyter längre och längre in i dimman. Hennes sorg mot slutet är så påtaglig att det hugger i hjärtat.

Blonde är också en feministisk bok och en bok om klass. Det är en bok med miljoner tänkvärda rader och en bok som bara kommer att växa och betyda mer ju längre jag låter den sjunka in. Jag tror att det är  en sån bok jag kommer “tvinga” mina barn att läsa och som jag själv återvänder till som pensionär. Jag är oerhört glad att jag äntligen tog mig tiden att ge den en ärlig chans.

~ Albert Bonniers Förlag, 2000~