I mitt projekt att släppa in poesin i mitt liv igen vände jag mig till Kristina Lugn. Och hon tog min hand och ledde säkert och tryggt in mig. Att det sen dröjt så länge innan jag kunnat kommentera boken och läsningen här beror på att jag finner det nästan omöjligt svårt att recensera lyrik. Så i ett försök att lura mig själv skriver jag nu bara några ord om att jag har läst Kristina Lugns Hundstunden och att jag tyckte mycket om den.
Dikterna är var och en för sig oftast starka men jag tycker att Hundstunden som helhet, som feministiskt statement och empatiskt kvinnoskapsbekännelse är desto mer innehållsrik och läsvärd. Att sedan Kristina Lugn skriver både vackert och humoristiskt gör läsupplevelsen ännu större.
Jag har många favoriter bland dikterna i denna samling men avslutningsraderna får här symbolisera det jag tycker är något av det allra bästa med Hundstunden – humorn, det osentimentala och ögat för det absurda.
Nu sover jag
i en mycket vacker
mycket gammal stad.
Nu sover jag
för första gången
med knäppta händer.
Och någon som inte känner mig
har strukit bort håret
från mitt ansikte.
Nu är jag
ingens lilla flicka längre.
Så nu behöver jag aldrig
känna mig övergiven mer.
När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.
I min rustkammare förvarar jag mitt älsklingsvapen från den andra tiden. Din tid. Bäst kan vapnet beskrivas som ett vässat armeringsjärn format efter ryggradens kontur. Den vässade delen stack ut. Den hade dubbelfunktion: att avskräcka inkräktare och att skära dig, min älskade, med jämna och fina snitt som kunde läka snabbt och lämna plats för nya kodade meddelanden. Koden kan tydas än idag men du väljer att drömma mig
glömde url